…och sedan kom natten.
Ja, det kunde ju inte vara mer tydligt! Natten kom och tragiken med den. Eller ”tragik” är väl att ta i, men det blev i alla fall bra mycket mörkare. Men det blev inte mörkare än att jag kunde se världen med klara ögon. Men visst, jag kände mig mer än ensam än jag brukar göra och rymde därför till K-huset där lyckligtvis vinet redan stod framme. Så för några timmar fick jag gott vin och sällskap, men till slut blev jag tvungen att gå därifrån. Det gjorde ingenting eftersom jag blir lite piggare och bättre till mods efter de få timmarna i sällskap med andra människor.
När jag kommer ut på gatan är det varmt, nästan kvavt. Så jag beslutar mig att ta en rejäl promenad. Det duggar lite men det gör ingenting eftersom utomhus under gatlyktorna känner jag mig någorlunda lugn. Jag lovar mig själv att gå en lång promenad, fast besluten om att inte gå hem förrän jag känner mig helt lugn. ”Skit samma om jag inte kan sova i natt, jag är hellre nöjd nu än om fyra timmar” tänker jag medan jag går förbi alla de krogar och pubar där många andra sitter och dricker sig till lycka. Jag skulle kunna supa ner mig och vara helt lycklig, men det gör jag inte eftersom att jag har viljestyrkan och förmågan att kunna välja bort den metoden vilket jag bara är förbannat glad över.
* * *
Det är precis sådana här nätter jag verkligen inte tycker om. Nätter fyllda med… Ingenting. Tristessen blir nästan för mycket ibland. Sakta men säkert kommer den smygande känslan av total ensamhet alldeles för nära och känslan är klibbig, ondskefull och förvirrad.
Jag vet inte vad som är mest sjukt: att jag inte kan sova eller att jag numera har vant mig vid det.
/Elfwingson
söndag, december 11, 2005
fredag, december 09, 2005
”Kylan blev min vän. Min ursäkt för att gömma mig igen” – kent
Det är dagar som denna som man helst bara vill ligga kvar i sängen, dra täcket över sig och inte bry sig om alla ”måste” och ”borde”. Jag vill inte ens gå upp ur sängen, mest för att jag är tvungen till det.
Till slut går jag, mot alla odds, upp och funderar på hur man kan få dagen att bli bättre. Så jag börjar fylla dagen med arbete, någonting som fungerar mycket bra. Alla papper, anteckningar och dokument fyller hela lägenheten precis som ljuset och cigarettröken. Nu blev inte dagen mycket bättre för det, men jag fick i alla fall någonting annat att tänka
på för några timmar och det var det värt.
Sedan gick solen ned och det blir mörkare än mörkast.
Frågan är om jag någonsin såg solen i dag?
Senare på kvällen springer hela jävla världen i väg och gömmer sig medan jag undrar vart alla tog vägen. Och medan jag fortsätter att undra över detta märkliga faktum zappar jag helt utsiktslöst mellan alla kanalerna, röker alldeles för mycket och dricker vin.
”Jaha, vart i helvete tog alla egentligen vägen?” Alla utom jag har säkert ett svar på just den frågan. Alla vet bättre än mig men säger ingenting. Till sist rymmer även jag och jag rymmer upp på taket.
Det var kallt där uppe men fan så rogivande och jag tror att kylan faktiskt blev min bäste vän i kväll.
* * *
Det är dagar som denna då jag är värdelös på allt i från att laga god mat till att komma med uppmuntrande ord till mig själv. I dag var det en ”sådan där” dag… En dag som jag inte ens kunde se mig själv i spegeln och uppskatta det ni andra säger är ”bra” med mig.
Det var ingen bra dag.
Jag tror att du har fattat det nu…
/Elfwingson
Till slut går jag, mot alla odds, upp och funderar på hur man kan få dagen att bli bättre. Så jag börjar fylla dagen med arbete, någonting som fungerar mycket bra. Alla papper, anteckningar och dokument fyller hela lägenheten precis som ljuset och cigarettröken. Nu blev inte dagen mycket bättre för det, men jag fick i alla fall någonting annat att tänka
på för några timmar och det var det värt.Sedan gick solen ned och det blir mörkare än mörkast.
