Just i dag är det exakt ett år sedan jag vandrade in, med inte så självsäkra steg, på Prästkullens äldreboende. Det är på dagen ett helt år sedan. Kan du haja? Det tog ett slag men har jag vant mig vid stressen, stanken och situationerna. Men jag trivs. Jag trivs till den så milda grad att det i bland är riktigt kul att gå till jobbet. Nåja, kvart i sex på morgonen gör jag allt annat än trivs. Då är jag lite av en gnällspik som inte vill hellre annat än att ligga kvar i den löjligt sköna sängen, lägga armen om L och bara fortsätta sova till klockan blir elva. Jag trivs så bra tack vare den ordinarie personalen som lotsat mig igenom det mesta som tänkas kan och numera tar jag dagarna med en klackspark, gör mitt jobb och hinner till och med ta en cigg emellanåt. Eller flera...Det är den ordinarie personalen som lärt mig mer om Livet och Döden än någon annan har gjort. Det är med den ordinarie personalen som jag dricker kaffe och gnäller över låga löner tillsammans med. Har du tänkt på att det är något oerhört tillfredsställande med att jobba arslet av sig när man väl får rast, dricker sitt kaffe och småpratar om den stundande helgen. Det är någonting smått fantastiskt över det, jag lovar. Visst kan vi tjuta över dålig lön, taskiga arbetsförhållanden, gnälliga anhöriga och bråkiga pensionärer. Men då och då får man ett uppmuntrande ord, en klapp på axeln, ett handslag eller ett ”tack för att ni finns”. Det är då, min vän, som jag är som mest stolt över mig själv och mina co-workers. Kort sagt: jag trivs som fan och tills jag hittar någonting annat kör jag på det här. Kanske ännu ett år läggs till det som precis gick. Vem vet? Du förstår, det är det som är spännande: att ingen vet.
Allra minst jag...
/Elfwingson