”Har du kvar din röda cykel?” - Claes Jansson

Den var absolut inte ny men den var vacker ändå. Jag vet att jag var så otroligt stolt över den och vi var oskiljaktiga genom många, långa år.

När jag var en sisådär fem-sex år fick jag min första cykel. Det hela hade börjat några veckor innan när jag vid köksbordet förklarade att jag ville ha en ny cykel. ”Nej, en ny cykel är alldeles för dyr” förklarade min föräldrar och tittade på mig med den där ”ledsen-killen-men-du-får-allt-vänta”. Case closed. Mina päron har alltid varit hårdare än flinta när det kommer till tjat och aldrig vikt en tum. Efter någon vecka eller så berättade pappa att vi skulle åka på en utflykt till Öland. Det här utspelade sig på vårkanten så det kändes inte så angeläget att åka till den vindpinade ön men eftersom jag inte hade sådär vansinnigt mycket att säga till om fick jag helt enkelt acceptera mitt öde och följa med.
Vi kringlade oss upp mot Löttorp och stannade vid en stor bondgård någonstans ute på vischan. Jag minns det där så väl; det regnade och träden hade precis fått den initiala grönskan över sina grenar. Några flyttfåglar flög ystert högt över våra huvuden och under oss doftade marken friskt. Vi stegade upp längs en sorts allé (som för en fem-sexåring verkade oändligt lång och mystisk på något vis). En man kom ut hälsade först på min pappa och sedan på mig med orden; ”jaha, och det här är den lycklige cykelägaren förstår jag?” Jag förstod ingenting. Pappa och den här mannen (som jag senare förstod var en före detta arbetskamrat) pratades vid lite och efter en stund försvann mannen in i ladugården. När han kom ut hade han med sig en cykel. Det var en röd DBS med en så kallad limpsadel, röd vimpel samt ett rött och ett grönt handtag. OK, det var inget solsken ute men på något vis gnistrade den där cykeln mot mig. Den log. Jag log och vi gnistrade i kapp. Jag tittade upp på min pappa. Han kramade min hand och blinkade som om han sa ”ja, den är din”. Sedan släppte han densamma och jag knatade iväg mot cykeln. Medan jag sprang mot cykeln kände jag en nästan omänsklig och bubblade känsla i magen. Det var, utan att överdriva, en helt fantastiskt känsla. Skulle jag få den här cykeln bara sådär?
Right out of the blue hade helt enkelt mina föräldrar bestämt sig för att hörsamma den yngste sonens önskan och via kontakter hittat en cykel som jag skulle få. Jag minns inte så mycket mer än just de där ögonblicken från den där händelsen på Öland men jag minns vad som hände när vi kommit hem igen. Självklart ville jag inget hellre än att prova min nya fina cykel men eftersom jag dock inte hade någon vidare motorik och balans (någonting jag i sanningens namn fortfarande kan ha svårt med. Fråga L får du säkert höra både det ena och det andra). Så pappa tog fram fram den där blå (och mycket oorganiserade) verktygslådan och trollade fram ett par stödhjul och monterade dem. Sedan fick jag hjälp att ta mina absolut första tramptag ute på vändplanen. Förmodligen trillade jag omkull ett par gånger men en lagom mängd Desivon samt några plåster senare skjutsade han iväg mig mot det stora äventyret Livet.
Nåväl, man kan ju tro att jag nu ska skriva någonting om att ”den där känslan har jag aldrig känt sedan dess” men tji fick du. För varje gång jag ger bort någonting, typ en present eller bjuder exempelvis L på mat infinner sig alltid den där euforiska känslan. Det liksom... Nej, jag kan inte förklara det. Det känns bara väldigt, väldigt bra och fantastiskt att ge bort någonting. Jag uppskattar såklart att få presenter men känslan av att ge bort någonting slår det med hästlängder.

/Elfwingson

Jag har faktiskt kvar min röda cykel. Den står där uppe på familjens gård, tar igen sig i en övergiven spilta och på något vis (och dammet till trots) gnistrar den fortfarande mot mig.

Det är inte så märkligt egentligen

Har du någonsin varit med om att få någonting kastat i ansiktet (och det inte har varit en tårta)? Man blir liksom så förbluffad att man helt enkelt inte får tid att mobilisera något försvar. Sedan, när allt är över, kommer du på en jävligt bra comeback. Nåväl, redan efter två minuter in i samtalet kokade jag och i normala fall skulle jag låtit hell reign upon their sorry asses men ”nej”. Inte den här gången. Jag tänker inte vara den personen. Inte här. Inte nu.
I bland måste man helt enkelt låta allting ta sin tid och inte störa den där så oerhört viktiga tiden av bottenlös sorg och odefinierbar ilska.

