”[…] från vitt till grått till svart. Detta år var svart ” – kent

Är det någonting jag minns så är det att Kent gick på repeat nästan hela året

TRION
Fan, vad jag stolt jag är över att jag har just dem till mina bästa vänner

Jag har varit den jag kanske alltid har varit: Lyssnaren, Mästaren, Beskyddaren, Musikern, Professorn och Vännen. Jag ljuger för mig själv om ju säger annat. Jag har i år genomgått ett utav Livets stora eldprov och dessutom gått hel genom det. Heder åt mig. Men jag är också extremt medveten om att jag inte hade lyckats utan dem. Jag hade inte klarat mig om inte T och L hade burit mig genom det mest nattsvarta av helveten och jag hade inte klarat mig om de inte burit mig genom den ljusaste himlen.
Och trots att T i bland menar att ”vi ska alla en gång dö” och emellanåt höra hur L väser fram ett ”nothing lasts forever” så kommer den här mannen aldrig att lämna er.
Bara så att ni vet…

* * *
Jag har inte lärt mig ett dugg, tror jag. Jo, förresten, en sak har jag lärt mig: det är inte lätt det där med Kärleken. Som om jag inte visste det förut…

Jag har nog aldrig gråtit så mycket under ett och samma år.
Jag har nog aldrig varit så förvirrad under ett och samma år.
Jag har nog aldrig pratat så mycket under ett och samma år.
Jag har nog aldrig lyssnat så mycket under ett och samma år.
Jag har nog aldrig varit så många saker under ett och samma år.

Att början på året inte var den bästa det har jag redan slagit fast för länge sedan. Och när världen med takbjälkar och murbruk föll ihop över mitt huvud sa T: ”Kan det ta slut mellan er, kan det ta slut mellan vem som helst”. Jag kunde inte tro honom. Jag ville helt enkelt inte tro honom. Nu kan jag tro honom. När L i våras undrade hur man fixade det, svarade jag att ”Det gör man inte” och när T sa i somras ”Jag fattar inte hur du fixade det. Jag fattar det inte” svarade jag att ”Det gjorde jag inte”. Det är så mycket man inte fixar när det blir allvar. Man handlar inte rationellt, man minns inte sin egen röst när man skrek och man minns inte vad man sa när allting svartnade i panik.

* * *
Snart tar 2005 slut och jag kommer aldrig att glömma bort årets alla välgärningar och illdåd. 2006 kommer säkerligen att innebära en massa bra och dåliga saker men en sak är säker: jag tänker hålla hårt i den här, snart tjugosjuårige killen och aldrig låta honom trilla över kanten igen.

2005, försvinn och kom aldrig mer igen.
2005, jag kommer inte att minnas dig med glädje.
Jag vill glömma bort dig och låtsas som om du aldrig existerat. Tyvärr är det väl så att du för alltid kommer att gnaga lite och det kommer att vara lite isande och lite obehagligt. Men jag tror också att jag överlevde även 2005 – det värsta året hittills, fastän jag tappade mig helt och hållet alldeles för många gånger.
Jag glömmer dig inte 2005, hör du det?

”Det har varit ett ensamt år” – kent

/Elfwingson
Foto: Linda

Jag vill bara sova, men inte ens det klarar jag av

De vackra och balla tar nu varandra.
Upptagen är alla och kvar står vi andra
Det har aldrig varit kul att vara singel och ful
Nu fördubblas komplexen
En riktigt God Jul!


/Elfwingson

"Blue Hotel, life don't work out my way" - Chris Isaak

Jag köpte mig lycka i dag igen: jag slog lös på fattigdomen och köpte en jättelik latte samt en (inte lika jättelik, men dock god) lussebulle. Tanken var att jag skulle avnjuta dessa två lyckoting i avskild och ostörd ro. För detta sagolika nöje skulle bli hundra procent nöjsamt hade jag ett även exemplar av Metro och en bok till hands. ”Nu jävlar ska här fikas, läsas bok och nu ser jag upptagen, intellektuell och mycket viktigt ut. Norrköpings egen V. I. P-are. Fuck you!”
Det är intressant att sitta och fika själv. Folk glor på en och undrar säkert både det ena och det andra. Flera gånger under min fikasession hade jag god lust att ta fram ett block och texta med stora, tydliga bokstäver: ”JAG HAR VÄNNER. DE ÄR BARA INTE HÄR JUST NU!”
Det skulle nog ha fått folket runt omkring att lugna ner sig en smula…

Till slut går jag hem till mitt torn och undrar om vintern aldrig ska ta slut.

