En utav Hovfotografens alla listor...

Vad gör du just nu?
Försöker plugga. Någonting som går extra dåligt när Hovfotografen bombaderar mig med listor. Men vad gör man inte för sina vänner...?

Är du pinsam på fyllan?
Om du anser att en extra-super-multi-hyper pratig Elfwingson är pinsam så "ja".

Är du blyg?
Njaa... Kvistig fråga i och för sig. Jag tror inte det. Eller vänta lite här nu... Jo, i bland blir jag faktiskt lite blyg, men vill gärna prata bort det efteråt och inte låtsas om som det har hänt.

Roligaste resa?
"Rolig" är ett starkt ord. En väldigt intressant och nyttig resa däremot var den till Polen -98 då jag och några gymnasiepolare besökte Stutthof, ett koncentrationsläger strax utanför Gdansk som en uppgift i samhällskunskapsundervisningen. Det var en resa som gjorde extremt starkt intryck på mig. Jag anser för övrigt att alla borde göra en studieresa till något av de många koncentrationslägren som finns.

När spydde du senast?
I oktober förra året. Vi talar inte mer om den saken...

Vilken låt lyssnar du på?
Verkligen (Kent)

Har du sovit i din egen säng inatt?
Ja.

Har någon annan sovit i din säng inatt?
Nopps.

Har din pappa glasögon?
Ja.

Mamma också?
Ja.

Har du glasögon?
Så in i helvete! Jag är översynt och ser så gott som ingenting utan mina brillor. Men det är väldigt sällan jag har dem på mig när det ska plåtas.

Bor du i Stockholm, Göteborg eller Malmö?
Ingen av ovan nämnda städer. Däremot bor jag i Norrköping men drömmer mig stundtals bort till andra ställen.

Vem är du mest kär i och varför?
"Vem är du kär i och varför?" Går vi i lågstadiet fortfarande?

Har du sagt "jag älskar dig" till någon idag?
Inte i dag, men jag säger det ganska ofta till både T och L.

Vad tycker du är äckligt?
Åtskilligt.

Vad såg du senast på TV?
Nyheterna på SVT.

Vem fick du SMS ifrån senast och vad stod det?
Det var ifrån I och det löd "Men hur kommer det sig?"

Är det lätt att förföra dig?
Hovfotografen, jag tror att vi har pratat om det här redan...

Hur svarar du i telefon?
Beror på vilken tid på dygnet man väljer att ringa. På morgonen blir det ett karatehest "Hallååå...?". Under dagen (under förutsättning att jag vet vem det är som ringer) är det ett snabbt "Allá!". Om kvällen blir de nog ett "Jaa?" som jag har fått veta låter "otåligt" och "nästan lite surt".

Vad har du för intresse?
Mina vänner, musiken, kaffet och cigaretterna.

/Elfwingson

”Wunderbar” utropade pojken i Tornet när hösten var över honom

Det var Kulturnatt i går. Norrköpings gator fylldes till bredden av mer eller mindre kulturella människor som sprang runt och tittade samt deltog i många av de olika aktiviteterna som anordnandes. Inte för att jag hade någon koll på vad som hände, vad jag däremot visste var att Peps Persson gigade på Flygeln på kvällen och det skulle jag samt fyra galenpannor till både åhöra och se. Så var tanken i alla fall... Några missöden senare (som inte vi kan lastas för) befann vi oss på Trappan (det nybyggda studenthuset här i Norpan). Där både dansade och drack vi tappert till klockan var halv tre. Med en tanke på efterfest som blev till pannkaksmys (där jag fick två korvar med bröd i stället) satte jag punkt för Kulturnatten 2006. Dessutom började den här dagen oerhört bra. Mest tack vare att jag slog upp de lite grumliga, bruna ögonen och bara var lite bakis. Det ordnade upp sig efter en tandborstning, några glas vatten samt ett telefonsamtal från T. Det kändes bra att få prata dig, brorsan. Även denna dag avslutades på ett nog så bra sätt. Först ett telefonsamtal från L och sedan ett par timmars promenad och ett långt samtal med I om gårdagens äventyr är en bra avslutning på en bra dag, vare sig du tror det eller inte. Nåväl, hösten är över oss och jag kunde inte vara mer nöjd. Nu börjas det: thé i löjligt stora koppar, blåsiga och mörka höstkvällar, flera timmar framför datorskärmen med de pastellfärgade ljudspåren samt kaffe nere på campus. T och L: hösten är över oss och lövträden rodnar vackert som blyga konfirmander. Hösten är här! Leve den! Leve oss, mina vänner.

