När du står framför en mikrofon i studiomiljö kan man ta om hur många gånger du vill. Du kanske inte hittar rätt ”feel” (det vill säga känsla). Du kanske inte har 100% täckning för de där orden som egentligen betyder någonting. Stundtals har jag känt mig skitfånig när jag stått där och ylat fram till exempel ”[...] så ge mig en krona för era tankar, gör mig till miljonääääääär” eller ”jag vill att allting ska ta sluuuuuuuuuuuut”. Det känns onekligen lite skitnödigt att stå där och försöka hitta känslor som man kanske, för tillfället, inte har. Det där med att sjunga med rätt sorts feel käns kanske inte naturligt. Hellre med känsla än rätt. Med det säger jag inte att det är speciellt OK att sjunga åt helvete så länge man har känsla. Då kan man lika gärna lägga ner allt vad sång heter och titta/lyssna på en Idol-audition.
Nåväl, det känns angeläget att leverera en låttext när man känner för låten i fråga och det hade ju varit märkligt om jag inte känt ett skit inför mina egna sångtexter. Om jag nu lämnar mina egna låttexter här för ett slag och reflekterar över det där med att ”känna” någonting speciellt inför en låttext. Det är kanske i bland någonting som går hand i hand med vilket humör man befinner sig i. Det kanske inte känns naturligt att leverera en jävligt deppig text när man är på strålande humör och allting känns helt OK likväl som det känns vansinnigt onaturligt att sjunga en glad och poppig låt när man är långt ner i skiten. Jag vet inte, men nog väljer man låtar efter tycker och smak. I alla fall känner jag på det viset; jag väljer låtar med texter som säger mig någonting. Som helt enkelt tilltalar mig. En låt med en text som säger allt det där som jag kanske kan säga högt men artisten säger det på ett mycket bättre sätt.
Då är det ju genast mycket enklare att sjunga och dessutom mena det.
/Elfwingson
tisdag, mars 10, 2009
lördag, mars 07, 2009
...och allt hände medan tomaterna simmade runt i spadet av sin egen eftertänksamhet
När jag frågar S om någonting behöver jag oftast a second opinion i en fråga, ett påstående eller en situation. Hon är otroligt insiktsfull och har vettiga svar på saker och ting som jag undrar över. Därför blir hon skrämmande ofta måltavla för mina funderingar och frågor.
För några veckor sedan trotsade jag både väder samt vind och besökte S ute i hennes hus ”på landet”. Ja, jag väljer att alltid säga så. Om man lever av lingonsylt, stekta kråkor och poesi samt odlar valda delar av sitt dagliga födointag bor man ”på landet” vare sig man vill det eller inte. Nåväl, medan hon förberedde en galamiddag pratade vi. Vi brukar göra det eftersom att matlagning oftast blir mer roligt om man kan prata om någonting samtidigt som de hackade tomaterna, vitlöken och basilikan rutschar ner med ett ”hejsan” i grytan. Sedan tycker jag att obekväma tystnader ihop med S är någonting som tillhör det förflutna. Vad vi pratade om är mindre viktigt men jag försa mig. Rejält! Hon såg på mig i en halv sekund med ett par ögon som borrade sig djupt in i min själ och lät en antydan av ett leende flyga över sina läppar. Sedan nickade hon (lite för sig själv) och förmodligen undslapp ett tyst ”mhm” henne. Ett litet ”vad var det jag sa” liksom. Jag, å andra sidan, måste sett ut som om jag ertappats med handen i kakburken. Det tog ett slag innan jag fattat att jag faktiskt försagt mig men när jag väl insett det fick jag väldigt bråttom med att gå ut på verandan och ta en cigg för att lugna min hjärta som slog på tok för hårt. Jag genomförde lite stillsam meditation därute och kunde sedan återvända in i huset igen ”som om ingenting hade hänt”.
Jag brukar inte försäga mig sådär vansinnigt ofta. Jag har (oftast) koll på mig själv och vad jag hasplar ur mig och just därför känns det nästan lite pinsamt att försäga sig. Nu var det inför S så det gjorde det ju ingenting. Hon hajar dealen och har min rygg. Tänk om det varit någon annan! Då hade jag velat gömma mig. På riktigt! Typ under mina egna fötter eller någonting i den stilen.