Frågan är om jag någonsin såg solen i dag?
Senare på kvällen springer hela jävla världen i väg och gömmer sig medan jag undrar vart alla tog vägen. Och medan jag fortsätter att undra över detta märkliga faktum zappar jag helt utsiktslöst mellan alla kanalerna, röker alldeles för mycket och dricker vin.
”Jaha, vart i helvete tog alla egentligen vägen?” Alla utom jag har säkert ett svar på just den frågan. Alla vet bättre än mig men säger ingenting. Till sist rymmer även jag och jag rymmer upp på taket.
Det var kallt där uppe men fan så rogivande och jag tror att kylan faktiskt blev min bäste vän i kväll.
* * *
Det är dagar som denna då jag är värdelös på allt i från att laga god mat till att komma med uppmuntrande ord till mig själv. I dag var det en ”sådan där” dag… En dag som jag inte ens kunde se mig själv i spegeln och uppskatta det ni andra säger är ”bra” med mig.
Det var ingen bra dag.
Jag tror att du har fattat det nu…
/Elfwingson
Ungefär en miljon SMS och hundra timmar senare sitter jag i Tornet igen
Tänk vad ett ”God morgon! Jag hoppas att du kom upp i tid” kan göra. Det gör ganska mycket i min verklighet i alla fall, OK! Ett sådant SMS kan få den mest stelfrusna tjugosexåring att tina upp.
Samtidigt är ett ”God morgon! Jag hoppas att du kom upp i tid” nog mer än vad man skulle ha fått ur någon annan klockan sju en mycket grå, trist och kall torsdagsmorgon.
”Här sitter jag, har ätit en halv fralla och känner mig redan spyfärdig. Och klockan är bara kvart i åtta!
Det här kan ju sluta hur fan som helst…”
Egentligen började dagen redan vid klockan fem i morse då jag steg upp och tänkte att hela världen var blåsvart och aldrig ville ljusna. Men jag steg in i duschen, lutade mig mot den kaklade väggen och sakta men säkert vaknade.
* * *
Intervjuer, fullspäckade scheman, lunch i en lokal med nedtonad belysning, en rundvandring som får mig att tänka tillbaka på dimmiga dagar och nätter i replokalen, fler intervjuer och bla bla bla…
* * *
”Åh herregud vilken jävla dag! Jag är tröttare än tröttast. Jag vill bara hem nu. Jag vill bara vara hemma nu och sjunka ned under täcket och sova tills det blir vår igen. Den här förbannade vintern tar nästan död på mig. Fy fan, vad kallt det är! Kylan biter inte. Den biter inte. Kylan sitter utanpå. Hjälp…”
Medan jag satt där på tåget och undrade om jag någonsin skulle komma fram till slutdestinationen
höll E mig sällskap igen, precis som hon hade gjort hela morgonen. Det var oerhört trevligt eftersom jag var, utan att överdriva det minsta, fullkomligt uttråkad. Då är det trevligt att ha någon som berättar om dagens alla onödiga detaljer på ett skojfriskt sätt. E har den förmågan och det är ju bra. Det är ju inte bara bra utan det uppskattas E.
Det uppskattas som fan.
Bara så att du vet…
/Elfwingson
Samtidigt är ett ”God morgon! Jag hoppas att du kom upp i tid” nog mer än vad man skulle ha fått ur någon annan klockan sju en mycket grå, trist och kall torsdagsmorgon.
”Här sitter jag, har ätit en halv fralla och känner mig redan spyfärdig. Och klockan är bara kvart i åtta!
Det här kan ju sluta hur fan som helst…”
Egentligen började dagen redan vid klockan fem i morse då jag steg upp och tänkte att hela världen var blåsvart och aldrig ville ljusna. Men jag steg in i duschen, lutade mig mot den kaklade väggen och sakta men säkert vaknade.
