Snart, baby... Snart.

Om knappt två veckor är det slut. Mitt semestervik alltså. Då ska jag bara stänga av allt vad omvårdnad heter, läsa böcker, hobbyproducera musik (där jag redan vet om att en andra version av Atlas kommer att spela en stor roll) och bara keep it Kool & the Gang.
Inte en en insulinspruta ska nå mina händer. Inte en dosellpåse ska nå fickorna på mina arbetskläder. Inte en rollator ska spärra min väg. Larmtelefonens ilskna signal ska inte nå mina öron. Jag ska koppla bort mig från jobbet helt och hållet hade jag tänkt och det ska bli så otroligt skönt. Jag är fan i mig värd det tycker jag själv i alla fall. Knappt två veckor alltså. Bara två veckor kvar nu.
Men innan dess ska jag se herr Winnerbäck i Kalmar samt närvara vid en grillfest med L's vänner. Det där är ju intressant. Du förstår, jag har hört att nu börjar de (vännerna alltså) bli riktigt nyfikna på mig. Vem jag är, om jag kan röra mig i möblerade lokaler och om jag verkligen är en sådan där ”social kameleont” precis som L vill göra gällande. I vilket fall som helst ska det bli kul att träffa L's vänner. Även om jag redan nu vet om att jag kommer att stormtrivas bland dem. Och det har ingenting med social kompetens att göra, utan det beror på att jag tycker att det är fantastiskt kul att träffa nya människor.

Hm, vad mer ska jag säga? Allt är bra. L har fortfarande alla egenskaper en fantastisk kvinna ska ha (och mer därtill) och jag vill allt med henne. Det är fortfarande fjorton trappsteg till kärleken, varken mer eller mindre. T är fortfarande allergisk men lika fin ändå. Jobbet har, trots allt, fallit på plats och jag mår outsägligt bra. Tip fucking top alltså.
Det finns faktiskt inte några mörka moln på min sommarhimmel.
Nätterna är ljusa och dagarna är underbara.
Så är det.

/Elfwingson

Efter katastrofen och kaoset

Egentligen minns jag bara allt det röda och de dödsångestfyllda ögonen. Egentligen minns jag ingenting. Förutom att världen runt oss, vårdbiträdet och den som snart skulle dö, gick i gråtoner. Förutom hans ögon. De var blågröna. Två blågröna avgrunder som skrek till mig att de aldrig, aldrig någonsin ville slockna. Aldrig. Själv skrek jag inte. Jag viskade lugnt och tyst. Jag sa att allt skulle bli bra och att han snart skulle få hjälp. Han höll mig hårt i armen. Jag kramade hans hand. Jag försökte stryka hans hår. Jag försökte så jävla mycket. Jag var nästan proffessionell. Men bara nästan. Jag var aldrig tillräckligt proffsig för att kunna rädda honom. Men...
Eller jag vet faktiskt inte.
Nej, det fanns faktiskt ingenting jag kunde göra. Hör du det?! Ingenting. Så är det. Men...
Jag vet inte...
Jag vll så gärna tro att det inte var hans grej att dö sådär i händerna på ett vårdbiträde som helst av allt ville rymma därifrån. Helst av allt skulle han dött lugnt och stilla med sin dotter och sitt enda barnbarn vid sin sida. Det blev aldrig så. Han dog i armana på ett vårdbiträde som egentligen inte ville vara där.
Jag minns bara allt det röda och de dödsångestfyllda ögonen.

Fan

/Elfwingson

Klosterruinen, juli 2008

Jag kan garantera dig att jag nästan spricker av stolthet när jag säger att min flickvän är en otroligt duktig bildkompositör och grym fotograf.

/Elfwingson

Foto: Linn

Medan världen runt mig sover är jag klarvaken

Hon hörde mig aldrig när jag sa att jag beundrar hennes ömhet och ödmjukhet.
Hon hörde mig aldrig när jag sa att jag beundrar hennes utstrålning och charm.
Hon hörde mig aldrig när jag sa att jag beundrar hennes mod och ideal.
Hon hörde mig aldrig eftersom hon redan hade somnat med armarna runt min hals.

