I give in

Sjukhus gör mig illa till mods. Det luktar formalin och död. All inredning går i beige och blek pastell. Miljön är steril och stolarna obekväma. Efter sju hundra år får jag se plåtarna och blir överraskad över att mitt innandöme inte är lika svart som jag tänkt. Där hjärtat skulle suttit sitter det ett getingbo.
Eller är det en sten?
Fuck knows.

Jag undrar... Hm, vad undrar jag egentligen? Jag undrar om det här någonsin kommer at gå över? Gör det inte det så vad ska jag då förbereda mig på? Ja, jag vet att jag inte borde tänka så mycket (och det gör jag faktiskt inte) men då och då är det fan i mig svårt att inte tänka på det. Jag är inte som dig. Sorry, men så är det bara. Jag tar inte lika lätt på det här som ni andra. Det hade varit enklare om det varit någonting...”mindre”. Någonting som inte är lika mardrömsframkallande och påtagligt. En ganska läskig känsla har spridit sig i kroppen nu; jag ger upp. I give in.

Men alltså... Jag är faktiskt ingen förlorare vad du än tror. Jag ger inte upp. Det är inte min grej liksom. Det känns som att förlora någonting värdefullt om jag ger upp nu. Ja faktiskt, exakt så känns det. Precis som om jag skulle tappa respekten för mig själv. Det är så jävla märkligt det här. Det är dåligt och skrämmande. Det är oroväckande och jobbigt. Jag trodde faktiskt inte att jag var så här lättskrämd.

Fuck it, jag ger upp och rasar nu.

/Elfwingson

Nej, vi vann inte den där körtävlingen...

...men vi gav järnet och vår kör gjorde absolut bäst ifrån sig. Du skulle varit där, kompis och själv hört dynamiken och låtarna. ”Kioskvältarfantastiskt” är inte ett tillräckligt starkt ord, men det får duga. Det har varit så otroligt kul att jobba ihop med dem och till slut fått dem att sjunga såhär fantastiskt bra ihop. En utmaning, det medges men alla rep paid off i går eftermiddag. Du må tro att det var en mycket stolt (och faktiskt lite nervös) körledare som slog in dem på ”Down in the river to pray”. Sedan flöt det bara på. Och ”nej” jag glömde ingenting. Allt kom med, jag lovar. Till och med jag själv. Nåväl, säga vad man vill om de andra körerna (de gjorde säkerligen, precis som oss, sitt bästa) men jag tycker ändå att vi borde vunnit.
Vi kom visserligen på en andraplats men hey, vi är på intet sätt några förlorare. Vi var, oavsett vad juryn sa, bäst. I min bok var vår kör bäst i världen. När vi kommit hem och mumsat i oss varsin pizza pratade jag och L om det där. Det känns onekligen lite snopet nu när allt är över. Lite av det där ”jaha, vad händer nu?” Men det är någonting som comes free med gig. Någonting annat som också kommer med på köpet är tröttheten. Du vet, den där tröttheten som är så påtaglig. Adrenalinet har rusat runt i kroppen och efter hela giget är du fullkomligt slutkörd. Men det är så det ska vara. Man ska vara trött och slutkörd. Det är någonting bra att vara efter gig.

Jag kände hur trött jag egentligen var när jag kommit hem efter en kort promenad och försökte byta kanal med telefonen.

