En flaska rött, två filmer och ett straffbart gott sällskap

Nu kommer jag nu att introducera ännu ett utav dessa Livets goda som gör mig glad och yster på många sätt, nämligen morotsstavar. Jag känner på mig att jag ska skriva om detta fenomen så ofta jag kan... Eller kanske inte alls.

Häromdagen när jag gick och traskade på jobbet fick jag ett infall och hörde mig för om vad L skulle tycka om en vinkväll mitt i veckan. Detta menade hon lät som en synnerligen bra idé och i onsdags kväll trillade jag in i L's lägenhet med en flaska vin och min sympatiska personlighet. Utöver filmerna Once (som jag för övrigt tycker att alla borde se eftersom att det är ruskigt bra) samt August Rush (som inte var lika intressant eftersom jag tappade bort mig i handlingen redan under förtexterna) gjorde L kvällen komplett med...wait for it... Morotsstavar! Kom igen, är hon inte för underbar så säg! Morotsstavar gör ju ofta livet mer värt att leva. ”En halv decimeter orange och crunchy vardagslyx” som jag brukar säga.
Du kan ju bara gissa att det hela utvecklade sig till en galabankett utan dess like. Sedan skrattade vi både mycket och ofta under kvällens gång och då kom jag att tänka på en sak: medan T och jag har det där bullriga mansflabbet så mobiliserar L ett sorts...porlande livsfniss när hon skrattar. Det kanske inte låter så mycket för världen men har man en gång hört det kan man helt enkelt inte låta bli att dra på munnen varje gång. Så smittsamt är det. Skrattet alltså. Inte L. Det hade ju faktiskt varit jättekonstigt om hon hade smittat mig med någon exotisk sjukdom. Härmed kan vi, en gång för alla, slå fast att det är bättre att bli smittad av L's skratt än av ebola.

Nåväl, timmarna under den här onsdagskvällen förflöt alldeles för snabbt men L var inte ens, enligt egen utsago, trött vid halv tio (fastän hon borde varit det, så mycket som hon garvade) vilket gjorde att jag stannade kvar. Jag kände mig oerhört nöjd med detta eftersom det betydde att jag skulle få befinna mig i samma rum som en glatt fnissande journalist ett par timmar till.

* * *

För några kvällar sedan kollade jag på ”Trollkarlen” en dokumentär som handlar om Jan Johansson, jazzpianisten (som tyvärr körde ihjäl sig en kall februarimorgon 1968) och det slog mig att det är helt underbart att både höra men också se riktigt duktiga musiker lira. Som till exempelvis herr Johansson här. När han spelade såg det så enkelt ut. Eller rättare sagt: han fick det att se enkelt ut. Han såg alldeles skön och avslappnad ut. Det är inte många musiker som jag sett som har den gåvan för en gåva är det. Senast jag såg mig själv i en livesituation ville jag bara injicera kolsyrat vatten i blodomloppet för det såg helt jävla galet ut. Jag ser ut som jag har ett epileptiskt anfall när jag spelar för jag kan helt enkelt inte stå stilla. Antingen måste jag röra mig taktartat eller helt enkelt stövla runt på scenen och greja med antingen:
1 stärkaren
eller
2. mikstativet (som av någon outgrundlig anledning alltid tycks vara riggat av en amatör som inte förstått att gitarrister som dubblar på sång måste ha mikstället i vinkel). Eftersom jag ser så grotesk ut när jag lirar gura så överlåter jag det där med liveprylen till någon annan. Typ T. Han ser dessutom alla gånger bättre ut på scen än jag, jag lovar.

* * *

Du får tycka precis vad du vill om min musik. Ja, jag är på mitt generösa humör i dag. Du får mer än gärna tycka att det suger om det nu är din åsikt. Du får tycka att den är bra och ger dig någonting. Men vad du än gör: lyssna aldrig på den i ett par datorhögtalare. Dessa är Djävulens påfund och borde aldrig någonsin fått se dagens ljus. Jag tar hellre att du lyssnar på min musik i en simpel microstereo vilken dag som helst i veckan än i ett par av dessa rålöjliga datorhögtalare. Du kan till och med gå så långt så att du lyssnar i ett par sunkiga hörlurar, men där går jag fram och sätter gränsen. "Hit men inte längre" säger jag.