/Elfwingson

Det är sådana här dagar man känner att man verkligen lever

I dag har det varit en bra dag. Jag steg upp ofantligt tidigt och pluggade nästan hela dagen utan avbrott. Isthé och några leverpastejsmörgåsar rutschade ner i magen med ett ”tjosan”. Sedan lagade lagade jag Flygande Jacob medan jag mobiliserade mina röstresurser och sjöng med i ”If I were a rich man” ur Fiddler On The Roof, ”Der Vogelfänger” (Papageno's aria för dem inte som är bekant med Mozarts mästerverk Trollflöjten) samt ”Red & Black” från les Misérables. Sedan avslutades det hela med filmkväll (Sideways) och en flaska Merlot hos A och L. En riktigt pretentiös eftermiddag och kväll med andra ord. Men fy fan, vad jag trivdes.

/Elfwingson

Jag säger aldrig ”hej då” till henne. Jag säger ”på återseende”

På slaget fyra kommer bussen och nästan allting sägs sådär i sista minuten. Hon tar sin gigantiskt stora ryggsäck och kastar in den i bussen stora svarta mage. Den försvinner bland ungefär sjuhundra resväskor och ryggsäckar. Hon tar sin bok, laptop, iPod och en flaska vatten med sig på flygbussen.
- Säg ingenting fånigt och sentimentalt nu, för då börjar jag fan i mig tjuta, säger jag.
- Åhh, det gör du ju redan, svarar hon och torkar bort några av sina egna tårar.
- Jag saknar dig redan, säger jag sedan och ger henne samtidigt en löjligt stor påse med Gott & Blandat.
- Nämen åh vad du är gullig, utbrister hon och menar att resan kommer att bli mycket bättre med denna påse full med lycka.
- Ja, för det har ju inte något att göra med ditt abnorma craving för godis?
- Inte alls. Hur kan du tror det? säger hon med spelad förvåning. Hon ger mig en kram och en puss på kinden och går upp i bussen. Hon är en utav de sista som gör det. En äldre kvinna tittar på oss: två ungdomar med rödkantade ögon som inte ens försöker spela oberörda och tuffa.
Sedan går bussen och jag ser någon vinka. Det kanske är hon, men å andra sidan skulle det inte vara hennes stil liksom. Men i tron på att hon fått akut hjärnsläpp vinkar jag tillbaka och hoppas någonstans längst in att det kanske är hon som vinkar. Medan jag går hemåt blixtrar en sensommarsol över mig, alla människor och bilar rör sig som i ultrarapid. Jag flyter bort i musiken förlovade land och blir ofantligt sugen på kaffe. I samma sekund vibrerar mobilen till och det är I som undrar om jag har lust att ta en fika på stan. ”Inte idag” blir mitt inte så uttömmande svar tillbaka. Jag vill bara gå hem, lägga mig under täcket och inte komma fram förrän den är december då jag högst eventuellt ska få träffa henne igen. Brunbränd, lycklig och full med anekdoter.

På återseende, Hovfotografen.

/Elfwingson

Jag ville egentligen inte alls bli plåtad...

