Dåraktigt desperat

Måndagen har sakta övergått till tisdag utan att jag märkt det.

Pojken i Tornet har en dröm om att bli musikproducent. Ibland går det bra och ibland går det mindre bra. Och det är gångerna då det inte går så bra som han sitter med de pastellfärgade ljudspåren fram till 06.48. Han redigerar, drar ifrån och lägger till. Fixar till allting precis som han inte kan fixa sig själv ibland. Han dricker kopiösa mängder kaffe, röker alldeles för mycket och går med jämna mellanrum upp på taket för att glömma bort alla ljudspår som han aldrig får som han vill ha dem. Under den svarta östgötahimlen med alla stjärnorna som vittnen säger han att han aldrig mer vill se ett enda ljudspår till så länge han lever. Han spyr över de där förbannade ljudspåren och vill egentligen inte fortsätta med musiken. Han vill bli en alldeles ”vanlig” människa som inte måste hålla på med musiken. Pojken i Tornet kan inte sluta med musiken.

Till sist tar han hissen och åker ner till sin stökiga lägenhet som luktar kaffe och cigaretter. Han sätter sig framför skärmen igen och säger: ”Fan, jag gör ett sista försök. Fungerar inte inom en timme, så skiter jag i allting och sover i stället”. Och efter hundra försök får han det som han vill ha det. Alla ljudspåren låter bra medan han röker nattens tjugoförsta cigarett. Han blåser ut röken och känner hur vartenda ligament, ledband och muskelfäste värker. Ögonen blöder, huvudet sprängs i bitar, fingrarna stinker järnoxid och halsen svider. Hela hans kropp värker och gör ont men han är nöjd. Nu kan han sova tryggt tills L eller T ringer och väcker honom. Pojken i Tornet har alltså en dröm att bli musikproducent.

Vet du, det där med drömmar är en bra grej.
Det ska jag fortsätta med.


/Elfwingson

”Bara mörkret hörs.” – kent

Jag läser Poe och dricker straffbart gott thé. Det heter ”Höstglöd” och det känns lite fel att dricka det nu när det börjar bli vår and shit. Äsch… Jag dricker ”Höstglöd” (vad det än är för årstid) och funderar på när det ska bli höst nästa gång. Lika bra att inte vänta på den för då kommer den ju aldrig. Jag tycker om hösten. Jag tycker i och för sig om våren också, men hösten slår det mesta. Det hade gärna fått vara höst just i dag. Det är en sådan där dag då ingenting stämmer. Allt blir fel och inga ljudspår i världen kan ändra på det. Som sagt: de där dagarna kommer och går. Det kanske är bäst så? Fastän vårdagen har varit dålig, grå, kall, trist och ganska så händelsefattig så är jag medveten om att de dagarna försvinner ganska så snabbt. Det kan ju faktiskt vara kul att stå i sitt älskade fönster, röka, dricka kaffe och liksom betrakta världen från ovan i stället för att befinna sig mitt i den så att säga. Jag gör som jag brukar göra: håller huvudet högt och pratar inte så mycket om det. Det blir ju alltid bättre dagen därpå så varför härja om det? Bara jag får grubbla, gå igenom, tänka, vrida och vända på allting så blir det bra.
Det blir bra till slut.

* * *
”Röda dödens mask” av Poe handlar om hur högmodet alltid leder till fall och ett hårt sådant också. Jag som aldrig trodde att någonting kunde komma åt mig, blev skakad i mina grundvalar och det ledde till slut att jag föll. Jävligt hårt dessutom. Men det är över nu. Det mörka är borta nu och ingen kunde vara mer lycklig än jag. Om 2005 blev ett utav de sämsta åren hittills så ser 2006 ut att kunna bli ett bra mycket bättre år.
Ja, jag sa att 2005 var ett utav de värsta åren. Innan dess var det några år (dock helt avskilda från varandra) som fick stå som måttstock på vansinnet. Vet du, jag tänker mycket på det där. Alltså, hur mycket en människa egentligen kan ta innan hon till slut trillar omkull och förbli liggande. I och för sig har jag hört hur en människa som verkligen inte klarar av mer låter och det gör mig ibland lite rädd. En röst fylld av så mycket trötthet på livet kan helt enkelt inte orka mer. Å andra sidan är människans psyke fantastiskt och galet bra på att återhämta sig.

* * *
Vet du, förra året bad jag om hjälp och det kanske inte låter speciellt stort i dina öron. Men i min värld var det extremt stort. Jag har aldrig bett om hjälp förut. Jag har alltid varit den som ska fixa allting på egen hand. Jag tror att det både handlar både om att svälja stoltheten och inse sina egna begränsningar. Man klarar inte av allting själv och måste till sist be om hjälp. Krypa lite, be om hjälp, få en kram eller lyfta en telefonlur. Jag kommer säkerligen att be om hjälp flera gånger till i framtiden men då kommer jag inte att tycka att det är ett dugg fånigt som jag tyckte första gången. Jag kommer bara att tacka mig själv för att jag gör det.


