Man får aldrig som man vill...

En gång hade jag en förhoppning om att hösten skulle stanna och vara för evigt. Men det är kanske det som är tjusningen med drömmar: de slår aldrig in.

Man får aldrig som man vill.

/Elfwingson

De vackra och rika människorna är troligtvis inte så lyckliga som de ser ut att vara

E gör mig sällskap och frågar vad som fått människor att bli så bittra.
”Prova med uppfuckade kärlekshistorier och ett allmänt pessimistiskt synsätt på livet, kompis!”
Det sa jag inte. Men jag tänkte det. Hon talar om att hitta Någon, E. Att en gång för alla avsluta singellivets tragiska dagar och hitta Någon som hon har tillräckligt gemensamt med för att kunna inleda ett seriöst förhållande med.
”Lycka till… Någon sådan hittar eller får man inte. En sådan Någon förtjänar man”.
Tänk, det sa jag inte heller. Men jag tänkte det desto mer.

Sedan avslöjar hon någonting sensationellt: hon är minst lika bitter som alla de andra singlarna, men försöker verkligen vara glad för trots allt. Ibland går det bra och ibland går det… Mindre bra. Därför blir hon min hjälte i natt. Hon erkände i alla fall att hon är bitter som fan.
Det är bra.

* * *
Om jag vore alldeles nyrik nu skulle jag nog kunna få för mig att shoppa kläder för hundra tusen kronor på ett par timmar tillsammans med en personlig klädcoach (vad nu coachen skulle göra för nytta… De verkar bara vara där för att ställa sig in och lismande hålla med i allt vad man säger. Men i och för sig: de har ju betalt för det).
Jag skulle antagligen köpa en klippning och styling av håret för femtio tusen kronor och jag skulle säkert köpa en våning i stan för några miljoner. Sedan skulle jag säkert köpa ett gäng med gitarrer, studioutrustning och tre nya G5:or för ett par hundra tusen, mest bara för att jag kunde göra det liksom. Men jag tror nog att jag skulle bli skapligt uttråkad efter några veckor. Jag kan lika gärna fortsätta drömma om rikedom, framgång och lyxigt onödiga prylar bara för att jag kan göra det också. Drömma alltså.

Det är kanske är det som skiljer oss från djuren: vi kan drömma.

* * *
För många kvällar sedan sa L att det är bra att jag tar hand om och tänker på mig själv nu. Det går ju mindre bra och då är det tur att jag har musiken. Den kan jag ta hand om. Musiken kan jag vårda ömt precis på samma sätt som jag inte kan vårda mig själv. Musiken kan jag ta hand om, fixa till och redigera på alla möjliga sätt. Jag kan lägga till och dra ifrån. Musiken kan jag kasta om den inte passar mig. Medan jag står på taket och röker tänker jag på att jag inte kan fixa till mig själv.
Det blir bara fel, fel, fel hela jävla tiden.

Men ganska ofta skulle jag vilja göra just det: fixa till, redigera och förfina mig själv.

/Elfwingson

Adventsljusstakar i alla fönster som finns gör inte natten ljusare

E säger att hon är världsbäst på att skilja på skämt och allvar. Det är nog bäst för henne det, för i kväll blev det allvar medan hon såg mig genom den minsta rutan i hela världen. Det blev allvar och jag fick en anledning att skydda mig bakom en mur av skämt. Som sagt: skämten är alltid min bastion mot allting. Hon vet om det men hon krigar ändå och det är nästan så att jag blir lite imponerad.
Jag misstänker starkt att E på fullaste allvar försöker slå sönder min värld igen. Krossa vartenda fönster i min lägenhet och dricka upp allt mitt kaffe. Hon frågade om hon fick göra det. Dricka upp mitt kaffe, alltså ”[…] men det skulle ju bli lite kallt i min lägenhet om någon fick för sig att krossa fönsterglaset och jag fryser redan som det är och kaffet kan du säkert ordna själv” svarade jag.

Jag bryr mig faktiskt inte om att jag var dryg som fan när jag sa så.

