Egentligen skulle den här texten bland annat handla om hur galet pinsamt det kan bli när man råkar slå fel nummer och ringer fel person. Man lovar sig själv att kontrollera numret för att inte göra om misstaget och bla bla bla...Fatta: jag slog fel nummer tre gånger! Men det där med att råka ringa fel vet du säkert om hur det är, så jag säger ingenting mer om det. I stället får den här texten handla om T och L (vilken jävla överraskning va?)…
I fredags eftermiddag var jag på väg till K-huset med en enda tanke i huvudet:
”Bort! Bort! Jag måste bort från kylan. Måste komma undan kylan! Jag måste komma inomhus och det måste gå fort.” När jag var ungefär ett tiotal meter från porten ringde mobilen. Det var T. Han sa att han och L satt på en hamburgerrestaurang i Norrköping och tyckte absolut att det var dags att ses.
Jag trodde honom inte för ett ögonblick och såg för min inre syn hur han satt på sin redaktion med en stor kopp kaffe och mumsade semlor samtidigt som han gottade sig åt att jag var ute i kylan.
Jag trodde honom inte när han sa att han var i Norrköping tillsammans med L. Faktiskt, det behövdes L’s lugnande röst för att övertyga mig, men inte ens då blev jag helt och hållet övertygad. Hon sa att de satt i närheten av Bishop’s Arms och jag insåg att det skulle ta ungefär hundra år att traska ändå dit i det här vädret. Men jag började pulsa den långa vägen ner till stan.
”Fan ta dem i fall de jävlas med mig” tänkte jag medan spårvagnarna rusade förbi och människorna rusade ännu snabbare.
Men när jag närmade mig den där sunkiga hamburgerbaren klev två människor ut genom dörren.
”Åh herregud, de måste vara fullständigt galna som frivilligt har gett sig ut i det här vädret. Det måste vara T som har fått en hjärnblödning eller någonting i den stilen” tänkte jag medan jag på håll kände igen den svartvita Palestina-sjalen runt T’s sargade hals och L’s smått energiska gångstil. Jag såg inte fel och isvindarna hade inte fryst sönder mina hornhinnor ännu. Det var dem. De bästa vännerna i hela världen! Tänk, det var ungefär hundra minusgrader, jag frös om händerna och om öronen. Men min lilla kamin till hjärta blev varmare än på länge.
Det sista jag tänkte när jag såg dem stiga på bussen till Västervik var:
”För fan, jag kommer inte att fixa om de råkar ut för en olycka med bussen. Jag kommer att bli ett vandrande nervvrak om det händer dem någonting...”
* * *
Senare samma natt var det dags att kliva in i ett kollektiv, dock inte K-huset den här gången. Det var återigen dags att leka social: prata om världsläget, nicka, hålla med, försöka som man ser ut som man vet vad man håller på med, äta kladdkaka och titta på film.
”Jo alltså, vi har lånat High Fidelity. Har du sett den?” frågade hon.
Åh herregud, den filmen var ju typ det enda jag tittade på under ett helt år. Den och dokumentären om Kent.
”Nu var det nog ett tag sedan jag såg den. Jag minns knappt någonting av den” svarade jag och försökte se entusiastisk ut. Jag tror att jag lyckades eftersom I blev glad över att de lyckats med konststycket att hitta en film som jag inte hade sett. Så länge de svävade i lycklig okunskap så var jag nöjd. Men det blev en trevlig kväll trots att kladdkakan såg ut ”bättre begagnad” ut.
Den gick att äta, jag lovar.
Så med minnet av mina bästa vänner i huvudet samt små, små fragment av kladdkaka mellan tänderna somnade jag gott även den natten.
/Elfwingson
