Med hennes ord och skratt ringande i mina öron är och förblir jag oövervinnerlig

Det är så sant som det är sagt: det är när man letar som minst som man finner kvinnan i sitt liv...

Det är L som tar fram de bästa sidorna hos mig och låter mig vara som jag är. Hon som vill vara bakom mig, framför mig, bredvid mig, på mig, under mig och i mig. Hon som älskar mig för den jag är och som, enligt egen utsago, tänker fortsätta med det. Hon som rör vid mitt innersta och varje gång får det att skälva av lycka. Hon som, om morgonen, sitter i mitt kök, dricker kaffe och som jag inte kan sluta titta på. Hon som väcker mig varje morgon medelst kyssar och oändligt varma kramar. Henne jag är ute och går med så gott som varje kväll och som jag dryftar livets små spörsmål med under tiden. Hon som, nästan jämt, lyssnar på mina små betraktelser och vardagsfilosoferande. Och till slut är det henne jag somnar bredvid om nätterna. Jag somnar tryggt eftersom jag vet om att jag vill dela allt med henne.

Berättade jag om hur mycket jag älskar henne och på vilket sätt?

Sa jag att hon är kvinnan i mitt liv?
Talade jag om att jag inte ser solen längre eftersom hon hela tiden dansar framför min hornhinna?
Beskrev jag hur jag hittade hem eftersom stjärnorna var tända och lyste hela vägen?
Viskade jag tillräckligt högt...?

/Elfwingson

Hon kan säga: ”jag vill åka till månen med dig” och jag skulle svara ”när åker vi?”

En mycket märklig sak (in a good way that is) är att det här förhållandet känns så otroligt naturligt. Det är liksom...hm... Nej, jag vet inte hur jag ska uttrycka det. En sådan här människa jag har letat efter i alla år. Det är så här hon ska vara. Det är så här det är och ska vara. Förstår du hur jag menar? Det faller på plats och det är inget trix. Det faller så jävla naturligt på plats och jag undrar hur i helvete vi har kunnat missa varandra. Jag pratade med J häromkvällen och jag menade att så här mycket ”mig själv” har jag aldrig någonsin varit. Jag kände det väldigt starkt redan andra gången L och jag sågs (nyårsafton): inför henne behöver jag inte förställa sig och vara någon man inte är. J höll med och menade att det är då det blir som bäst. Att jag redan under nyårsaftonsnatten tänkte att jag ska göra allt som står i min makt för att få den här kvinnan kanske man inte ska prata om. Inte så högt i alla fall. Några månader senare höll jag på att ställa mig upp ur soffan i L's lägenhet och deklarera ”så här är jag! Take it or leave it, baby”. Nu gjorde jag inte det eftersom jag tror att hon hajade det från början men ändå...

Grundingredienserna är: självdistans och humor. Vi kastar på ett par jättelika skäppor trygghet och stabilitet (that's right, I went allmoge on your ass och nu ringer snart 1600-talet och vill ha tillbaka sitt spannmålsmått). Sedan fortsätter vi med: verbal och social. Ett par skopor med värme och innerlighet och så garnerar vi lite med ett smittsamt skratt och där har vi henne: L – kvinnan i mitt liv. Att hon sedan är fantastiskt vacker, otroligt snygg, har grym musiksmak, sjunger som två gudinnor och kysser bäst i världen är liksom underförstått, OK.

/Elfwingson

Foto: Christoffer

All in!

...och medan vårsången ljuder från kapten Blomanders lägenhet kysser jag L och tänker att det här är nog himmelriket i ett nötskal.