OK, jag tar allt ni sa på den förlamade sorgens konto. Ni är ledsna. Ni är upprörda. Ni är chockade. Ni är förmodligen väldigt mycket, men det hindrar inte mig från att ta riktigt jävla illa vid mig.
För helvete, det är många år sedan jag beslutade mig från att inte ens försöka rädda världen och människor i den. Nej, det håller inte. Ni kan inte ens tänka tanken på att skylla allt på mig. Men som sagt var; allting ligger på den förlamade sorgens konto och jag tänker inte jiddra mer om det nu. Gå igenom det här nu, kom ut på andra sidan så pratar vi med varandra då istället, OK?
Vi säger så.

Jag är alltid bäst på en grej och det är att vara just Claudio Henrik Andreas Elfwingson (med vad allt det innebär). Ingen annan är speciellt bra på det, jag lovar.

/Elfwingson

”Varför blir det alltid så ledsamt?” - C

Det är alltid bra att i bland kunna hålla tillbaka. Bara för att man kan, så ska man kanske inte alltid bränna allt krut på ett fåtal låtar. Det är alltid skönt att vara progressiv i sitt skapande. Bryta ny mark, använda annorlunda mikrofoner (och/eller mikpositioner) än vad man är van vid bara för att försöka hitta ett nytt sound än det man brukar jobba med. Med andra ord; det är alltid lika spännande att ge sig ut i Ingenmansland och utforska vad som kan gömma sig där, men sedan är det lika skönt att komma tillbaka och bara vara sig själv igen.

CD-versionen av Dreams of L.A-projektet byggde mycket på ett tämligen sparsmakat arr. Max två gitarrer, tillbakalutade trummor, bas, lead- och stämsång samt vissa små arrmässiga detaljer. I vissa låtar är det bara gitarr och sång. Less is more helt enkelt. Därför känns det helt naturligt att fullkomligt få explodera i ett relativt stort instrumentalprojekt, Lovecraft II.
Det började (som vanligt) med en liten melodiloop som jag haft i huvudet i säkert fyra-fem år nu men aldrig haft... Hm. Låt oss säga ”energin” att fullfölja den där melodislingan. Jag kan nämligen tycka att det känns lite skitnödigt att bara prodda små loopar av en och samma melodi. Då är det ju mer intressant (och förmodligen mer roligt) att både producera och lyssna på. En melodi kan visserligen vara stark i sig och, faktiskt, inte speciellt svår att hitta på. Det är resten som kan vara tricks med. Att väva en matta av instrument omkring den här melodin och samtidigt vara tillräckligt kreativ för att låta fantasin flöda. Och du, den här gången var det som ett ymnighetshorn av både kreativitet och fantasi. Det är bara en sak; varje gång jag ska pyssla ihop ett instrumentalarrangemang blir det alltid, alltid någonting i moll. Tro mig, jag har faktiskt försökt att skriva dur-sekvenser men det känns alltid som om det blir plastigt och oäkta. Ptja, fånigt helt enkelt. Därför håller jag mig till mollmörkret.

Rent musikalisk trivs jag bäst där.

/Elfwingson

Tre miljoner minuter för sent

Jag skulle kunna berätta om hur helgen som förflöt var både solig och varm. Jag skulle kunna berätta om hur två goda vänner från Norpan hälsade på och gjorde lördagen (samt valda delar av natten) till en galabankett. Jag skulle kunna berätta om när jag i söndags, nästan läskigt bakfull, tog mod till mig och putsade mina fönster. Men på något sätt känns det som lite väl ytligt. Jag väljer i stället att berätta om hur jag fick ett tråkigt besked i fredags och om hur jag faktiskt tycker att det räcker med död nu. E finns inte i livet längre och det var inte en olycka den här gången. Samtidigt som jag känner att jag inte riktigt fått tid att sörja Hovfotografen så händer det här med E. Det blev lite väl tvära kast men jag gjorde mitt yttersta och försökte parera det så gott jag kunde. Helgen blev således omtumlande både in a good och in a bad way. I vilket fall som helst går mina tankar till hennes familj och släkt. Eller njaa... Nu ljög jag delvis. Tankarna tumlar runt som en vansinneskarusell och någonstans långt borta skymtar jag givetvis deras familjer men det hela slutar nästan alltid med, som jag redan sagt; det får räcka med död nu. Okej, jag har hajat dealen. Jag har fått min beskärda del av det där tycker jag. Det räcker nu. Det finns gränser.

Till och med för mig.

/Elfwingson

Jag var tvungen att ”känna lugnet” igen...

...så jag tog Glöd-skivan ett extra varv häromdagen och insåg att det helt enkelt var nödvändigt att mastra om den. Det känns så angeläget i bland. Att känna att jag behöver återfå ett totalt lugn och vad är då mer passande än mitt eget sätt att varva ner och dyka djupt ner bland de pastellfärgade ljudspåren. Det är någonting med det där som får mig att slappna av fullständigt. Ingen som stimmar. Ingen som jiddrar. Ingen som dör. Alla och allting lever och jag är den som är mest levande.