I bland blir jag en pretentiös besserwisser som bara älskar att orera, förklara och avbryta ditt resonemang och då är jag extremt alldeles jävla jättedryg att ha att göra med. I bland vill jag bara sjunka ner i en tidning och läsa utrikesnyheterna utan att bli störd. I bland vill jag gå ner till en pub med dig och dricka rom och cola (eller ett par glas vin) och bara hålla käften. I bland vill jag bara softa runt på stan utan något speciellt ärende och lyssna på musik. I bland kan jag vara smakråd om du ska köpa nya kläder (fastän jag innerst inne bara vill lägga mig ner och dö eftersom det är så vansinnigt tråkigt att vara just smakråd, men vad gör man inte om Hovfotografen under hot drar en med ner på stan). Men oftast är jag faktiskt vara en skön snubbe att umgås med. Det vet du också. Jag ville egentligen inte alls bli fotad vid just de HÄR tillfället, men jag antar att de här bilderna är de mest naturliga som du någonsin kommer att få se. Och om vi tar ett steg ännu ett steg närmare sanningen så var det nog så att jag var alldeles för trött för att säga ifrån.

/Elfwingson

Foto: Åsa

På förekommen anledning återvänder jag till min sedvanliga litteratur

På ett varmt tåg på väg ner till Malmö i somras streckläste jag Månpalatset av Paul Auster. T hade orerat sig alldeles vild över denna författare en längre tid och hällt liter av beröm över Auster en hel vår och sommar, därför lånade jag just Månpalatset av en kompis här i Norpan. Månpalatset var extremt bra, så styrkt av min läsgirighet lånade jag även New York-trilogin. ”Om Månpalatset var så sjukt bra så kanske Austers andra romaner vara minst lika bra” resonerade jag. Tänk så in i helvete fel jag hade. Jag har precis avslutat Stad av glas och förbanne mig vad stentrist den var! Den var lika spännande att läsa som att titta på när färg torkar. Grymt besviken går jag alltså tillbaka till mina favoritförfattre: Dean R Koontz, H P Lovecraft, E A Poe och Sven Hassel och det är den sistnämnde jag ska berätta lite om nu. Men först ett litet utdrag från en utav hans böcker:

”- Varför deserterar ni inte? Ni kämpar för en förlorad sak. Gå under jorden här i Frankrike. Det finns många som skulle hjälpa er.
- Det är något, som ni inte förstår. Jag är soldat som miljoner andra. Jag har mina kamrater. kompaniet är mitt hem. Om jag deserterar, sviker jag kamraterna, som litar på mig, liksom jag litar på dem. Man deserterar bara i ett anfall av vanvett. Vi är fem kamrater i en stridsvagn. En dödens kvintett. Vi vet, att vi har förlorat kriget. Det har vi vetat länge. Långt innan politikerna hade det klart för sig. Det är kamratskapet, som får en att fortsätta. Ni kan läsa om det hos Remarque. Hans Katczinsky, pratmakaren, löjtnant Ludwig och Paul är sådana som vi. De visste också, att kejsarens krig var förlorat, men inte de heller kastade ifrån sig gevären. De fortsatte troget. De hade liksom vi bara en sak kvar - kamratskapet. De fruktade freden mer än kriget. Freden betydde upplösning av kompaniet. att bli utkastad i ensamhet. Det värsta av allting. Hellre död än ensamhet. Det är svårt att förstå, när man inte har prövat på det. Läs Remarque, men läs honom långsamt, så kommer ni att förstå.

[...]

- Berätta för mig om kriget!
- Vad ska jag berätta? Kriget är likadant. Man är tillsammans med sin bäste vän. I nästa ögonblick står man och stirrar på en grötig massa. Man är ensam. Det är kriget. Raserade hus, skrikande förtvivlade människor, dånande kanoner, skarpa kommandoord. Det är kriget. Dammiga vägar, torra strupar, ömma fötter, värkande muskler, längtan efter sömn, tärande svält. Det är kriget. Slag av kolvar mot försvarslösa människokroppar, brak av explosioner, rop om nåd och bamhärtighet, hänsynslöst mördande. Det är kriget. Något annat kan jag inte berätta.” *

