För några veckor sedan kom det rejält med snö över byn. Det såg ut som någon hade lagt ett stort mjukt och vitt täcke över hela byn. Oerhört vackert men stundtals väldig svårt att ta sig fram genom. Nåväl, L och jag var ute och promenerade i det här snökaoset varvid hon säger; "nu skulle man behöva en spark". Du kan ju bara tänka dig hur mycket självdisciplin det krävdes för inte att kicka till henne. Inte så hårt alltså. Bara lite lätt sådär för att understryka hennes självmål och att man inte kan servera vad som helst på silverfat.
Nåväl, nu kickade jag inte till henne. Däremot presenterade jag hela idén för henne och så garvade vi lite åt hela episoden.
Som sagt; innerst inne är jag god och snäll och det här var ett utav de mer sällsynta ögonblicken då den sidan tog över och jag känner mig ofantligt nöjd över detta faktum.
/Elfwingson
lördag, februari 28, 2009
Ja jävlar i havet, en del drömmar slår faktiskt in
För ganska länge sedan drömde jag någonting och jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det någonsin skulle slå in.
Tänk dig följande scenario; du står i publikhavet på en liten klubb. Det är dåligt upplyst och varmt. Röda och blå strålkastare låter sina ljus spela över er i publiken. Det är inte speciellt stort. Det kanske går in 200-300 personer men lokalen är fylld. Vid barnen hänger ett antal människor men de flesta står som sagt i publiken. Mitt framför dig breder scenen ut sig. Strålkastarna sveper över scenen över ett trumset. Fyra-fem gitarrer (både el- och ackgitarrer) står uppställda bredvid sin förstärkare vars on-lampor lyser med ett ilsket rött sken. Längst ut på vänster sida står en löjligt stor basrigg lite i skymundan och på motsatt sida, i ett tvåkombinationsställ står en keyboard och en Hammondorgel, modell XB2. Vid varje plats står det även ett mikställ.
Ett sorl sprider sig genom publiken medan en roddare kommer in med två barstolar och placerar de mitt på scenen nästan längst framme vid kanten. Samtidigt dyker en andra scenarbetare upp med en ackgitarr som han placerar i ett gitarrställ vid en utav stolarna. Två mikar och mikstativ placeras också ut framför stolarna. Sedan blir det mörkt igen. Sorlet avtar till ett mummel. Efter några minuter börjar PA:t susa och publiken upptar sitt sorl igen. Sedan kommer två gestalter in på scenen. En spot riktas mot de två stolarna och publiken formligen exploderar i ett vrål. Gestalterna sätter sig ner och det där C-durackordet börjar ringa ut genom högtalarna. Låten är Himmelstalund. Personerna på scenen är L och jag själv. Platsen är Norrköping, lokalen är Crescendo och är sista anhalten på en tre månader lång bejublad turné.
Nåja, nu kommer verkligheten inte att se exakt likadan ut. Det kommer att vara en extremt liten lokal och extremt lite folk (de flesta är vänner och familjen. Närmast sörjande med andra ord). Det spelar i och för sig ingen större roll. Vi får gå upp och göra bland annat just Himmelstalund. I min värld har i alla fall drömmen slagit in och jag är jävligt tacksam för det.
/Elfwingson
Tänk dig följande scenario; du står i publikhavet på en liten klubb. Det är dåligt upplyst och varmt. Röda och blå strålkastare låter sina ljus spela över er i publiken. Det är inte speciellt stort. Det kanske går in 200-300 personer men lokalen är fylld. Vid barnen hänger ett antal människor men de flesta står som sagt i publiken. Mitt framför dig breder scenen ut sig. Strålkastarna sveper över scenen över ett trumset. Fyra-fem gitarrer (både el- och ackgitarrer) står uppställda bredvid sin förstärkare vars on-lampor lyser med ett ilsket rött sken. Längst ut på vänster sida står en löjligt stor basrigg lite i skymundan och på motsatt sida, i ett tvåkombinationsställ står en keyboard och en Hammondorgel, modell XB2. Vid varje plats står det även ett mikställ.
