Eftersom att Breitholz och hans Allears gick i graven för en tid sedan så tog jag det där med distrubition ett varv till och det nästan med lite stolthet jag nu påannonserar det här. Jag har producerat, mixat, mastrat så det är väl ett ganska naturligt steg att ta känner jag. Dessutom är det lite kul att kunna få dig, som läsare, att även kunna ta tillfället i akt att även höra på det jag kräkt/kräker ur mig. Dessutom slipper jag sitta online och skickar låtar till höger och vänster.
Då det av någon outgrundlig anledning bara går att lägga upp sex stycken låtar åt gången så ligger för närvarande endast Malström, Atlas, Januari, Kvinnan på Nygatan och Tusen ljus... uppe men det kommer att vara i ständig förändring i takt med humör och framförhållning.
/Elfwingson
onsdag, mars 04, 2009
Här och nu
Det talas mycket om ”här och nu”. Det poppar upp många kurser av typen ”peace ín your mind”, meditation är ordet för dagen och ”avslappning” är synonymt med att man sitter på en stol eller ligger raklång på golvet och gör diverse övningar som ska få en att slappna av i både själ och kropp. Det hela är en tämligen bra idé eftersom att det här tankesättet att ”vi stressar nu, för att kunna softa sedan” har blivit lite för mycket av rutin och avslappning och meditation ligger lika rätt i tiden som exempelvis ett matlådereportage i en lokaltidning nära mig.
Vi har alla våra sätt att slappna av på. En del använder sig av meditation, qui-gong, thai-chi (som även jag utövade en gång i tiden) eller genom andningsövningar. Numera finns det däremot två stycken idiotsäkra sätt för mig att slappna av. Det ena är att ta en långpromenad (helst en vacker och solig höstdag) och det andra är mixning.
Vid en promenad tömmer jag hjärnan på ganska mycket. Det motoriska sköter sig själv och jag kan faktiskt gå ett par mil utan att egentligen vara medveten om att jag går. Då jag promenerar känner jag hela tiden att själen är helt rofylld och att ingenting spelar någon roll. Jag går där och det är inte mer med det. Allt annat stängs av och jag existerar bara i nuet.
Det andra sättet för mig att helt och hållet finna inre ro och harmoni är att mixa musik. Jag skulle vilja påstå att det är det enda tillfället som jag verkligen är i nuet. Allt runt omkring mig försvinner bort. Det finns fortfarande där men verkar bara i periferin. Världen omkring mig är som en grå dimma och allting fokuseras på skärmen. Det enda som gäller är de pastellfärgade ljudspåren och en (förmodligen) evighetslång natt. Jag måste vara koncentrerad till 100% och det kan jag bara vara om jag är fullständigt i harmoni med mig själv. Jag måste vara närvarande till 100% annars kan jag helt enkelt inte göra en bra produktion. Närvaron måste finnas där. Det är exempelvis det improvisation bygger på och om jag bara lyssnar och är helt och fullt närvarande i nuet blir det som absolut bäst.
Det här med närvaro har jag tagit ett steg längre och in i min egen vardag; ställs jag inför någonting så har jag, för flera år sedan, slutat att se saker som ”problem” och ”lösningar”. I stället blir dessa saker situationer och som jag ser det finns det egentligen bara två sätt att dela med situationer och det är att antingen att acceptera eller att hantera. Det kanske går att göra en kombo i vissa enskilda (extrem)fall men annars så är det de här två alternativen jag har att greja med. Vilket jag än väljer går jag vidare. Och det bästa av allt är att jag går vidare med ro sinnet.
/Elfwingson
Vi har alla våra sätt att slappna av på. En del använder sig av meditation, qui-gong, thai-chi (som även jag utövade en gång i tiden) eller genom andningsövningar. Numera finns det däremot två stycken idiotsäkra sätt för mig att slappna av. Det ena är att ta en långpromenad (helst en vacker och solig höstdag) och det andra är mixning.
Vid en promenad tömmer jag hjärnan på ganska mycket. Det motoriska sköter sig själv och jag kan faktiskt gå ett par mil utan att egentligen vara medveten om att jag går. Då jag promenerar känner jag hela tiden att själen är helt rofylld och att ingenting spelar någon roll. Jag går där och det är inte mer med det. Allt annat stängs av och jag existerar bara i nuet.