Datorhögtalare, tsss...

/Elfwingson

Fredag natt gick sakta men säkert över till lördag morgon

I fredags kväll kom jag på en sak och det är det att leendet faktiskt är en sympatisk rynka som slätar ut de andra. Det var en vacker tanke som jag dessutom formulerade i ord och jag tror att mitt middagssällskap höll med.

Fantastiskt!

/Elfwingson

Då solen vaknar och sparkar av sig täcket...

Häromnatten pratade jag med Z om det där med mjölkallergi och hon menade att hon inte kände någon annan med det ”handikappet”. Ja faktiskt, hon sa så! Kolla här: en kille jag känner lider av epilepsi. Det är ett handikapp. Min bror har AFASI. Det är ett handikapp. Mjölkallergi är inte ett handikapp. Hur man än vrider och vänder på det så är det inte ett handikapp. Det gör bara min vardag lite mer besvärlig än er andras eftersom man måste läsa noggrant på varje förpackning om man vill go wild and crazy och styra upp en vin chaud-gryta. I och för sig så håller man sig numera till "säkra" livsmedel som vår vän, Valio erbjuder.

Nåväl, snart är det slut på det här nattgiget och sanningen att säga så ska det bli förbannat skönt att få glida vidare på dagturerna. Under över en månads tid har jag vänt på dygnet, jobbat om nätterna när ni andra sovit både gott och länge. Jag måste faktiskt erkänna att jag saknat dagturerna och tempot som de bjuder på. Farten är ju, stundtals, inte så vansinnigt hög om just nätterna så därför är det med glädje som jag ånyo kastar mig in dagstempot. Även om det kan upplevas som en aning segt just om morgonen när man sitter där med sin kaffekopp och försöker hänga med i morgonrapporten så känner jag ändå en oerhörd och sprudlande glädje inför just detta.

/Elfwingson

Ånger är inte min påse

För inte en alldeles avlägsen forntid var jag ute och gick mitt i en annalkande vår och funderade på det där med hur livet tar små språng i helt andra riktingar än vad man hade tänkt. Så här i backspegeln, så har de flesta grejerna blivit bra. Exempel: för femton år sedan skulle jag bli skådespelare. Helst inom Riksteatern men det skulle gå bra med vilken plattform som helst. Hela framtiden låg framför mig och det var inte mer med det. För tio år sedan skulle jag bli journalist, helt klart! Det skulle bara bli så. Men nu blev det inte så. För fem år sedan hade jag vänt fullständigt och vänt blicken mot musiken i allmänhet och musikproduktion i synnerhet. Ångrar jag då att jag inte sökte scenskolan, journlisthögskolan eller studiomusikerlinjen i Piteå? Nej, det gör jag faktiskt inte. Skulle jag gå och dö i morgon så kan jag faktiskt säga att jag inte ångrar speciellt mycket här i livet. Faktiskt ingenting. Däremot kan jag kanske ångra vissa grejer jag aldrig sa eller gjorde vid vissa tidpunkter i livet.

Nåväl, hade du kommit och sagt till en skejtande, amatörskådespelande, grubblande och skrivande 18-åring (ja, det vill säga mig som faktiskt såg ut sådär när jag var 18. Helt otroligt!) att han ska förverkligat sin dröm innan han hade fyllt 24 hade jag förmodligen dumförklarat dig. Hade du sedan sagt att jag skulle producera två skivor innan jag var 30 hade jag nog velat ge dig något lugnande. Men här står jag ett drygt år innan 30-årsdagen och ser att jag faktiskt lyckades. Inte bara med att producera två skivor (plus en massa småprojekt) utan också lyckats bli en Överlevare. Jag omger mig av en kärleksfull familj, vackra och fina vänner samt två jobb som jag verkligen stormtrivs med. Kan man då önska sig mera?

Åtskilligt kanske, men jag kör på det här så länge.

/Elfwingson

Fotot av den jovialiske ynglingen är plåtat av Sara, en utav de gamla riddarna utan svärd.

På allmän begäran

Egentligen hade jag inte velat göra det här men vad gör man inte för sina läsare...?

