Från klarhet till frihet på bara några få dagar

Planen som började T och jag började fila på redan i våras kommer äntligen att bli av inom en snar framtid: nämligen England och kanske också Irland. Att det sedan inte blev av redan i våras kan man ju skylla på många saker: tid exempelvis men framförallt känslan av, mot sin vilja, sitta fast som en djupt rotad ek. Vi tar våra gitarrer, några capos, mina två munspel och lever singel/musikerlivets vackra dagar där borta långt ifrån kväljande röster, löjliga påhopp, tangentbordens stressande kulspruteknatter och de lite småsuddiga pastellfärgade ljudspåren. Packa väskan och ta min hand, T så gör vi det enda rätta och glömmer bort dem. Vi behöver det, du och jag.

Inom en, om möjligt, ännu kortare framtid drar T och jag till Västervik. Vi har nämligen, helt nyligen och naturligtvis helt oprovocerat, bjudit in oss själva på L's inflyttningsfest. Förmodligen kommer vi att göra dundersuccé. Jag har en känsla av att det där renoveringsobjektet i stället kommer att bli någon form av rivningsobjekt när jag och T har fått härja fritt i ett par timmar.

L: tag dig i akt, baby. Tag dig i akt...

Jo just det, jag är singel sedan ett slag tillbaka. Och eftersom jag gjorde rätt så känns det väldigt, väldigt bra. Jag brukar inte ångra så mycket saker med mina förhållanden (förutom små detaljer då) men det här gången finns det faktiskt någonting jag ångrar ganska så mycket: att jag inte gjorde slut på det där tidigare när jag faktiskt med egna ögon såg tendenserna övergå till det där ökända borderlinesyndromet. Nu vet jag vart och mot vem jag ska vända blicken. Grejen är att jag har sedan förra gången alltid vetat vad och, framförallt, vilken sorts person som är rätt för mig. Så det här uppbrottet är i princip bara en bekräftelse på det. Konstigt nog så upprepade sig faktiskt en smärre detalj från förra sommaren: utrensning. Att det sedan tog en dag (eller två) berodde mest på att jag helt enkelt inte hade tid.

Faktum kvarstår: kriget tog slut, freden utbröt och jag har aldrig varit mer lycklig.

/Elfwingson

"Quis custodiet ipsos custodes" - Juvenalis

Emellanåt dyker det upp mail in min inbox. I bland är det ris och i bland (skrämmande ofta) är det ros. Man frågar mig om varför jag skriver och framförallt varför jag skriver en blogg och publicerar hela härligheten på nätet. När jag började med det här för ett tag sedan var inte ambitionen någon skulle läsa den (kanske bara de närmast sörjande) men allt eftersom har fler och fler letat sig hit. På gott och ont skulle jag vilja säga. Folk jag inte har en susning om vad de är för människor lusläser varenda rad, dissekerar texterna, vänder ut och in på mina resonemang och agerar moralväktare och etikövervakare. Sedan författar de små mail där de undrar om varför jag skriver som jag gör. Det händer ganska ofta att en del personer fetdissar det jag skriver om och menar att jag är en gnällspik som bara rapar upp samma grejer om och om igen med jämna mellanrum. För några veckor sedan var det här med näthatet på tapeten. Bland annat gick Skugge ut och meddelade att hon lade ner sin blogg på grund av alla ”näthatare”. Det skrev några artiklar rörande ämnet "nätmobbare". Bland annat hade personer som finner det ”spännande” att tokdissa någons blogg (är inte det perverterat så säg?) intervjuats samt en artikel som handlade om någon stackars sate till brud som varit just nätmobbad (borde inte alla mobbare skjutas en gång för alla?). Det här fick mig att tänka eftersom det då och då trillar ned ett par ”hat”mail varje vecka i inboxen. Ganska ofta handlar dessa om att det är så jävla tråkigt att läsa just min blogg, att den är onödig och att ”det aldrig tycks hända någonting roligt i ditt liv”. Men då undrar jag för det är för stackare som varje gång tycks sitta klistrad framför skärmen och följer min öden och äventyr. Är det liksom inte bara enklare att...eh...typ...sluta läsa då? Sedan när denna/dessa mycket märkliga person/er inte ser någon förändring/optimism/whatever så blir de sura och känner sig nödgade att skriva och berätta om just det. Det känns ju onekligen lite skitnödigt att berätta om det. För mig dessutom. Som JAG skulle bry mig...

