Jag drömde någonting otäckt i natt. Det var hemskt och otroligt sorgligt. Det var visserligen en feberdröm men var den var på intet sätt mindre skrämmande och verklig för det. Jag vaknade drypande av svett och lakanet virat runt kroppen. Hjärtat slog alldeles för hårt och mardrömmen var inbränd på min hornhinna. Jag ska berätta mer om det någon annan gång. För ett par sekunder funderade jag seriöst på att ringa ett telefonsamtal men kvävde snabbt den impulsen.
Klockan närmade sig halv fem på morgonen och jag gick, trots febern, ut på verandan och rökte en cigarett. Alla stjärnorna gjorde mig sällskap medan den kalla oktobernatten sakta slöt sig om mig. Det kändes inte alls bra. Inte någonstans faktiskt. Jag gick in och drack ett stort glas vatten medan jag grubblade på den där drömmen. Hade den någon högre mening eller var det bara en ”vanlig” feberdröm?
Sedan tog jag upp mobilen och läste några vackra rader ur ett sex månader gammalt SMS. Jag skrattade till och bäddade om sängen. Lade i nya sängkläder och puffade till kudden ett extra varv. Fastän huvudet sprängde mer än någonsin log jag mer än vad du kan tänka dig, lade mig ner och viskade ”god natt och sov så sött” till Mönsterås' finest.
Kärlek.
/Elfwingson
måndag, oktober 20, 2008
onsdag, oktober 15, 2008
Det händer nu...
Ställer mig upp och dribblar igenom ett körarrangemang. ”Tänk på att alltid ha ögonkontakt med hela kören när ni dirigerar. Tappar ni bort er så kör på! Låt de aldrig veta om du har tappat kontrollen” och så vidare. Så lät det på kördirigiringslektionerna för ungefär sju år sedan i ett blekt Oskarshamn. Poängen med den här kören är förmodligen inte att vinna (men det vore ju onekligen en trevlig biprodukt). Vi deltar. Punkt slut.
Vi är direktkvalificerade till Kalmarsalen den 25:e januari och det kan ju uppfattas som lite väl mycket räkmacka men desto bättre för oss. Poängen har dock aldrig varit att vinna. Varför ska poängen med att vinna finnas om vi en vacker dag ändå ska förlora?
Poängen är givetvis att förlora med stil. Resa sig på ”åtta”, stå upp och kanske till och med vinna ett par ronder innan man dunsar i golvet på knockout.
/Elfwingson
Vi är direktkvalificerade till Kalmarsalen den 25:e januari och det kan ju uppfattas som lite väl mycket räkmacka men desto bättre för oss. Poängen har dock aldrig varit att vinna. Varför ska poängen med att vinna finnas om vi en vacker dag ändå ska förlora?
Poängen är givetvis att förlora med stil. Resa sig på ”åtta”, stå upp och kanske till och med vinna ett par ronder innan man dunsar i golvet på knockout.
/Elfwingson
tisdag, oktober 14, 2008
Det här med att släppa in någon i livet
Eller rättare sagt att våga släppa in någon i livet
Herr Berg ligger snart sex månader efter när han sjunger ”Jag krossar fönstret. Tar mig in i ditt rum. Det är en helt ny värld men jag är alldeles lugn”.
Jag pratar givetvis om att släppa in någon som man vill allt med. Någon man vill dela allt med. Det... Det är någonting oerhört med det. Det är på något sätt som att kasta sig ut i ingenting (eller någonting) and let yourself go. Just det är det någonting oerhört över.
Har du tänkt på det någon gång?
