Klara stjärnor och ett (numera) svartfärgat hår sveper förbi pojken i Tornet

Medan jag röker en cigg sitter jag i mitt fönster och pratar både länge samt ingående med Å. Samtidigt lyser en blek måne upp mitt glåmiga ansikte och alla stjärnor lyser i kapp med månen. Jag blir supernostalgisk på flera sätt och kommer ihåg en varm, varm natt i augusti. Då låg hon och jag på rygg i gräset och tittade på stjärnorna. Då, precis som nu, lyser de i kapp för att synas. Jag blåser ut den grå röken och knäpper i väg ciggen så att den landar på taket till soprummet. Jag vill minnas att det tills den där augustinatten var väldigt länge sedan som jag tog mig tid till att titta på stjärnorna. Därför var det ett mycket vackert och fint ögonblick att ligga där i gräset, i ett litet samhälle strax utanför Malmö, och liksom dela det ögonblicket med Å. Jag trodde att inte att det fanns människor som fortfarande gillade att ligga och titta på stjärnorna.

Inte i mitt sällskap i alla fall...

/Elfwingson

”Leendet är en sympatisk rynka som slätar ut de andra” - Bibi Rödöö

Om du slår upp ordet ”lycka” i en synonymordbok nära dig får du den här förklaringen: subst. 1 djup glädje, glädje, djup tillfredsställelse, sällhet, salighet, upprymdhet, eufori 2 gynnsamt öde, öde, slump, skickelse; tur, framgång, medgång, succé, välgång, välfärd. Någon frågar sig om varför hon inte är lycklig när hon kanske borde vara det. Jag satt och tänkte på det där och jag vill mena att lycka är någonting flyktigt. Lycklig är man så länge man är, liksom. Lite senare när man inte är ”lycklig” så kan man ju alltid försöka tänka tillbaka på de gångerna man var lycklig och så kommer man ihåg det och hajar att även ”olycka” är någonting flyktigt. Personligen så anser jag fortfarande att de är de små sakerna som gör en lycklig: exempelvis ringa L och lyssna till hur hennes dag varit, käka en köttbullemacka eller bara glida runt med en cigg på stan (naturligtvis behöver man inte göra dessa saker samtidigt). Det jag vill komma till är att man kanske inte ska gå runt och vänta (och framförallt inte grubbla) på att lyckorusen ska trilla ned över en som ett stilla höstregn utan att kanske låta dagen eller natten gå och låta allting bara hända. För när man väl står där och undrar vart tändaren tagit vägen, så händer det någonting som får ens dag att leva upp. Bli gladare. Ljusare. Och till och med kanske mer eller mindre "lycklig" för några få minuter. Det är de tillfällena som jag är jävligt nöjd med tillvaron. Och det är då jag ler och menar det.
Ler och är lycklig.

/Elfwingson

Sida vid sida längs med Drottninggatan

Medan Hovfotografen undrar vad jag egentligen håller på med (eftersom jag bara svarar helt kort på hennes anrop över den minsta rutan i världen), funderar jag på om det finns någonting mer i Indien, utöver indier och blodiglar. Jag skriver nämligen på en fyrapoängare om Indiens musikindustri. Samtidigt skriver jag en ”miniuppsats” (ja, vår lärare kallar det så!) om public service och huruvida public service's funktion faktiskt är överflödig på grund av Internet. Sedan tråkar allt och (nästan) alla ut mig och jag rusar ner på stan för att träffa Hovfotografen. Medan vi sitter där i en sensommarsol och småkall vind pratar vi om att hösten, trots allt, kommer även i år. Hon dricker sin latte medan jag sävligt suger i mig mitt isthé ur mitt löjligt stora glas. Både okända och kända människor går förbi. De okända tittar vi helt diskret på medan de kända människorna hälsas medelst glada tillrop. Klockan går alldeles för snabbt och snart börjar det skymma. Men det är inte förrän cafépersonalen börjar blänga surt på oss som vi bryter upp. Sida vid sida längs med Drottninggatan säger hon att hon kommer att sakna Vaxkupan, den lilla tobaksaffären där hon alltid får köpa cigaretter på kredit mot slutet av månaden och café Kuriosa (a k a ”små tanter och stora kakor”-caféet”). Sedan ger hon mig en lång kram och säger: "Jag kommer att sakna dig också, vännen".