* * *
Jag hade faktiskt en tanke om att gå och lägga mig tidigt just i kväll. Men i stället upptar E min kväll/natt med ett samtal som inleds med ”VA?! Går du och fikar själv?!?”
”Ja… Vad ska jag göra då? Ha låtsasvännerna med mig och föra högröstade samtal med dem?”
Det fnissas på andra sidan luren och hon frågar: ”Men varför gick du och fikade själv?”
”För att alla människor och hela stan, förutom det där lilla gemytliga fiket, utplånades i ett lokalt kärnvapenkrig” svarar jag och försökte att få det att låta som om hon verkligen inte borde lägga sig i mina angelägenheter.
Hon fortsätter att tala och det blir allvar av allting. Det var skönt. Jag orkar inte med för många skämt på en gång.

* * *
Kent, Chris Isaak, Lars Winnerbäck, Anna Ternheim, Weeping Willows har rullat kväll och lär fortsätta rulla under natten. Tja, du hör ju själv… Jag har ingen musik som tar upp mig till högre höjder och medan Anna Ternheim avslöjar att hon har gett allt för Kärleken, röker jag nattens trettonde cigarett och sitter i fönstret.

Det är molnigt och det enda som är bra med att det är molnigt, är att man inte ser hur lågt månen hänger.


/Elfwingson

Mina försök att somna gick åt helvete för flera månader sedan

Jag fyller dagen och natten med jobb och det är mitt sätt att rymma bort ifrån verkligheten. Ett sätt som fungerar bra. Men jag har egentligen ingen lust att jobba. Jag vill bara sova. Sova, sova, sova… Jag vill sova men kan inte.
Snart är det juluppehåll och då ska jag sova hur mycket som helst.
Jag vill bara sova. Jag vill i och för sig ganska mycket, men det går bara åt helvete allting.
Precis som med sömnen.

* * *
E går online och jag undrar vad som hände med festen hon skulle gå på och som hon har pratat om i hundra år. ”Alltså… Jag ville inte gå dit. Jag ville hellre vara ensam i kväll för att jag känner att jag behöver vara det” svarar hon. Tja, vem behöver inte vara ensam, E?
Jag är hellre ensam nu än om tjugo år.
”Jag tror att jag skulle kunna trivas i ditt sällskap” säger hon plötsligt och man nästan hör hur trafiken brusar utanför hennes fönster. ”Ja, i två månader. Sedan skulle du för alltid ångra att överhuvudtaget tänkte tanken” tänker jag tystare än bomull.
”Hm, du kanske missade en helvetes bra fest där, kompis. Vem vet, du kanske missade din blivande man bara för att du inte gick på den där festen” svarar jag och försöker avleda samtalet till någonting helt annat.
”Nää, det tror jag inte” säger hon och skrattar. ”Dessutom är det roligare att prata med dig. Kan jag inte ta och ringa i stället?” frågar hon.
Och kvällen bara fortsatte…

* * *
Medan jag sitter i mitt älskade fönster och röker nattens fjortonde cigarett tänker jag på en sak T sa i somras: ”Fan, kan vi inte ha kul tillsammans också? Jag menar, så att det inte bara blir så här deppigt och ’vi ska alla en gång dö’ liksom. Kan vi inte skratta ihop och ha kul ihop också?”
Det kan vi säkert. T. Det är sådant man upptäcker med tiden.
I bland kommer jag på mig själv att fundera på hur det vore om han, L och jag bodde i samma stad. Då skulle vi nog springa in i varandras kök en gång i timmen, göra en Kramer (från Seinfeldt du vet) och bara rusa in och typ… Ta en glass eller någonting i den stilen.
Själv vet jag om att jag vilken dag som helst i veckan skulle kunna sparka in L’s ytterdörr och bryskt be om en kopp kaffe. Och tänk, jag skulle inte bara få en kopp kaffe utan jag skulle även få sällskap för några få timmar också.

Som sagt: det är nog drömmarna som skiljer oss från djuren. Och jag är världsbäst på att drömma om den finaste illusionen.

* * *
Jag har städat i dag. Mest eftersom jag behövde fylla dagen med någonting annat än jobb. Men nu kan det inte bli mer städat. Det kanske är bäst att stöka ner igen så att man får en anledning till att städa.
Men i bland tror jag att det är någon som kommer hit medan jag är borta och stökar till. Stökar till på ren jävlighet liksom.

Helt plötsligt var inte natten så mörk längre. Det började i stället snöa och blev mycket, mycket kallare. Fy fan, jag tror att jag drabbas av hypotermi snart.