Tanken slog mig i eftermiddags efter ett samtal med M som rörde sig på en högre nivå än mikrofoner och stråkarrangemang. L har jag släppt in i livet för att jag trivs med att ha henne där och för att jag faktiskt vågade släppa in henne. När hon dök upp som den största slumpen i världen märkte jag att det inte skulle kännas helt fel att ha kvar henne där. Jag gjorde det för att jag vågade. Jag har redan biktat att jag redan på nyårsafton, tyst för mig själv, proklamerade att jag skulle göra vad som helst för att få den kvinnan. När jag nu tänker ”ja jävlar i havet, den här kvinnan gör jag vad som helst för”. Om det nu skulle innebära att, exempelvis, behöva gå genom eld och vatten så gör jag det vilken dag som helst i veckan. En gång skrev L ”[...] känns som vi alltid befunnit oss här, i allt det varma, i det hjärtliga, i det härliga, i allt som är vackert”. En sen kväll i augusti menade I att det känns som L och jag alltid varit tillsammans. ”Det känns så naturligt. Som om det allt har varit hon och du” sa hon. Det var väldigt fint sagt redan då men jag blev nästan överrumplad (samtidigt som jag givetvis också blev fantastiskt glad) av att jag känner exakt samma sak. Det är det också någonting oerhört över. Hur kommer det sig att det känns så? Fan vet...
Sent en natt viskade L till mig ”jag ska ingenstans”. Jag hörde det aldrig. Jag hörde det aldrig eftersom jag redan somnat in och förmodligen brottades både med drakar och demoner i min envisa kamp för att få hela prinsessan och halva kungariket. Ska jag säga dig sanningen, kompis? Vill du verkligen höra den? Sanningen är att jag fortfarande blir lite gråtmild när jag känner det där pirret i magen när jag mobilen piper till och de där små orden blir till stora ord under en dåsig oktobermåne. Kvinnan har krupit under skinnet på mig och jag trivs faktiskt med det. Jag trivs när hon är i mig, under mig, på mig, bakom mig, bredvid mig.
Det är så mycket jag missat...
/Elfwingson
Herr Berg ligger snart sex månader efter när han sjunger ”Jag krossar fönstret. Tar mig in i ditt rum. Det är en helt ny värld men jag är alldeles lugn”.
Jag pratar givetvis om att släppa in någon som man vill allt med. Någon man vill dela allt med. Det... Det är någonting oerhört med det. Det är på något sätt som att kasta sig ut i ingenting (eller någonting) and let yourself go. Just det är det någonting oerhört över.
Har du tänkt på det någon gång?
Tanken slog mig i eftermiddags efter ett samtal med M som rörde sig på en högre nivå än mikrofoner och stråkarrangemang. L har jag släppt in i livet för att jag trivs med att ha henne där och för att jag faktiskt vågade släppa in henne. När hon dök upp som den största slumpen i världen märkte jag att det inte skulle kännas helt fel att ha kvar henne där. Jag gjorde det för att jag vågade. Jag har redan biktat att jag redan på nyårsafton, tyst för mig själv, proklamerade att jag skulle göra vad som helst för att få den kvinnan. När jag nu tänker ”ja jävlar i havet, den här kvinnan gör jag vad som helst för”. Om det nu skulle innebära att, exempelvis, behöva gå genom eld och vatten så gör jag det vilken dag som helst i veckan. En gång skrev L ”[...] känns som vi alltid befunnit oss här, i allt det varma, i det hjärtliga, i det härliga, i allt som är vackert”. En sen kväll i augusti menade I att det känns som L och jag alltid varit tillsammans. ”Det känns så naturligt. Som om det allt har varit hon och du” sa hon. Det var väldigt fint sagt redan då men jag blev nästan överrumplad (samtidigt som jag givetvis också blev fantastiskt glad) av att jag känner exakt samma sak. Det är det också någonting oerhört över. Hur kommer det sig att det känns så? Fan vet...
Sent en natt viskade L till mig ”jag ska ingenstans”. Jag hörde det aldrig. Jag hörde det aldrig eftersom jag redan somnat in och förmodligen brottades både med drakar och demoner i min envisa kamp för att få hela prinsessan och halva kungariket. Ska jag säga dig sanningen, kompis? Vill du verkligen höra den? Sanningen är att jag fortfarande blir lite gråtmild när jag känner det där pirret i magen när jag mobilen piper till och de där små orden blir till stora ord under en dåsig oktobermåne. Kvinnan har krupit under skinnet på mig och jag trivs faktiskt med det. Jag trivs när hon är i mig, under mig, på mig, bakom mig, bredvid mig.