Ett sorl sprider sig genom publiken medan en roddare kommer in med två barstolar och placerar de mitt på scenen nästan längst framme vid kanten. Samtidigt dyker en andra scenarbetare upp med en ackgitarr som han placerar i ett gitarrställ vid en utav stolarna. Två mikar och mikstativ placeras också ut framför stolarna. Sedan blir det mörkt igen. Sorlet avtar till ett mummel. Efter några minuter börjar PA:t susa och publiken upptar sitt sorl igen. Sedan kommer två gestalter in på scenen. En spot riktas mot de två stolarna och publiken formligen exploderar i ett vrål. Gestalterna sätter sig ner och det där C-durackordet börjar ringa ut genom högtalarna. Låten är Himmelstalund. Personerna på scenen är L och jag själv. Platsen är Norrköping, lokalen är Crescendo och är sista anhalten på en tre månader lång bejublad turné.
Nåja, nu kommer verkligheten inte att se exakt likadan ut. Det kommer att vara en extremt liten lokal och extremt lite folk (de flesta är vänner och familjen. Närmast sörjande med andra ord). Det spelar i och för sig ingen större roll. Vi får gå upp och göra bland annat just Himmelstalund. I min värld har i alla fall drömmen slagit in och jag är jävligt tacksam för det.
/Elfwingson
onsdag, februari 25, 2009
Same old, same old
Jag befinner mig i en oändligt lång sjukhuskorridor. Alla dörrar är stängda utom den där stora dubbeldörren längst ner i korridoren. Den står på vid gavel och visar sitt äckliga inre. Samtidigt som en känsla av inre frid sluter sina armar om mig ville jag ändå inte vara där. Jag ropar neråt korridoren att någon helt enkelt är tvungen att göra någonting. Men ingen gör någonting och jag gör minst. Sedan sitter T där men pratar med min röst och han säger ”du måste ha någonting nu.” Jag lägger huvudet mot hans axel och gråter som det barn jag är. Som jag förmodligen alltid varit. Sedan är han borta. Sedan är det som om någonting skär genom mig och jag vakar som vanligt med lakanet virat runt mig. Jag går upp och tittar på klockan. Den visar ”alldeles-för-mycket-för-dig” och jag tar två värktabletter.
Nej, jag sov inte alls speciellt bra i natt. Jag vaknade ungefär en gång timmen och var orolig. Jag drömde märkligt. Jobbigt. Dåligt. Jag gick ut och rökte och medan februarinattens råkalla luft svepte sitt täcke om mig undrade jag om det här någonsin ska försvinna. Sedan gick jag in och försökte somna om. Jag försökte tänka på bra saker för att knuffa undan allt det där svarta. Bra saker som till exempel att jag och L sjunger oslagbart bra ihop, att jag har tak över huvudet och mat för dagen. Jag tänker på när L sa att hon är stolt över mig och andra bra saker. Det gick ”sådär”. Fan! Jag ber om ursäkt. Jag somnade visserligen om men drömde igen. Dåligt. Jobbigt. Svart. Värdelöst. Jag vakande av att en bajonett skar genom mig och jag gick upp och tog två värktabletter.
Har jag sagt att jag är så jävla trött på det här?
/Elfwingson
Nej, jag sov inte alls speciellt bra i natt. Jag vaknade ungefär en gång timmen och var orolig. Jag drömde märkligt. Jobbigt. Dåligt. Jag gick ut och rökte och medan februarinattens råkalla luft svepte sitt täcke om mig undrade jag om det här någonsin ska försvinna. Sedan gick jag in och försökte somna om. Jag försökte tänka på bra saker för att knuffa undan allt det där svarta. Bra saker som till exempel att jag och L sjunger oslagbart bra ihop, att jag har tak över huvudet och mat för dagen. Jag tänker på när L sa att hon är stolt över mig och andra bra saker. Det gick ”sådär”. Fan! Jag ber om ursäkt. Jag somnade visserligen om men drömde igen. Dåligt. Jobbigt. Svart. Värdelöst. Jag vakande av att en bajonett skar genom mig och jag gick upp och tog två värktabletter.
Har jag sagt att jag är så jävla trött på det här?
/Elfwingson
Det ligger en utmaning i att få det lilla att låta stort
L och jag ska som sagt gå upp live i Oskarshamn i en framtid nära oss och under tiden blir det ett smärre produktionsstopp. Det känns faktiskt ganska vettigt. Det är dumt att prodda andra grejer under tiden när man ska ge allt på ett livegig med allt vad det innebär (det vill säga rep). Jag har i och för sig producerat några spår men det går lite hand i hand med det här liveprojektet så då är det OK. Det hela går ut på att ta valda låtar från livegiget och adaptera dem till studioversioner men fortfarande försöka bibehålla den där intima livekänslan. Det är väldigt low profile, soft och enkelt. Bara det har varit en utmaning, men jag tror att det gått vägen. Det vore kul att följa upp det där livegiget med en sorts studioversion.