I bland går käften lite väl snabbt och mycket utan att hjärnan hinner reagera och stoppa ordflödet i tid.
Jag ska jobba på det där, jag lovar.
/Elfwingson
För några veckor sedan trotsade jag både väder samt vind och besökte S ute i hennes hus ”på landet”. Ja, jag väljer att alltid säga så. Om man lever av lingonsylt, stekta kråkor och poesi samt odlar valda delar av sitt dagliga födointag bor man ”på landet” vare sig man vill det eller inte. Nåväl, medan hon förberedde en galamiddag pratade vi. Vi brukar göra det eftersom att matlagning oftast blir mer roligt om man kan prata om någonting samtidigt som de hackade tomaterna, vitlöken och basilikan rutschar ner med ett ”hejsan” i grytan. Sedan tycker jag att obekväma tystnader ihop med S är någonting som tillhör det förflutna. Vad vi pratade om är mindre viktigt men jag försa mig. Rejält! Hon såg på mig i en halv sekund med ett par ögon som borrade sig djupt in i min själ och lät en antydan av ett leende flyga över sina läppar. Sedan nickade hon (lite för sig själv) och förmodligen undslapp ett tyst ”mhm” henne. Ett litet ”vad var det jag sa” liksom. Jag, å andra sidan, måste sett ut som om jag ertappats med handen i kakburken. Det tog ett slag innan jag fattat att jag faktiskt försagt mig men när jag väl insett det fick jag väldigt bråttom med att gå ut på verandan och ta en cigg för att lugna min hjärta som slog på tok för hårt. Jag genomförde lite stillsam meditation därute och kunde sedan återvända in i huset igen ”som om ingenting hade hänt”.
Jag brukar inte försäga mig sådär vansinnigt ofta. Jag har (oftast) koll på mig själv och vad jag hasplar ur mig och just därför känns det nästan lite pinsamt att försäga sig. Nu var det inför S så det gjorde det ju ingenting. Hon hajar dealen och har min rygg. Tänk om det varit någon annan! Då hade jag velat gömma mig. På riktigt! Typ under mina egna fötter eller någonting i den stilen.
I bland går käften lite väl snabbt och mycket utan att hjärnan hinner reagera och stoppa ordflödet i tid.
Jag ska jobba på det där, jag lovar.
/Elfwingson
Få se här nu...
Arrogant, självisk, kolerisk, en modesprätt, envis, grå, dokumenterat dum (ja, någon sa faktiskt så under en, annars väldigt trevlig, promenad runt Strömmen. Vilken fantastisk kvinna!) och omänsklig.
På plus-sidan har vi lojal, vacker, envis, verbal, social, älskvärd, intressant, ödmjuk, trevlig och hjälpsam.
Frågan är vilken av vågskålarna som väger tyngst?
Välj själv, kompis!
/Elfwingson
Jag har redan gjort mitt val och insett att jag duger som jag är.
På plus-sidan har vi lojal, vacker, envis, verbal, social, älskvärd, intressant, ödmjuk, trevlig och hjälpsam.
Frågan är vilken av vågskålarna som väger tyngst?
Välj själv, kompis!
/Elfwingson
Jag har redan gjort mitt val och insett att jag duger som jag är.
onsdag, mars 04, 2009
Det är väl oundvikligt antar jag
Eftersom att Breitholz och hans Allears gick i graven för en tid sedan så tog jag det där med distrubition ett varv till och det nästan med lite stolthet jag nu påannonserar det här. Jag har producerat, mixat, mastrat så det är väl ett ganska naturligt steg att ta känner jag. Dessutom är det lite kul att kunna få dig, som läsare, att även kunna ta tillfället i akt att även höra på det jag kräkt/kräker ur mig. Dessutom slipper jag sitta online och skickar låtar till höger och vänster.
Då det av någon outgrundlig anledning bara går att lägga upp sex stycken låtar åt gången så ligger för närvarande endast Malström, Atlas, Januari, Kvinnan på Nygatan och Tusen ljus... uppe men det kommer att vara i ständig förändring i takt med humör och framförhållning.