Det är så mycket jag missat...
/Elfwingson
Face your demons
Du som vet någonting om livet vet om att rädsla kan vara något av det mest förlamande som finns. Rädsla för Döden. Livet. Ensamheten. Tvåsamheten. Krig. Våld. Att behöva ställa sig och prata inför en större eller mindre grupp människor. Unt so weiter. Kompis, du förstår vad jag menar; alla har vi våra rädslor och det är helt OK om man gör något för att de ska försvinna. Det är då man är som mest modig.
Själv är jag paniskt rädd för spindlar och vatten. OK, inte alla spindlar. Småspindlar kan vara fascinerande men så fort de kommer upp i husspindelstorlek (du vet de där brunsvarta som kutar runt i hemmet när det blir höst) så kan jag bli paralyserad av ren och skär skräck. Det är en sorts primal skräck och det är många gånger jag känt den där skräcken. Men i somras tog jag ännu ett jättekliv i min spindelterapi och det var när jag fick möjligheten att slå ihjäl en löjlig stor spindel i ett gult trähus som tillhör L's mamma.
Spindeln satt där och jag är övertygad om att den bara väntade på att få krypa in under vårt täcke senare på natten och ställa till det. I samma sekund som jag stod öga mot ögon med den där tingesten kände jag den där välbekanta skräcken komma över mig. Kallsvetten bröt fram och benen var för några ögonblick helt förlamade. Jag kunde liksom inte röra mig. Hjärtat slog dubbelslag och munnen blev helt torr. ”Men för fan, här kan du ju inte stå som ett fån” tänkte jag. Sedan tog jag min sko och gjorde processen kort.
Vatten (och framförallt bad i alla dess former. Både inomhus i bassäng och utomhus) kan få mig att bli riktigt rädd. Det tog många år men nu kan jag faktiskt gå ut på en brygga utan att behöva känna en kall kåre längs med ryggraden. Men jag skulle aldrig någonsin i helvete bada. Inte än. Jag försökte för några år sedan men det gick åt fullständigt åt helvete. Jag skakade som ett asplöv och kunde knappt stå på benen. Känslan av att allt vatten kunde forsa in i min mun och, på nolltid, fylla lungorna blev alldeles för påtaglig. Den skrämmande känslan av att inte få luft när man drar ett andetag utan bara få vatten i lungorna är någonting jag kan drömma mardrömmar om. Det kanske tar ett par år till men snart kanske även jag kan ta min första stapplande steg ut i vattnet. Jag kommer förmodligen ha blicken fäst vid antingen horisonten eller på stranden bakom mig. Jag har nämligen läst någonstans att man ska ta sikte på horisonten om man är rädd för vatten. Man ska liksom inte se på vattnet utan på allting runt omkring. Då ska det tydligen inte kännas så hemskt (förmodligen för att man blir alldeles för upptagen med allt annat som man kan titta på. Typ en vassrugge eller två). Stranden skulle jag ha koll på så att inte någon jävel kommer åt mig och knuffar i mig.
Då skulle jag fömodligen få en chock och dö.
/Elfwingson
Själv är jag paniskt rädd för spindlar och vatten. OK, inte alla spindlar. Småspindlar kan vara fascinerande men så fort de kommer upp i husspindelstorlek (du vet de där brunsvarta som kutar runt i hemmet när det blir höst) så kan jag bli paralyserad av ren och skär skräck. Det är en sorts primal skräck och det är många gånger jag känt den där skräcken. Men i somras tog jag ännu ett jättekliv i min spindelterapi och det var när jag fick möjligheten att slå ihjäl en löjlig stor spindel i ett gult trähus som tillhör L's mamma.
Spindeln satt där och jag är övertygad om att den bara väntade på att få krypa in under vårt täcke senare på natten och ställa till det. I samma sekund som jag stod öga mot ögon med den där tingesten kände jag den där välbekanta skräcken komma över mig. Kallsvetten bröt fram och benen var för några ögonblick helt förlamade. Jag kunde liksom inte röra mig. Hjärtat slog dubbelslag och munnen blev helt torr. ”Men för fan, här kan du ju inte stå som ett fån” tänkte jag. Sedan tog jag min sko och gjorde processen kort.