En ny, spännande mastrings plug-in (FinalPlug) och ett par timmar senare var det klart. Dessutom stuvade jag om lite bland låtarna när jag ändå var igång. Jag plockade bort Tusen ljus... II och Himmelstalund (som jag, sanningen att säga, aldrig var helt och hållet nöjd med), ersatte Tusen ljus... II med Glömd (som för övrigt låg på skivan i ett tidigt skede men precis som S:t Persgatan lyftes ur i ett ögonblick av hjärnsläpp). Den gamla versionen av Himmelstalund ersattes med den ”nya” (det vill säga den versionen från Dreams of L.A-projektet eftersom att ljudbilden fungerar lika bra på Glöd) och nu är jag lycklig och lugn igen. För övrigt finns Himmelstalund samt två spår från Atomvinter-EP:n att lyssna på här.

På tal om Dreams of L.A så låter det där giget snällt vänta på sig. Det känns som julafton som aldrig riktigt infinner sig. Man väntar och väntar men det blir liksom aldrig av. Jag vet inte... Skivan (som ska finnas till försäljning) är mixad, mastrad och klar, gitarren omsträngad, mikarna kalibrerade och låttexterna är i ordning. Nu väntar jag bara. Det känns i och för sig fortfarande som om det ska bli väldigt kul och intressant med det där giget men det börjar kännas lite väl segt nu. Hur som helst, vad som än händer så gör vi det tillsammans, L och jag. Gör det succé, gör vi det tillsammans. Tokstörtar vi, gör vi det tillsammans. Fuckar mikarna ur och PA:t exploderar så går vi igenom det tillsammans. Det är ju det som är lite spännande med livegig; allt kan hända och erfarenheten säger mig att man ska vara beredd på precis allting. Jag vet i alla fall att jag ska ta och spola i mig lite vin innan det där giget eftersom att det blir lite skönare att crash and burn då. En sak är i alla fall säker och det är att jag har inte spelat så här mycket gitarr sedan jag var tjugo. Dessutom var det oerhört länge sedan jag repade in så mycket nytt material på en och samma gång. Men jag antar att man får ta det onda med det goda och hoppas att det blir bra till slut. Men det blir det nog.
Bra alltså.

/Elfwingson

E!

Jag vet att du inte är förbannad på mig. Även om du skriker och lever fan så vet jag att det inte är mig du är arg på. Skrik på du. Gå loss. Hamra ur dig allting för jag är skön med det. Jag vet att du går igenom en major crisis nu men det kommer att ordna upp sig, jag lovar.
Inte i morgon och inte nästa vecka men snart, min vän...
Snart är det din stund på jorden.

/Elfwingson

Är det fråga om balans eller är det bara lagen om alltings allmäna jävlighet?

För bara några timmar sedan fick jag reda på att jorden blev en själ fattigare i helgen. Men himlen blev förvisso en ängel rikare. Jag kan den här känslan; magen knyter sig, ögonen blir grumliga och en kall, kall kåre kryper längs med min ryggrad. I vilket fall som helst så har jag nog inte riktigt fattat att du är borta. Inte riktigt än. Men jag antar att det snart slår mig på käften. Är det inte märkligt det där med att sorg verkligen, verkligen kan förlama en?

I nästan tre år trampade vi samma grus du och jag. Gata upp och gata ner har vi traskat runt i Norrköping och pratat, skrattat, tjutit, bråkat eller bara hållit käften. Så många gånger vi höll hårt i varandra och kastade oss ut i det där stora Ingenting. ”Kom vi går till solen” sa du ganska ofta, tog mig i handen och drog ut mig från skuggorna. Det var din grej. Vi slogs för varandra du och jag. Mot inskränkthet, mot dumhet och mot rikspuckon som aldrig lät dig vara som du är. Strömmens glittrande vatten flöt bredvid oss och lummiga grenar som hängde över våra huvuden medan vi tog långa promenader under en värmande sommarsol. Kent-konserten i maj 2005 där du gav mig en kram och sa att du aldrig sett någon som kunnat gå upp i musik så mycket. Hur många gånger satt vi inte på torntaket och undrade vart i helvete egentligen livet skulle ta oss och hur många kalla vinternätter gick vi längs med Norra promenaden och menade att allén ner mot biblioteket var Norrköpings mest vackra plats. Du lyckades alltid att se det fina i allting. Även i det som var fult eller bara hemskt. Ett resonemang jag verkligen tog till mig och sakta men säkert kände att jag kan hålla med om.

Du och jag gjorde den där sista östgötasommaren till någonting bra och jag fotograferade allting med min ögonblickskamera. Jag fick nog aldrig chansen att berätta hur otroligt tacksam jag är över att varit din vän. Men nu när jag sitter här och försöker intala mig själv att ”händer det någonting bra, så händer det någonting dåligt och det är bara så det är att vara homo sapiens” tycker jag ändå att allting känns så förbannat orättvist.
Så mycket vi sa, så mycket vi gjorde och så mycket vi skrattade när vi sa och gjorde allting. Jag skulle dansa på ditt bröllop och du skulle förmodligen återigen ha skrattat. Men nu har ännu ett skratt tystnat. Jag saknar dig och ditt skratt, min vän.

Med kärlek till Linda - Hovfotografen (och givetvis till samtliga familjemedlemmar).

/Elfwingson