För några helger sedan var D och A här och vi spelade in några (demo)spår. Synnerligen uppsluppen och framförallt lyrisk tog jag mig an mixningen strax efter de hade åkt hem. Jag vet inte varför jag blev så nöjd. Det är nog en mix av att de både är ofantligt duktiga på att skriva låtar ihop, arbetet gick tämligen smärtfritt men framförallt att de redan från början hade en klar och genomarbetad idé om hur låtarna skulle ”låta”. Det är en fröjd att få jobba med folk som vet vad de vill ha och inte är rädda för att få vänta några dagar extra medan jag mixar om saker och ting. Nu kanske det gör sitt till att vi faktiskt spelat ihop i samma band i flera år, men det var ju ett tag sedan och de där båda har ju utvecklats enormt mycket under den tiden som förflutit sedan I-bandet splittrades. I sommar var vi tre på ett smärre äventyr. Vi hade bestämt att vi skulle göra allvar av allting och grilla ute i skärgården och det gjorde vi också. Det var bara en som fattades, J. Vi blev ju en slagkraftig trojka, men en kvasi-kulturell kvartett hade varit skönt det också. Jag saknade i alla fall J medan jag satt där på en sten och grälade på korvarna för att de inte ville ligga stilla på grillen. Ibland bryter jag ihop av skratt, så även i somras. Man gör det när man umgås med A och D. A kom med några av sommarens skönaste kommentarer (eller vad sägs om ”Sicket skådespel!” när vi tände grillen?) medan D kort och koncist bröt ner alla väggar av tristess med sina rara cynismer.

Snart försvinner T till England, Hovfotografen ännu längre bort medan L snart ska göra sin praktik och bli (om möjligt) än mer överhopad med jobb.

Men jag ska inte gnälla för snart är hösten här och allting blir brandgult. Kan man vara annat än optimistisk?

/Elfwingson

Flykten från Sverige

”Show your fear or she may fade away” - Limahl

Hovfotografen kom med en trist besked i går kväll. Alltså, kanske inte så trist för henne, men för mig. Eller jag vill ändå inte säga att det var speciellt trist.... Eller... Jo men så där lite småtrist känns det ändå måste jag erkänna.

Nåväl, över ett par glas vin berättade hon att hon ska flytta utomlands. Hon blev klar med sin utbildning nu i våras så jag antar att det här beslutet att fly landet har mognat fram under sommaren. Ett bra beslut i och för sig, men ändå... Medan vi satt där och pratade på den där lilla mysiga puben som vi gjort till ”vår pub” spelades ”Never Ending Story” ut högtalarna och vi liksom hajade till och log.
"Fan vad länge sedan det var man hörde den låten” sa jag medan jag drack av mitt goda vin.
"Ja... Verkligen!" svarade hon. ”Ha, den får bli vårt soundtrack, Elfwingson!” utropade hon sedan. Under tiden satt jag och försökte komma på samtalsämnen som styrde bort diskussionen om flytten. Men jag antar att det är oundvikligt: snart kommer jag att stå där bland hundratals flyttkartonger i hennes lägenhet... Några dagar senare kommer jag att stå vid tåget och säga mitt ”på återseende”. Vad fan ska jag säga? Förbannat trist att inte ha möjligheten att hänga ut med henne som vanligt, men som hon sa:
”Det finns ju fortfarande mail och MSN så du måste ju inte ge upp allting for ever, Elfwingson!”
Det är ju i och för sig väldigt sant. Men ändå... Så det är nog dags att ta fram några av de där bra vibbarna och försöka göra även det här till någonting positivt. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte skulle sakna henne. Jag kommer faktiskt att sakna henne henne som fan...

När jag gick hem öppnade sig himlen och spöregnet var ett faktum.

/Elfwingson

Goth...?

Hur uttalar man ordet ”goth”? Är det ”got”, ”gåht” eller den mer engelskorienterade versionen: ”gaath”? Därom tviste de lärde. Som jag exempelvis. Och Hovfotografen. Vi är ofantligt lärda med vet överlag väldigt lite tillsammans. Det är nästan skrämmande... Usch!

