Session

Du som håller på med musikproduktion vet hur uttröttande det kan vara att prodda. Du spelar fel. Du sjunger fel. Det blir fel, fel och åter fel. Som sagt var så kan det här vara ganska segt. Timmarna flyger iväg och helt plötsligt är klockan ”jävligt sent” och tröttheten kastar sig över dig som ett lejon kastar sig över en gasell på savannen. Fördelen med studioinspelning är då att man kan steka det som blev dåligt och ta om. Gör om, gör rätt med andra ord. När man under en session tagit om flera gånger blir det en hel massa audio-filer över. Om man vill kan man helt enkelt kasta dem eller så kan man sätta ihop dem till ”session highlights”. Jag kan avslöja att det senare alternativet är oftast lite roligare.

I helgen som gick nu satte sig jag och L ner med några låtar (bland annat S:t Persgatan, Himmelstalund, Release me och Paperweight). Det hela var ett ganska opretentiöst projekt och mest en kul grej. Jag avvek från mina principer och gick all in på liveinspelningen (det vill säga att jag spelade in både gitarren, L's leadsång samt mina egna stäminsatser samtidigt istället för att göra pålägg i efterhand som är brukligt vid studioinspelning. Dessutom kan man kontrollera nivåer och så vidare på ett helt annat sätt). Samtidigt sänkte vi nästan en hel låda rött och det var det här jag skulle komma till när det gäller ”session highlights”; att lyssna på de här highlightsen är som att följa med ett läckande fartyg ut på havet och se det sakta sjunka ner i djupet. Ju mer mer vin desto mer fuck-ups blir det. Det gör visserligen inte så mycket eftersom vi hade extremt kul.
Nåväl, ett förslag formades både i tanke och ord när vi beslöt oss för att försöka göra det här live. Inte highlightsen alltså, utan låtarna. Det kan uppfattas så att detta bara var vindimmiga diskussioner men det är mycket mer än så. Jag klarar av att gå upp live ännu en gång (det var visserligen ganska länge sen sist men vad fan gör det? Har man det i sig från början så bör det inte bli några svårigheter, eller hur?) Att vi, tillsammans, låter kioskvältarfantastiskt har vi redan slagit fast en gång så varför inte låta allmänheten också få ta del av och uppleva detta guldskimrande fragment av populärkulturhistoria?

Vi är väl inte riktigt i hemma ännu, men mark my words; i en framtid nära oss snart tar vi Oskarshamn med storm.

/Elfwingson

Att slipa sina vapen

Har du någonsin varit med att leta efter en specifik pryl på vinden eller kanske i källaren?
Du letar och letar och medan du letar hittar du kartonger fyllda med gamla grejer från förr. Är du som jag och sätter dig då med benen i kors mitt på golvet och börjar bläddra igenom gamla papper, texter och låtar? Efter några timmar har du glömt bort vad det var du letade efter från början men lämnar ändå utrymmet med en känsla av inre frid i hela kroppen.

Häromkvällen satt jag och plockade runt bland gamla projekt medan jag letade efter gamla projektfiler. Jag har i och för sig märkt upp varje disk så det borde inte varit speciellt svårt att hitta det jag sökte. Prydligt textat står det på varje skiva vilket innehållet är. Även årtal och, skrämmande ofta, även månad. När jag bäst satt där och svor över att jag inte hittade det jag letade efter dök orginalversionen av S:t Persgatan upp (tyvärr var det bara en wav-fil och inte hela projektet) och det var faktiskt lite kul att lyssna på den versionen; brötiga gitarrer, stora trummor, ett överambitiöst munspel och alldeles för mycket reverb. Ungefär så lät faktiskt hela Glöd-skivan när jag hade gjort första mixningen och var, obegripligt nog, supernöjd. Det var som sagt kul att lyssna igenom den där gamla versionen för det påminde mig om den gången när jag hittade ett utav T's gamla låtar till Vita nätter, Blank (som aldrig kom med på skivan mina protester till trots). Det var i och för sig allt annt än en fröjd att titta/lyssna igenom det där projektet. Det var som att uppleva en dålig dag hos plastikkirurgen; klippt, klistrat, sönderskuret och hjälpligt ihopfogat med andra ord. Det är ganska skönt ändå att hitta sådana där gamla grejer. Inte bara för att det är kul att lyssna på utan också för att jag inser att jag faktiskt har kommit en bra bit på vägen och blivit tämligen duktig på bara två år.
Som sagt; jag jobbar aktivt för att bli bättre varje dag. Vrider och vänder. Bryter och bänder. Upp och ner. Produktionsprojekt är på det sättet inte helt olikt en Rubiks kub där alla färgerna måste synka perfekt innan man kan känna sig klar och nöjd. Först då kan man ta sig an en ny kub. Men nu när jag tänker på det så kan man ju faktiskt lägga undan sin kub och påbörja en annan med gott samvete. En del kuber mår kanske bäst av att ligga ett slag och liksom gotta till sig innan man tar ett nytt varv. Först då kanske det faller på plats och man vet om att man producerat ett nytt mästerverk.

