Det är inte pratet i sig som stör mig, det är hur andra människor uppfattar mig.
In my defense, du skulle sett mig för fyra-fem år sedan. Då var det riktigt illa. Det där med att ta plats... Fan vet alltså. Kompis, det var inte min grej. Det är fortfarande inte min grej. Ni andra kan tala om ”social kameleont” hur mycket ni vill. Stundtals kan det kännas som ett enda långt maratonlopp och det är när den känslan infinner sig som det blir nästan plågsamt, smärtsamt uppenbart hur jag inte kan hålla käften.
Sanningen?
Jag ska säga dig sanningen, kompis: jag skäms. Jag skäms något så in i helvete! Jag blir tystare än bomull men försöker ändå. Tar plats. Minglar. Är mig själv. Bjuder till och allt det andra som ni är så bra på. Det jag beundrar er för. Sedan blir jag nästan lite ångestladdad över att ha försökt så jävla mycket. På riktigt. ”Fan, tog jag för mycket plats nu? Gick jag över alla gränser som fanns? Begick jag alla kardinalfel som fanns i kväll? Släppte jag inte in tillräckligt många i diskussionen? Det kanske är bäst att inte försöka så mycket. Det kanske är bäst att inte...”
"Nu är du ensam kvar med natthimlen.
Du var rädd för mörkret som barn. Men att det kunde bli mörkt när man är vuxen var det ingen, ingen som sa.
Du måste sluta att grubbla.
Ring mig så kan jag prata tills du somnar"
- T -
Det spelar ingen roll vem som säger det: när jag, i efterhand, får höra att ”Oj, vad han pratade mycket” så skäms jag över mig själv och jag vet att jag inte borde göra det. Jag vet att det är en observation och ett kallt konstaterande från er sida, men jag kan fan i mig inte hjälpa det. Det kanske sägs med ett leende och med en varm röst men jag kan inte hjälpa att jag skäms som en hund varje gång jag hör det. Och när jag skäms uppfattas det säkert som jag blir sur men det blir jag inte. Inte någonstans. Jag jobbar faktiskt varje timme och varje minut på det. Varför kan jag inte bara hålla käften i bland?
/Elfwingson