/Elfwingson
Då det av någon outgrundlig anledning bara går att lägga upp sex stycken låtar åt gången så ligger för närvarande endast Malström, Atlas, Januari, Kvinnan på Nygatan och Tusen ljus... uppe men det kommer att vara i ständig förändring i takt med humör och framförhållning.
/Elfwingson
Här och nu
Det talas mycket om ”här och nu”. Det poppar upp många kurser av typen ”peace ín your mind”, meditation är ordet för dagen och ”avslappning” är synonymt med att man sitter på en stol eller ligger raklång på golvet och gör diverse övningar som ska få en att slappna av i både själ och kropp. Det hela är en tämligen bra idé eftersom att det här tankesättet att ”vi stressar nu, för att kunna softa sedan” har blivit lite för mycket av rutin och avslappning och meditation ligger lika rätt i tiden som exempelvis ett matlådereportage i en lokaltidning nära mig.
Vi har alla våra sätt att slappna av på. En del använder sig av meditation, qui-gong, thai-chi (som även jag utövade en gång i tiden) eller genom andningsövningar. Numera finns det däremot två stycken idiotsäkra sätt för mig att slappna av. Det ena är att ta en långpromenad (helst en vacker och solig höstdag) och det andra är mixning.
Vid en promenad tömmer jag hjärnan på ganska mycket. Det motoriska sköter sig själv och jag kan faktiskt gå ett par mil utan att egentligen vara medveten om att jag går. Då jag promenerar känner jag hela tiden att själen är helt rofylld och att ingenting spelar någon roll. Jag går där och det är inte mer med det. Allt annat stängs av och jag existerar bara i nuet.
Det andra sättet för mig att helt och hållet finna inre ro och harmoni är att mixa musik. Jag skulle vilja påstå att det är det enda tillfället som jag verkligen är i nuet. Allt runt omkring mig försvinner bort. Det finns fortfarande där men verkar bara i periferin. Världen omkring mig är som en grå dimma och allting fokuseras på skärmen. Det enda som gäller är de pastellfärgade ljudspåren och en (förmodligen) evighetslång natt. Jag måste vara koncentrerad till 100% och det kan jag bara vara om jag är fullständigt i harmoni med mig själv. Jag måste vara närvarande till 100% annars kan jag helt enkelt inte göra en bra produktion. Närvaron måste finnas där. Det är exempelvis det improvisation bygger på och om jag bara lyssnar och är helt och fullt närvarande i nuet blir det som absolut bäst.
Det här med närvaro har jag tagit ett steg längre och in i min egen vardag; ställs jag inför någonting så har jag, för flera år sedan, slutat att se saker som ”problem” och ”lösningar”. I stället blir dessa saker situationer och som jag ser det finns det egentligen bara två sätt att dela med situationer och det är att antingen att acceptera eller att hantera. Det kanske går att göra en kombo i vissa enskilda (extrem)fall men annars så är det de här två alternativen jag har att greja med. Vilket jag än väljer går jag vidare. Och det bästa av allt är att jag går vidare med ro sinnet.
/Elfwingson
Vi har alla våra sätt att slappna av på. En del använder sig av meditation, qui-gong, thai-chi (som även jag utövade en gång i tiden) eller genom andningsövningar. Numera finns det däremot två stycken idiotsäkra sätt för mig att slappna av. Det ena är att ta en långpromenad (helst en vacker och solig höstdag) och det andra är mixning.
Vid en promenad tömmer jag hjärnan på ganska mycket. Det motoriska sköter sig själv och jag kan faktiskt gå ett par mil utan att egentligen vara medveten om att jag går. Då jag promenerar känner jag hela tiden att själen är helt rofylld och att ingenting spelar någon roll. Jag går där och det är inte mer med det. Allt annat stängs av och jag existerar bara i nuet.
Det andra sättet för mig att helt och hållet finna inre ro och harmoni är att mixa musik. Jag skulle vilja påstå att det är det enda tillfället som jag verkligen är i nuet. Allt runt omkring mig försvinner bort. Det finns fortfarande där men verkar bara i periferin. Världen omkring mig är som en grå dimma och allting fokuseras på skärmen. Det enda som gäller är de pastellfärgade ljudspåren och en (förmodligen) evighetslång natt. Jag måste vara koncentrerad till 100% och det kan jag bara vara om jag är fullständigt i harmoni med mig själv. Jag måste vara närvarande till 100% annars kan jag helt enkelt inte göra en bra produktion. Närvaron måste finnas där. Det är exempelvis det improvisation bygger på och om jag bara lyssnar och är helt och fullt närvarande i nuet blir det som absolut bäst.
