”När får man se och höra dig live då?” - C

Jag tror att jag har tagit upp det här en gång förut, men när jag en gång i tiden fick en gitarr och harvade i pojkrummet så var tanken att jag skulle bli superkänd rockstar, stå på alla scener som fanns och rock n' rolla mig själv tillbaka till något som kan liknas vid komatillstånd. Så här i efterhand så ser vi alla att det blev inte så (och tur är väl det). Den musiken jag har skrivit och fått ner på tejp nu är någonting helt annat. Den blir man ingen rockstar på och det är jag oerhört medveten om. Som sagt så vill jag inte bli känd. Inte som låtskrivare i alla fall. Jag vill bli erkänd musikproducent och numera har jag kommit lite närmare målet. Allears har varit en mycket bra plattform och superlativen har halgat över mig och det tackar jag så klart för. I det fallet är jag faktiskt mer ödmjuk än många andra eftersom jag själv ibland inte sätter mig själv på höga hästar (om det inte är någon form av självironi inblandat vilket det i och för sig ganska ofta är) á la Idol-audition. Du vet det här ”Jag-ska-bli-stjärna-för-jag-är-bäst-och-jag-kan-minsann-sjunga!” Fy fan!

Nåväl, min egen musik jag pysslat med det senaste halvåret är kanske inte gjord för scenisk framställning. Inte så att det är speciellt svårt att framföra men det är arret. Av gammal vana vet jag att scenljudet ofta är ganska tunt och man får ibland inte fram exempelvis mellanregistret i gitarrerna och eftersom att 90% av min musik baseras just på ackgitarrer så kan det blir en jävla soppa av allting. Det skulle förmodligen gröta ihop sig rejält och då skulle mitt hjärta blöda. Förmodligen skulle jag vilja vara på plats hundra timmar innan själva giget och helt enkelt övervaka ljudteknikern till stort förtret för honom. Jag skulle nog stå och liksom kontrollera honom/henne och lägga mig i en hel massa. ”Ska du verkligen köra med de DÄR mikarna? JAG hade nog valt de HÄR” och så vidare. Till slut skulle nog ljudteknikern bli så förbannad att han/hon körde ner en C-1000 i halsen på mig. Det finns nämligen inget värre för en (live)musiker när PA-ljudet är åt helvete och man står där och inser att det bara är att köra på, den uppfuckade ljudbilden till trots. Det finns ungefär niohundra saker som kan gå fel under ett livegig och hälften inträffar for sure. På riktigt. Men om nu de här låtarna skulle framföras på scenen så vet jag redan vilka musiker som skulle vara inblandade. Först och främst A på trummor och perka*. Han håller takten jävligt bra och kan lägga toppstämmor när det behövs. J skulle få dubbla på elgura samt Hammond och så klart lägga andrastämman. T skulle harva på sin ackgura för att feta till ljudbilden och vara kompgitarrist hela giget och på så sätt få, tillsammans med A, stå för lite av ryggraden i låtarna. D skulle spela bas och helt enkelt få lära sig linjerna (någonting som han kanske skulle ogilla till en börja men sedan skulle allting falla på plats).

Så för att svara på frågan C: det lär nog dröja men den dagen som jag har det här crewet i ryggen på scen i en stad nära dig så kommer du att få vara den första att få veta det, jag lovar.

/Elfwingson

PS J, jag garanterar att jag inte skulle knäcka några strängar på gitarren under hela giget. Inte en enda faktiskt! DS

*För dem som inte är bevandrade i musikslang så kan jag avslöja att ”perka” är detsamma som percussion. Det vill säga trummor och diverse rytminstrument.