Det hela började med ett mail som inleddes med ett ”[...] det finns inte mycket hopp eller glädje i det du gör men både musiken och texterna fastnar”. Det mailet fortsatte med lite låt- och produktionsmässiga frågor som på intet sätt är nya (tro mig M, var och varannan dag droppar det in mail från personer som undrar en massa saker. Allt från förstärkarinställningar till vilka mjukvarupluggar jag använde till just den där gitarren). Som jag redan berättat om så skrevs de här texterna för åtskilliga år sedan. Även musiken var klar för flera år sedan men då var det i helt andra sammanhang. Men redan då visste jag om att musiken hade en bra hook och förmodligen skulle fungera på ett albumprojekt. Många gånger har jag faktiskt varit beredd på co-skriva låtar med andra personer men liksom...hejdat mig i sista stund. Jag ville helt enkelt inte ”ge bort” min musik. Nåväl, sedan började arbetet med att mecka ihop de här texterna med de här ackorden. Oftast föll det på plats nästan direkt men ibland blev det rejäla problem. Problemet var att skriva om arren under tiden som man grejade med ackordföljden. Man kan nästan säga att arren var klara innan själva låtarna var klara. När det kommer till arr har jag råkoll och det är inte mycket som kan paja ett utav mina arr när jag väl skrivit klart det. När jag menar arr så menar jag inte bara instrumentering utan även ett sorts produktionsmässigt arr. Ett tänk som går ut på att där kommer gitarrslingan in och precis där har vi ett fill som markerar ny vers. Detta gör visserligen min musik väldigt linjär och kroniskt tråkigt men hey, det är ju min egen grej och inte det finns ingen som hänger över min axel och jiddrar om saker och ting. När jag väl insåg att jag hade material för en hel skiva och inte bara en EP så visste jag hur det skulle låta. Tanken är att hela skivan ska låta som den är inspelad vid en och samma session (nu är det ju inte så eftersom hela produktionen tog nästan ett halvår att göra) och då tycker inte jag att man kan börja laborera med exempelvis olika trumljud och/eller förstärkarinställningar. Det blir för spretigt och håller inte ihop på det sättet jag vill att det ska göra. Det finns en anledning till att tremologuran dyker upp både här och där. Det finns en anledning till att rytmsektionen är mixad som den är och det finns liksom en anledning till att sångpåläggen låter som de låter. Å andra sidan hålls ju hela skivan ihop av min (i längden ganska småjobbiga och trista) röst. Därför var det skönt att dels ha med ett instrumetalspår, Tre och trettio av ditt liv och dels en duett, Atlas. Atlas var både rolig och lite jobbig att göra. För det första ville jag ha en ”live”-låt på skivan med enkel rocksättning det vill säga trummor (helst i 6/8-delstakt), elbas, max två elgitarrer plus en Hammond samt två sångröster. Eventuellt skulle det finnas ett munspel med också men efter ett par provtagningar stekte jag den idén. Vissa grejer måste man ju helt enkelt prova. Är man det minsta osäker så ska man prova det och efter det så märker man hur det antingen håller eller bör lämnas därhän. Att den andra rösten skulle vara en kvinnlig sådan hade jag klart för mig redan när jag gjorde demon. Texten håller inte om det bara är jag som sjunger den. Dessutom så kan det efter fem spår vara skönt att höra någon annans röst också. Det jobbiga låg i att det tenderar att bli tunt. Viss minimalistisk musik är skön och bra men när det blir för jävla jättetunt så blir det bara sjukt trist. Men nu är det ju bara en sådna låt med det där tunna livestuket så jag rodde det i hamn trots allt.

Texterna ja... Vissa av texterna var klara för många år sedan men sedan har de skrivits om åtskiliiga gånger utan att kärnan har försvunnit. Från början var det ju tänkt att det skulle vara en skiva som knöts ihop av texterna om Norpan men det där höll inte riktigt hela vägen ut. I stället blev det så att texterna i stället spänner över fem år och de flesta personer (som av någon outgrundlig anledning oftast har varit kvinnor) jag stött på under dessa fem år finns med i dessa texter. På vilket sätt tänker jag verkligen inte gå in på. Det är i allra högsta grad personligt (både för min egen del och deras) och dessutom så pajar man det roliga med låttexter om man ska sitta och förklara om vad/vem de handlar om.