Vatten (och framförallt bad i alla dess former. Både inomhus i bassäng och utomhus) kan få mig att bli riktigt rädd. Det tog många år men nu kan jag faktiskt gå ut på en brygga utan att behöva känna en kall kåre längs med ryggraden. Men jag skulle aldrig någonsin i helvete bada. Inte än. Jag försökte för några år sedan men det gick åt fullständigt åt helvete. Jag skakade som ett asplöv och kunde knappt stå på benen. Känslan av att allt vatten kunde forsa in i min mun och, på nolltid, fylla lungorna blev alldeles för påtaglig. Den skrämmande känslan av att inte få luft när man drar ett andetag utan bara få vatten i lungorna är någonting jag kan drömma mardrömmar om. Det kanske tar ett par år till men snart kanske även jag kan ta min första stapplande steg ut i vattnet. Jag kommer förmodligen ha blicken fäst vid antingen horisonten eller på stranden bakom mig. Jag har nämligen läst någonstans att man ska ta sikte på horisonten om man är rädd för vatten. Man ska liksom inte se på vattnet utan på allting runt omkring. Då ska det tydligen inte kännas så hemskt (förmodligen för att man blir alldeles för upptagen med allt annat som man kan titta på. Typ en vassrugge eller två). Stranden skulle jag ha koll på så att inte någon jävel kommer åt mig och knuffar i mig.
Då skulle jag fömodligen få en chock och dö.
/Elfwingson
måndag, oktober 13, 2008
Vill man dansa hemma på vardagsrumsgolvet så gör man det
”Och du är som jag när du dansar.
Har aldrig träffat någon som du.
Du är som jag när vi dansar.
Musik non stop till slut.”
- kent
Låt mig berätta om någonting fantastiskt...
För några helger sedan hade kvinnans week from hell avslutats. Snacket gick att det skulle bli slappkväll med eventuellt tilltugg. Men tänk så annorlunda det blev ändå... Söndagskvällen började med lite sång och avslutades på ett oerhört uppsluppet sätt med spontan vinkväll (en mindre lite småfylla sådär till kvälls. En liten fylla. För hemmabruk) och dans. Ja, du läste rätt: dans. Vi krämade på skön ska-musik och dansade ur oss alla våra nio liv. Vardagsrummet förvandlades under ett par timmar till dansgolv (minus discoboll i och för sig, men hey... You can't get it all, baby) med vinrättigheter. Och det var det här jag skulle komma till: jag har aldrig (jag upprepar: aldrig) känt mig så hämningslös tillsammans med någon som med L. Och den känslan är helt ofattbar. Ogreppbar. Stor. Fantastisk. Underbar.
Som sagt; tillsammans med L släpper jag alla hämningar och kör på. Rockar loss och är mig själv även om det innebär att jag tokdansar runt till Tic Tox på vardagsrumsgolvet...
/Elfwingson
Har aldrig träffat någon som du.
Du är som jag när vi dansar.
Musik non stop till slut.”
- kent
Låt mig berätta om någonting fantastiskt...
För några helger sedan hade kvinnans week from hell avslutats. Snacket gick att det skulle bli slappkväll med eventuellt tilltugg. Men tänk så annorlunda det blev ändå... Söndagskvällen började med lite sång och avslutades på ett oerhört uppsluppet sätt med spontan vinkväll (en mindre lite småfylla sådär till kvälls. En liten fylla. För hemmabruk) och dans. Ja, du läste rätt: dans. Vi krämade på skön ska-musik och dansade ur oss alla våra nio liv. Vardagsrummet förvandlades under ett par timmar till dansgolv (minus discoboll i och för sig, men hey... You can't get it all, baby) med vinrättigheter. Och det var det här jag skulle komma till: jag har aldrig (jag upprepar: aldrig) känt mig så hämningslös tillsammans med någon som med L. Och den känslan är helt ofattbar. Ogreppbar. Stor. Fantastisk. Underbar.