Podcast für alle

Då och då lyssnar jag på radio. Eller rättare sagt på podcastutsändningar. Då blir det ofta SR's På minuten. Detta fantastiska ordrace slår det mesta i svensk radio i dag. För er som vet vad jag talar om så undrar jag: vilken är just din favoritpanel? Personligen anser jag att panelen som innefattar Hans Rosenfeldt, Kajsa Ingmarsson, Pia Johansson och David Batra är min absoluta favoritpanel. (Fast Peter Settman är en solklar bubblare nu när han har lyckats med att lura ut reglerna till fullo och faktiskt fatta programformen). För er som inte har en susning om vad På minuten är så kan jag avslöja att det är ett radioprogram som sänds i P1. Fyra panelmedlemmar har som uppgift, under Ingvar Storms ledning, att tala i en minut under ett givet ämne utan att:
staka sig
upprepa sig
lämna ämnet
lämna lokalen

Då är det genast oerhört mycket svårare att tala i en minut under ett givet ämne. Prova själv får du se! Dessutom ingår det lite i programmet att panelmedlemmarna idkar lätt psykning/mobbning av sina motståndare under programmets gång. Själva programmet är uråldrigt och har gått i svensk radio sedan Hedenhös men programidén kommer ursprungligen från Storbritannien. Som sagt så sänds det här programmet även i podcastutsändningar så man kan helt enkelt ladda hem det till sin dator och lyssna när helst man vill. Oftast brukar jag lyssna på det här programmet strax innan jag går på kvällsturen på jobbet eftersom att man blir på ett ofantligt gott humör med På minuten i öronen.

Ett lapptäcke av musik som också rullar i iPoden just nu är spellistan ”Februari” och ur den saxar jag:
Burning Bridges – Mike Curb Congregration
This Years Love – David Gray
Orphan Girl – Emmylou Harris
Cannonball – The Breeders
Dark Lady – Cher
Heart Of The Matter – Don Henley
Little Green Bag – The George Baker Selection
Popcorn – Hot Butter
Ring The Bells – James
Somebody Told Me – The Killers
Tattva – Kula Shaker
Pillar Of Davidson – Live
Godess On A Hiway – Mercury Rev
Här Kommer Natten – Pugh Rogerfeldt
Mad World – Sacre
Sun Day – Sonic Surf City
She Bangs The Drums – The Stone Roses
Walking With A Ghost – Tegan & Sarah
Promentory – Trevor Jones
American Girl – Tom Petty & The Heartbreakers
Highly Evolved – The Vines
Going To A Town – Rufus Wainwright

...och hör sedan!

/Elfwingson

Med de rätta verktygen...

Jag har instrumenten, glöden och passionen.
Och jag har Gåvan.
Därför blir det musik.

/Elfwingson

En skön och mycket vacker dag

Dagar som denna är inte ovanliga.

Omgiven av vänner, sol och musikproduktion ger jag mig så gott som alltid i kast med dagliga sysslor. Efter att ha stigit upp och fått solen i ansiktet påbörjade jag dagen runt nio-tiden med att inmundiga en äkta engelsk frukost. Sedan satte jag mig och pysslade vidare med Atlas (låten som kommer att bli något av ett litet mästerverk när väl M lagt sin sångstämma). Framåt tolv-tiden var det då dags för dagens andra mästerverk: oxfilé, sås, lingonsylt och potatis. Allt detta garanterat mjölkfritt. Redan under förberedelsen av oxfilén brast jag ut i spontansång och den här gången var det samtliga spår från Wrecking Ball (Emmylou Harris) och Travis' nya otroliga The Boy Without A Name som stod på repetoaren. Så, medan potatisarna simmade runt i spadet av sin egen eftertänksamhet, ringde M och berättade att, hon efter sin operation, mådde tip fucking top. Så min dag blev om möjligt ännu bättre eftersom att jag faktiskt har varit lite orolig över att det skulle gå käpprätt åt helvete. Men nu blev det inte så och det var ju tur för alla inblandade.

Efter M's redogörelse var det så min tur och jag kände väldigt starkt att jag borde berätta om min helg. Det gjorde jag också. Hon fick dessutom den osminkade sanningen och den skrattade hon hjärtligt över. Helgen gick, milt sagt, i festens tecken och jag fick chans att träffa på T's fantastiska kollegor. Framförallt en utav dem var ofantligt kul att få träffa och det ena med det andra... Nåväl, den första tanken som slog mig på söndagsmorgonen var ju så klart att jag skulle se till att glömma alla dumheter jag både sa och gjorde så vi kan göra om det nästa helg igen. När lunchen var uppäten så ringde N och talade om att hon minsann var trött på all snö nu och att det helt enkelt fick bli vår på stört. Jag kontrade med en utav de stora snackisarna på sista tiden, den om att man siktat kantareller ute i skogarna. N blev då mäkta arg och tyckte att det var rejält orättvist att VI fick kantareller i januari och inte de. Men så är det i bland: life's a bitch och inte ett dugg rättvist. Kantareller som jag för övrigt tycker är skogens mest sympatiska växt som dessutom smakar fenomenalt gott.