Men E bara skrattar och pratar om tvåsamheten som om det vore någonting vackert (vilket det säkerligen är, det är bara det att jag inte tror på det, sedan världen föll i hop den senaste gången) och om att det är ”våga eller vinn” som gäller.
Jag vare sig vågar eller vinner... Någonsin.

* * *
Jag har tinnitus så därför kunde jag inte sova i natt.
Det är när alla normala ljud försvinner som det tjuter och brusar i mina öron Den höga tonen stiger, faller och sitter kvar medan det brusar som från havet långt, långt borta…
Jag försöker förgäves att störa ut tonen och bruset med Nattradion, men inte ens det hjälper.
Jag tror att huvudet ska sprängas i tusen bitar.
”Permanent hörselskada” kallas det och det kommer alltid att vara så här. Det finns ingen räddning för mig längre och det är många års exponering i replokalen som till slut har kostat mer än någonting annat.
Det finns en anledning till att jag måste skrika ”va!?” ungefär fyra-fem gånger under ett telefonsamtal. Det finns en anledning till att jag inte kan urskilja röster och ljud omkring mig.
När någon log nedlåtande och sa ”hörapparat” trodde jag att jag skulle dö. Hörapparat vid tjugosex års ålder, det är ju faktiskt inte klokt någonstans.
Hela episoden slutar med att jag förbannar mina egna öron för att de förstörde min sömn.

* * *
Jag går ut i decembernatten och undrar vart alla människor håller hus. Bara de gula gatlyktorna glor på mig och det räcker mer än nog, tycker jag. K-huset är tömt och alla andra människor håller sig undan. Det är nästan skrämmande lite människor ute. Det beror nog mest på att de flesta har mer vett i huvudet och inte i onödan ger sig ut i natten. Bara några hemvändare snubblar hemåt burna av mängder med alkohol. Kommer hem sent och ser att T har ringt. Det är alldeles för sent att ringa tillbaka så att jag rymmer upp på taket i stället. Där är det lugnt, kallt och skönt.

När jag tänder nattens tjugonionde cigarett känner jag hur det svider i halsen.

* * *
Vet du, vissa dagar klarar jag inte av att se mig själv i spegeln.
I dag var en sådan dag men det gör faktiskt ingenting.

Jag är van.


/Elfwingson

En och en halv flaska vin och alldeles för många cigaretter senare

”Klockan är noll sju noll-noll och det är dags att gå upp och möta världen, dumjävel!”
Jag är alldeles för trött för att ta itu med allting som ska göras. Jag inser att jag till att börja med måste ta tag i mig själv för att kunna få allt att fungera. När jag väl har tagit mig i kragen tillräckligt mycket, påbörjar jag dagens extremt tråkiga förvärv. Allting går snabbt. För snabbt och jag hinner knappt med. Till slut är dagen över och jag måste stressa runt. Du vet: places to go, people to meet.
Helst av allt hade jag bara velat gömma mig under täcket och sova.

Fem timmar senare sitter jag med en flaska rött vin och tycker att jag har allting under full kontroll. Tänk vad självbedrägeriet kan vara fullständigt i bland.
Jag drack mig till självbedrägeriet i kväll.
Hurra…

* * *
E går online och frågar alldeles för mycket. Till slut säger jag ”stopp” och menar att vissa saker säger man inte till vem som helst. Vissa saker håller man för sig själv och det har inte att göra med dig E. Det kallas integritet, kompis.
Hon upprepar att hon anser det vara mycket märkligt att jag inte träffar någon ”[…] du som är så fin”.
Du vet E, the winner takes it all. Så är det bara. ”The winner takes it all, and the looser standing small”.
Hon fortsätter att prata om att hon känner att hon kan släppa in Någon nu och verkligen hoppas på att det skulle kunna bli något. ”Har du inte förmågan att tänka så?” frågar hon och dricker sin fjärde kopp kaffe.
Jag kan inte öppna mig igen. Jag vill inte öppna mig igen. Jag… Jag… Jag törs inte öppna mig igen (vilket egentligen bara innebär att jag är för feg).
Jag svarade någonting helt annat, på E’s fråga. Jag svarade någonting helt annat och troligtvis är det också att jag skämtade bort allting.
Skämten – min sista bastion mot... Allt. Det fungerar nästan jämt, jag lovar.
Medan en skiva med Kent snurrar talar hon om sin dag, om mysiga kvällar fulla med tända stearinljus och om att hon verkligen längtar tillbaka till det där lyckliga tvåsamhetslivet.