Det senaste projektet jag gav mig in på, innan liveprojektet, var tillsammans med A. Det var bara en låt, Where is she now?, men han bevisade en gång för alla att med ett riktigt bra ”in”-material så kan det bara bli succé. Det som gladde mig mest var att han, när jag var klar, sa att jag fått till låten precis som han ville ha den. Sådant gör mig ofantlig lycklig, jävligt nöjd och faktiskt lite stolt.
/Elfwingson
Det senaste projektet jag gav mig in på, innan liveprojektet, var tillsammans med A. Det var bara en låt, Where is she now?, men han bevisade en gång för alla att med ett riktigt bra ”in”-material så kan det bara bli succé. Det som gladde mig mest var att han, när jag var klar, sa att jag fått till låten precis som han ville ha den. Sådant gör mig ofantlig lycklig, jävligt nöjd och faktiskt lite stolt.
/Elfwingson
Det här duger inte...
Jag är ingen tävlingsmänniska. Inte egentligen. Förutom när det kommer till musik, men då tävlar jag alltid med mig själv (aldrig någonsin med andra) och det är när jag inte lyckas med racet som jag blir som en mycket besviken och otroligt missnöjd idrottsman. Det här snacket om att man ”gör så gott man kan” gäller inte för mig. Då gör man så gott man kan och sedan gör man lite till. Man (läs; jag) kan alltid lite bättre. Lite mer. Även om jag repat hela veckan goofade jag å det grövsta på repet i måndags; sjabblade bort enkla ackordvändor, fuckade upp på stämmorna och kände mig på det hela taget inte alls säker på min sak. Klassiska nybörjargrodor helt enkelt. L skötte sig (som vanligt) exemplariskt och lade sina sånginsatser utan några (större) problem. I skrivande stund sitter jag och försöker klocka in vår setlist på cirka trettio minuter. Man får liksom räkna med lite bläddrande i papper, lite småprat och sådär. Då har vi nog en halvtimmes gig.
Nåväl, jag var inte alls nöjd med min egen insats under repet och nästa gång måste jag helt enkelt göra bättre ifrån mig annars blir jag sur på allvar. Men det där kommer nog att gå bra. Eller rättare sagt; om jag get my shit together kommer det att gå råbra, jag lovar.
/Elfwingson
Nåväl, jag var inte alls nöjd med min egen insats under repet och nästa gång måste jag helt enkelt göra bättre ifrån mig annars blir jag sur på allvar. Men det där kommer nog att gå bra. Eller rättare sagt; om jag get my shit together kommer det att gå råbra, jag lovar.
/Elfwingson
lördag, februari 21, 2009
Time to come clean
Många i min närhet skriver låtar; T, J och A samt några till. De sitter hemma hukande över datorer, köksbord eller bara kollegieblock. Det är nämligen där som de flesta låtarna blir till; ensam vid ett köksbord sent på natten tillsammans med gitarren och/eller annat instrument. Det är där som de skriver sina imponerande alster och jag blir lika rörd varje gång jag får den stora äran att höra det.
De gånger jag skrivit låtar sitter jag inte vid mitt köksbord. Ofta har jag suttit i sängen med gitarren och ett kollegieblock modell C4 och enbart läslampan som enda ljuskälla. Lika oglamoröst som en spark på smalbenet med andra ord. Det är nog många som gillar det med att skriva låtar men jag är ingen av dem. Alltså seriöst, det här med låtskrivande. Jag vet inte.
Jag måste faktiskt erkänna att jag tycker att det är så...jävla...tråkigt. Ja, du läste rätt. T r å k i g t. In my opinion så finns det inget mer tråkigt än att just skriva låtar. Jag skulle vilja påstå att jag tycker att det är roligare att titta på när färg torkar. Hela den där kreativa processen är någonting jag bara kan spy på. När jag berättade om mitt senaste uppsving när det gäller produktion menade J att jag borde använda den där kreativiteten till att just skriva låtar men jag vet inte... Titta bara på hur bra det har gått tidigare med mina tidigare projekt jag kräkt ur mig; Glöd tog sammanlagt fyra år att skriva. Fyra år! I och för sig tog Atomvinter bara fyra dygn att skriva. Men det var andra omständigheter som möjliggjorde detta vansinnestempo.