Dagen förflöt med diverse sysslor och telefonsamtal och plötsligt var kvällen över mig med kvällspasset på jobbet. Efter några timmar så var jag tillbaka i produktionens underbara välrd och fortsatte med Atlas-låten. Blir den bara hälften så bra så har den en given plats på skivan. Och då är det fan i mig S:t Persgatan som have to go! Sorry baby, den måste bli just den låten som får maka på sig. Men du I, du har ju fått din versionen av S:t Persgatan så thank God for small favours. Atlas är helt enkelt bättre och smälter in på skivan med en nästan äcklig precision. Att det sedan blir en vacker kvinna som lägger en vers och en call- and responsestämma är ju bara ett stort plus.

För de som inte förstod det så upprepar jag det ännu en gång: Travis' nya platta sparkar hårdare än hårdast och hör sedan! Köp eller stjäl den men du SKA ha tag på ett ex. En mer välproddad skiva får man leta efter just nu.

/Elfwingson

När J är förkyld vill han ha kycklingsoppa

Förra helgen skulle gått i inspelningens tecken, men det blev inte riktigt så... Det började faktiskt kaotiskt redan på resan till Borås. Det som hände på tåget är förmodligen både olagligt samt oetiskt så jag vill helst inte outta det så här. Vi tar det någon annan gång när allt är preskriberat, OK? Nåväl, min vän J och den bättre hälften (det vill säga hans flickvän) tog emot mig medelst hostningar och rinnande näsor. På ren svenska: de var jävligt förkylda. I och för sig så var inte J speciellt förkyld på fredagen, men det formligen flög på honom under fredagens kvällstimmar, strax efter vårt Göteborgsbesök. Stackars liten...

Vad gjorde då jag (som för övrigt har bacillskräck och förkylningsfobi)? Jag stannade kvar och insåg att någon var tvungen att hålla ställningarna och framförallt ta hand om sin klene och ofantligt förkylda vän. Jag kände även att S behövde lite avlastning. Så klart gjorde jag mig oumbärlig genom att springa runt med mackor, mat, hyra film, köpa mat och diverse andra sysslor. Man är väl part time vårdbiträde och kan det där med att ta hand om sina vänner! Till min lycka blev det några timmars inspelning och det var när jag insåg att J helt enkelt inte skulle kunna spela bas utan, i sitt feberaktiga tillstånd, att trassla in fingrarna i strängarna. En timme och en walking bass-gång senare tog jag mer eller mindre över sessionen och råmixade J's, från början, färdiginspelade trummor. Allt medan han satt och sov i soffan bredvid.

Sanningen att säga så gjorde det inte så mycket att det inte blev någon längre inspelningssession, jag tyckte att det kändes skönt att ta det lugnt för en gångs skull. Även om både J och S kanske var lite småledsna över att de blev förkylda just över den där helgen, så trivdes jag faktiskt storartat. Deras bäddsoffa är underbar och de båda om möjligt ännu mer underbara som värdar och människor. Dessutom köpte jag två kondensatormikar i Göteborg så nu kommer alla mina produktioner att låta ännu bättre. En nylonacke inspelad i AB-stereo på rätt sätt kan sparka vem som helst till månen...