/Elfwingson

Nu är jag faktiskt ganska så säker på att hela stan är död…

Nej, nu gjorde jag en T och överdrev allting löjligt mycket, men faktum kvarstår: det ligger en kall och död känsla av krypande frånvaro över stan i kväll. Som vanligt står jag och undrar var i helvete alla tog vägen. Merparten av studenterna har åkt hem, K-huset är tömt, gatorna ligger tomma och affären har stängt. Natten lägrar sig över Tornet och jag med den, så jag gör det enda rätta: går upp på taket och röker nattens miljonte cigarett. Det är kallt, men konstigt nog fryser jag nästan inte alls...
Det beror nog mest på vinet.

Ett par blåljus jagar genom natten och sirenens skrik dör slutligen bort. En bil hostar sig fram genom natten och försvinner via den långa allén. Alla träd är svagt upplysta, gatorna och husen också. Allting badar i det bleka månljuset och världen förvandlas till en ond plats. Varför den inte blir god förstår jag verkligen inte.

Jag undrar om någon frös ihjäl i natt…

* * *
E gör mig sällskap och undrar en massa saker. Hon är ute på farligt djupt vatten och det vet hon om (men på något jävla vis har hon än så länge inte trampat fel, men vänta bara). Hon frågar och skrattar ibland till och frågar lite till. Hon kunde lika gärna ha gått rakt in i ett minfält med ögonbindel.
Mitt minfält.

* * *
På stereon sjunger herr Berg att ”det finns små sätt som får folk att vilja väl” och att ”det finns små trick som får folk att ge dig mer än du är värd”. Jag har kanske hittat dessa sätt och trick eller så har jag det inte. Jag vet inte…
Ibland fångar mig människor i dåliga ögonblick men det händer nästan aldrig att jag säger det till dem. Det räcker med att jag vet om att det är ett dåligt ögonblick. Så länge jag inte lurar mig själv så är jag nöjd.
Men tänk om det kanske är just det som jag världsbäst på: att lura mig själv?
I så fall borde jag få en bragdmedalj för ”lång och trogen tjänst”.

Du behöver inte säga det eftersom T redan har sagt det:
"Du tänker för mycket".

* * *
I bland ringer T och frågar hur läget är och i bland frågar han det inte alls. Då pratar han däremot om datorer, sitt jobb, Göteborgs kvävande andedräkt och i bland pratar han om någonting helt annat.
I bland är det bra och vissa gånger är det inte alls bra.
Det gör ingenting.
Jag älskar honom ändå.

Du kanske har fattat att jag inte kunde sova i natt heller…


/Elfwingson

Fullmåne, klara stjärnor och en bitande vind

”Var håller Mr. Right hus egentligen? Var finns mannen med stort M?” frågar E.
”Kompis, han existerar bara i sinnevärlden” tänker jag.
Några minuter senare talar hon om städning. Jag avslöjar att jag precis har städat min lägenhet och att den är renare än renast. Dessutom står alla böckerna på plats i bokhyllan.
”Jaså, kommer det kvinnobesök? Frågar hon och skrattar.
”Eh… nej… Men det kan väl vara trevligt att ha lite städat omkring sig för en gångs skull” svarar jag.
Tyst tänker jag: ”Hit in kommer ingen som inte gjort sig förtjänt av det…” Med andra ord: inte speciellt många.
E berättar glatt att hon har följt mitt exempel och har därför bakat scones i kväll. Så medan vi pratade mumsade hon glatt i sig scones med marmelad. Dessutom hade hon skapat supermysig stämning genom att tända ungefär sjuhundra små värmeljus, även det efter mitt exempel. Skillnaden ligger i att hon inte hade samma anledning som jag.
”Aha, så det kommer manligt besök i kväll?” frågar jag och försöker låta nyfiken. Att jag frågade så beror mest på E’s fråga tidigare (hon får helt enkelt skylla sig själv).
Hon frågar vad jag önskar mig i julklapp och tar genast upp vad hon har önskat sig av familj och vänner. ”Om jag får en bok och en kopp kaffe så är jag nöjd” svarar jag sanningsenligt. Jag är nog ganska anspråkslöst skön på det sättet: jag nöjer mig med ganska lite just nu.

Alltså: en kopp kaffe kan göra min värld till ett paradis för ett par minuter…
Åh herregud, jag tror att jag fryser ihjäl.

