Atlas bär upp världen på sina axlar och jag hjälper honom vilken dag som helst i veckan

Det var länge sedan jag var så här hungrig och det känns fantastiskt att vara tillbaka igen. Nu har jag kommit tillbaka från mitt sommaruppehåll (som har bestått i att jobba på Prästkullen samt semestrat både i Köpenhamn och Göteborg) och har med både liv och lust gett mig in i ett mindre singelprojekt. Ett singelprojekt som till stora delar bärs upp av L's fantastiska röst. Den här gången blir det bara tre låtar: Atlas, Tusen ljus och trettio cigg samt Himmelstalund (just Himmelstalund är till 50% min egen men nyheten är att det är T som skrivit texten. Ett litet hobby co-op från hans förra albumprojekt). Den röda tråden genom det här projektet är att L lägger leadinsatser både här och där, något som gör att de här nygamla låtarna/texterna känns mer fräscha och, framförallt, får en vitamininjektion som inte är av denna världen. Tänk att det kan lossna bara sådär genom att en röst som tillkommer. Att sedan L skulle vara en stor del i exempelvis Atlas även denna gång var liksom självskrivet. Åtminstone tycker jag det.

Nåväl...
Jag får sitta med att arra, prodda och mixa. Nivåjustera lite. Slänga ditt ett reverb, en kompressor eller en limiter. Lägga till och dra ifrån. Kort sagt: det jag tycker är som mest roligt och rogivande. Kompis, det är nu som jag trivs som bäst när jag får sitta och pyssla med musikproduktionen där allt det gamla smälts samman till någonting helt nytt. Längst in bland trummor, gitarrer, munspel, XLR-kablar, plektrum och hörlurar finns min värld (a k a mitt lilla autistiska hörn) och letar du riktigt noga så ser du mig sitta där och trolla (som T uttrycker det).

De pastellfärgade ljudspåren hälsar mig välkommen tillbaka och jag kunde inte vara mer lycklig.

/Elfwingson

T-t-t-tyst för helvete II

Det är inte pratet i sig som stör mig, det är hur andra människor uppfattar mig.

In my defense, du skulle sett mig för fyra-fem år sedan. Då var det riktigt illa. Det där med att ta plats... Fan vet alltså. Kompis, det var inte min grej. Det är fortfarande inte min grej. Ni andra kan tala om ”social kameleont” hur mycket ni vill. Stundtals kan det kännas som ett enda långt maratonlopp och det är när den känslan infinner sig som det blir nästan plågsamt, smärtsamt uppenbart hur jag inte kan hålla käften.
Sanningen?
Jag ska säga dig sanningen, kompis: jag skäms. Jag skäms något så in i helvete! Jag blir tystare än bomull men försöker ändå. Tar plats. Minglar. Är mig själv. Bjuder till och allt det andra som ni är så bra på. Det jag beundrar er för. Sedan blir jag nästan lite ångestladdad över att ha försökt så jävla mycket. På riktigt. ”Fan, tog jag för mycket plats nu? Gick jag över alla gränser som fanns? Begick jag alla kardinalfel som fanns i kväll? Släppte jag inte in tillräckligt många i diskussionen? Det kanske är bäst att inte försöka så mycket. Det kanske är bäst att inte...”

"Nu är du ensam kvar med natthimlen.
Du var rädd för mörkret som barn. Men att det kunde bli mörkt när man är vuxen var det ingen, ingen som sa.
Du måste sluta att grubbla.
Ring mig så kan jag prata tills du somnar"
- T -

Det spelar ingen roll vem som säger det: när jag, i efterhand, får höra att ”Oj, vad han pratade mycket” så skäms jag över mig själv och jag vet att jag inte borde göra det. Jag vet att det är en observation och ett kallt konstaterande från er sida, men jag kan fan i mig inte hjälpa det. Det kanske sägs med ett leende och med en varm röst men jag kan inte hjälpa att jag skäms som en hund varje gång jag hör det. Och när jag skäms uppfattas det säkert som jag blir sur men det blir jag inte. Inte någonstans. Jag jobbar faktiskt varje timme och varje minut på det. Varför kan jag inte bara hålla käften i bland?

/Elfwingson

Känner du till den känslan?

Det är en extraordinär känsla som sprider sig och växer sig allt starkare för varje dag. Den fyller mig med värme och innerlighet. Små illbattingar flyger fram genom kroppen och gör mig varmare än varmast. Små krusningar på vattenytan som efter ett tag blir till löljligt stora tsunamivågor. Små elektriska impulser som...som... Som helt enkelt gör mig nästintill oövervinnerlig. Det är säkert, kompis; med hennes röst ringande i öronen blir jag oövervinnerlig. Med hennes skratt klingande inuti huvudet kan jag helt enkelt inte vara en downer.

De där små elektriska impulserna blev till ett helt åskväder i går kväll när hon sa: ”Du är den bäste.”
Hon är fantastisk.
Hon är underbar.
Hon är min.

Till L med kärlek.