* * *
Intervjuer, fullspäckade scheman, lunch i en lokal med nedtonad belysning, en rundvandring som får mig att tänka tillbaka på dimmiga dagar och nätter i replokalen, fler intervjuer och bla bla bla…
* * *
”Åh herregud vilken jävla dag! Jag är tröttare än tröttast. Jag vill bara hem nu. Jag vill bara vara hemma nu och sjunka ned under täcket och sova tills det blir vår igen. Den här förbannade vintern tar nästan död på mig. Fy fan, vad kallt det är! Kylan biter inte. Den biter inte. Kylan sitter utanpå. Hjälp…”
Medan jag satt där på tåget och undrade om jag någonsin skulle komma fram till slutdestinationen
höll E mig sällskap igen, precis som hon hade gjort hela morgonen. Det var oerhört trevligt eftersom jag var, utan att överdriva det minsta, fullkomligt uttråkad. Då är det trevligt att ha någon som berättar om dagens alla onödiga detaljer på ett skojfriskt sätt. E har den förmågan och det är ju bra. Det är ju inte bara bra utan det uppskattas E.
Det uppskattas som fan.
Bara så att du vet…
/Elfwingson
onsdag, december 07, 2005
"06.58!!! Det är ju fruktansvärt tidigt... Ska man aldrig få sova?"
L hade överhuvudtaget ingen som helst förståelse när jag berättade den djupt tragiska historien om hur mina fötter hade blivit blöta, kalla och alldeles bortdomnade. Jag fick inte ens gnälla färdigt förrän hon frågar hon någonting helt annat eftersom hon har lagt ihop ett och ett och lyckats att få det till sjutton. Det gör ingenting att det blev lite fel.
Jag tycker om henne ändå.
I dag har jag köpt ett par nya vinterskor och jag lyckades dessutom med konststycket att flörta till mig ett par extra skosnören OCH en burk impregneringsspray av den snäsiga expediten som inte ville göra annat än att åka hem till sin pojkvän, deras gemensamma lägenhet med råtrendiga möbler och deras hundar bara för att upptäcka att hon faktiskt inte är speciellt lycklig. Vare sig ensam eller med sin fräscha kille och han jobbar minsann som fotomodell och bla bla bla…
Jag tror att hon var mer olycklig än vad ytan avslöjade.
Det är nog oftast så. Det man inte vill att andra ska se gömmer man omsorgsfullt bakom en plastvägg av lycka. Mig kvittar det. Jag ville bara köpa ett par vinterskor.
* * *
I morgon ska jag gå upp tidigare än tidigast för att sätta mig på ett tåg till en minst lika kall stad. Det kallas ”studiebesök” och jag har fått en vansinnigt stor budget som kommer att vara svår att inte bränna på onödigt lyxiga detaljer som kläder och PS 2-spel.
Jag undrar för övrigt om två par jeans (i typ trettonhundrakronorsklassen), Call Of Duty 2 och cigaretter kan fungera som ”kontorsmaterial” i en faktura?
Det är nog bäst för alla inblandade parter att inte ens försöka…
* * *
Jag sitter i mitt älskade fönster och liksom betraktar betongdjungeln. Kvällens trettonde cigarett röker sig själv medan T pratar om sin dag på andra sidan världen... Det känns i alla fall så, OK?!
Medan han pratar lyser ungefär en miljard ljus i alla fönster. Det pratas om granar, julklappar och pepparkakor. Äckliga tomtar vinkar ondskefullt till alla barn, amerikaniserade reklamfilmer rullar dygnet runt medan glöggstinna studenter tar eld och rusar runt till de rullar ihop sig till små bollar och förkolnar.
Jag har aldrig ogillat julen så mycket som nu.
* * *
E säger: ”Du gillar ditt fönster har jag förstått”.
När jag tänker på det så tycker jag faktiskt om mitt fönster väldigt mycket. Det är mitt öga mot verkligheten jag helst inte vill vara i. Gud, så vansinnigt dramatiskt skrivet! Nästan dåligt… Men det är ju faktiskt sanningen. Fan vet hur många timmar jag har suttit i det fönstret och pratat i telefon. Jag undrar hur många viktiga (såväl som oviktiga) ämnen som har avhandlats medan jag rökt alldeles för mycket, gråtit, skrattat och ibland bara… varit.