Nåväl, när jag väl började blogga så hade jag ångest jag över om vad jag skulle skriva om: mitt huvudsakliga intresse (musik i allmänhet och musikproduktion), känslostormarna, barndomen, ungdomsåren, litteratur som intresserar mig, föreläsningarna som Gud glömde eller bara om verkligheten (enligt mig nota bene). Jag tror att det kom att bli någon typ av skön (?) mix av alltihopa. Varför följa en röd tråd (som T gång till annan, talar om)?
Å andra sidan är jag alltid extremt noga med vad jag publicerar. Det fixas och trixas en hel del i huvudet innan jag verkligen väljer att lägga ut någonting för allmän beskådan. Tanken som ofta finns i huvudet strax innan publiceringsögonblicket är så gott som alltid ”Vill jag verkligen att detta ska bli läst?” Ett par gånger har jag karatecensurerat mig själv och valt att inte lägga upp dessa texter. Så enkelt är det. Och visst, de gångerna ni ansett att det har blivit för personligt så har ni ju ändå haft valet att inte läsa det, eller hur? Sedan finns det personer som följt med sedan start och tyckt att det har blivit på tok för ”ytligt” och ”för framtidsoptimistiskt” . Till dem (och framförallt de tre personer som nu gått ihop och skrivit ett gemensamt mail) som tycker att mina texter inte alls är lika bra nu när de inte är så vansinnigt mörka och deppiga, kan jag bara säga: tough shit.

Så frågan jag helt enkelt ställer mig är: Quis custodiet ipsos custodes...

Vem övervakar övervakarna?

/Elfwingson

Bilden som hänger med den här texten är hämtad från ett oerhört gammalt amerikanskt seriealbum ”Watchmen” där parollen var just ”Who watches the watchmen?”

Illustration och ©: Dave Gibbons

Pojken vid bryggan

En intressant plats här i samhället där jag en gång växte upp, är Bryggan. Det är en otroligt skön och meditativ plats där jag faktiskt suttit en hel del genom åren. I bland har det varit under katastrofernas tidevarv men även under soliga dagar då allting liksom faller på plats på ett sådant där skönt sätt. Antagligen är det under våren och sommaren som det är som mest skönt att sitta där vid bryggan. Om vintern och hösten fungerar också bra men det som alltid har varit (och är) den konstanta faktorn är stjärnorna. Precis som uppe på taket på Tornet glittrar tusentals stjärnor ner mot mig varje kväll (eller natt) då jag befinner mig där. Vägen ligger ett stycke därifrån men tillräckligt långt ifrån för att gatlyktorna inte ska störa mig. Då kan man sitta när, dingla med benen och fundera över om vad som kommer att inträffa följande dag eller bara… Vara. I vilket fall som helst så når inget av gatlyktornas bleka sken mig och ingen kommer åt mig när jag sitter där. Stundtals är det bara det stora Lugnet som håller mig sällskap och det är då som jag är som mest avslappnad.

/Elfwingson

Sajäääns fickschåån

”Under 1800-talets sista år fanns det väl ingen som anade att människorna på Jorden intensivt studerades av varelser med betydligt större intelligens än de själva men lika förgängliga. [...] Fyllda av självbelåtenhet sysslade vi med våra futtiga problem, i trygg förvissning om att vara världens herrar. [...] Men individer med hjärnor lika överlägsna som våra hjärnor djurens, med skarpa och känslolösa intellekt, betraktade då redan genom rymden vår jord med fientliga och lystna ögon, och utarbetade långsamt och metodiskt sin planer emot oss...”

- H.G. Wells

I bland dyker det upp författare som är way ahead sin tid, exempelvis Jules Verne och H.G. Wells och det är om den senare den här texten kommer att handla om. 1898 skrev Wells romanen Världarnas krig, en bok med alla ingredienser som en god science fiction-roman bör ha. En hjälte (tillika historiens berättare), mystiska ljus över natthimlen, illasinnade marsianer (beväpnade med tripoder och dödsbringande heatrays) som vill ta över Jorden samt förvirring och panik över det Okända. Grejen med Wells är att han i Världarnas krig, på ett ganska så otäckt sätt, får in så gott som hela 1900-talets historia innan den ens har hänt: totalt krig, bombmattor, kemisk krigföring, blitzkreig och massförstörelse. 1898 hade ännu inte världen varit med om detta. Första världskriget med sina miljonförluster och sitt meningslösa ställningskrig hade ännu inte skådats. Gaphalsen från Böhmen hade ännu inte satt sitt märke i historien och ordkombon ”etnisk rensning” fanns inte ens i vokabulären.