/Elfwingson

Atomvinter

För dig som följt den här bloggen sedan start (oktober 2005) vet om att saknad är en utav de starkaste känslorna jag har. Banalt och fånigt? Kanske, men ack så sant. Tyvärr är det så och jag ber om ursäkt. S kan jag fortfarande sakna emellanåt. Hon som aldrig blev en Överlevare och gjorde slut på allt i ett badkar fullt av sitt eget blod. H-bandet kan jag fortfarande sakna. Alla sköna stunder och garv vi delade. Jag kan sakna de första två åren i Norpan och allt vad de innebar i fråga om att växa som producent och som människa. Jag kan sakna den femåriga pojken med de alldeles för stora skorna och den röda plyschtröjan med rallybilsmotiv.

Saknad som sagt. Jag saknar. Det är en av mina grejer.

Jag har aldrig, aldrig någonsin saknat L så mycket som jag gjorde under midsommarhelgen. Efter en större katastrof på jobbet bröt jag ihop senare på natten medan hon hörde på. Det kändes...hm... Kompis, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det så att du ska förstå. Det liksom skar genom hjärtat. Det regnade splittrat glas över mina ögon medan jag stirrade ner i avgrunden och det brände som av eld över mina läppar. Jag har, som sagt, aldrig saknat på det sättet förut. Kanske berodde det på att jag för några timmar var helt under isen. Det kanske berodde på att jag stod med tåspetsarna på gränsen till vad jag orkar med. Eller så berodde det på att jag faktiskt behövde och älskade henne så innerligt de där timmarna. Jag vet inte... Saknade henne gjorde jag i vilket fall som helst. Så oerhört mycket. Jag saknade och jag saknar och the bottomline is: jag saknar hennes”hallå” i hallen om dagen och just nu saknar jag hennes heta utandningsluft mot min hals.
Kalla mig naiv och löjlig men så är det.

Vi ses i drömmarna...

/Elfwingson

Snart, baby... Snart.

Om knappt två veckor är det slut. Mitt semestervik alltså. Då ska jag bara stänga av allt vad omvårdnad heter, läsa böcker, hobbyproducera musik (där jag redan vet om att en andra version av Atlas kommer att spela en stor roll) och bara keep it Kool & the Gang.
Inte en en insulinspruta ska nå mina händer. Inte en dosellpåse ska nå fickorna på mina arbetskläder. Inte en rollator ska spärra min väg. Larmtelefonens ilskna signal ska inte nå mina öron. Jag ska koppla bort mig från jobbet helt och hållet hade jag tänkt och det ska bli så otroligt skönt. Jag är fan i mig värd det tycker jag själv i alla fall. Knappt två veckor alltså. Bara två veckor kvar nu.
Men innan dess ska jag se herr Winnerbäck i Kalmar samt närvara vid en grillfest med L's vänner. Det där är ju intressant. Du förstår, jag har hört att nu börjar de (vännerna alltså) bli riktigt nyfikna på mig. Vem jag är, om jag kan röra mig i möblerade lokaler och om jag verkligen är en sådan där ”social kameleont” precis som L vill göra gällande. I vilket fall som helst ska det bli kul att träffa L's vänner. Även om jag redan nu vet om att jag kommer att stormtrivas bland dem. Och det har ingenting med social kompetens att göra, utan det beror på att jag tycker att det är fantastiskt kul att träffa nya människor.

Hm, vad mer ska jag säga? Allt är bra. L har fortfarande alla egenskaper en fantastisk kvinna ska ha (och mer därtill) och jag vill allt med henne. Det är fortfarande fjorton trappsteg till kärleken, varken mer eller mindre. T är fortfarande allergisk men lika fin ändå. Jobbet har, trots allt, fallit på plats och jag mår outsägligt bra. Tip fucking top alltså.
Det finns faktiskt inte några mörka moln på min sommarhimmel.
Nätterna är ljusa och dagarna är underbara.
Så är det.

/Elfwingson

Efter katastrofen och kaoset

Egentligen minns jag bara allt det röda och de dödsångestfyllda ögonen. Egentligen minns jag ingenting. Förutom att världen runt oss, vårdbiträdet och den som snart skulle dö, gick i gråtoner. Förutom hans ögon. De var blågröna. Två blågröna avgrunder som skrek till mig att de aldrig, aldrig någonsin ville slockna. Aldrig. Själv skrek jag inte. Jag viskade lugnt och tyst. Jag sa att allt skulle bli bra och att han snart skulle få hjälp. Han höll mig hårt i armen. Jag kramade hans hand. Jag försökte stryka hans hår. Jag försökte så jävla mycket. Jag var nästan proffessionell. Men bara nästan. Jag var aldrig tillräckligt proffsig för att kunna rädda honom. Men...
Eller jag vet faktiskt inte.
Nej, det fanns faktiskt ingenting jag kunde göra. Hör du det?! Ingenting. Så är det. Men...
Jag vet inte...
Jag vll så gärna tro att det inte var hans grej att dö sådär i händerna på ett vårdbiträde som helst av allt ville rymma därifrån. Helst av allt skulle han dött lugnt och stilla med sin dotter och sitt enda barnbarn vid sin sida. Det blev aldrig så. Han dog i armana på ett vårdbiträde som egentligen inte ville vara där.
Jag minns bara allt det röda och de dödsångestfyllda ögonen.

Fan

/Elfwingson

Klosterruinen, juli 2008

Jag kan garantera dig att jag nästan spricker av stolthet när jag säger att min flickvän är en otroligt duktig bildkompositör och grym fotograf.

/Elfwingson

Foto: Linn