Det här med närvaro har jag tagit ett steg längre och in i min egen vardag; ställs jag inför någonting så har jag, för flera år sedan, slutat att se saker som ”problem” och ”lösningar”. I stället blir dessa saker situationer och som jag ser det finns det egentligen bara två sätt att dela med situationer och det är att antingen att acceptera eller att hantera. Det kanske går att göra en kombo i vissa enskilda (extrem)fall men annars så är det de här två alternativen jag har att greja med. Vilket jag än väljer går jag vidare. Och det bästa av allt är att jag går vidare med ro sinnet.
/Elfwingson
söndag, mars 01, 2009
My kind of piff
I bland kan man få för sig att vilja göra om i sitt hem. Personligen känner jag inte det suget lika mycket efter min make over i slutet av förra sommaren. L pratade visserligen om att även trolla fram en fondvägg i mitt vardagsrum men nu råkar jag gilla min vägg precis som den är. Stilren, grå och intetsägande. Ungefär som jag är alltså.
Nåväl, du kanske känner ett brinnande begär efter att förändra ditt hem på något sätt. Flytta en soffa. Måla om en vägg eller två. Slipa lite sådär i största allmänhet på en gammal köksstol som du sedan målar om i en sympatisk färg. Jag tänker koboltblå, ebenholzsvart eller antikvit. Du kan byta gardiner, köpa en ny växt eller bara fluffa en kudde. Ja, du förstår nog vad jag menar. Man vill gå in och greja lite med någonting som man kanske inte är riktigt nöjd med enbart för att man har lust eller bara för att man kan. Är man dessutom lycklig lottad här i livet innehar man en bostadsrätt och får gå loss precis hur mycket man vill. När man vill. När man väl har förändrat sitt hem medelst monterat en ny bokhylla från sin lokale möbelförsäljare, applicerat sitt nya överkast på sängen eller bara flyttat sin soffa från ena sidan av rummet till den andra så infinner sig genast en sorts inre frid. Man känner sig ofantligt nöjd och börjar bläddra i sin favorit-tidskrift medan man lite nonchalant slänger upp fötterna på sitt soffbord.
För några veckor sedan fick jag ett litet ryck och ville mixa om några av T's gamla låtar. Den här gången var det valda spår från ”Morrissey & jag” som hamnade under mina granskande ögon och öron. Jag har redan berättat om att den skivan inte blev precis som jag hade tänkt. Sagt och gjort; den här gången skulle de valda spåren bli precis om jag ville ha dem. Det slog mig att det egentligen är en bra grej att, efter en lång produktionsfas, ta ett break och fortsätta post-produktionen när man kan lyssna med ”nya” öron. Någon gång i maj 2008 ansåg T och jag oss för klara med skivan. När jag lyssnade igenom låtarna för första gången sedan dess undrade jag stilla; ”hur i helvete tänkte jag här?” Nåväl, jag plockade ut fem spår (05-16, Hundarna, Morrissey, Om du har något att säga samt Vikens visa) som alla skulle genomgå en ansiktslyftning. Jag lade aldrig om någonting utan behöll alla masterspår men jag fixade till dem rejält. Separerade, bouncade och panorerade där det behövdes. EQ:ade om så gott som varje instrument (framförallt basen). Mixade ner sången ”i skiten” (det vill säga att jag mixade ner den så att den numera låter som en enhet i låten och inte står ut) samt mastrade om hela härligheten. Ånyo kom det guld ur högtalarna. Inte bara små fragment utan löjligt stora guldklimpar. Producentjaget lutade sig tillbaka, klappade mig på axeln och sa ”det där, Elfwingson. Det där gjorde du bra”. Själv satt jag och mös med min kaffekopp framför de pastellfärgade ljudspåren, kände mig duktigt och framförallt; väldigt nöjd.