Jag längtar tillbaka till mig själv.

* * *
Jag ligger i en skyttegrav och undrar om kriget någonsin ska ta slut. Medan granaterna kreverar runt mig och gröngul klorgas samlas i skyttegraven funderar jag på om det verkligen ska vara så här.


/Elfwingson

”[…] when I’m in the dust and picture the world from a little above” – Atomic Swing

Jag hade en sådan märklig dröm i natt: jag drömde att jag inte kunde prata. Alltså, inte så att jag inte kunde prata med T och L, utan mer att jag inte kunde prata överhuvudtaget. Det kändes helskumt och jävligt skrämmande.
Ungefär som den gången för hundra år sedan när jag vakande och på fullt allvar trodde att jag hade blivit förlamad. Panik rådde i ungefär två minuter tills jag upptäckte att det bara var lakanet som hade snott sig runt på under en kvavfylld natt.

* * *
Med berått mod kastar jag mig ut i dagens gärningar och tror verkligen att någonting nyttigt ska bli uträttat. Tänk, så fel man kan få i bland. I dag hade jag totalt fel. Inte ett rätt.
Jag rusar upp till K-huset och försöker hitta någon form av smärtlindring och jag hittar den i form av en flaska rött och med den tryggt i famnen somnar jag nästan.
Jag tvivlar på mig själv åt helvete för mycket.
Det finns anledningar till det, men jag borde inte göra det. Det är mycket jag inte borde. Röka exempelvis men det gör jag i alla fall. Jag borde sova. Men det gör jag inte heller. Det misslyckades fullständigt.
Det är därför som jag sitter och skriver en text, som i samma sekund som den publiceras, glöms bort precis som jag redan har glömt bort vad som hände i går.

* * *
E stormar in och vänder upp och ner på hela världen under två ögonblick (eller var det två timmar?). Hon talar om sin nystädade lägenhet som om det vore ett paradis. Jag undrar lite försiktigt om hon inte borde ta och lugna ner sig med kaffet. Hon skyller på överskottsenergi och dricker ännu en kopp latte. Hon säger att hon är världsmästarinna på bakning och att hitta fel män. Det tror jag säkert. Men det är så sant som det är sagt: ”Man får kyssa många grodor innan man hittar sitt svin”. Det får varenda människa lära sig eftersom det liksom tillhör hela den där smutsiga växa-upp-grejen.

Hon dricker sin latte och pratar på om varför världen är så underlig och hon frågar mig i ett rykande ögonblick vad JAG drömmer om. Om jag somnar så drömmer jag om…
Just det: ingenting.
Åtminstone vill jag inte komma ihåg det jag högst eventuellt drömde om. Att lakanen ligger virade runt mig räcker som bevis.
Sedan frågar hon om varför man aldrig får som man vill.
Ja, varför får man aldrig som man vill?
Det kan du ju fortsätta att fråga dig, E. Men vad du än gör, sluta inte att drömma. Gör som jag: säg att verkligheten suger och att man lika gärna kan leva i en illusion (som man vet inte stämmer) livet ut.
Det hjälper, jag lovar… eller kanske inte. Jag vet faktiskt inte längre om vin och en desillusionerad världsåskådning hjälper. Inte här i alla fall, men jag har redan bestämt mig att vänta ut allting och vi kan ju låtsas att vintern inte kommer att bli så kall.

Sedan säger hon att hon finner det märkligt att jag faktiskt är singel och att ingen har blivit charmad till döds än och ”en massa andra saker”.
Tro mig E, det finns så mycket mer är märkligt med mig.