Det andra sättet för mig att helt och hållet finna inre ro och harmoni är att mixa musik. Jag skulle vilja påstå att det är det enda tillfället som jag verkligen är i nuet. Allt runt omkring mig försvinner bort. Det finns fortfarande där men verkar bara i periferin. Världen omkring mig är som en grå dimma och allting fokuseras på skärmen. Det enda som gäller är de pastellfärgade ljudspåren och en (förmodligen) evighetslång natt. Jag måste vara koncentrerad till 100% och det kan jag bara vara om jag är fullständigt i harmoni med mig själv. Jag måste vara närvarande till 100% annars kan jag helt enkelt inte göra en bra produktion. Närvaron måste finnas där. Det är exempelvis det improvisation bygger på och om jag bara lyssnar och är helt och fullt närvarande i nuet blir det som absolut bäst.
Det här med närvaro har jag tagit ett steg längre och in i min egen vardag; ställs jag inför någonting så har jag, för flera år sedan, slutat att se saker som ”problem” och ”lösningar”. I stället blir dessa saker situationer och som jag ser det finns det egentligen bara två sätt att dela med situationer och det är att antingen att acceptera eller att hantera. Det kanske går att göra en kombo i vissa enskilda (extrem)fall men annars så är det de här två alternativen jag har att greja med. Vilket jag än väljer går jag vidare. Och det bästa av allt är att jag går vidare med ro sinnet.
/Elfwingson
söndag, mars 01, 2009
My kind of piff
I bland kan man få för sig att vilja göra om i sitt hem. Personligen känner jag inte det suget lika mycket efter min make over i slutet av förra sommaren. L pratade visserligen om att även trolla fram en fondvägg i mitt vardagsrum men nu råkar jag gilla min vägg precis som den är. Stilren, grå och intetsägande. Ungefär som jag är alltså.
Nåväl, du kanske känner ett brinnande begär efter att förändra ditt hem på något sätt. Flytta en soffa. Måla om en vägg eller två. Slipa lite sådär i största allmänhet på en gammal köksstol som du sedan målar om i en sympatisk färg. Jag tänker koboltblå, ebenholzsvart eller antikvit. Du kan byta gardiner, köpa en ny växt eller bara fluffa en kudde. Ja, du förstår nog vad jag menar. Man vill gå in och greja lite med någonting som man kanske inte är riktigt nöjd med enbart för att man har lust eller bara för att man kan. Är man dessutom lycklig lottad här i livet innehar man en bostadsrätt och får gå loss precis hur mycket man vill. När man vill. När man väl har förändrat sitt hem medelst monterat en ny bokhylla från sin lokale möbelförsäljare, applicerat sitt nya överkast på sängen eller bara flyttat sin soffa från ena sidan av rummet till den andra så infinner sig genast en sorts inre frid. Man känner sig ofantligt nöjd och börjar bläddra i sin favorit-tidskrift medan man lite nonchalant slänger upp fötterna på sitt soffbord.
För några veckor sedan fick jag ett litet ryck och ville mixa om några av T's gamla låtar. Den här gången var det valda spår från ”Morrissey & jag” som hamnade under mina granskande ögon och öron. Jag har redan berättat om att den skivan inte blev precis som jag hade tänkt. Sagt och gjort; den här gången skulle de valda spåren bli precis om jag ville ha dem. Det slog mig att det egentligen är en bra grej att, efter en lång produktionsfas, ta ett break och fortsätta post-produktionen när man kan lyssna med ”nya” öron. Någon gång i maj 2008 ansåg T och jag oss för klara med skivan. När jag lyssnade igenom låtarna för första gången sedan dess undrade jag stilla; ”hur i helvete tänkte jag här?” Nåväl, jag plockade ut fem spår (05-16, Hundarna, Morrissey, Om du har något att säga samt Vikens visa) som alla skulle genomgå en ansiktslyftning. Jag lade aldrig om någonting utan behöll alla masterspår men jag fixade till dem rejält. Separerade, bouncade och panorerade där det behövdes. EQ:ade om så gott som varje instrument (framförallt basen). Mixade ner sången ”i skiten” (det vill säga att jag mixade ner den så att den numera låter som en enhet i låten och inte står ut) samt mastrade om hela härligheten. Ånyo kom det guld ur högtalarna. Inte bara små fragment utan löjligt stora guldklimpar. Producentjaget lutade sig tillbaka, klappade mig på axeln och sa ”det där, Elfwingson. Det där gjorde du bra”. Själv satt jag och mös med min kaffekopp framför de pastellfärgade ljudspåren, kände mig duktigt och framförallt; väldigt nöjd.