Dansken Sven Hassel var tjugo år när han tog värvning i den tyska armén (Wermacht) strax innan 2:a världskrigets utbrott. Efter några små felsteg hamnade han hastigt (men inte speciellt lustigt) i en straffbattaljon, 27:e pansarregementet. För dem som inte vet de kan jag avslöja att just straffbattaljonerna var de minst ansedda enheterna (på båda sidorna) under kriget. Det var de som fick de värsta uppdragen och mer eller mindre alltid gick i täten (i och för sig tillsammans med pionjärerna - ”kanonmaten”) och betraktades som allmänt slaktavfall. Ingen av straffsoldaterna förväntades att överleva mera än ett par dagar men en del överlevde faktiskt kriget, däribland Sven Hassel själv. I en straffbattaljon hamnade alla sorters människor: politiskt och religiöst oliktänkade, tjuvar och militärfängelsekunder vars enda alternativ var dödsstraff. Oftast blandades olika nationaliteter i dessa regementen, precis som i Wermacht och Waffen-SS. Det Hassel menar på är att dessa soldater inte slogs för ”Führer und Vaterland” utan helt enkelt för att överleva.

Böckerna präglas av ett extremt grovt språk men också en sorts antikrigsromantik, precis som Seigfried Sasson, Robert Graves och Erich Maria Remarque's böcker också gjorde på sin tid. Jag vet inte hur många gånger jag har läst Hassel's böcker nu men det är tillräckligt många gånger för att känna någon form av sympati för Hassel och hans ”brothers-in-arms”: unteroffizer Alfred Kalb (Legionären) yrkessoldaten som hade varit vid Främlingslegionen, feldwebel Peter ”Barcelona” Blom som hade kämpat med de kommunistiska 4. ingeniero del ejecito español under spanska inbördeskriget, den stendumme obergefrieter Wolfgang ”Lillebror” Creuzfeldt - Hein Hoyer Strasse's värsta avskum, den humanistiske och rättrådige feldwebel Willie ”Oldfuchs” Beir, obergefrieter Joseph Porta med sin outtömliga svada och unteroffizer Julius Heide - mönstersoldaten (som enligt Hassel, blev generalmajor inom den östtyska krigsmakten efter kriget). Visst är det så att vissa romanfigurer etsar sig fast på ett märkligt sätt. 5:e kompaniets 1:a pluton som ingick i det 27:e pansarregementet har för alltid etsat sig fast i mitt minne.

/Elfwingson

* ur Likvidera Paris, Sven Hassel, 1967

Förresten, om man känner för att läsa mer om Sven Hassel och hans böcker så gör man det med framgång här.

Fotot finns att beskåda på La Gleize War Museum i Belgien och föreställer en okänd SS-Schutze som, belamrad med kontraband, skyndar vidare efter ett överraskningsfall på amerikanska förband vid Poteau.

Hovfotografen har hittat en lista som hon absolut tyckte att jag borde besvara så sanningsenligt som möjligt

Nämn en skönhetsprodukt du inte skulle klara dig utan!
"Klegg" givetvis.

Vad kommer du att införskaffa till hösten/vintern?
Ingen aning... Nya studiomonitorer kanske?

Nämn ett plagg som vi aldrig kommer få se dig i.
Snickarbyxor, helt klart.

Vad gillar du bäst hos dig själv utseendemässigt?
Ögonen är jag faktiskt jävligt nöjd med. Och nyckelbenen (såklart).

Sveriges bäst klädda enligt dig.
Personer som du och jag. Det vill säga, vi som är sköna och har hittat rätt med vår klädstil.

Sveriges sämst klädda enligt dig.
Ingen kommentar (men Steven Seagal är en bubblare, jag lovar).

Nämn en bloggare som du tycker klär sig i din smak!
Det har jag fan ingen koll på...

Vilket är ditt drömjobb?
Egentligen borde jag kanske säga "musikproducent" här kanske, men det får bli "framgångsrik författare".

Vad är det som utmärker just din blogg?
Haffa T eller L på stan och fråga dem.

Vad ligger högst upp på din önskelista just nu?
Att bli klar med ex-jobbet (en nåd att stilla be om).


OK, Hovfotografen är du nöjd nu?

/Elfwingson