* * *
Jag dricker upp den tredje koppen med ”Höstglöd” och tänker på hur jag ibland slåss mot jättelika väderkvarnar. Nu har ”Höstglöd” ersatts med kaffe med mjölk medan Poe är ersatt med Boken och nattens tolfte cigarett. Kent rullar medan månen inte hänger lika lågt längre.

I morgon kommer det att bli en bra dag, jag lovar.


/Elfwingson

Längs med Motala ström blev dagen (om möjligt) ännu bättre

Jag gick en promenad i dag. Promenerade och tänkte. Det är i och för sig ingen ovanlighet men det som inte förekommer så ofta är att jag lyckas komma ihåg att ta med mig kameran. Där och då tänker man ”Fan, nu skulle jag ha haft med mig kameran”. Nio gånger av tio har jag aldrig med mig kameran och ångrar mig som fan när man får någon underlig vision av någonting.

Den här gången hade jag med mig den.


/Elfwingson

Schlagerväckning...

…och ett ”God morgon, det var en schlagerväckning beställd” kan få mig att bli på ett löjligt bra humör för resten av dagen.

Det känns lite konstigt att sova länge på dagen. Hela dagen försvinner men å andra sidan har jag inte ett dugg dåligt samvete för det där. När ni andra gör tusentals ärenden, jobbar, stressar i er kaffet (eller vad ni nu kan tänkas göra) ligger jag fortfarande och sover. Det är inte så att jag är lat utan jag tycker bara om att sova mycket, hårt och länge. Jag skyller på att jag var ganska så stimmig när jag var ett barn. Jag sprang runt och pratade hur mycket som helst och det är nog det som gör att jag sover mycket nu. Vet du om att det låter ju faktiskt inte helt orimligt nu när man tänker igenom det.

* * *
Jag började skriva på en novell för ett bra tag sedan. Fuck, det är nog mer än ett år sedan nu. Sedan hade jag en väldigt fin tanke om att skriva på den när ”tillfälle gavs”. Yeah right. Det blev för mycket både med det ena och det andra så den där novellen kom liksom av sig. I och för sig är den till stora delar klar, men jag lade undan den förra våren och har sedan dess inte ens läst igenom den. För några nätter sedan gjorde jag det efter ett långt telefonsamtal med T om roman/novellskrivande. När jag lagt på luren tog jag fram den där novellen och läste igenom den, medan jag ignorerade mina egna kommentarer i marginalen. Det var nästan lite skrämmande att läsa det där. När jag började skriva var allting kristallklart: jag hade redan svarat ”ja” på frågan om jag vill bli läst, berättelsen höll och slutet var bäst. Sedan tog T ner mig på jorden igen, förklarade ett och annat medan jag undrade om jag verkligen ville bli läst. Men nu verkar det som om jag har satt igång med den där novellen igen (och svarat "ja" på frågan om jag vill bli läst) för andra gången i ordningen.

Wish me luck, people. I’m going in there again...

* * *
Just det, ”schlagerväckning” var det…
Den här gången spelade L ”Håll Om Mig” med Nanne Grönwall i luren så att jag vaknade på riktigt utan att vara det minsta grinig. Helt otroligt egentligen eftersom jag måste vara Sveriges (i särklass) suraste person om morgonen. Faktiskt, jag blir lite förvånad över mig själv när jag tänker på det. Men som sagt: jag kan helt enkelt inte vara sur när hon väcker mig med glättig, plastig och superkommersiell schlagermusik. Det är nog bara hon som kan lyckas med konststycket att inte få mig grinig på morgonen. Efter gårdagens lite tumultartade väckning insåg jag att jag hade försovit mig skapligt mycket till föreläsningen som började redan vid kvart över tio. Det gjorde ingenting eftersom jag tar hellre en schlagerväckning än en mördande tråkig föreläsning vilken dag som helst i veckan.

Och precis som förra gången hade jag med mig det vackra ögonblicket hela dagen.


/Elfwingson

En musikproducent bland SKA- och KSM-studenter...

...är som en katt bland hermelinerna.

För någon vecka sedan ringde L och väckte mig. Det är i och för sig ingen ovanlighet utan det var mer sättet hon väckte mig på. Hon spelade nämligen en låt med en utav Sveriges snyggaste sångerskor, Linda Bengtzing, i örat på mig. Kom igen, då kan man helt enkelt inte vara morgongrinig. I vilket fall som helst så var det ett mycket fint ögonblick som jag hade i åtanke i en hel dag.