Jag skulle vilja påstå att all modern sci-fi har sitt upphov just i Världarnas krig. Wells var den förste att skildra hypotesen att vi kanske inte är ensamma i universum och framförallt att dessa utomjordingar skulle vara otroligt illasinnade till sin natur! Så klart (som med all skönlitterär litteratur) kan man läsa boken på flera sätt. En intressant aspekt av boken är att den är oerhört kritiskt till samtida fenomen som darwinism, imperialism och kolonisation. Wells sätt att totaldissa den samtida västerländska självpåtagna rollen att alltid överlägset se ner på andra arter (både djur och människor) är ju både bra formulerad och intressant. Och när han i stället vänder på det och visar vad som händer när denna kyliga överlägsenhet riktas mot oss själva blir det ju faktiskt jävligt kusligt. Man kan också läsa boken som en sorts beskrivning av kollektiva reaktioner.
Vad blir kvar när man skrapar bort ytan av ett civiliserat och organiserat samhälle?
Jo, att människan är både bättre och sämre än sitt rykte. Inför katastrofen kommer några att agera hjältemodigt och osjälviskt medan andra kommer att uppträda lumpet och djuriskt. Senare tar den rena överlevnadsinstinkten överhand och vi gör som råttorna och kackerlackorna; vi anpassar oss och rättar mun efter matsäck. Sedan vill jag även påstå att boken blev väldigt angelägen efter den 11:e september 2001. Hur då kan man ju fråga sig?
Wells berättar ju i sin bok om herrar experterna som sett hotbilden torna upp sig men inte haft förmåga att varna allmänheten och när väl sedan det meningslösa dödandet (bokstavligen) trillar ner i huvudet på människorna mitt i deras vardag, slås allmänheten av en sorts kollektiv maktlöshet inför katastrofen. Där har vi en synpunkt som gör boken högaktuell även i vår tid då diverse yttre (och inre) terrororganisationer gläntar på dörren och inte skyr några medel för att vidga sitt territorium.

/Elfwingson

Illustration: Pearson

Evigheternas skugga

Jag får massor av frisk luft varje dag, jag lovar...

Back on track and behind the beat II

Flytten (eller ska jag kanske skriva ”flykten”?) från Norrköping föregicks av ett antal veckor fyllda med alldeles för mycket telefonerande till diverse arbetsplatser, CV, personliga brev, ”Hej-jo-det-är-såhär-förstår-du-att”, besök på Arbetsförmedlingen, tappade sugar och krossade drömmar. Men skam den som ger sig. De två sista veckorna i februari tillbringade jag på Sensus Östergötland och försökte göra mig oumbärlig (någonting som skulle visa sig vara ett tveeggat svärd). Veckorna på Sensus var sjukt roliga men hela tiden malde de där smått neggiga tankarna. Jag var skapligt förbannad på Arbetsförmedlingen vid den där tidpunkten men… Va fan... Man kan inte få allt. Men ändå. Där och då ville jag faktiskt ha allt och ingen kan jävlas med mig för det. Ibland vill man helt enkelt bara ha allt. Ganska så ofta får man det inte. Människans ha-begär är ju helt sjukligt när man tänker på det. Nåväl, efter de där veckorna på Sensus gick tiden alldeles för fort. På något konstigt vis flöt dagarna ihop och jag har inte så mycket minne av dem. Att dagarna har flutit ihop i Norrköping är i och för sig inget ovanligt men sista gången var det något mer. Det var större. Det var…

Definitivt.

Jag har faktiskt inte proddat någonting på ett bra tag nu. Det känns faktiskt ganska bra. Två projekt är på uppåtseglande: dels då T’s projekt och inom en snar framtid kommer även jag att samarbeta med D och A igen. Men tillbaka till det där med att inte proddat… Det känns som sagt var bra eftersom man blir hungrig på ett helt annat sätt. Det kanske är så att man öppnar ögonen på nytt och tillför någonting ännu bättre än vad man kanske skulle göra när man sitter och proddar hela tiden. Men tänk om jag har glömt bort hur man gör!? Eller om jag har blivit akut dum i huvudet och göra helt sämst ifrån mig!?

Återstår att se.

/Elfwingson

Foto: Christoffer

För ungefär två hundra år sedan

För några dagar sedan umgicks jag med den Goda hälften, det vill säga Å. Vi låg i gräset och undrade vad som försiggick på andra sidan molnen då det plötsligt slog det mig vilket märklig slump det mesta är. Rätt ord vid rätt tillfällen kan få oanade konsekvenser och fel ord vid fel tillfällen blir ödesdigert för ganska så många. Precis när jag kommit fram till en skapligt bra konklusion av hela det här resonemanget petade hon mig i sidan och frågade hur det var med mig. Ganska snabbt flöt jag tillbaka i solljuset och undrade vart jag befann mig. Förvirring rådde i ett par hundradelar av en sekund, starkt solljus i ögonen, gröna ögon och jag blev klar igen. Slump eller inte, jag är faktiskt glad över slumpen och vad den i bland för med sig.

Jävligt glad och tacksam.

/Elfwingson