Jag vill i och för sig uttala ordet ”gaath” (eftersom jag anser att man inte ska försvenska utländska ord) medan Hovfotgrafen känner sig mer bekväm med "got"-uttalet. Någonting som däremot går alldeles utmärkt är att blanda in engelska ord i meningar när man känner för det och det gick i och för sig bra i K-huset. Där blev det mer regel än undantag det där med jargong. Överlag var det oerhört mycket jargong i K-huset.

Nåväl, tillbaka till ämnet: uttalet av ordet ”goth”. Hur i helvete uttalar man ordet egentligen?

/Elfwingson

I'm back on track and behind the beat

Två dagar. Det tog två dagar för mig att finna mig tillrätta i vardagen igen. Du vet vad jag menar: plugg, plugg, plugg och åter plugg. I mitt fall innebär pluggandet att sitta i en studio (alternativt i min lägenhet) framför en dator och reda ut hundratusentals pastellfärgade ljudspår. Jag tror att du har fattat det nu för det har jag sysslat med i snart två och ett halv år. Men snart ska det bli allvar av allting: exjobbet. Det som inte heller kommer som en överraskning för dig är att jag ska göra det tillsammans med T. Jag vet faktiskt inte vad jag känner fär det där ännu. Det är så klart spännande men samtidigt lite isande och oroväckande. Visst ser jag fram emot det också. Visst gör jag det. Men det är väl inte exjobbet i sig som är oroväckande, det är mer tiden efter. Vet du, det känns som om det bara var två-tre månder sedan jag flyttade till Norrköping och tyckte att framtiden fick bjuda på vad som helst. Nu har jag en termin kvar och har faktiskt ingen aning om vad som händer efter jul. Om jag får som jag vill så blir det Studiefrämjandet. Det vore ganska skönt faktiskt. Då får jag bo kvar och slipper att stimma runt i landet. Men det där märker man.

Nu är sommaren slut, men vädret är fortfarande extremt bra. Det känns fel på något sätt. När man börjar skolan igen ska det automatiskt bli taskigt väder varje dag. På så sätt blir det mer motiverat att sitta inomhus och jobba liksom. På något sätt så verkar det som om Norrköpings studenter inte ville inse detta faktum att sommaren obönhörligen är slut. Således satt de flesta (inklusive undertecknad) ute på den där löjligt stora trappan utanför campusbyggnaden. Några (återigen: inklusive undertecknad) drack kaffe, läste dagens Metro och bara hängde ut medan några hade tagit an sig den monumentala uppgiften att studera sina föreläsningsanteckningar. Medan jag satt där och studerade människor var det någon som kastade en Metro på mig så att jag nästan spillade mitt livselexir över mig. Fylld med extremt bra argument, några väl valda svordomar och en blick svartare än ebenholtz reste jag mig upp för att möta min antagonist face to face, helt beredd på en öppen konflikt. Det var Hovfotografen som stod där och skrattade medan hon sa:
”Ta det lugnt, det är bara jag!”
”Shit, lägg av med det där!” härjade jag som höll på att komma ner efter mitt lilla utbrott (som i och för sig aldrig blev något utbrott).
”Lugn, det är ju ingen fara skedd” svarade hon.
”Du, jag höll ta mig fan på att spilla kaffe på mig”.
”Gnällspik! Kom nu går vi och sätter oss och tar en cigg någonstans. Förslagsvis i solen. Jag vill bli brun.”

Sedan sa vi ingenting på en lång stund. Det fanns inte så mycket att säga och då behöver man ju inte prata, eller hur? Vi satt mest där, rökte och tittade på människor. Sedan var klockan helt plötsligt tio över tolv och jag var tvungen att traska ner till dagens andra föreläsning.

/Elfwingson

Sommaren var...

...T.
Han och jag gjorde allvar av våra planer på att ses under midsommarhelgen och även om han blev allergisk just den dagen så var jag mer lycklig än någonsin. Jag fick ju träffa honom, T – min bästa vän i hela jävla världen och det var det som poesi hela tiden. Och medan jag betraktade honom medan han nös upprepade gånger insåg jag att det en gång bara måste bli så att han och jag ska befinna oss på samma kust… Allt annat är förbanne mig otänkbart. Fan vet hur många gånger vi har krigat ihop nu men det är nog alltid så att han kommer att stå bakom mig, watching my back och se till att ingen jävel hugger ner mig bakifrån (det är tämligen populärt har jag märkt). Fan vet hur många gånger han och jag har stått ensamma kvar på slagfältet, pustat ut, varit blodiga men till slut bara skrattat åt eländet. Han frågade mig en gång om han och jag kan skratta ihop också och jag tror att vi bevisade det under en (smått kaotisk) midsommarhelg. Vi kan skratta ihop också. Nätterna är inte alltid nattsvarta och fyllda av mörker, elände och kallt kaffe. Vi kan skratta ihop också, jag lovar. Vi kan ha kul ihop också. Vi är bäst i världen på det. Bara så att ni vet.