Om jag har några favoriter?
Ptja... Jag vet inte riktigt. Hela Glöd-skivan bör ses som en helhet tycker jag men om jag ska plocka russinen ur kakan så får det nog bli såhär:

1. Tusen ljus och trettio cigg eftersom att den är den första låten jag började göra. Det var någonting...spännande med att skicka runt den första gången för att höra reaktionerna. Dessutom så låter den exakt som jag ville att den skulle låta när jag skrev ursprungsversionen 2002.

2. Atlas för att den blev så jävla bra till slut med L's sångpålägg. Hade inte hon räddat mig så hade jag nog stekt den låten från hela skivan och det hade varit tråkigt eftersom att texten är våldsamt viktigt för mig.

3. Jag älskar dig (men jag måste härifrån) eftersom att den är en mysig motreaktion mot hela jävla Norrköping som jag älskade över allt annat förutom det sista halvåret jag bodde där. Någon sorts kärleks- och hatrelation där. Svårt att förklara. Dessutom visste jag att arret framförallt i refrängerna skulle fungera klockrent.

4. Med sitt muskliga intro är det svårt att tro att Mannen som dog på Himmelstalund började som en sorts vispryl med lite ackgitarr sång, toklugna vispar på virveln och ett svindåligt pianoplinkande. Sedan så introduceras de flesta instrumenten som finns med skivan och det känns bra. Det blir inte så många överraskningar på det sättet. Varför plocka in skumma instrument om man inte behöver det?

5. Kan inte, vill inte för att det från början var en väldigt ynklig historia i 3/4-takt enbart med ackgitarr och sång. Typiskt en sådan där låt som bara växer under produktionens gång. Men slutresultatet är jag oerhört nöjd med. Dessutom är det ett gjutet sista-spår. Framförallt textmässigt.

Självklart spelar jag alla instrument spelas förutom trummorna. Det är mina vänner Groove Agent och Reason som har hjälpt till där. Groove Agent för helheten och Reason för groovet. Sanningen att säga så var det mycket rattande i Reason som till slut fixade gunget. Utöver dessa program så har GuitarRig körts till sin
yttersta gräns. Mastringsläget i Sonalksis EQ har också varit med på åtskillga hörn. Förutom dessa mjukvarupluggar så är det min gamla Marshall som fått slita hund på varje gitarrpålägg med lite olika mikar och mikpositioner. Ackgitarrerna är alla uppmikade med min gamle trotjänare B1 och den har också fungerat som sångmik. Det mesta av det du hör är inställt ”på bordet”. Jag är av den enkla uppfattningen att om man hittat en skön inställning till exempelvis ackgitarrer så bör man köra på den. Varför börja jiddra och exprimentera när man har hittat någonting bra? Börjar man göra det under en skivproduktion så finns ju risken att allting till slut låter dåligt och framförallt grötigt. Nu tror jag att jag faktiskt har svarat på det mesta som ni frågat om i era mail. Av ren lathet tänker jag inte ta upp EQ-inställningar, reverb och delaytider. Någonting får ni väl förbanne mig lura ut själva och det blir så gott som alltid bäst då.

Foto: Christoffer

* * *

En helt annan grej: om man lägger en parmaskinka i frysen jävligt länge, blir det då permafrost av den?

Det kan du ju grubbla på till nästa gång vi hörs.

Puss!

/Elfwingson

Musiken & paniken...

...men det är inte så farligt som det låter, jag lovar.

Att skapa musik är oerhört kul men samtidigt lika uttröttande och slitigt. Jag tror inte för ett ögonblick att man kan pyssla med en enda genre utan att behöva ta välbehövliga pauser och pyssla med någon helt annan stil då och då. Exempelvis håller jag på med två andra projekt parallellt med folkrocksgrejen. Det ena projektet The timeless art of seduction som är någon typ av klubbpryl samt Hill 419 som är något i stil med klassisk musik (fast helst av allt vill jag kalla det filmmusik). Nåväl, det här är små projekt som jag knåpat med när till exempel (folk)rocken blir alldeles för tradig att lyssna på och jobba med. De här båda projekten resulterade i ett annat sidoprojekt: en totalomrenovering av både S:t Persgatan och Dagdrömmaren. Just den här Dagdrömmaren är lite speciell eftersom det är en låt som är en utav de få som fortfarande har samma text nu som för fyra år sedan. Det är bara formen som förändrats. Annars brukar jag vara ganska pigg på att möblera om i just texterna men så inte i detta fallet alltså...
Ja, alla de här låtarna finns på allears (sök som vanligt på ”Elfwingson”). På tal om allears: för ett bra tag sedan berättade T att jag hamnat på listan för Kalmar läns mest spelade artister på allears. Självklart tog jag emot beskedet med största glädje för det hade ingen jävel räknat med. Allra minst jag själv. Att dessutom Tusen ljus... skulle hamna på topp tio är ju en grej som onekligen känns väldigt häftig. To me it's a big thing, OK. Kanske just för att den är den första låten jag började jobba med i tron på att just jag kanske var duktigt på det här med att snickra låtar.