/Elfwingson

Det här kan bli intressant

Det är egentligen inte första pris som hägrar i den här körtävlingen (första pris = en inspelning). Om det är nu är så att jag skulle vilja ha den här kören på tejp så är det lätt fixat. Det kan jag ordna själv om det är så. Det är mest äran och prestigen över att ha startat en amatörkör och fått dem att låta kioskvältarfantastiskt ihop på så kort tid. Däri ligger prestigen. Fast den får jag ju ändå så nu när jag tänker på det så spelar det ingen roll om vi vinner eller inte. Jag är någorlunda laddad. Nervös? Nej faktiskt inte. Lite nervös ska man vara när det väl gäller för då skärper man till sig. Förmodligen kommer jag att känna mig som en sprinterlöpare en minut innan starskottet. Det är någonting alldeles extra med livegig, tycker inte du också det?
Man är taggad, laddad och jävligt nyfiken på hur det kommer att gå. Man förväntar sig att allting kan hända (för det gör det under livegig) och hur man ska tackla saker och ting som uppkommer. Man får i alla fall inte tappa huvudet. Allting ingår i showen och man garvar åt allting. Som den gången med Hybris exempelvis; vi fick börja om flera gånger på en och samma låt (eftersom stämtonen var helt åt helvete) men vi gjorde det så jävla bra att ingen anade någonting och alla trodde att det ingick i grejen. Det är i och för sig mil mellan ett studentspex och den här kören men det spelar ju ingen roll. Vi får väl både se och höra hur det går imorgon. Jag vet inte hur min kör tänker förbereda sig. Höghöjdsträning, pastarätter eller honungste?
Det spelar ingen roll så länge de befinner sig i Kalmarsalens entré vid klockan tolv i morgon och har med sig sina mest vackra sångröster. Själv tänker jag värma upp med min paradrätt (kycklingenchiladas) samt rött vin i kväll (förhoppningsvis i sällskap med L). Jag ska ju inte sjunga någonting så i princip ska jag bara se till att komma upp i tid och den lilla detaljen kan väl inte vara så svår att minnas. Eller? Borde jag skriva en "kom ihåg"-lista? Jag menar; det är ju inte så mycket jag egentligen behöver komma ihåg. Det är ju i och för sig gitarren. Och stämgaffeln. Och capon. Och axelbandet. Och stämapparaten. Och plektrum. Och nya strängar (ifall jag nu skulle knäcka någon på genrepet). Och någon typ av fika (eftersom inte en jävel lär ha tänkt på att det finns en mjölkallergiker bland körledarna). Och ett niovolts batteri till den aktiva gitarrmikrofonen (samt ett backup-batteri). Och vilka kläder jag ska ha på mig. Och...

Nej fan, det får nog bli en komma ihåg-lista nu när jag tänker på det.
Vi ses!

/Elfwingson

En körledare och hans solist

Först och främst; jag känner att jag borde egentligen ha mer koll på min kör. Jag menar, jag är ju ändå körledare och med det borde det följa en viss känsla av ansvar. Nu är det emellertid såhär att jag har ungefär sju hundra morsor i min kör som alla är lika sugna på att bestämma, styra upp och droppa idéer. Då låter jag dem hållas. Folk som kan/gör någonting bättre än dig kan gott och väl fortsätta med det så får du hålla på med det du är bäst på. Mitt jobb är inte att bolla runt idéer om exempelvis klädsel, rekvisita och poser. Mitt jobb är att få kören att låta bra. Tillsammans. Förmodligen är det mer som borde vara mitt jobb som körledare men som sagt har ”morsorna” styrt upp det där mycket bättre än jag och då låter jag dem hållas.

Nåväl...
Min solist, I kommer att göra extremt bra ifrån sig. För varje rep har hon växt ett par centimeter i mina ögon och blivit mer säker, tagit mer plats och kickat iväg ”Hallelujah” ännu ett par mil ut i universum. Ett par tillfällen har jag bara velat att stå bredvid henne så jag kunnat höra henne leverera vissa vackra passager i låten. Det har funnits tillfällen då hennes röst har varit exakt sådär som jag velat ha den. Precis sådär sårbar som den ska vara. Då har mitt hjärta hoppat till och jag har känt tanken ”fan, det här kan nog gå riktigt bra ändå” flyga förbi. Jag har faktiskt inte haft så mycket att säga till om. Hon har styrt och ställt med det där alldeles själv och jag har egentligen inte behövt lägga mig i speciellt mycket.
Nu ska bara jag komma ihåg att spela i rätt tonart och att hon ska hinna backa efter låten så att även hon kan delta i vår fina (och superkoordinerade) bugning.