* * *
Ringer J och välkomnar henne tillbaka till det råkalla Sverige. Välkommen tillbaka till en grå vardag där ingen aldrig någonsin hinner med 3:ans spårvagn.
Det är skönt att höra någon prata om sina upplevelser och intryck av ett annat land. Små historier om små ögonblick länkas samman till en hel roman. Sköna bloopers som bara J kan råka ut för, får mig att skratta. Vad som helst, J! Ge mig vad som helst nu! Sluta aldrig prata. Prata. Prata. Prata!
Men tills slut dör även det ögonblicket.
Hon avslutar med att säga att jag faktiskt är den förste som faktiskt ringer och säger ”välkommen tillbaka” och jag tror att det gjorde henne glad.

* * *
Jag går upp på taket, trots att det är kallare än på månen. Kvällens nittonde cigarett får mig nästan att hosta blod medan man kan se rakt upp i himlen. Jag blåser ut den stålgrå röken medan alla tittar på TV och inte förstår vad det är som händer.
Peter LeMarc gör min natt lättare och säger ”[…] och jag försöker gå bredvid dig. Jag har krafter kvar att blåsa mod”.
Peter LeMarc är grym.

* * *
Jag tycker att jag lärt mig tillräckligt mycket för att aldrig mer lita på någon igen. Jag tycker att jag har suttit tillräckligt länge i skolbänken för att inte släppa in någon igen och jag har aldrig kommit för sent till en enda lektion för att fatta att det var någonting mer än bara otur.
Tyvärr så försov jag mig till föreläsningen under temat ”Hela dig själv”.

There you have it, brorsan.


/Elfwingson

Tjugoåtta cigaretter senare drog T mig genom natten

E pratar, bland annat, om vädret. Hon ogillar vintern ungefär lika mycket som jag. Och bara för att hon ogillar vintern så är E en helt underbar kvinna! När alla andra tycker att det är mysigt med snö, minusgrader, mörker och kalla nätter så tycker vi att vintern är hell on Earth. Aldrig förr har jag så innerligt ogillat vintern som nu. Jag vill verkligen, verkligen inte att det ska bli vinter och att jag ska frysa fast och aldrig mer tina upp.
Hon pratar om latte, filtar, täcken och den där jävla drömmen som aldrig tycks försvinna. Men jag tyckte att hon talade om den med ett annat tonfall i kväll. På något vis lät det nästan… hoppfullt. Ja, det är nog rätt ord: hoppfullt.

Jag har också den drömmen, E. Men jag pratar väldigt sällan om den... Jo förresten, i bland kommer den fram. Mellan allt skitsnack och gnäll dyker den upp och försvinner lika snabbt igen.
Tro mig E: jag har också den drömmen, men jag pratar inte lika högt om den.

* * *
Jag tror att jag ska bli rik.
Jag ska skriva en hjälp-dig-själv bok eftersom att jag har hört att det ska finnas en stor marknad för det…
Först och främst så övertygar man folk om att det är något fel på dem. Det är skapligt lätt, eftersom all reklam redan har fått dem att känna sig osäkra på sin vikt, sitt utseende, sin sociala status, sin sexuella attraktionsförmåga och så vidare.
Sedan övertygar man dem om att problemet inte är deras fel och att de är offer för större krafter. Det är också väldigt lätt för det tror folk ändå. Ingen vill ändå inte vara ansvarig för sin egen situation.
Och slutligen så övertygar man dem om att med mina skickliga råd och uppmuntran kan de övervinna sitt problem och bli lyckliga.
Genialt…

Vilket problem jag tänker hjälpa folk med?
Naturligtvis deras sjukliga behov av hjälp-dig-själv böcker. Min bok ska heta ”Håll käften och sluta gnäll – hur du gör något av ditt liv bortsett från att tänka på dig själv”.

Problemet är att om mitt program verkligen hjälper, så kan jag inte skriva någon uppföljare.
Grattis!

* * *
Vet du, vissa dagar klarar jag inte av någonting. Allt blir ett enda stort misslyckande och ingen vill ta mig i handen och säga ”bättre lycka nästa gång”.
I dag var en sådan dag.

Sedan kom natten.


/Elfwingson

T kallar den för "Morissey-bilden"

Foto: Elfwingson

Det var T som övertalade mig, jag lovar. Han är fin att ha till hands när nätterna blir alldeles för långa och alla ljus i hela världen har brunnit ut.
Som i natt till exempel...


/Elfwingson