Som sagt; tillsammans med L släpper jag alla hämningar och kör på. Rockar loss och är mig själv även om det innebär att jag tokdansar runt till Tic Tox på vardagsrumsgolvet...
/Elfwingson
söndag, oktober 12, 2008
”Fa-an vad pretto!”
Ja, en albumtitel som ”Glöd” är förmodligen väldigt pretentiös men låt den vara det.
Någon klamrar sig fast precis som jag men jag klamrar mig alltid fast vid musiken. Gör mina insatser. Lägger mina solon. Sätter mina stämmor. Mixar mina pastellfärgade ljudspår. Maniskt kreativ men aldrig på någon annans villkor. Gör det aldrig till ett jobb. Gör det alltid med lika mycket själ, hjärta och värme. Du vet redan om sanningen, kompis; jag skulle aldrig passa som artist eller låtskrivare. Dels för att jag är för lat och dels för att det inte fungerar för mig att vara kreativ på beställning. Säg vem som kan vara det?
När jag har en idé (som jag vet kommer att fungera) så kör jag på den. Har jag bara ett fundament att stå på vet jag att jag kan hur långt som helst. Kolla bara på Glöd; ett helt album som kom till för att jag helt enkelt var tvungen. Jag vara bara tvungen att göra den där skivan och det blev liksom något av ett tvångsmässigt måste. Att jag sedan fått tillräckligt mycket distans till allt är verkligen inte helt och hållet en annan sak men var väldigt viktigt för att Glöd överhuvudtaget skulle kunna genomföras. Man måste i bland ta ett steg ut från verkligheten och skåda sig själv och sina misstag. En sorts kreativ out of body experience typ.
När den första inspelningsvändan med Glöd var över fick jag den där känslan jag och J's flickvän pratade om häromdagen; känslan av tomhet. Eller rättare sagt en känsla av ”jaha, vad ska jag nu hitta på?” Därför tog jag upp arbetet igen. Mixade om. Lade till och drog ifrån. Då som först slog det mig att samtliga texter och låttitlar på Glöd är vansinnigt pretentiösa. Det gör faktiskt ingenting. Jag vet inte hur många som kallat mig pretentiös, humorbefriad (rent låtskrivarmässigt) och som sagt ”du tar allting plus dig själv på alltför stort allvar i bland”. Det gör faktiskt ingenting. Det visar bara på att mina belackare inte känner mig överhuvudtaget.
The bottomline is; man måste våga vara pretentiös emellanåt. Vågar man vara pretentiös och ta till de största gesterna i världen och inte viker för allvaret utsätter man sig också för att bli totalsågad, hånad och skrattad åt. Och det är alltid värt det för till sist finns det inget annat sätt att göra det på om man inte vill ljuga.
/Elfwingson
Det här med musikproduktion är något av det roligaste och bästa som finns, men man måste ju vara medveten om att det man håller på med inte är lika viktigt som det exempelvis Röda korset gör. Hur viktigt musiken än är i mitt liv, så är den någonting som nästan alla andra pysslar med på fritiden.
Någon klamrar sig fast precis som jag men jag klamrar mig alltid fast vid musiken. Gör mina insatser. Lägger mina solon. Sätter mina stämmor. Mixar mina pastellfärgade ljudspår. Maniskt kreativ men aldrig på någon annans villkor. Gör det aldrig till ett jobb. Gör det alltid med lika mycket själ, hjärta och värme. Du vet redan om sanningen, kompis; jag skulle aldrig passa som artist eller låtskrivare. Dels för att jag är för lat och dels för att det inte fungerar för mig att vara kreativ på beställning. Säg vem som kan vara det?