Jag drömmer ganska mycket och ibland blir det bra saker. Men ibland blir det även sämre saker. För några nätter sedan hade jag en ganska otäck mardröm. Jag tänker inte berätta en massa detaljer, men det är en ständigt återkommande mardröm: människor som betyder någonting för mig försvinner bort. Liksom bleknar bort och till slut försvinner helt. Det är lite skrämmande det där. Överlag tänker jag mycket på det dagen efter och känner mig lite låg över hela grejen. Men det blir så klart alltid bättre när man ringt exempelvis L eller T. Liksom för att bekräfta för mig själv att de inte dragit för gott. Vet du, ibland förstår jag mig inte på mig själv. Hur ska då andra göra det?

* * *
För några kvällar sedan höll jag L sällskap för några minuter via de minsta rutorna i världen och jag tror att jag fick henne att skratta. Det känns som en bra grej att få människor som L och T att skratta även fast det är genom ett mycket insiktsfullt (?) skämt om mig själv. Sedan gav hon mig ett tips om ett jobb som ljudmigrerare i Västervik och det verkade intressant (inte Västervik utan jobbet alltså). Om man fick platsen skulle man få pyssla med saker som ljudöverförning från analoga medier till digital lagring. Som sagt: intressant. Men jag tappade nästan hoppet inför denna öppning när jag läste vilka kvalifikationer man måste ha: ”Du måste vara en pedagogisk person med hög social kompetens och erfarenhet av att jobba med olika typer av människor”. Grattis… Jag är vare sig pedagogisk eller har speciellt mycket social kompetens. Men det värsta av allt är att jag knappt har något tålamod. Framförallt inte med människor. Annars verkar det som om jag är som klippt och skuren för arbetet eftersom jag tillbringar större delen av min tid att sitta framför miljoner av pastellfärgade ljudspår. Men så var det där med pedagogiken. Exempel: jag som kan få för mig att (faktiskt helt opedagogiskt) skälla ut någon så att det visslar för att de har lagt en mikrofon på fel ställe i studion eller någonting annat oväntat. Det är ju inte så bra.

Nu har jag sökt det där jobbet i alla fall.
Hjälp…

* * *
I går åt jag lunch med I och hennes kompisar. Inte på Huset den här gången, utan i ett lunchrum på campus. Även det kan ha sin charm. Eller kanske inte… Det är så jävla stressigt! Alla studenter skulle kunna döda för att få tag på en mikrovågsugn under den där hektiska timmen i lunchrummet. De springer om varandra, förbi varandra och över varandra i denna ständiga kamp om mikrovågsugnarna. Allt för bit paj av halvfabrikat som de slukar i två tuggor och som sedan kommer att ge dem magknip för resten av dagen. Själv åt jag min livrätt: pasta och köttfärssås, i ett tämligen makligt tempo eftersom att man inte kan sitta och äta toksnabbt när man samtidigt ska lyssna på några människor som har massor att säga. I vilket fall som helst fick jag ett bra lunchsällskap och det är ju alltid lika trevligt. Jag fick ju öva mig på ”social kompetens” och allt vad det innebär. Ibland får jag för mig att exempelvis personer som I (som inte känner mig så väl) tycker att jag är extremt pretentiös. Vansinnigt pretentiös, alldeles för djup och lite halvgalen så där. Jag kanske ska fråga henne om det nästa gång…

Jag är nog för nyfiken för mitt eget bästa emellanåt.


/Elfwingson

Tid för tanke och reflektion

Jag har städat i dag fastän lägenheten var extremt välstädad. Det blir så ibland. Jag städar fastän det inte behövs. Så nu är lägenheten så jävla skinande ren, polerad och fin att det nästan känns som ett slott och inte en studentlya. Jag springer upp till taket och röker hundra cigg under den molniga himlen. Tänker, grubblar, funderar, går igenom, vrider och vänder. ”Å ena sidan, å andra sidan, å tredje sidan” och så vidare.

* * *
”Varför röker du?” var det någon som frågade i dag och såg högst frågande ut.
”För att jag inte kan sluta fattar du väl, dumjävel” hade jag lust att skrika. Jag skrek det aldrig. Jag sa det inte ens. Det är ganska mycket jag skulle vilja säga, men aldrig säger. Inte så högt i alla fall. Ibland hamnar det här: i en blogg med en vansinnigt dramatisk och/eller pretentiös titel, men oftast hamnar det i Boken (som inte ens är en bok, utan ungefär åtta tusen kollegieblock staplade på hög). Ganska ofta säger jag det jag tänkt på under dagen till L och T. Ibland skrattar de och ibland inte. Om de sedan förstår allt jag pratar om är en helt annan sak. Huvudsaken är att jag fick det sagt.