* * *
En skrämmande insikt kommer och hälsar på och jag vill bara slänga ut insikten genom fönstret. Förbannade insikt, varför ska du komma nu och förstöra min natt?
Kan du för en gång skull inte ta och hälsa på någon annan i stället för att göra just MIN natt till ännu ett sömnlöst helvete…
Men insikten biter sig fast och vill aldrig ge sig av. Insikten och sanningen gnager hål på mig och det är faktiskt inget vidare. Inte i kväll. Inte i natt. Aldrig någonsin.
”Du borde släppa det där nu och gå vidare” säger T och han har rätt. ”Easy to say, harder to do” säger jag och även jag har också rätt. Det vet han om.
Det vet alla…

Vad insikten och sanningen är?
Det är när dagarna och nätterna blir mörkare än mörkast som jag kommer med de bästa råden, de finaste pep-talken och de mest sanna sanningarna. Det är kanske låter hemskare än vad det faktiskt är men jag vet också om att det alltid kommer att vara så. Den egenskapen kommer nog aldrig att försvinna, mest tack vare att jag inte tänker låta just den försvinna.

Ingen är perfekt men om man verkligen, verkligen tycker om någon på riktigt, så blir det perfekt.

Lär dig att leva med det, kompis.


/Elfwingson

”Får jag gratulera, du är livrädd med stil” - kent

J och jag har känt varandra i snart nio år nu. Det är ju faktiskt helt galet länge när man tänker på det. Det började som ett mail som egentligen bara var ett misstag och på den vägen är det. Och jag är stolt över att ha henne som vän. Innan L och T stormade in i mitt liv var det hon som fick lyssna på hela skiten. Det var hon som bar mig genom det mörkaste av helveten när S slutade att existera. Hon får fortfarande bära mig ibland, även om jag inte spyr lika mycket längre. När världen föll ihop för snart ett år sedan sa även hon ”det trodde jag aldrig” och ”du är fin och är värd någon mycket bättre”. Och hon blev insyltad men brydde sig inte om det. Insyltad blev hon, men tog även det utan att säga högt att hon ibland tröttnar på mitt gnäll.

Nio år… Jag vet inte hur många pojk- och flickvänner som har passerat, men många är det. Vi har traskat igenom en massa mörka vinternätter och ljusa vårdagar. Hon har varit borta på andra sidan jorden och ändå skickat sina brev och vykort.
Hon har någonting positivt hos sig som faktiskt gör att hon sticker ut i från den stora mängden. Inte det där überkäcka (som bara blir jobbigt) utan mer ett stilla, lugnt och säkert intryck. Hon är den som förr i världen (och även på senare år) viskat hemligheter i mitt öra och berättat sådant som aldrig kommer fram. Det är sådant vår vänskap bygger på tror jag: förtroende och tillit… Och att hon vågar slå mig på käften när jag går för långt.

* * *
I ett obevakat ögonblick piper mobilen och det är H som ursäktar sig och lovar att hon ska höra av sig när det finns tid. Visst… Fine… Whatever… Hon är ju kär för helvete! Hon är kär, hon och hennes prins har precis köpt en 42” HDTV och då glömmer man ju naturligtvis bort allt och alla. Tyst sväljer jag den mest bittra kommentaren och säger ”Du, det är lugnt”.
Jag ljög.

* * *
”Hur gick det? Hur gick det? Hur gick det?” frågar E och syftar på vårt gig. Först undrar jag tyst för mig själv vad fan hon menar, men blir sedan nästan glad över att hon kom ihåg någonting överhuvudtaget. Jag hänger av mig jackan och ställer gitarren i hörnet. Alla fönster blinkar och alla vill mig någonting. Utan minsta samvetskval stänger jag ner dem ett efter ett.
Det känns bra.

E fortsätter att prata om saker som gör henne inspirerad och om att hon vill hitta någonting som sätter i gång hennes kreativa sida. Eftersom jag bara har ett intresse: musik, säger jag givetvis att hon borde lära sig att spela ett instrument. ”Nää, jag är inte musikalisk” svarar hon. Det är inte sant. Alla är musikaliska. Det tar bara lite olika tid för var och en att lära sig.
”Men du spelar ju gitarr! Då kunde ju kanske du lära mig det?” säger hon, lyser upp och dricker sin upp sin latte. Åh herregud… Jag är ingen pedagog! Jag är värdelös på att lära ut saker eftersom jag har för dåligt tålamod. Högt sa jag: ”Nåväl, det är ju bra om man kommer i gång lite själv först…”
Som sagt: jag gräver ner mig i min skyttegrav när jag vädrar blod.

Jag är livrädd men jag är fan i mig livrädd med stil.
Tror jag...

* * *
Det bästa som hände i dag var inte att jag vaknade i tid till morgonmötet. Det var inte att jag faktiskt hade tillräckligt mycket pengar att köpa ett paket cigaretter och det var inte vårt gig på kvällen… Det bästa som hände i dag var att L ringde och höll mig sällskap några timmar under dagen trots min sviktande balans och att världen gjorde ont.


/Elfwingson