/Elfwingson

Borås, oktober 2007

Förra gången jag var i Borås så invigde jag J i musikproduktionens underbara (?) värld. Han fick veta lite mera om mixologi, olika uppmikningstekniker, långa väntetider under bouncing samt mjukvarukrascher i Cubase. Vid ett tillfälle tittade han på mig med ögon lika vattninga som en pöl av regnvatten en kulen oktoberdag, och frågade: ”Är det alltid såhär?” Vad svarar man på det? ”Nej, bara i bland” eller ”Jo'ro serru såatteeee. Det är såhär att...” Nej, varför ljuga? Nej, det är inte alltid så här. Oftast är det faktiskt roligt både att spela in och mixa musik, men det är när datorn säger ifrån som det kan bli lite...tokigt milt sagt. Jag vet inte hur många nätter jag suttit och, medelst en stämma som skulle fått en bunkerchef i Buchenvald att bli rädd, svurit över att ingenting går som det ska enbart för att burken strejkar. I våra första studiolokaler i Norpan hade någon med silvertejp bokstaverat ”CTRL+S” i stor blockskrift ovanför en utav arbetsstationerna. Det finns en anledning till det, förstår du. I de tidigare versionerna av Cubase var det mer regel än undantag att fanskapet hängde sig under viktiga sessioner. Just därför var det oerhört viktigt att man sparade sina projekt i tid och otid. Allt för att inte gå miste om sina viktiga projekt. Första gången det hände mig fick jag nästan panik och tittade med lika vattninga ögon som J, på min kurskamrat och frågade: ”Är det alltid så här?” varvid han svarade: ”Nej, det är inte alltid så. Men oftast när du håller på med dina mest viktiga projekt”. I vilekt fall som helst så hade jag inte sparat tillräckligt ofta. Merparten av projektet (bland annat alla gitarrer, synthar och bas) försvann lika snabbt som en skållad bäver. Då var klockan kvart i fyra på morgonen. Jag suckade lite uppgivet, kokade en kanna kaffe till, satte mig och började om. Orden ”gör om, gör rätt” ekade genom mitt huvud och det kanske var bäst eftersom det ”nya” projektet blev fan så mycket bättre. Utöver inspleningsessionerna i Borås förra gången hann jag och J med att ta ett par vändor nere på stan. Där hittade vi bland annat en second hand-affär med en skyltdocka som är så vansinnigt lik mig att vi kände oss tvingade att dokumentera detta.

/Elfwingson

PS Jag väljer att kalla min look-a-like för Jörgen så att inga missförstånd inträffar nästa gång du besöker Myrorna i Borås och helt sonika börjar diskutera studioarbete med Jörgen i stället för mig DS

Foto: Jesper

Riga eller Prag?

Det är något vackert med vår vänskap. Jag talar så klart om min och T's vänskap. Det är inte så få som har sagt att vi båda är som ett gammalt gift och strävsamt par. Vi gnabbas och gnäller över allt möjligt och omöjlligt: kaffe som smakar åt helvete, vems tur det var att diska och vem som egentligen sa vad 2004. Denna vänskap har förstärkts genom åren och överlevt några flickvänner och lösa kontakter. Bara en sådan sak! Framförallt har vänskapen förstarks genom våra många inspelningssessioner på senare tid. Man kan säkert tro att dess inspelningssessioner enbart är inspelning, men de är lika mycket väntan. Framförallt under bouncningspauserna har blivit små naturliga vattenhål för cigg och diskussioner. Oftast rör dessa små pratstunderna om allting annat än just musiken vi spelar in för tillfället. Oftast pratar vi bara om allmäna saker men i bland rör vi oss djupare in i själarnas outgrundliga djup. Jag är övertygad om att dessa inspelningssessioner har fått oss att komma ÄNNU närmare varandra än vi från början är. Oftast pratar vi i mun på varandra och låter smått stimmiga men vi är sådana av naturen. Jag är ledsen, det är för sent att ändra på oss nu. Nu ljög jag i och för sig. Jag är faktiskt inte ett dugg ledsen över att du inte kan ändra på oss. Låt oss vara som vi är eller låt oss vara helt enkelt.

I en framtid nära oss har vi en plan om att dra utomlands. Senast var det ju England som fick celebert besök av oss båda och nu står vi i valet och kvalet vart denna tripp ska gå. Månen ligger lite för långt borta (och verkar, sanningen att säga, inte vara sådär oerhört spännande ställe) så har vi nu ringat in Riga och Prag. I Riga finns det ju billiga kläder och letter. Å andra sidan så är ju Prag väldigt vackert (har jag hört av vänner som varit där). I vilket fall som helst så kan jag nog orera om 2:a världskriget i vilken europeisk stad vi än besöker. T har ju alltid sin iPod som han alltid kan använda som vapen mot mitt pladder. Mitt prat och mina utsvävningar till trots så älskar han mig faktiskt precis som jag är och det är någonting som är större än störst.

/Elfwingson

Foto: Christoffer