/Elfwingson

Nej, jag hittade aldrig det jag letade efter, men jag var ganska nöjd ändå.

...och där sitter alla änglarna med gråten i halsen

För över ett år sedan hörde jag L sjunga för första gången. Låten var Proud Mary och jag satt på andra sidan bordet och ackompanjerade henne på en röd gitarr genom vindimmorna.

Medan vi lyssnade på omproduktionen av Paperweight (ja, den här versionen blev faktiskt bättre) igår kväll slog L och jag fast att våra röster passar väldigt bra ihop. Det där visste jag om redan när jag hörde henne sjunga Vikens visa första gången. Kalla det för arbetsskada om du vill men jag bara visste att balansen mellan våra röster är helt enkelt skulle vara oslagbar. Alltså, hon har en fantastiskt röst om du inte har fattat vad jag menar. Hon har nämligen den där sårbarheten som är så jävla svår att hitta bland sångare. Hon har det där sköra i sig på något sätt. Det är i och för sig väldigt svårt att tro när man träffar henne men tro mig; den finns där och när hon tar fram den är det nästan så att änglarna gråter. Så vacker är den. Det är när hon tar fram den på någon vemodig låt som till exempel Om du lämnar mig nu eller Himmelstalund som jag ryser av välbehag hela tiden. S:t Persgatan likaså. Den är visserligen inte speciellt vemodig men låten passar henne. Efter några vändor där både jag och T provat på sånginsatsen var jag nästan på väg att ge upp låtjävlen tills det slog mig att L åtminstone borde göra ett sångtest på den. Så blev det också. Även om jag förmodligen var alldeles för bufflig när jag pressade henne under den sångsessionen fanns det en anledning till det; jag visste helt enkelt att hon skulle ro det i land. Och jag fick rätt. Jag älskar för övrigt att ha rätt.

Nåväl, L har massor med andra fina egenskaper men det är ändå rösten som många gånger slår mig till marken. Även om den ligger på tejp tillsammans med diverse gitarrer, trummor och reverb eller tyst viskar i mitt öra så fäller den mig lika hårt i asfalten varje gång.

/Elfwingson

Det var i och för sig någonting mer jag skulle berätta om men det tar jag en annan gång, OK.

Varken väderkvarnar eller Goliat rår på oss

Alltså, egentligen skulle den här texten handla om hur det var när jag och T åkte till Norpan i början av förra veckan och allting kul som hände på den resan. Men så insåg jag att det förmodligen skulle bli för mycket referenshumor och inbördes skämt så jag stekte helt enkelt den idén. Jag kan ju i och för sig säga att det var alldeles otroligt skönt att få dra iväg med honom. Bara han och jag. Det var alldeles för länge sedan vi hängde ut så det var var fan på tiden att det hände och vilken stad kan då vara bättre än vår gamla bakgård, Norrköping.
Nåväl, i stället tänker jag berätta om hur han och jag hela tiden täcker varandra. United we stand, liksom. Han har min rygg och jag har hans om/när det går loss. Så är det. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.

Vem är som är Don Quixote och vem som är Sancho Panza vet vi inte.
Välj själv, kompis.

