Kärt barn har många namn...

Jag hoppas att jag får vara vännen, producenten, vårdbiträdet, drömmaren, den obotlige (och oftast hopplöse) romantikern, besserwissern, pralinen (don't ask) och professorn även under 2009.
Vi ses!

/Elfwingson
Foto: Linn

Det är kört!

Nu är det bara en månad kvar tills vår kör och jag (i egenskap av körledare) ska gå upp och kicka Kalmarsalen till månen. Det är inte utan att man undrar hur det kommer att gå. Det hör liksom till på något sätt att man tänker så... Men jag har fullt förtroende för dem trots allt. Det må vara en amatörkör men du skulle själv uppleva trycket och dynamiken som den kan faktiskt under prestera. Det slår gnistor om dem och jag får gåshud nästan varje gång crescendot i ”Hallelujah” klyver mitt hjärta mitt itu. Så fantastiskt jävla jättebra är det! Du kanske skrattar åt mitt rus här nu men... Du förstår, på något sätt har det här blivit mer än ett jobb för mig. Det har blivit en sorts nytändning för mig.
Visst, jag hade kunskaper redan innan hur man sätter stämmor, dirigerar, olika omfång i en blandad kör och allt annat man ska tänka på när man är körledare. Men jag har även lärt mig massor om både mig själv och körledarskapet genom dem. Låter det komplicerat? Möt mig halvvägs här nu... Jag är visserligen inte helt felfri (det ska gudarna veta) och jag har jiddrat med dem i bland. Men det beror enbart på att jag har haft en råklar vision om låtarna och arren. Därför har jag velat dra dem åt det hållet hela tiden och jag får betalt nu när jag hör dem uppfylla mina arrangeringsdrömmar. Jag är och förblir en otroligt stolt körledare och jag har absolut ingen annan att tacka än dem för att de bar mig ändå hit. Om en månad är det dags att gå ut på scenen, visa vad vi kan och förhoppningsvis ligga i täten när juryn ska sammanträda.

Efter det här enda giget splittras kören. Men vi kommer att göra det med glädje eftersom att vi gjorde vårt allra bästa och, framförallt, att vi hade jävligt kul på resan.

/Elfwingson

...men hey, det är ju bara jag.

Jag pratar eftersom att det är lite av min grej förstår du och jag har alltid 100% täckning för det jag hasplar ur mig. Men då och då undrar jag om allt verkligen tas emot med förståelse och allt det där. Jag förvånade mig själv både utanför och innanför L's ytterdörr genom att säga massa saker häromkvällen. Samtidigt undrade jag över ords innebörd och värdeladdning. En halv sekund senare tänkte jag ”äsch fuck it, jag säger väl allting rakt rent ut så är det ute ur systemet och jag får det sagt en gång för alla”.

Jag kände att det enda vettiga var att gå en långpromenad. Mest för att ha någonting annat att tänka på än mig själv. Det blåste ute så att man hade fullt upp med att inte blåsa omkull. Jag tänkte på julen och på S som inte finns bland de levande längre. Egentligen tänkte jag på allt annat än utom just mig själv och mitt pärlband av smärta. Trots det så landade allting som hade hänt och sagts tidigare på dagen och att jag verkligen borde ta och prata med L om det där. Har jag inte ljugit för henne innan så är det ju jävligt dumt att börja med det nu liksom. En tanke formades i huvudet och när jag var beredd att uttrycka den här tanken i ord såg jag på mobildisplayen att L redan hade ringt en gång. Givetvis hade jag missat det där samtalet men jag fick en ny chans. Tio minuter senare var jag på väg till henne. Där berättade jag det jag faktiskt inte ville ta över telefon. Vad som hade sagts tidigare på dagen och hur jävla rädd det gör mig. Samtidigt, där i soffan, sa jag det jag kanske borde sagt för ett bra tag sedan; ”din närhet gör mig varm”. För det gör den verkligen. Det är något med hennes fysiska närhet som gör mig varm, glad och lycklig. Det är visserligen ganska mycket mer som gör mig varm, glad och lycklig när det kommer till L men det kan vi kanske utelämna den här gången, ok?
Du kan kalla mig...eh... Äh, kalla mig vad du vill för är det någonting jag faktiskt kan vara så är det brutalt uppriktigt. För ett bra tag sedan, efter att jag kommit hem från jobbet, skickade jag ett SMS till L där jag i all enkelhet önskade henne en god natt och sådär. Ett ganska vanligt mess men svaret som kom var nog inte alltför uppenbart. Hon menade att det var konstigt att jag skickat det där messet just då eftersom hon hade tänkt på mig. Det var ju givetvis intressant och jag undrade så klart vad det var hon hade tänkt (jag menar, hade det varit någonting riktigt jävla tokdåligt så hade det ju varit trist liksom). Vad det nu var hon svarade är oviktigt för dig utan det är nog mer det där hon sa en vecka efteråt ”i bland kanske man är för ärlig för sitt eget bästa” och menade att hon drog på svaret kanske mest för sin egen skull. Och kanske, kanske vad jag skulle tycka om det. Det där sista är spekulation så det visslar om det.