/Elfwingson
För dem som läste inledningen till den här texten och trodde att jag skulle gå inredningsmakeover på era arslen så kan jag lugna er. Det kommer aldrig att hända, jag lovar.
Nåväl, du kanske känner ett brinnande begär efter att förändra ditt hem på något sätt. Flytta en soffa. Måla om en vägg eller två. Slipa lite sådär i största allmänhet på en gammal köksstol som du sedan målar om i en sympatisk färg. Jag tänker koboltblå, ebenholzsvart eller antikvit. Du kan byta gardiner, köpa en ny växt eller bara fluffa en kudde. Ja, du förstår nog vad jag menar. Man vill gå in och greja lite med någonting som man kanske inte är riktigt nöjd med enbart för att man har lust eller bara för att man kan. Är man dessutom lycklig lottad här i livet innehar man en bostadsrätt och får gå loss precis hur mycket man vill. När man vill. När man väl har förändrat sitt hem medelst monterat en ny bokhylla från sin lokale möbelförsäljare, applicerat sitt nya överkast på sängen eller bara flyttat sin soffa från ena sidan av rummet till den andra så infinner sig genast en sorts inre frid. Man känner sig ofantligt nöjd och börjar bläddra i sin favorit-tidskrift medan man lite nonchalant slänger upp fötterna på sitt soffbord.
För några veckor sedan fick jag ett litet ryck och ville mixa om några av T's gamla låtar. Den här gången var det valda spår från ”Morrissey & jag” som hamnade under mina granskande ögon och öron. Jag har redan berättat om att den skivan inte blev precis som jag hade tänkt. Sagt och gjort; den här gången skulle de valda spåren bli precis om jag ville ha dem. Det slog mig att det egentligen är en bra grej att, efter en lång produktionsfas, ta ett break och fortsätta post-produktionen när man kan lyssna med ”nya” öron. Någon gång i maj 2008 ansåg T och jag oss för klara med skivan. När jag lyssnade igenom låtarna för första gången sedan dess undrade jag stilla; ”hur i helvete tänkte jag här?” Nåväl, jag plockade ut fem spår (05-16, Hundarna, Morrissey, Om du har något att säga samt Vikens visa) som alla skulle genomgå en ansiktslyftning. Jag lade aldrig om någonting utan behöll alla masterspår men jag fixade till dem rejält. Separerade, bouncade och panorerade där det behövdes. EQ:ade om så gott som varje instrument (framförallt basen). Mixade ner sången ”i skiten” (det vill säga att jag mixade ner den så att den numera låter som en enhet i låten och inte står ut) samt mastrade om hela härligheten. Ånyo kom det guld ur högtalarna. Inte bara små fragment utan löjligt stora guldklimpar. Producentjaget lutade sig tillbaka, klappade mig på axeln och sa ”det där, Elfwingson. Det där gjorde du bra”. Själv satt jag och mös med min kaffekopp framför de pastellfärgade ljudspåren, kände mig duktigt och framförallt; väldigt nöjd.
/Elfwingson
För dem som läste inledningen till den här texten och trodde att jag skulle gå inredningsmakeover på era arslen så kan jag lugna er. Det kommer aldrig att hända, jag lovar.
Veckans finaste tanke
Samtidigt som jag gick och gottade mig i solen häromdagen tänkte jag på hur det faktiskt har blivit en hel del produktioner genom åren och att det är bra att ha massor av grejer i ryggsäcken. Inte bara för mitt CV utan för erfarenheten. När den här livesvängen är över går jag tillbaka till mitt autistiska hörn igen och tar itu med den här uppföljnings-EP:n samt A's låt Somedays. Efter det hoppas jag på att få spela in min kör inom en snar framtid. Jag menar, det vore ju kul att även kunna visa upp en körinspelning.
And here's the kicker, baby; jag vinner på det i längden.
/Elfwingson
* * *
När man ser och hör om hur en del män är och beter sig så tänker jag återigen veckans finaste tanke; jag är jävligt nöjd med själv genom att få vara en känslosam (musik)nörd som i bland har alldeles lätt för att snöa in på produktion och mixning. And here's the kicker, baby; jag vinner på det i längden.