Lycka till, I. Jag räknar med dig nu, hör du det?
Make me proud, baby...

/Elfwingson

Foto: Linn

...och jag anade ingenting.

I sällskap med L, T och hans kvinna E skulle jag äta middag i lördags. Det var nämligen deras 30-årspresent present till mig. Vi skulle alltså sitta ner, vara vuxna och lugna samt äta och dricka gott.

Trodde jag...

Jag hajade att L och E ville vara i fred när de styrde upp käket. Fyra personer i mitt kök är förmodligen två för många så jag och T drog till Oskarshamn och hängde ut ett par timmar. Jag fick höra hans två senaste låtar (tanken är att vi ska sätta igång med vårt producerande i en framtid nära oss. Detta innebär att han demoproducerar för fullt just nu). På vägen tillbaka undrade jag dock varför jag i helvete skulle bära en palestinasjal som ögonbindel. Don't get me wrong här nu. Jag solidariserar mig absolut med Palestina men då väljer jag att bära min sjal runt halsen.

Nåväl, jag fick inte ta av mig den där sjalen förrän han sa till. Bilen stannade och han fick leda mig över glashala gator. I nästa sekund fann jag mig stående i min hall och framför mig, vid ett dukat festbord, stod tio personer som alla är lika viktiga för mig. Och de log. L och T hade helt enkelt gått in för att överraska mig och de lyckades med bravur! Jag fick faktiskt mitt livs chock (in a good way that is). Jag vet inte vad som gjorde mig mest lycklig. Om det var Singstar-turneringen där vi allihopa gjorde ofantligt (?) bra ifrån oss? Var det maten som L styrt upp? Där till och med alla snacks var mjölkfria. Hon är en fantastiskt kvinna.
Var det att J (och den bättre hälften, S) kringlat sig ändå hit från andra sidan Sverige och att han bar sin finaste kåntryskjorta? Var det att min vän S hade en blomma i håret? Var det vinet? Var det att alla lyckats hålla tyst om det här?
Nej, det går liksom inte att hitta några session highlights den här gången. Jag kan helt enkelt inte plocka russinen ur kakan. Hela kvällen (och natten) var ett enda gigantiskt russin och jag var lyckligare än lyckligast. Och den här gången, L kan jag ge dig att de där bruna ögonen faktiskt var otroligt varma (och vid ett par tillfällen nästan rann över av några tårar).

Den här festen går rakt in på topp tre när det gäller lyckliga ögonblick i mitt liv. Ja faktiskt, den går rakt in på första plats.

Tack för allt!

/Elfwingson

Foto: Du, jag har faktiskt ingen aning...

Att sätta toner till vansinnet

När S hört mitt senaste instrumentalstycke ”Januari” kommenterade hon tämligen spontant med ”det låter låter som filmmusik” och en tanke slog mig genast; det kanske det som är grejen! När man sätter toner till sig själv och sina egna känslostormar så kanske det blir som ett soundtrack? Filmmusik finns ju till för att förstärka en sinnesstämning och/eller händelse som sker på vita duken. Musiken ska spela på våra känslor och framkalla ett sorts mood. Antingen ska vi bli asrädda eller rörda. Vi kan blunda och höra ett musikstycke som tar oss till en annan plats i världen eller bara runt kvarteret.