Jag undrar verkligen om människorna bakom alla adventsljusstakarna är lyckliga…
/Elfwingson
Foto: Linda
Jag tycker om henne ändå.
I dag har jag köpt ett par nya vinterskor och jag lyckades dessutom med konststycket att flörta till mig ett par extra skosnören OCH en burk impregneringsspray av den snäsiga expediten som inte ville göra annat än att åka hem till sin pojkvän, deras gemensamma lägenhet med råtrendiga möbler och deras hundar bara för att upptäcka att hon faktiskt inte är speciellt lycklig. Vare sig ensam eller med sin fräscha kille och han jobbar minsann som fotomodell och bla bla bla…
Jag tror att hon var mer olycklig än vad ytan avslöjade.
Det är nog oftast så. Det man inte vill att andra ska se gömmer man omsorgsfullt bakom en plastvägg av lycka. Mig kvittar det. Jag ville bara köpa ett par vinterskor.
* * *
I morgon ska jag gå upp tidigare än tidigast för att sätta mig på ett tåg till en minst lika kall stad. Det kallas ”studiebesök” och jag har fått en vansinnigt stor budget som kommer att vara svår att inte bränna på onödigt lyxiga detaljer som kläder och PS 2-spel.
Jag undrar för övrigt om två par jeans (i typ trettonhundrakronorsklassen), Call Of Duty 2 och cigaretter kan fungera som ”kontorsmaterial” i en faktura?
Det är nog bäst för alla inblandade parter att inte ens försöka…
* * *
Jag sitter i mitt älskade fönster och liksom betraktar betongdjungeln. Kvällens trettonde cigarett röker sig själv medan T pratar om sin dag på andra sidan världen... Det känns i alla fall så, OK?!Medan han pratar lyser ungefär en miljard ljus i alla fönster. Det pratas om granar, julklappar och pepparkakor. Äckliga tomtar vinkar ondskefullt till alla barn, amerikaniserade reklamfilmer rullar dygnet runt medan glöggstinna studenter tar eld och rusar runt till de rullar ihop sig till små bollar och förkolnar.
Jag har aldrig ogillat julen så mycket som nu.
* * *
E säger: ”Du gillar ditt fönster har jag förstått”.
När jag tänker på det så tycker jag faktiskt om mitt fönster väldigt mycket. Det är mitt öga mot verkligheten jag helst inte vill vara i. Gud, så vansinnigt dramatiskt skrivet! Nästan dåligt… Men det är ju faktiskt sanningen. Fan vet hur många timmar jag har suttit i det fönstret och pratat i telefon. Jag undrar hur många viktiga (såväl som oviktiga) ämnen som har avhandlats medan jag rökt alldeles för mycket, gråtit, skrattat och ibland bara… varit.
Jag undrar verkligen om människorna bakom alla adventsljusstakarna är lyckliga…
/Elfwingson
Foto: Linda
Power off! All sounds off! All lights down… Curtain! "Nu drar vi hem och skiter i det här för några ögonblick!"
Jaha…
Då var det dags igen: ännu ett gigantiskt stort projekt är till ända. Och precis som förra gången sitter jag på golvet och undrar vad fan jag ska ta mig till nu. Vad ska jag nu fylla dagarna med?
Vad ska jag nu bli upptagen med? Läsa en god bok pärm till pärm kanske. Det var faktiskt länge sedan jag gjorde det.
Fatta vilken antiklimax det blir efter ett stort projekt! Som tur är så finns det någonting som kallas ”utvärdering” och för några dagar framöver kan jag gå vilse i fraser som ”kompis, vi borde ha gjort så här i stället”. Men även utvärderingen kommer att bli klar och då är jag tillbaka på noll.
Som alltid.
* * *
För några nätter sedan var det kallt (och kylan har jag gnällt nog om för ett tag nu). Det jag skulle komma till att det även var stjärnklart. För när jag stod där uppe på taket tänkte jag:
”En klar kväll som den här inser man faktiskt hur ofattbart stort universum faktiskt är. Jag undrar vad grottmänniskan tänkte när han tittade på den stora, mörka himlen. Han såg väl att han var en pytteliten del av skapelsen, men han begrep inget om stjärnor, planeter och kometer. Tänk så stor och mystisk natten måste ha framstått för honom. Jag slår vad om att han kände sig väldigt liten och rädd. Precis lika liten och rädd som jag oftast känner mig och det är…”
Längre än så hann jag inte. Mobilen ringde och H gjorde sig påmind om att hon fanns.
