”Det är någonting spännande med otrohet, Andreas! Den där kittlande känslan av att komma förbjudet nära. Det mest stinkande av svek, men ändå nervkittlande och lockande. Samtidigt vet man om att det inte är något som är hållbart. Inget att bygga upp något runt. Någonting som i längden är ohållbart. Någonting som bara är för stunden...” - K, Norrköping, januari 2005
Min enda otrohetsaffär någonsin började någon gång när jag var fjorton och har hållt på sedan dess. Vänner, flickvänner, kontakter har passerat men min älskarinna har alltid stått kvar. Hjälpt. Stjälpt. Smekt. Slagit. Man har sagt till mig att jag borde skaffa någonting mer seriöst. Någonting att satsa på. Men jag har kvar min älskarinna, vad ni än säger. Men hur det nu är så har jag aldrig förlorat mig till henne fullständigt. Aldrigt helt och hållet. Stundtals har jag stängt in henne när det varit läge för det. Sedan har jag vänt mig till henne igen när allting varit kaos, panik och förvirring. Då har hon varit mig som allra närmast och dragit mig upp ur skyttegravarna för att sedan plåstra om mig så gott hon kunnat. Ni andra får säga vad ni vill. Om ni kallar mig otrogen så är jag guilty as charged. Fine! Ställ upp mig mot en mur och skjut mig om du skulle må bättre av det och se i fall jag bryr mig. Min älskarinna kommer alltid att finnas här hos mig uppnålad längst in i mitt innersta pojkrum.
Jag har en enda älskarinna och hon heter musik.
/Elfwingson