Långhelg. Smaka på ordet, kompis! L-å-n-g-h-e-l-g. Ledig från och med onsdag klockan tre till måndag klockan fyra. Jag slår vad om att det är nackskott på sådant i vissa länder. Valborgs började i och för sig med några timmars jobb men det gjorde inte så mycket för jag visste att jag skulle få tillbringa kvällen med min bäste och närmaste vän T, L (som jag faktiskt lyckades med att smälta ner för flera veckor sedan. Dessutom föll jag för henne ungefär samtidigt) samt valda delar av Nyheternas redaktion. Bara en sådan sak! Givetvis började det att regna precis när denna ystra skara människor skulle sätta sig ner, knäcka en bärs och hugga in på det, till sot, tokgrillade köttet. Det gjorde inte så mycket eftersom vi flyttade in i lägenheten och fortsatte vårt firande medelst mat, stämsång (i fyra stämmor!) och muntra skratt. Medan kvällen övergick till natt sparkade jag och L in T's dörr och sökte asyl i hans säng. Men först spelade vi gitarr, sjöng om en desillusionerad professor, en sjöman utan brigg och Lögabergen. I och för sig kunde jag inte koncentrera mig riktigt eftersom att L hela tiden liksom hade ett skimmer över ögonen som antingen berodde på
1. för mycket vin
eller
2. kärlek
Jag misstänker starkt att båda delarna var inblandade. I vilket fall som helst tände vi några ljus till, rökte alldeles för mycket och var bara sådär sköna som vi kan vara.

Jag ska säga dig ett par saker: jag har aldrig skrattat och haft så kul med någon jag varit ihop med. Det har aldrig varit så här naturligt med någon jag har varit ihop med och jag har aldrig någonsin varit så tillfreds med mig själv med någon jag varit ihop med. Det har liksom...fallit på plats så otroligt naturligt. Inget jidder, inget härj, inget stim. Ingenting. Bara ett naturligt flyt uppblandat med sköna garv och en sorts naturligt värme som jag aldrig, aldrig någonsin har varit med om. Det här är förbanne mig så nära himmelriket man kan komma tror jag. Eller så är jag redan där fastän jag inte kan se det själv. Jag orkar inte orera mer om det nu eftersom att jag tror att du har hajat att hon är en helt fantastisk människa som gör mig otroligt glad och lycklig.

Jag är här nu och det tog mig visserligen ett halvt liv, men nu är jag äntligen här.

/Elfwingson

Fruktsallad

Häromdagen fick jag ett mail där någon frågade om hur jag bäst skulle beskriva min blogg. Jag tog ett par varv och tänkte till lite mer och K, this one's for you:

Söt som fikon, syrlig som citron, rivig som krusbär och mustig som mango. Allt simmar runt i en underbar sockerlag som jag blygsamt döpt till ”I periferin”

/Elfwingson

Varför gör de så mot sig själva?

Innan du läser den här texten ska du vara väldigt medveten om att jag redan vet att musikproduktion i synnerhet och mitt liv i allmänhet är ett tämligen smalt intresseområde för just dig. Jag vet redan om att flera läsare har lämnat min blogg tack vare detta faktum att jag gått över från mitt jävla gnäll till, låt oss säga, mera musikproduktionsorienterade texter. Jag vet om att min blogg kanske inte är den mest intressanta för dig men, hey, du måste ju inte läsa den. Det är faktiskt oerhört frivilligt att inte läsa den. Som sagt: min blogg rör saker som intresserar mig. Kom ihåg det när du tuggar dig igenom den här texten.