Häromkvällen var jag fruktansvärt nere så det enda rätta var helt enkelt att skapa någonting konkret. Ur kaos föds, som bekant, ordning. Att sätta musik på sina egna känslor, tycker jag, kan vara något av det svåraste som finns. Det har lyckats enbart vid ett fåtal tillfällen och även den här gången gick det bra. Väldigt bra. Det är en sak att skriva ”låtar” (det vill säga ”riktiga” låtar med både text och musik) men det är en helt annan grej med instrumentalmusik. Det tycker åtminstone jag. Man har ingen text som ska bäras fram av musiken utan här finns det bara musik och risken för att upprepa sig är alltid lika överhängande. Det gäller att vara påhittig och hitta nya vägar. Men just det här stycket, Januari, är jag väldigt stolt över. För första gången händer det saker och är inte bara fyra loopade takter som växer ju längre stycket kommer. Det finns en vettig tanke bakom (det finns givetvis i Hill 419 och Lovecraft också, men inte så här utstuderat). Jag ville att musiken liksom skulle bölja fram och tillbaka precis som... Precis som när du gråter hejdlöst. Ja, någonting åt det hållet. Du vet... När det är så där att du helt enkelt inte kan sluta gråta. Någonting i stil med ”Canon suite” av Pachelbel (ett utav mina absoluta favoritstycken). Sedan ville jag också att kompet skulle brytas av en ”dur-del” som togs över av altfiolerna och violinerna. Sedan skulle det (såklart) bli ganska storslaget (med motta, nota bene) mot slutet och dessutom borde det komma en överraskning. Jag har slipat vapnen på ”Hill 419” och ”Lovecraft” och nu kändes det som ett naturligt steg att gå ner längs med den mer klassiska vägen.

Det kändes bra, trots allt, att få sätta toner till vansinnet. Fuck knows när det är dags nästa gång men tro mig; det kommer att bli musik då också, jag lovar.

/Elfwingson

Dröm #2 och #3

Jag har en dröm om att någon gång driva en egen musikstudio, antingen professionellt eller bara som en ren hobby. En plats där alla är lika välkomna. Amatörer och semiproffs. Hårdrock och indiepop. Jazz och blues. Ett skönt hang-out med löjligt stora soffor, ännu större monitorer och den helt livsnödvändiga kaffebryggaren i centrum. En plats där LCD-skärmarnas blå ljus blir till digitala, värmande eldar. Pastellfärgade ljudspår, analoga kompressorer, instrument och ställbara väggar innanför pansarglaset. En plats där drömmar blir till verklighet och där allting faller på plats. Ett sorts pulserande hjärta och nav där musiken står i centrum och där alla kan spåna idéer, bolla texter och ackord mellan varandra. Där skulle jag stå i ett hörn med XLR-kablar runt halsen, en U67:a i ena handen och en gitarr i den andra, och blicka ut över min skapelse.
Och jag skulle vara lycklig...

En annan dröm är att, någon gång, dra till Chile och verkligen utforska ett och annat. Att en gång för alla ta reda på allting och var allting började, liksom. Ett barnhem i Puente Alto är det enda jag vet om och det vore så väldigt kul och intressant att någon gång få upptäcka de här platserna både runt och i Santiago. Eftersom jag är ett adoptivbarn så är ju det här alltid varit oerhört viktigt för mig. Det är ganska många gånger den här tanken har slagit mig och det är att bara skita i allt och alla, dra iväg och göra den längsta resan och liksom... Hmm, leta upp det förflutna och med egna ögon se allting. Det är svårt att förklara men jag tror att du förstår hur jag menar. Jag skulle stå där i centrum av Puente Alto och stirra mig blind, insupa intryck, lyssna på språket och dialekterna.
Och jag skulle vara lycklig...

Det bästa med allt det här är faktiskt inte att jag fortfarande har förmågan att drömma mig bort (vilket i och för sig känns väldigt fint på något sätt) utan det är att jag inte har någon som helst brådska. Jag tar det som det kommer. Det som händer det händer när/om det händer och jag skulle inte bli superbesviken i fall det aldrig hände.

Dröm #1 (a k a Den Största Drömmen Av Dem Alla) utgår på grund av platsbrist. Jag återkommer till den när tillfälle ges och det är mer aktuellt, OK.

/Elfwingson

Förresten, för er som känner till det faktum att man även spelar med fötterna när man trakterar en kyrkorgel; kan man verkligen säga att man har trampat i klaveret då?
Det kan ni ju grubbla på när ni tycker att ni har tid med det.