* * *
Medan jag går hem regnar det innanför kragen och in på bara skelettet. Det är så kallt att jag nästan fryser till is. Det är mörkare än mörkast runt omkring mig. Allas världar ramlar ihop nästan samtidigt. Då! I precis samma ögonblick som en bil i hög fart brände förbi mig och jag på fullaste allvar trodde att min sista stund var kommen piper det till i mobilen.
Långa rader av svarta bokstäver på en grön botten tog mig tillbaka till verkligheten.
Det kanske var bäst så?
/Elfwingson
Då var det dags igen: ännu ett gigantiskt stort projekt är till ända. Och precis som förra gången sitter jag på golvet och undrar vad fan jag ska ta mig till nu. Vad ska jag nu fylla dagarna med?
Vad ska jag nu bli upptagen med? Läsa en god bok pärm till pärm kanske. Det var faktiskt länge sedan jag gjorde det.
Fatta vilken antiklimax det blir efter ett stort projekt! Som tur är så finns det någonting som kallas ”utvärdering” och för några dagar framöver kan jag gå vilse i fraser som ”kompis, vi borde ha gjort så här i stället”. Men även utvärderingen kommer att bli klar och då är jag tillbaka på noll.
Som alltid.
* * *
För några nätter sedan var det kallt (och kylan har jag gnällt nog om för ett tag nu). Det jag skulle komma till att det även var stjärnklart. För när jag stod där uppe på taket tänkte jag:
”En klar kväll som den här inser man faktiskt hur ofattbart stort universum faktiskt är. Jag undrar vad grottmänniskan tänkte när han tittade på den stora, mörka himlen. Han såg väl att han var en pytteliten del av skapelsen, men han begrep inget om stjärnor, planeter och kometer. Tänk så stor och mystisk natten måste ha framstått för honom. Jag slår vad om att han kände sig väldigt liten och rädd. Precis lika liten och rädd som jag oftast känner mig och det är…”
Längre än så hann jag inte. Mobilen ringde och H gjorde sig påmind om att hon fanns.
* * *
Medan jag går hem regnar det innanför kragen och in på bara skelettet. Det är så kallt att jag nästan fryser till is. Det är mörkare än mörkast runt omkring mig. Allas världar ramlar ihop nästan samtidigt. Då! I precis samma ögonblick som en bil i hög fart brände förbi mig och jag på fullaste allvar trodde att min sista stund var kommen piper det till i mobilen.
Långa rader av svarta bokstäver på en grön botten tog mig tillbaka till verkligheten.
Det kanske var bäst så?
/Elfwingson
tisdag, december 06, 2005
Nattradio och tinnitus
E pratar om förhållanden och att det ofta är motsatserna som dras till varandra och under någon timme blir det allvar av allting. Det mesta avhandlas och jag undrar om hon har träffat någon. ”På sätt och vis kan man kanske säga” säger hon och ler sitt mycket finurliga leende och dricker sin andra kopp kaffe. ”Keep me posted” är det sista jag säger. ”Behöver jag verkligen det?” frågar hon och menar att jag borde kunna räkna ut saker och ting på egen hand. Hon säger att jag borde ge henne en god natt-kram och för en sekund överväger jag faktiskt tanken men inser till slut att det skulle vara för mycket.
Till slut säger hon hej då och menar att det är alldeles för ensamt för den avdankade flickan i den jättelika sängen med alla kuddarna.
Under ett par sekunder är förvirringen total men jag lyckas till slut att ordna upp alla tankar och ord som under konversationen gång har vuxit sig alltför stora för en tjugosexåring i Tornet.
* * *
H går online, tindrar med ögonen och utropar: ”JULKALENDER!!!”
Jag blir fullkomligt överrumplad och undrar vad som är så fantastiskt med just julkalendern.