Jag är brutalt uppriktigt och ärlig och det kanske inte är bäst alla gånger, men jag är sådan. Då har jag i alla fall varit helt ärlig mot mig själv. På gott och ont säger jag saker. I alla fallen har jag faktiskt tänkt över det jag säger och om det verkligen är så nyttigt att säga det. Ett tämligen ospännande drag hos mig men samtidigt handlar jag ofta jag på impuls även om det inte märks. Jämt kommer jag fram till samma sak och det är ”kom igen nu kompis, du har ingenting att förlora”. Men nu så... Alltså, jag vet inte men ibland känns det i alla fall som om jag har allt att förlora och som om jag borde tänka mig för både en, två och tre gånger innan jag vräker ur mig någonting. Men som sagt; alla människor i hela världen måste ta ansvar för vad de säger och så även jag. Det gör jag faktiskt vad du än tror om mig.

Ptja, det var nog bara det.

/Elfwingson

Jag hatar inte julen

Många (som inte känner mig) är av den uppfattningen att jag ogillar eller till och med hatar julen. Det gör jag inte, men den är inte lika viktigt för mig som den kanske är för er. Jag tycker exempelvis att stämningen är väldigt mysig. Det är äpplen, bollar, glitter och ljus i en aldrig sinande ström. Det luktar lussebullar och pepparkakor vart man än vänder sig. Jag är av en enkla uppfattningen att julen inte handlar om vem som köper flest paket, maten eller traditionen som sådan. Julen handlar om välgärningar. Om det än så bara är en liten grej så är känslan av att gjort någonting bra för någon annan än sig själv helt oslagbar. Det är inte för att döva ett dåligt samvete som jag gör det utan för att att göra saker för andra är någonting som får mig att bli fantastiskt lycklig. Det är någonting underbart att se någon spricka upp i ett leende över någonting man har gjort för vederbörande. Det gör mig glad och alldeles varm inombords. Det är sådant julen (och egentligen resten av året) handlar om. Jag ska jobba under julafton och utföra mina välgärningar och jag kommer att göra det med ett leende på läpparna.

Det finns i och för sig en fråga jag ställer mig varje jul; varför är Jesusbarnet lika litet varje år?

/Elfwingson

Gift

Kommer hem och kastar av mig jackan på hallgovlet. Ramlar ner i soffan och lägger huvudet bakåt. Ett pärlband av smärta och de där förbannade tankarna som snurrar runt. Den där oroskänslan i magen brottas med alla möjliga former av positiva vibes. Det är inte tillståndet som äter mig levande, det är rädslan. Försöker skala bort den där rädslan och bli som vanligt men det funkar liksom inte. ”Du får vänta och se nu”. Vänta och se. I alla andra fall fixar jag det men just nu har jag lika mycket lust att ”vänta och se” som att äta spik. Jag vill faktiskt inte. På riktigt. Varför vet ingen och varför vet inte jag? Jag vill veta som fan. Jag känner mig kall och kylan sprider sig precis som ett gift. Bränner iväg ett SMS till L fastän jag inte vet vad jag ska skriva. Helst av allt så vill jag skriva och säga att jag tänker på henne, att jag skulle vilja ligga med huvudet i hennes knä, känna hur hennes fingrar flyter genom mitt hår och höra hennes vackra röst viska i mitt öra. Men det skrev jag aldrig. Kanske mest för att hon redan vet om det...
Eller?
Kan man känna sådant?