* * *
Likväl som jag förvånas av min egen feghet blir jag mäktigt imponerad av K’s utspel. Att säga att man är kär i någon utan att egentligen veta svaret är faktiskt ganska modigt att säga. Hur man än vrider och vänder på det (och tro mig, jag om någon har både vridit och vänt på det resonemanget. Flera gånger dessutom) är det en imponerade sak att säga. Och sedan att hon kom hit till min lägenhet och sa det också. Kom igen, hur många av er hade gjort det? ”Lira på bortaplan” som jag sa till L tidigare i kväll. Det är fan i mig imponerande om något. Jag vet i alla fall att jag aldrig skulle ha gjort det om jag haft chansen.
Varför? För att man till slut tröttnar på att höra den där klassiska repliken: ”Du är en jättefin kille, men jag vill bara ha dig som kompis”. Fuck no, jag är (numera) trött på det där. Man blir det till slut, jag lovar trots att det är ett jävligt rakt och bra sätt att uttrycka sin åsikt. Sedan fattar väl jag också att det är en del av hela den där ”våga eller fega ur”-grejen och att man inte kan vinna om man inte vågar satsa lite själv också. Men jag är ingen gambler, framförallt inte när det kommer till allvarliga saker som det där med mina egna känslor. Varför ska jag sätta mig i en sådan sits där jag hänger ut mig själv så mycket? Jag som oftast vill att alla ni andra ska både våga och vinna, vågar det (nästan) aldrig själv. Jag har redan listat ut det på egen hand, kompis: jag lever inte som jag lär. So sue me! OK, om jag aldrig vågar så kommer jag aldrig att vinna, kan du ju säga då. Jo då, jag kommer att vinna. Inte nu och inte i morgon men pojken i Tornet kommer att vinna en vacker dag och den dagen kommer jag inte ens att bo kvar i Tornet längre.

Men…

Jag är nog en ganska så feg person när det kommer till det där, men jag vet också om att jag inte skulle vara så speciellt feg om jag på något sätt visste om/fick det förklarat för mig att de där fina och småsköna kär-känslorna var ömsesidiga. Då skulle jag inte vara den fegaste snubben i världen, jag lovar.


/Elfwingson
Foto: Karin

Vardagslyx med tillhörande soundtrack

Det pratas om våren hela tiden och den är ”på väg”. Powerful words det där. Att våren är på väg menar jag. Alla pratar om det som om det är någonting nytt fastän våren kommer varje år. Alla vet ju om att våren kommer förr eller senare. Så varför ”ooh” och ”aah” över det? Men jag antar att alla har sin anledning att göra det. Det betyder ganska mycket för människor det där att våren är på väg. En hel massa människor ser det som en ny början på mycket. Så även jag, men på något sätt började våren redan efter nyårsafton. Det känns helt OK. Sedan är våren bra eftersom det är ljusare mycket längre och bla bla bla… I ropar till mig att jag ska ta hand om mig och tänka på våren. Jo då, jag både tänker, drömmer och tycker om att våren är på väg, trots att jag tinade upp för några månader sedan.

* * *
Pratar med L några timmar (eller var det var minuter? Fuck it, för mig skulle det gärna få vara år). Inspirerad av hennes lördagsplan lagar jag riktig mat och lyxar till det hela med sallad och dressing. Hemgjord dressing och inte den där man kan köpa. Tänder sjuhundra ljus vilket gör det hela till en festmåltid utan dess like.
Lägger mig på sängen, dricker thé och läser ”Midnatt” av Koontz. Min egen vardagslyx där varje måltid är en galabankett och där varje CSN-utbetalning är en förmögenhet. Min egen, vackra lyxtillvaro som blir fullständigt när jag pratar med mina bästa vänner över telefonen.

* * *
Vet du om att jag hade ett mycket vackert ögonblick uppe på taket ikväll. En uppenbarelse med ett soundtrack kan man säga. Det var när jag var uppe på taket och såg den svarta östgötahimlen med alla stjärnorna, hela Norrköping (och ännu längre bort) medan herr Berg sjöng för mig. Ur lurarna strömmade orden:
”Mina tankar är så klara nu. Alla frågetecken rätas ut."

I just det ögonblicket blev hela världen vacker.

* * *
Jag plockar fram en låt från förr, sätter mig framför skärmen och skapar en ljudkuliss i vilken alla skådespelarna står redo. Glömmer bort tiden för några timmar och nästa gång jag tittar ut genom fönstret snöar det.

Hur var det där med att våren var på väg nu igen?

/Elfwingson