För några dagar sedan var jag ute och tänkte på det här med bloggandet. I drygt ett och ett halvt år har jag plitat ner svarta funderingar, dragit resonemang till sin yttersta spets och rapporterat händelser i mitt, stundtals, ganska innehållsrika liv men att jag skulle få respons hade inte en jävel kunnat räkna med. Precis innan jag gick ut läste jag en sorts debatt om bloggandets vara eller icke vara. Någon menade att bloggandet är överflödigt eftersom det inte handlade om någonting intressant medan en annan person tyckte att det just är detta dokumentära sätt som gör själva bloggen. I fråga om allting är helt sant i en blogg torde kanske diskuteras i vissa fall, men samtidigt så känner man ju att det spelar mindre och mindre roll. Bara man kan slå ihjäl några minuter med meningslöst pladder. Personligen skulle jag vilja säga att många bloggare är någon sorts motsats till den kristna högerradion i USA: vi gastar, jiddrar, svär och lever fan. Självklart har även jag mina hatobjekt bland en stor mängd bloggar (ganska ofta handlar de om mode). Att just dessa bloggar är svartlistade av mig beror naturligtvis inte på att jag avskyr dessa människor för dem de är utan det handlar mest om ointresse från min sida. Å ena sidan så skriver man väl om det som rör ens egna intressesfärer. Om det sedan är mode, musik eller att fastighetsägaren höjer hyrorna spelar väl mindre roll. Eller? Inte för att mode inte finns i min sfär (eller är speciellt ointressant) men just på sättet som många skriver om det kan få mig att stilla undra vad som rör sig i huvudet på dessa människor. Mode är väl
1. väldigt personligt och
2. väldigt flyktigt. dessa bloggar kanske går i kvav inom en vecka och hur lattjo är det?
Jag känner att jag bara måste fråga en utav dessa modebloggare hur det känns att skriva om någonting som är så otroligt flytkigt som just mode. ”Hur känns det att skriva om ett par skor som är fetute efter två månader?”
Å andra sidan så kan jag må fysikt illa när man stöter på bloggare som har ångest (ja faktiskt, du läste rätt: ångest) inför den där oerhört viktiga festen och ”gud-asså-jag-vet-verkligen-inte-vad-jag-ska-ha-på-mig!” Vad säger man?
Svältkatastrof i Uganda? Bah! Barn som sprängs i små, små bitar eller blir lämlästade av landminor i Kongo? Äsch! Tusentals uteliggare i Sverige? So? Gruppvåldtäkter av somaliska kvinnor? ”Fuck it, bara jag listar vilka skor som passar till tröjan jag köpte i torsdags så skiter jag i resten av världen”. Typ.

Snälla, lilla whoever du är, ge dig eller så kommer jag och välter någonting. Förslagsvis din garderob eller varför inte hela ditt jävla hem?

Vi säger så.

/Elfwingson

Ler jag mer trillar huvudet av, jag lovar

Har du någonsin haft känslan att drabbats av ADHD och ändå tyckt att lite speed skulle piffa upp tillvaron lite? Förmodligen inte, men det är i alla fall exakt den känslan jag har just nu. Och med den känslan i hela kroppen går jag ut och äter vårregnet. Trivs. Lever. Ler.

Så är det förstår du.

/Elfwingson

T-t-t-tyst för helvete!

I dag fick jag ett mess från L i vilket hon bland annat försäkrade att hon faktiskt inte tycker att det är jobbigt att jag pratar så mycket. I går träffade jag hennes bror (E) som inte är en man som säger så mycket. Eller rättare sagt: han är ingen total pratkvarn som jag och det blev nästan smärtsamt tydligt (för mig) hur mycket jag pratar. Han frågade ”vad jobbar du med då?”. En fråga som man lätt skulle kunna besvara i en mening, visst? Nej, inte det när det kommer till mig. Förbanne mig, jag lyckades vika ut mitt svar i cirka tio minuter med en massa bisatser och sidohistorier. I bland skäms jag nästan för mig själv för att jag pratar så mycket. Häromdagen käkade vi en pastasallad med kyckling och pratade musik. Och du som har hajat dealen med den här bloggen borde vid det här laget ha fattat att musik är otroligt viktigt för mig, både som producent och civilperson. Vi kom in på det här med topplistor (någonting som L inte kunde med) och efter ett tag så frågade hon hur min lista över de, för mig, mest betydelsefulla album genom tiderna skulle se ut. Till en början frågade hon vilka tio album som skulle finnas med, men hon rättade sig efter en sekund och ändrade den den till top tre. Du skulle varit med, kompis och med egna ögon sett det ansiktsuttrycket när hon ändrade det från en topp-tio till en topp tre-lista. Det var som hon liksom insåg vilket misstag hon hade gjort om hon hade fått en topp tio-lista. Typ ”Nej med Gud, vad gjorde jag nu? Jag kan ju inte låta honom sitta och prata om tio stycken album. Jag ändrar det till en topp tre-lista annars får jag aldrig någonsin tyst på honom”. Ren självbevarelsebedrift alltså.

Listan blev

1. Pet Sounds – The Beach Boys
2. Jazz på svenska – Jan Johansson
3. Hagnesta Hill – Kent

Det jag skulle komma till var i alla fall: L, jag kan bevisligen vara tyst. Även om det nästan bara inträffar när jag sover.

/Elfwingson