När jag dött ett slag tänkte jag att ingenting blir bättre av att sitta och mögla ihop så jag gjorde det som jag har haft som en plan i ett par veckor nu men liksom inte hunnit med; köpa julklappar. Så jag vandrade ut och och försökte, för mitt inre, se hur de ska se ut när de vecklar upp papperet och plockar fram sina presenter. För mitt inre såg det bra ut och det gjorde mig glad. Fantastiskt glad. Min kamin till hjärta blev några grader varmare och det behövs nu.
Mer än någonsin.

/Elfwingson

Dagens bikt

För femton år sedan inträffade en grej som fick mig att inse en sak. Många år senare blixtrade en tanke förbi och den var ”klarade jag av det så klarar jag vad som helst”. Allt sedan dess har jag gått igenom livet med den inställningen.

Sista körrepet innan jul- och nyårshelgen
Hej. Hej. Hej. Mår alla bra? Vad skönt att höra. Hoppas att ni kan stänga av julstöket ett slag så kör vi igång. Ska vi börja med att sjunga upp då?

Fan, det här går inte längre. Vad i helvete ska jag göra?

Jättebra. Jag tror att vi stannar där. OK, vilken tar vi först? Hallelujah? OK. Jättebra. En, två, tre, fyr, fem, sex... Kan altarna bara öka lite mer i dynamik under andra versen? Kalas! Vi tar om...

Helvete, jag undrar om det syns på mig att en bajonett skär genom mig?
Jag hoppas inte det.

OK, då tar vi nästa låt. Och kom ihåg att le. Det är superviktigt. Då kör vi. Kolla på min hand. Det är där och ingen annanstans som rytmen sitter. OK, en, två, tre, fyr...
De synkar och de har fått in dynamiken. De låter som en enda röst under crescendot i Hallelujah. Jag försöker entusiasmera dem ytterligare medelst glada tillrop under tiden de sjunger. Få dem att låtsas att de står på en scen och sjunger inför över sexhundra personer. Engagerar dem. Hyllar dem. Samtidigt har bajonetten blivit utbytt mot en motorsåg och den skär värre än någonsin.

Varför i helvete står jag här?
Det här spelar ju ingen roll liksom. För vems skull står jag här? Kan man inte bara lägga ner typ en timme innan vi egentligen borde sluta, gå hem och dra täcket över huvudet?

Ska vi lägga ner för ikväll? Ni har säkert massor att göra hemma. OK, då ses vi i januari och då jävlar då kör vi hårt! Ha en riktigt god jul och ett gott nytt år allihopa!

Fan, jag måste hem. Nu.

För en utav de första gångerna i livet hade jag riktigt dödsångest förra veckan. Det började med en oroskänsla i magen och den växte sig allt starkare under kvällen. Det var äckligt påtagligt och jag undrade vad det var med mig. Handen lydde knappt när jag försökte tända en cigarett och tankarna susade bara runt, runt, runt. På hornhinnan dansade L och jag blåste ut röken mellan darrande läppar. Senare på kvällen biktade jag mig för T och erkände att jag faktiskt är rädd. På riktigt. Han lugnade mig (som vanligt) och allt det nattsvarta gick över till något som kan liknas vid mörkblått. Men just där och då, efter körrepet, spelade väldigt mycket saker väldigt lite roll. Det var svart och det var hemskt. Och framförallt var det galet hemskt för att jag inte är sådan. Inte nu längre.