/Elfwingson
lördag, februari 28, 2009
I bland får man ju bara skylla sig själv
För några veckor sedan kom det rejält med snö över byn. Det såg ut som någon hade lagt ett stort mjukt och vitt täcke över hela byn. Oerhört vackert men stundtals väldig svårt att ta sig fram genom. Nåväl, L och jag var ute och promenerade i det här snökaoset varvid hon säger; "nu skulle man behöva en spark". Du kan ju bara tänka dig hur mycket självdisciplin det krävdes för inte att kicka till henne. Inte så hårt alltså. Bara lite lätt sådär för att understryka hennes självmål och att man inte kan servera vad som helst på silverfat.
Nåväl, nu kickade jag inte till henne. Däremot presenterade jag hela idén för henne och så garvade vi lite åt hela episoden.
Som sagt; innerst inne är jag god och snäll och det här var ett utav de mer sällsynta ögonblicken då den sidan tog över och jag känner mig ofantligt nöjd över detta faktum.
/Elfwingson
Nåväl, nu kickade jag inte till henne. Däremot presenterade jag hela idén för henne och så garvade vi lite åt hela episoden.
Som sagt; innerst inne är jag god och snäll och det här var ett utav de mer sällsynta ögonblicken då den sidan tog över och jag känner mig ofantligt nöjd över detta faktum.
/Elfwingson
Ja jävlar i havet, en del drömmar slår faktiskt in
För ganska länge sedan drömde jag någonting och jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det någonsin skulle slå in.
Tänk dig följande scenario; du står i publikhavet på en liten klubb. Det är dåligt upplyst och varmt. Röda och blå strålkastare låter sina ljus spela över er i publiken. Det är inte speciellt stort. Det kanske går in 200-300 personer men lokalen är fylld. Vid barnen hänger ett antal människor men de flesta står som sagt i publiken. Mitt framför dig breder scenen ut sig. Strålkastarna sveper över scenen över ett trumset. Fyra-fem gitarrer (både el- och ackgitarrer) står uppställda bredvid sin förstärkare vars on-lampor lyser med ett ilsket rött sken. Längst ut på vänster sida står en löjligt stor basrigg lite i skymundan och på motsatt sida, i ett tvåkombinationsställ står en keyboard och en Hammondorgel, modell XB2. Vid varje plats står det även ett mikställ.
Ett sorl sprider sig genom publiken medan en roddare kommer in med två barstolar och placerar de mitt på scenen nästan längst framme vid kanten. Samtidigt dyker en andra scenarbetare upp med en ackgitarr som han placerar i ett gitarrställ vid en utav stolarna. Två mikar och mikstativ placeras också ut framför stolarna. Sedan blir det mörkt igen. Sorlet avtar till ett mummel. Efter några minuter börjar PA:t susa och publiken upptar sitt sorl igen. Sedan kommer två gestalter in på scenen. En spot riktas mot de två stolarna och publiken formligen exploderar i ett vrål. Gestalterna sätter sig ner och det där C-durackordet börjar ringa ut genom högtalarna. Låten är Himmelstalund. Personerna på scenen är L och jag själv. Platsen är Norrköping, lokalen är Crescendo och är sista anhalten på en tre månader lång bejublad turné.
Nåja, nu kommer verkligheten inte att se exakt likadan ut. Det kommer att vara en extremt liten lokal och extremt lite folk (de flesta är vänner och familjen. Närmast sörjande med andra ord). Det spelar i och för sig ingen större roll. Vi får gå upp och göra bland annat just Himmelstalund. I min värld har i alla fall drömmen slagit in och jag är jävligt tacksam för det.
/Elfwingson
Tänk dig följande scenario; du står i publikhavet på en liten klubb. Det är dåligt upplyst och varmt. Röda och blå strålkastare låter sina ljus spela över er i publiken. Det är inte speciellt stort. Det kanske går in 200-300 personer men lokalen är fylld. Vid barnen hänger ett antal människor men de flesta står som sagt i publiken. Mitt framför dig breder scenen ut sig. Strålkastarna sveper över scenen över ett trumset. Fyra-fem gitarrer (både el- och ackgitarrer) står uppställda bredvid sin förstärkare vars on-lampor lyser med ett ilsket rött sken. Längst ut på vänster sida står en löjligt stor basrigg lite i skymundan och på motsatt sida, i ett tvåkombinationsställ står en keyboard och en Hammondorgel, modell XB2. Vid varje plats står det även ett mikställ.