…SMS både till och från Hovfotografen och I.
Svarta små bokstäver på grön botten som har varit viktiga för mig (vad de än tror). Små informativa meddelanden som hållit mig uppdaterad på både Norrköpings-fronten och Norge-fronten.

...jobb.
Jag blev löjligt solbränd på bara två dagar redan den första veckan när jag jobbade och jag slog de flesta. Även dig, kompis. Face it, jag har pigment som få och slipper alltid att bli bränd á la ”grisrosa” alt. ”lätt knaperstekt bacon”.

…döda dagar och levande nätter.
Långa promenader om nätterna som gjort mig mer levande än någonsin medan dagarna har varit i ett solindränkt töcken.

…att träffa S på hemmaplan.
Prata, röka, lösa problem och skapa nya. Hon och jag är mer eller mindre oövervinnerliga tillsammans. Just därför kickar vi hårdare än hårdast, jag lovar.

…musik (såklart).
Hela tiden har spellistan med Kent, Jens Lekman, Lars Winnerbäck och Blue Öyster Cult med flera rullat och jag har varit lycklig över det. Så jävla lycklig.

…utrensning.
Några personer har åkt ut ur mitt liv. Personer som dragit för gott men aldrig sa ”hej då”. Tja, helt enkelt människor som inte betydde lika mycket som man från början trodde samt personer som underskattat mig, behandlat mig respektlöst och därmed sjunkit tillräckligt mycket i mina ögon för att jag bara ska känna förakt för dem. Ni borde ha åkt ut för länge sedan och det känns bara skönt att kunna borsta bort er som obetydligt damm från jackan. Då kan man ju i och för sig tycka att det vore en bra idé att ge igen med samma mynt men... Nej. Det kan antingen bero på att 1. jag är för bra för det eller 2. de är inte värda det. Troligtvis är det så att det är en mix av båda alternativen. Kom ihåg att jag kan säga ”ha ett fint liv” till vem som helst vilken dag som helst i veckan. Man väljer alltid själv nämligen. Väljer ni bort mig, så väljer jag bort er. That’s the way it is liksom. Det är bara att lära sig att leva med det... L sa en gång att man måste kunna säga “hej då” och liksom släppa taget medan T, en varm juninatt 2005, sa: “Varför ska man fortsätta umgås och prata med människor som typ sårat en eller behandlat en med disrespect?” I vilket fall som helst så var båda kommentarerna extremt bra och tänkvärda.

…själavård.
Jag har försökt att agera vardagshjälte och räddat Å från förvirring och mördande tristess. Och jag har gjort det vilken dag som helst i veckan. Yay me! Genom rosa sommarkvällar blev det ett gäng SMS vilket inte var helt och hållet fel. Inte alls faktiskt. Även där blev det väldigt många SMS emellanåt och ibland har jag stått bredvid henne, petat i askan och mumlat någonting om att människor tydligen är kapabla till vad som helst och att illusionen om livet nästan alltid är vacker.

…rädsla (men inte från min sida för en gångs skull).
Jag har träffat rädda och nästintill själsligt döda människor. Paniken har lyst som gröna lyktor ur deras sorgsna ögon medan jag nästan har blivit smittad av deras panik. Då har jag dragit fortare än kvickt eftersom att de har påmint mig om hur dåligt omdöme människor kan ha efter katastrofer.

…rosa.
Det var någonting magiskt med sommarkvällarna. De var alldeles…eh... Rosa helt enkelt. Rosa och omtumlande för pojken i Tornet. ”Omtumlande” in a good way that is...

Med sommaren 2006 i ryggsäcken ska jag påbörja min sista termin på musikproducentprogrammet och jag kommer att göra det med ett leende på läpparna. För nu ska jag få syssla med det jag tycker är absolut roligast: musik och musikproduktion. Wish me luck, people! I'm going in there again.

/Elfwingson
Foto: Linda