Du som känner mig vet om att jag är en jävligt rolig människa med en stor portion humor (ok, dåligt exempel men du vet vad jag menar). Jag faktiskt full av en jävla massa energi, good vibes och massor av livsglädje. Dessutom är jag faktiskt väldigt bra att ha till hands då och då. Därför kändes det så hemskt att behöva erkänna det där för T. Samtidigt tycker jag att det är nästan skamligt dåligt att tjuta över det här. Det finns många andra som är fan mycket mer sjuka än mig. Det här, vad det nu är, är ju en droppe i havet jämfört med vad de går igenom. Ett ytsår droppar man lite klorhexedin på och sätter eventuellt ett litet plåster på sedan vet man att det läker. En svacka i livet, en depression eller ett nervöst sammanbrott vet man kommer att försvinna. Man resonerar att ”nu kan det bara bli bättre” när man väl står där utlämnad och inte tror sig ha några tårar kvar. Och man gör någonting åt det. Men tillstånd som gäller ens inre organ och hälsa har man inte direkt koll på. En förkylning är seg men går förvisso över, men det här... Jag vet faktiskt inte om vad det är som pågår. Jag har inte koll och ingen verkar veta vad det är eller vad som är ursprunget. Men både jag själv, och människor jag älskar och som är betydelsefulla för mig, är på de godas sida och pumpar liksom in glädje hela tiden. Jag håller humöret uppe. Oftast går det kalasbra men, tyvärr, vissa kvällar går det... Hm, låt oss säga ”mindre bra”. Sanningen att säga så är det riktigt svart och det är då jag rasar. Men då får man helt enkelt ta sig själv i kragen och tänka att ”i morgon är det en nya dag fylld av bra grejer” och så blir det så. Allt är ju, som bekant, vad man gör det till. Så är det bara och jag tänker göra det här till någonting bra, jag lovar.

/Elfwingson

Fjärilar med taggiga vingar skär sönder min mage

Jag kommer ut från badrummet, går in och tittar på klockan. Den visar ”alldeles-för-sent-för-dig-som-ska-upp-om-några-timmar”. Fan. Samma sak varje natt om och om igen. Det är liksom en vansinneskarusell på tivoli som har gått sönder och aldrig vill sluta snurra. Jag står inte ut längre, vill bara gråta men hör den där barnkören mässa inuti mitt huvud. Står för några ögonblick alldeles stilla på vardagsrumsgolvet. Går ut i köket och dricker fyra glas iskallt vatten. Andas med djupa andetag, lutar mig mot diskbänken och drar pekfingret och tummen över näsryggen. Jag svär halvhögt för mig själv och dricker ett femte glas vatten. Fyller på tillbringaren och ställer in den i kylskåpet igen. Går sedan ut ur köket och sneglar in mot sängen. Grinar illa men varken säger eller tänker någonting. Tar på mig ett par jeans, en tröja, drar på mig jackan och går ut. Ställer mig på verandan och röker. En. Två. Tre cigaretter. Det smakar inte tobak. Det smakar galla.

Jag lutar mig mot träräcket och stirrar ner på den regnvåta asfalten. Nu, däremot, tänker jag en massa saker. Fem tusen tankar flyger genom huvudet samtidigt och det går alldeles för fort för att jag ska hinna fokusera på någon av dem. Jag beslutar mig för att ta en liten promenad. Bara runt kvarteret. En liten promenad. För hemmabruk. Tankarna skingras och det känns fantastiskt bra. Alla utom en. Jag drar ett par bloss till på cigaretten och dödar den sedan under skon. Allting formuleras till ord och min egen viskande röst slår sönder nattens dova tystnad: ”Det handlar om din hälsa och välbefinnande nu och jag tänker göra allt som står i min makt för att göra dessa två viktiga saker bra igen”.

Sådan är jag; hängiven liksom. Hängiven och alltid beredd att plocka upp både svärd, rustning och sköld i min kamp mot Goliat.

/Elfwingson