I båda fallen har jag varit utled på att skriva låtar och alltför många gånger varit farligt nära att lägga ner helt och hållet. Nåväl, det där med att hitta de rätta orden och försöka koppla ihop dem med musik på ett skönt sätt är inte min påse liksom. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som är så jävla tråkigt med låtskrivande. Det kanske är att det tar för jävla lång tid. Det är kanske så att jag inte anser mig vara en bra textförfattare eller så är jag bara för lat för att skriva nya låtar. Då är det ju mycket roligare att skriva instrumentalstycken. Små, små orkestrala prylar som till exempel Januari eller Hill 419. Då har jag bara musiken att tänka på och just musik samt arrangering har jag stenkoll på. Men texter, nej. Det är inte ”jag” på något sätt. Det passar mig inte i många fall. Nej, jag överlämnar låtskrivandet över till de som vet vad de håller på med. Personer som J, A och T exempelvis. Skriv på men blanda inte mig på något annat sätt än producent/arrangör, OK?
/Elfwingson
De gånger jag skrivit låtar sitter jag inte vid mitt köksbord. Ofta har jag suttit i sängen med gitarren och ett kollegieblock modell C4 och enbart läslampan som enda ljuskälla. Lika oglamoröst som en spark på smalbenet med andra ord. Det är nog många som gillar det med att skriva låtar men jag är ingen av dem. Alltså seriöst, det här med låtskrivande. Jag vet inte.
Jag måste faktiskt erkänna att jag tycker att det är så...jävla...tråkigt. Ja, du läste rätt. T r å k i g t. In my opinion så finns det inget mer tråkigt än att just skriva låtar. Jag skulle vilja påstå att jag tycker att det är roligare att titta på när färg torkar. Hela den där kreativa processen är någonting jag bara kan spy på. När jag berättade om mitt senaste uppsving när det gäller produktion menade J att jag borde använda den där kreativiteten till att just skriva låtar men jag vet inte... Titta bara på hur bra det har gått tidigare med mina tidigare projekt jag kräkt ur mig; Glöd tog sammanlagt fyra år att skriva. Fyra år! I och för sig tog Atomvinter bara fyra dygn att skriva. Men det var andra omständigheter som möjliggjorde detta vansinnestempo.
I båda fallen har jag varit utled på att skriva låtar och alltför många gånger varit farligt nära att lägga ner helt och hållet. Nåväl, det där med att hitta de rätta orden och försöka koppla ihop dem med musik på ett skönt sätt är inte min påse liksom. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som är så jävla tråkigt med låtskrivande. Det kanske är att det tar för jävla lång tid. Det är kanske så att jag inte anser mig vara en bra textförfattare eller så är jag bara för lat för att skriva nya låtar. Då är det ju mycket roligare att skriva instrumentalstycken. Små, små orkestrala prylar som till exempel Januari eller Hill 419. Då har jag bara musiken att tänka på och just musik samt arrangering har jag stenkoll på. Men texter, nej. Det är inte ”jag” på något sätt. Det passar mig inte i många fall. Nej, jag överlämnar låtskrivandet över till de som vet vad de håller på med. Personer som J, A och T exempelvis. Skriv på men blanda inte mig på något annat sätt än producent/arrangör, OK?
/Elfwingson
tisdag, februari 17, 2009
Absolutely un-fucking-plugged
Det handlar inte om att det var länge sedan jag var uppe live. Det handlar inte heller om att få glänsa och det handlar inte om att showa. Det handlar om äran att få gå upp live tillsammans med L och ta fram sprödheten, skörheten och, framförallt, energin som jag vet om finns där. Som alltid funnits där. Sedan är det skönt att veta om att man slipper dra ihop fyra-fem personer till att repa. Av (smärtsam) erfarenhet vet jag om att detta kan vara ett rent helvete. Nåväl, nu är det inte så. Två personer, två mikar, en gitarr och ett enkelt PA. Keep it simple. Less is more.
Alltså, jag vet inte...
Om jag så skrev sju noveller, tre soundtrack och ett par symfoniarr så kan jag inte beskriva hur mycket jag ser fram emot det här. På ren svenska; det ska bli så jävla kul att göra det här med dig L.
/Elfwingson
Alltså, jag vet inte...
Om jag så skrev sju noveller, tre soundtrack och ett par symfoniarr så kan jag inte beskriva hur mycket jag ser fram emot det här. På ren svenska; det ska bli så jävla kul att göra det här med dig L.
/Elfwingson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)