Hon svarar: ”Man måste ju titta på den och avgöra om den är någonting att ha fattar du väl?!”
Jag förstår faktiskt ingenting och undrar på hur många år jag inte sett julkalendern. Jag minns vagt Trolltider men sedan är det stopp.
Det är bara att inse: min barndoms jul är borta och den kommer aldrig mer igen.
Jag tycker verkligen inte om julen längre. Den har blivit ett nödvändigt ont men nog kan även jag stå ut i några få timmar för att inte verka alltför bitter.
Även om H pratar om sin prins mest hela tiden, om vilka möbler de ska köpa och vilket lyckligt liv de kommer att få, är H den enda som får mig att le nästan hela tiden. Det ska hon ungefär en miljon tack för. Hon är grym utan att veta om det. Någon gång ska jag skicka ett brev till henne och berätta det för henne.
Hon är värd det, H.
* * *
Mellan skvalmusiken i Nattradion pratas det om att det ska bli den kallaste vintern på länge. Det talas om både ”vargavinter” och ”värsta vintern i mannaminne”.
”Jaha? Och det ska hjälpa mig på vilket sätt?” undrar jag och sveper jackan ännu hårdare runt mig när jag står uppe på taket. Det är ingen som tvingat mig dit upp under pistolhot, jag lovar. Jag går dit upp av egen, fri vilja. Det är som sagt den sista lugna tillflyktsorten. Man kan nästan låtsas att man står i en korg under en varmluftsballong, så högt är det. Och jag som har en vansinnig höjdskräck! Det är ju fullkomligt absurt att jag då kan vara upp på taket och trivas.
Men faktum är att uppe på taket känner jag mig säkrare än någon annanstans.
När jag somnade hade Nattradion precis slutat och ersatts av Morgonpasset.
/Elfwingson
Till slut säger hon hej då och menar att det är alldeles för ensamt för den avdankade flickan i den jättelika sängen med alla kuddarna.
Under ett par sekunder är förvirringen total men jag lyckas till slut att ordna upp alla tankar och ord som under konversationen gång har vuxit sig alltför stora för en tjugosexåring i Tornet.
* * *
H går online, tindrar med ögonen och utropar: ”JULKALENDER!!!”
Jag blir fullkomligt överrumplad och undrar vad som är så fantastiskt med just julkalendern.
Hon svarar: ”Man måste ju titta på den och avgöra om den är någonting att ha fattar du väl?!”
Jag förstår faktiskt ingenting och undrar på hur många år jag inte sett julkalendern. Jag minns vagt Trolltider men sedan är det stopp.
Det är bara att inse: min barndoms jul är borta och den kommer aldrig mer igen.
Jag tycker verkligen inte om julen längre. Den har blivit ett nödvändigt ont men nog kan även jag stå ut i några få timmar för att inte verka alltför bitter.
Även om H pratar om sin prins mest hela tiden, om vilka möbler de ska köpa och vilket lyckligt liv de kommer att få, är H den enda som får mig att le nästan hela tiden. Det ska hon ungefär en miljon tack för. Hon är grym utan att veta om det. Någon gång ska jag skicka ett brev till henne och berätta det för henne.
Hon är värd det, H.
* * *
Mellan skvalmusiken i Nattradion pratas det om att det ska bli den kallaste vintern på länge. Det talas om både ”vargavinter” och ”värsta vintern i mannaminne”.
”Jaha? Och det ska hjälpa mig på vilket sätt?” undrar jag och sveper jackan ännu hårdare runt mig när jag står uppe på taket. Det är ingen som tvingat mig dit upp under pistolhot, jag lovar. Jag går dit upp av egen, fri vilja. Det är som sagt den sista lugna tillflyktsorten. Man kan nästan låtsas att man står i en korg under en varmluftsballong, så högt är det. Och jag som har en vansinnig höjdskräck! Det är ju fullkomligt absurt att jag då kan vara upp på taket och trivas.
Men faktum är att uppe på taket känner jag mig säkrare än någon annanstans.
När jag somnade hade Nattradion precis slutat och ersatts av Morgonpasset.
/Elfwingson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)