Jag tänker på...
Just det: ingenting. I bland samlar jag tankarna och lika ofta gör jag inte alls det. Det är då jag tänker på ingenting.
Tar på mig den gröna regnrocken och kliver ut i regnet. Tusentals små vattendroppar som var för sig inte gör någon illa men tillsamans bildar ett piskande slagregn. I två sekunder förbannar jag regnet men skrattar sedan till och inser att det är ju så oerhört meningslöst att bitcha och moana över just regnet. Viken ligger alldeles blygrå och hälsar mig medelst piskande vind. En groda hoppar förskräckt undan framför mina fötter. ”Ta't lugnt, kompis! Jag hade inte tänkt att trampa på dig” säger jag till bror Groda. En gammal kär vän ringer och håller mig sällskap. Han står på en balkong och röker och blickar ut över ett grått Linköping. Cigarettröken han blåser ut är lika blygrå som viken och vi pratar om vad som hänt, händer och det som aldrig hände. Det är länge sedan vi hörde av varandra nu och det är mycket att berätta om. Hans prinsessa försvann tydligen till främmande land med någon annan men det kanske var lika bra. ”It wasn't ment to be” säger jag och skrattar åt den största klyschan i världen. Han säger att han grät oavbrutet i nästan två månader men sedan blev det bra igen. Jag säger att det är nyttigt att gråta i stället för att grubbla, älta och tänka. ”Gråt hellre som ett barn än att grubbla igenom allt. Det har du ingenting för, min vän” säger jag och han håller med. Efter en stund lyckönskar han mig eftersom jag verkar träffat en vansinnigt bra människa. ”Det är du värd, Andreas” säger han med eftertyck. Jag blir glad över att han tycker det och blir några grader varmare. Han säger att han lyssnat på 2008 års produktioner och slänger löjligt stora fång rosor över mig. ”T's båda skivor är något av det bästa jag hört” mumlar han sedan och jag kan bara hålla med. ”Ja, han är en jävel på att snickra ihop underfundiga texter och musik. Det är faktiskt en stor ära att få jobba ihop med honom men jag brukar säga till honom att han aldrig någonsin ska glömma bort vem som tog honom till toppen” svarar jag. Vi skrattar och det är förlösande på något sätt. Vi pratar rent allmänt om produktion, gitarrer, mikrofoner och arrangering. Han säger att jag växt sedan Lisa Ekdahl-covern och jag håller med; jag har faktiskt växt några meter sedan 2004. Jag hör hur någon ropar från lägenheten att maten är på gång. Vi avslutar vårt samtal med ömsesidga löften om att ses. När är inte så väsentligt. Bara vi ses någon gång.
Jag fortsätter min vandring längs med stranden och sätter mig ner på en bänk strax intill stranden och tar fram ett äpple. Äter det precis som jag äter det påbörjade höstregnet. ”Du är bara en av tusental” sjunger herr Berg för mig. Det gör ingenting. Oprofessionell som jag är så är jag mer än gärna bara en i mängden.
/Elfwingson