/Elfwingson

Helgen bestod av musik

Som du kanske känner till så tog jag ett litet break från produktionen i början av december. Det fanns anledningar till det men det spelar ingen roll nu. Huvudsaken är att jag, i helgen, blev hungrig igen. A's och mitt samarbete på hans Where is she now?, covern Hey Julie, samt L's och mitt miniprojekt (Om du lämnar mig nu samt omproduktionen av Paperweight). Det var länge sedan jag var såhär hungrig och det har smittat av sig på produktionerna. Alltså inte så att det hörs utan det är mer en känsla som liksom har genomsyrat varje produktion. Som sagt; den där maniska kreativiteten har varit en fet boost hela helgen. Arren har bara fungerat och tiden har formligen rusat iväg (jag märkte det i lördags morse när klockan visade 07.20 och jag insåg att jag proddat i nästan elva timmar i sträck).
Jag har nog aldrig berättat om det här men när jag ”satt” en särdeles vacker produktion och/eller väldigt bra passage/instrumentalfras/arrangeringsdetalj i en produktion brukar jag alltid få ett litet leende över läpparna. Ett litet... Hm hur ska jag förklara det? Alltså, ett sådant där leende som bara osar självcred. Lite av det där ”damn, I'm good”. Det hände flera nätter under Glöd, det kanske fanns där under Atomvinter (trots allt) och det har definitivt funnits där under T's produktioner. Och nu märker jag hur det där speciella leendet kommer tillbaka allt oftare.

OK, jag kanske har mer eller mindre ont varje dag. Javisst, jag kanske sover dåligt på grund av detta och ”ja” jag är hela tiden orolig över vad det är som händer där långt inne i min kropp men good goddamn; jag är och förblir en bra musikproducent/arrangör. Det varken kan eller får någon ta i från mig.
Någonsin.

/Elfwingson

Ja, det är vackert när jag får leva i min dröm

Jag fick beröm för ”Glöd” förra veckan och det känns såklart kul och fint på många sätt. Dessutom är det kul att höra någon utomstående uttala sig postitivt om den där skivan. Så jag gjorde någonting jag inte gjort på ett tag; jag lyssnade faktiskt igenom hela skivan. Från början till slut. Även om det finns några svaga kort rent produktionsmässigt (Himmelstalund och Tusen ljus... II) så håller faktiskt hela skivan rakt igenom. Jag blev nästan lite nostalgisk när jag lyssnade igenom den där skivan. Alla nätter jag satt med den och vände, vred och putsade på varje fras och ackord. Minnet av grannen som åkte till sitt nattskift medan jag precis kommit hem och skulle sätta mig och fortsätta på projektet. Sedan alla långa timmar fram till på morgonen då ögonen sved och öronen susade. Låtar som försvann och kom tillbaka i ny skepnad samt låtar som helt enkelt bara försvann.

Den här låten ”Malström” var det som satte igång allting igen och det känns ganska bra. Helt plötsligt minns jag tjusningen med att sitta till halv fyra på morgonen och producera musik. När ni låter mig göra det jag är absolut bäst på; prodda, mixa, fixa och trixa. Ja, allt det där du inte förstår, aldrig kan ta till dig och bara skakar på huvudet åt. Den där enda saken jag kan gå upp i och helt och hållet samt tillåta mig att vara mig själv till 100 % när jag väl är där. OK, det kanske är fysiskt utmattande att sitta och prodda till just halv fyra, men den själsliga tillfredsställelse som en egen (och bra gjord) produktion framkallar är helt klart värt dimmiga ögon och susande öron. Dessutom får jag någonting annat att tänka på än mig själv och det är alltid lika skönt, jag lovar.

/Elfwingson

Malström...

...är någonting som ibland uppkommer ute på havet. Det är vattenvirvlar som utvecklas i samband med ebb och flod. Då kan det bildas vattenvirvlar av olika storlek, också kallade ”malströmmar”. Det finns historier om gigantiska malströmmar utanför Lofoten som slukat fartyg med ”man och allt”. Om dessa historier stämmer vet jag ingenting om men jag vet en hel del om musik.

Det var sådär svart igen och jag tappade fotfästet. Jag rasade lite till och ännu en gång kom musiken väl till pass men när jag började hade jag inte en jävla aning om vad som skulle komma ut på andra sidan. Jo förresten, en sak visste jag om och det var att tempot skulle vara... Rasande. Ja faktiskt. Rasande. En över två veckor gammal text, en ackgitarr och ett mullrande e-mollackord var det enda jag började med och här står jag nu med en låt som helt enkelt får symbolisera min nerfärd i malströmmen (framförallt slutet). Kalla mig pretentiös (jag vet att det är många som gör det) men som jag redan berättat om är det här mitt enda sätt att kanalisera allting.

Jag sa ju att det skulle bli musik nästa gång det fuckade upp sig.

/Elfwingson