/Elfwingson

Köpenhamn, juni 2008

...och det finns inte så mycket att säga än att jag hade time of my life. Ett galet bra väder som jag njöt av hela tiden, gott sällskap, mycket gott att äta och dricka samt kärlek över alla gränser. Nej, jag vet faktiskt inte vad jag ska berätta mer om vår lilla roadtrip (även om hemresan kom att bli ett litet äventyr i sig och skulle kunna kan bli en saftig roman bara den). Jag älskade varje minut helt enkelt. Och du kommer förmodligen att njuta lika mycket när du kikar igenom ett axplock av bilderna vi fotade under dagarna, jag lovar...

/Elfwingson

Rådhusplatsen

Foto: Christoffer

Två riddare utan vapen

Foto: Lina

Kommentar överflödig...
Foto: Christoffer

"Men hörru... ÖJ! Om jag ställer mig så här liksom... Fan, det blir ju råbra!"

Med hennes ord och skratt ringande i mina öron är och förblir jag oövervinnerlig

Det är så sant som det är sagt: det är när man letar som minst som man finner kvinnan i sitt liv...

Det är L som tar fram de bästa sidorna hos mig och låter mig vara som jag är. Hon som vill vara bakom mig, framför mig, bredvid mig, på mig, under mig och i mig. Hon som älskar mig för den jag är och som, enligt egen utsago, tänker fortsätta med det. Hon som rör vid mitt innersta och varje gång får det att skälva av lycka. Hon som, om morgonen, sitter i mitt kök, dricker kaffe och som jag inte kan sluta titta på. Hon som väcker mig varje morgon medelst kyssar och oändligt varma kramar. Henne jag är ute och går med så gott som varje kväll och som jag dryftar livets små spörsmål med under tiden. Hon som, nästan jämt, lyssnar på mina små betraktelser och vardagsfilosoferande. Och till slut är det henne jag somnar bredvid om nätterna. Jag somnar tryggt eftersom jag vet om att jag vill dela allt med henne.

Berättade jag om hur mycket jag älskar henne och på vilket sätt?

Sa jag att hon är kvinnan i mitt liv?
Talade jag om att jag inte ser solen längre eftersom hon hela tiden dansar framför min hornhinna?
Beskrev jag hur jag hittade hem eftersom stjärnorna var tända och lyste hela vägen?
Viskade jag tillräckligt högt...?

/Elfwingson

Hon kan säga: ”jag vill åka till månen med dig” och jag skulle svara ”när åker vi?”

En mycket märklig sak (in a good way that is) är att det här förhållandet känns så otroligt naturligt. Det är liksom...hm... Nej, jag vet inte hur jag ska uttrycka det. En sådan här människa jag har letat efter i alla år. Det är så här hon ska vara. Det är så här det är och ska vara. Förstår du hur jag menar? Det faller på plats och det är inget trix. Det faller så jävla naturligt på plats och jag undrar hur i helvete vi har kunnat missa varandra. Jag pratade med J häromkvällen och jag menade att så här mycket ”mig själv” har jag aldrig någonsin varit. Jag kände det väldigt starkt redan andra gången L och jag sågs (nyårsafton): inför henne behöver jag inte förställa sig och vara någon man inte är. J höll med och menade att det är då det blir som bäst. Att jag redan under nyårsaftonsnatten tänkte att jag ska göra allt som står i min makt för att få den här kvinnan kanske man inte ska prata om. Inte så högt i alla fall. Några månader senare höll jag på att ställa mig upp ur soffan i L's lägenhet och deklarera ”så här är jag! Take it or leave it, baby”. Nu gjorde jag inte det eftersom jag tror att hon hajade det från början men ändå...

Grundingredienserna är: självdistans och humor. Vi kastar på ett par jättelika skäppor trygghet och stabilitet (that's right, I went allmoge on your ass och nu ringer snart 1600-talet och vill ha tillbaka sitt spannmålsmått). Sedan fortsätter vi med: verbal och social. Ett par skopor med värme och innerlighet och så garnerar vi lite med ett smittsamt skratt och där har vi henne: L – kvinnan i mitt liv. Att hon sedan är fantastiskt vacker, otroligt snygg, har grym musiksmak, sjunger som två gudinnor och kysser bäst i världen är liksom underförstått, OK.

/Elfwingson

Foto: Christoffer