Ett sorl sprider sig genom publiken medan en roddare kommer in med två barstolar och placerar de mitt på scenen nästan längst framme vid kanten. Samtidigt dyker en andra scenarbetare upp med en ackgitarr som han placerar i ett gitarrställ vid en utav stolarna. Två mikar och mikstativ placeras också ut framför stolarna. Sedan blir det mörkt igen. Sorlet avtar till ett mummel. Efter några minuter börjar PA:t susa och publiken upptar sitt sorl igen. Sedan kommer två gestalter in på scenen. En spot riktas mot de två stolarna och publiken formligen exploderar i ett vrål. Gestalterna sätter sig ner och det där C-durackordet börjar ringa ut genom högtalarna. Låten är Himmelstalund. Personerna på scenen är L och jag själv. Platsen är Norrköping, lokalen är Crescendo och är sista anhalten på en tre månader lång bejublad turné.
Nåja, nu kommer verkligheten inte att se exakt likadan ut. Det kommer att vara en extremt liten lokal och extremt lite folk (de flesta är vänner och familjen. Närmast sörjande med andra ord). Det spelar i och för sig ingen större roll. Vi får gå upp och göra bland annat just Himmelstalund. I min värld har i alla fall drömmen slagit in och jag är jävligt tacksam för det.
/Elfwingson
onsdag, februari 25, 2009
Same old, same old
Jag befinner mig i en oändligt lång sjukhuskorridor. Alla dörrar är stängda utom den där stora dubbeldörren längst ner i korridoren. Den står på vid gavel och visar sitt äckliga inre. Samtidigt som en känsla av inre frid sluter sina armar om mig ville jag ändå inte vara där. Jag ropar neråt korridoren att någon helt enkelt är tvungen att göra någonting. Men ingen gör någonting och jag gör minst. Sedan sitter T där men pratar med min röst och han säger ”du måste ha någonting nu.” Jag lägger huvudet mot hans axel och gråter som det barn jag är. Som jag förmodligen alltid varit. Sedan är han borta. Sedan är det som om någonting skär genom mig och jag vakar som vanligt med lakanet virat runt mig. Jag går upp och tittar på klockan. Den visar ”alldeles-för-mycket-för-dig” och jag tar två värktabletter.
Nej, jag sov inte alls speciellt bra i natt. Jag vaknade ungefär en gång timmen och var orolig. Jag drömde märkligt. Jobbigt. Dåligt. Jag gick ut och rökte och medan februarinattens råkalla luft svepte sitt täcke om mig undrade jag om det här någonsin ska försvinna. Sedan gick jag in och försökte somna om. Jag försökte tänka på bra saker för att knuffa undan allt det där svarta. Bra saker som till exempel att jag och L sjunger oslagbart bra ihop, att jag har tak över huvudet och mat för dagen. Jag tänker på när L sa att hon är stolt över mig och andra bra saker. Det gick ”sådär”. Fan! Jag ber om ursäkt. Jag somnade visserligen om men drömde igen. Dåligt. Jobbigt. Svart. Värdelöst. Jag vakande av att en bajonett skar genom mig och jag gick upp och tog två värktabletter.
Har jag sagt att jag är så jävla trött på det här?
/Elfwingson
Nej, jag sov inte alls speciellt bra i natt. Jag vaknade ungefär en gång timmen och var orolig. Jag drömde märkligt. Jobbigt. Dåligt. Jag gick ut och rökte och medan februarinattens råkalla luft svepte sitt täcke om mig undrade jag om det här någonsin ska försvinna. Sedan gick jag in och försökte somna om. Jag försökte tänka på bra saker för att knuffa undan allt det där svarta. Bra saker som till exempel att jag och L sjunger oslagbart bra ihop, att jag har tak över huvudet och mat för dagen. Jag tänker på när L sa att hon är stolt över mig och andra bra saker. Det gick ”sådär”. Fan! Jag ber om ursäkt. Jag somnade visserligen om men drömde igen. Dåligt. Jobbigt. Svart. Värdelöst. Jag vakande av att en bajonett skar genom mig och jag gick upp och tog två värktabletter.
Har jag sagt att jag är så jävla trött på det här?
/Elfwingson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)