* * *

Det här med sjukdomar är ju någonting märkligt. Som förkylningar exempelvis. Det är ju ett enda långt jävla gissel i vanliga fall. Själv blev jag förkyld någon gång i december och förbanne mig: det sitter i fortfarande. Jag som trodde att det skulle vra något som skulle vara över bums, men fel fick jag. Det hela började med kokett nysning och lite hosta och har eskalerat till någonting mycket större. Konstant snurrig och liksom febrig mest hela tiden. Fast när man tänker på det så är den här sortens förkylning skapligt behaglig. Även om jag misstänker starkt att det är feber som härjar runt i min kropp när jag blir lätt fnissig helt utan anledning, rodnar å det grövsta och pladdrar på i tid och otid. Mest i otid faktiskt om jag ska vara riktigt ärlig. Man skulle kunna säga att den här förkylningen lever och frodas i både huvudet och i magen. Men som sagt: det känns faktiskt jävligt bra och jag är inte så säker på att jag vill bli frisk den här gången.
Jag är nog kvar här ett slag till om du ursäktar.

/Elfwingson

Jag satt och lyssnade igenom Atlas häromkvällen och förundrades över hur mycket en kvinnoröst kan göra. Att låten var bra hade jag kanske en förhoppning om men att L skulle lyfta den så högt kunde jag bara drömma om. Den är ett välkommet inslag på Glöd-skivan och jag är faktiskt otroligt glad och tacksam över att just L både ville och vågade göra en sånginsats på just min skiva. Det är vackert på många sätt och vis...

Utdöende dinosaurier eller pigga däggdjur?

Jag vet inte hur många gånger jag folk har ställt frågan: ”Men du, nu när det produceras mycket musik av banden själva, är det då inte ett tecken på att producentyrket håller på att försvinna?” Svar: ja, det produceras mycket hemma i lägenheterna/replokalerna och tyvärr låter det ofta just ”hem-producerat”. Låt mig säga såhär: bara för att folk kan lägga om ett sår eller ta en insulindos så betyder inte det att det behövs färre sjuksköterskor eller hur? Ja, jag är medveten om att jag hårddrar det här, men du förstår hur jag menar, visst? Det jag vill komma till är att det alltid kommer att finnas ett behov av utbildade proffs inom alla fält. Har de stora skivbolagen färre musikproducenter eller mixningstekniker? Svar: nej. Har antalet datorer ökat i replokalerna? Svar: ja, men till slut har bandet producerat så många demos att de känner att de vill ta nästa steg och fixa fullängdare i en riktig studio med proper teknik. Att det sedan kostar skjortan får ses som ett nödvändigt ont. Tro mig, jag har varit där. Två gånger dessutom.

Tyvärr är möjligheterna inom branschen inte vad de borde vara längre. Du kan inte, som förr, glida upp till SR, börja dra en XLR-kabel och koka kaffe och sakta men säkert jobba dig upp i branschen. Fast de tekniker som jag stött på, framförallt i Norrköping, var just födda ur detta. Du vet hur det är: du är bandets självpåtagne tekniker som både innan och efter varje gig har stått i sladdpastan och riggat mikar. Nowadays får du kanske finna dig i att du inte bara är bandets tekniker utan även den som släpar runt på två rackmonterade Motu-kort, en laptop (plus en backupdator för man vet ju aldrig vad som kan hända under livegig) samt två kablar som du ska plugga in i PA-systemet. Efter hela giget blir du också den som får sitta och mixa och mastra hela giget samt bränna ut ett antal CD exemplar. Andra tider, andra lösningar helt enkelt. Fast, man ska inte börja gråta över att tiderna förändras. Det är bara att låta sig förändras med dem.

/Elfwingson