/Elfwingson
För dem som läste inledningen till den här texten och trodde att jag skulle gå inredningsmakeover på era arslen så kan jag lugna er. Det kommer aldrig att hända, jag lovar.
Nåväl, du kanske känner ett brinnande begär efter att förändra ditt hem på något sätt. Flytta en soffa. Måla om en vägg eller två. Slipa lite sådär i största allmänhet på en gammal köksstol som du sedan målar om i en sympatisk färg. Jag tänker koboltblå, ebenholzsvart eller antikvit. Du kan byta gardiner, köpa en ny växt eller bara fluffa en kudde. Ja, du förstår nog vad jag menar. Man vill gå in och greja lite med någonting som man kanske inte är riktigt nöjd med enbart för att man har lust eller bara för att man kan. Är man dessutom lycklig lottad här i livet innehar man en bostadsrätt och får gå loss precis hur mycket man vill. När man vill. När man väl har förändrat sitt hem medelst monterat en ny bokhylla från sin lokale möbelförsäljare, applicerat sitt nya överkast på sängen eller bara flyttat sin soffa från ena sidan av rummet till den andra så infinner sig genast en sorts inre frid. Man känner sig ofantligt nöjd och börjar bläddra i sin favorit-tidskrift medan man lite nonchalant slänger upp fötterna på sitt soffbord.
För några veckor sedan fick jag ett litet ryck och ville mixa om några av T's gamla låtar. Den här gången var det valda spår från ”Morrissey & jag” som hamnade under mina granskande ögon och öron. Jag har redan berättat om att den skivan inte blev precis som jag hade tänkt. Sagt och gjort; den här gången skulle de valda spåren bli precis om jag ville ha dem. Det slog mig att det egentligen är en bra grej att, efter en lång produktionsfas, ta ett break och fortsätta post-produktionen när man kan lyssna med ”nya” öron. Någon gång i maj 2008 ansåg T och jag oss för klara med skivan. När jag lyssnade igenom låtarna för första gången sedan dess undrade jag stilla; ”hur i helvete tänkte jag här?” Nåväl, jag plockade ut fem spår (05-16, Hundarna, Morrissey, Om du har något att säga samt Vikens visa) som alla skulle genomgå en ansiktslyftning. Jag lade aldrig om någonting utan behöll alla masterspår men jag fixade till dem rejält. Separerade, bouncade och panorerade där det behövdes. EQ:ade om så gott som varje instrument (framförallt basen). Mixade ner sången ”i skiten” (det vill säga att jag mixade ner den så att den numera låter som en enhet i låten och inte står ut) samt mastrade om hela härligheten. Ånyo kom det guld ur högtalarna. Inte bara små fragment utan löjligt stora guldklimpar. Producentjaget lutade sig tillbaka, klappade mig på axeln och sa ”det där, Elfwingson. Det där gjorde du bra”. Själv satt jag och mös med min kaffekopp framför de pastellfärgade ljudspåren, kände mig duktigt och framförallt; väldigt nöjd.
/Elfwingson
För dem som läste inledningen till den här texten och trodde att jag skulle gå inredningsmakeover på era arslen så kan jag lugna er. Det kommer aldrig att hända, jag lovar.
Veckans finaste tanke
Samtidigt som jag gick och gottade mig i solen häromdagen tänkte jag på hur det faktiskt har blivit en hel del produktioner genom åren och att det är bra att ha massor av grejer i ryggsäcken. Inte bara för mitt CV utan för erfarenheten. När den här livesvängen är över går jag tillbaka till mitt autistiska hörn igen och tar itu med den här uppföljnings-EP:n samt A's låt Somedays. Efter det hoppas jag på att få spela in min kör inom en snar framtid. Jag menar, det vore ju kul att även kunna visa upp en körinspelning.
And here's the kicker, baby; jag vinner på det i längden.
/Elfwingson
* * *
När man ser och hör om hur en del män är och beter sig så tänker jag återigen veckans finaste tanke; jag är jävligt nöjd med själv genom att få vara en känslosam (musik)nörd som i bland har alldeles lätt för att snöa in på produktion och mixning. And here's the kicker, baby; jag vinner på det i längden.
/Elfwingson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)