När jag har en idé (som jag vet kommer att fungera) så kör jag på den. Har jag bara ett fundament att stå på vet jag att jag kan hur långt som helst. Kolla bara på Glöd; ett helt album som kom till för att jag helt enkelt var tvungen. Jag vara bara tvungen att göra den där skivan och det blev liksom något av ett tvångsmässigt måste. Att jag sedan fått tillräckligt mycket distans till allt är verkligen inte helt och hållet en annan sak men var väldigt viktigt för att Glöd överhuvudtaget skulle kunna genomföras. Man måste i bland ta ett steg ut från verkligheten och skåda sig själv och sina misstag. En sorts kreativ out of body experience typ.
När den första inspelningsvändan med Glöd var över fick jag den där känslan jag och J's flickvän pratade om häromdagen; känslan av tomhet. Eller rättare sagt en känsla av ”jaha, vad ska jag nu hitta på?” Därför tog jag upp arbetet igen. Mixade om. Lade till och drog ifrån. Då som först slog det mig att samtliga texter och låttitlar på Glöd är vansinnigt pretentiösa. Det gör faktiskt ingenting. Jag vet inte hur många som kallat mig pretentiös, humorbefriad (rent låtskrivarmässigt) och som sagt ”du tar allting plus dig själv på alltför stort allvar i bland”. Det gör faktiskt ingenting. Det visar bara på att mina belackare inte känner mig överhuvudtaget.
The bottomline is; man måste våga vara pretentiös emellanåt. Vågar man vara pretentiös och ta till de största gesterna i världen och inte viker för allvaret utsätter man sig också för att bli totalsågad, hånad och skrattad åt. Och det är alltid värt det för till sist finns det inget annat sätt att göra det på om man inte vill ljuga.
/Elfwingson
Det här med musikproduktion är något av det roligaste och bästa som finns, men man måste ju vara medveten om att det man håller på med inte är lika viktigt som det exempelvis Röda korset gör. Hur viktigt musiken än är i mitt liv, så är den någonting som nästan alla andra pysslar med på fritiden.
fredag, oktober 03, 2008
Din avundsjuka är giftgrön och den klär dig inte alls...
Du kan ju resonera så här: ”Ja, men det är ju bara för att det är hans flickvän och för att han är så vansinnigt kär som han säger det...” Eller så kan du alternera med ett: ”Han hör inte för att han sätter sin flickvän på en piedestal way too high up”. Men kompis, sanningen är den att hon kickar i väg de flesta till månen när det gäller sång. Hon har en naturlig begåvning även när det gäller sång.
Första gången jag hörde henne framför miken när det sista sångpålägget på Vikens visa skulle läggas kände jag att ”det här kan man ju inte kasta bort. Den här rösten måste man ju kunna använda flera gånger i andra projekt”. Atlas dök upp för ett ögonblick och resten är, vad man brukar säga, historia. Nu blev ju den slutgiltiga versionen av Atlas inte alls som jag hade tänkt mig (och personligen tycker jag att den blev mycket bättre) men att L's röst skulle finnas med var en självklarhet. Den är oerhört viktigt grundsten i Atlas. Nästan fundamental skulle jag vilja säga. Så det är inte för att hon är min flickvän eller för att jag ska sätta henne på höga hästar. Det är bara ett kallt konstaterande och ett ännu större faktum att hon slänger de flesta i väggen även när det kommer till det här med sång.
/Elfwingson
Första gången jag hörde henne framför miken när det sista sångpålägget på Vikens visa skulle läggas kände jag att ”det här kan man ju inte kasta bort. Den här rösten måste man ju kunna använda flera gånger i andra projekt”. Atlas dök upp för ett ögonblick och resten är, vad man brukar säga, historia. Nu blev ju den slutgiltiga versionen av Atlas inte alls som jag hade tänkt mig (och personligen tycker jag att den blev mycket bättre) men att L's röst skulle finnas med var en självklarhet. Den är oerhört viktigt grundsten i Atlas. Nästan fundamental skulle jag vilja säga. Så det är inte för att hon är min flickvän eller för att jag ska sätta henne på höga hästar. Det är bara ett kallt konstaterande och ett ännu större faktum att hon slänger de flesta i väggen även när det kommer till det här med sång.
/Elfwingson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)