Kaffe, cigaretter och "Prelude to Destruction 2005" på repeat

Jag hade en tanke på att inte skriva en blogg inatt. Jag hade faktiskt en plan om att gå och lägga mig tidigt. Jag hade en föreställning om att inte sitta uppe med sjuhundra tända stearinljus och lyssna på Kent.

Istället sitter jag i fönstret, röker och dricker kaffe. Jag undrar vad som hände med dagen?
När var det morgon och när i helvete blev det kväll?! Senast jag tittade ut var det fortfarande en vacker höstdag. Nästa gång jag kikade ut var det becksvart. När hände det?
Fan, jag vill ju också vara med när solen försvinner bakom berg och hus på det där mysiga sättet.
Men i morgon kväll ska jag vara på min vakt: jag ska stå uppe på min enda tillflyktsort, taket, och invänta solnedgången. Det kommer säkert att vara mulet. Bara för att lagen om alltings allmäna jävlighet säger mig att det kommer att bli så.

* * *
Läser någonstans att Sveriges studenter aldrig har mått sämre. Jaha? Och det ska hjälpa mig på vilket sätt?
Ser på TV, lyssnar på radio och går till sist vilse i Anna Ternheims vackra röst. Blir rastlös och rusar ut i höstkvällen för att slippa lägenheten som på några ögonblick blev alldeles för trång och ondskefull.

Försöker tänka tillbaka på ett stort ögonblick för hundra år sedan. Någonting som visar sig vara mer än lönlöst eftersom ögonblicket för länge sedan är över. Jag borde ha fotograferat det och stoppat in det bland alla de andra ögonblicken. Förbannar mig själv för ett par sekunder, men inser att det inte är någon idé att gråta över spilld mjölk.

Glor på mig själv i badrumsspegeln. Ser ingenting annat än ett par trasiga ögon som stirrar tillbaka på mig. Lägg av med att stirra så förbannat, jag tycker ju inte om det! Har jag inte sagt det tusentals gånger förut?

Säger ”god natt” till en god vän, S som inte existerar längre men som, trots det, finns runt mig hela tiden och ser till så att jag inte gör eller säger någonting dumt. Ibland lyckas det och ibland lyckas det inte alls. Framförallt den där biten med att ”inte säga någonting dumt” misslyckas ganska så ofta men hon viskar tyst i mitt öra att det inte gör någonting.

* * *
Rullar min trettioförsta cigarett och läser ett mail från H. Hon skriver att hon vet om att man ska försöka, prata om saker och om att man så gärna vill att Kärleken övervinner allt men att både jag och hon vet om att det inte är så. Hon är klarsynt, H.
Hon var lika klarsynt förr i världen också, men skillnaden är att hon nu har gett sig ut i den stora vida världen, hittat Lyckan och aldrig mer kommer att sova oroligt igen. Henne har Livet verkligen fällt i asfalten. Verkligen: heder åt henne!

* * *
Jag har redan en plan om att baka scones på fredag kväll och det är nog min bästa plan hittills. Man borde givetvis leva som man lär men fan vet om det någonsin kommer att lyckas...


/Elfwingson

En kopp kaffe, två bitar socker och mjölk. Sahara Hotnights på stereon och en vän i telefonen. Kan man begära mer?

Nu är alla projekt i hela världen färdiga.

En viss känsla av antiklimax infinner sig, måste jag erkänna. Vad i helvete ska jag nu fylla dagarna med?
Skaffa barn kanske…?

Jag har hört att om man vill ha ett projekt som tar upp all ens tid, så är barn någonting att satsa helhjärtat på. Jag tror att jag väntar ett slag med det där. Först ska man ha ett någorlunda friktionsfritt förhållande (en nåd att stilla be om). Först och främst bör man nog ha en fungerande relation.
Det är en bra början.
Håll käften, man får drömma hur mycket man vill!

Vi män har också biologiska klockor, men vi talar väldigt sällan om det (eller aldrig). Även jag har en biologisk klocka som tickar. Den är i och för sig ställd på snooze.
Det känns bäst så.
Min biologiska klocka är inställd på snooze mest för att jag inte ska göra om samma misstag igen och tro på någonting som till synes verkar bra till en början.

* * *
T ringer och låter som en helt annan person. Han låter nästan myndig och jag blir stel av skräck för någon sekund.
I några minuter pratar vi om just...ingenting. Han låter trött. Han är säkerligen trött. Han borde sova. Eller ännu bättre: han borde sova med huvudet i sin älsklings knä och aldrig behöva oroa sig om framtiden mer.
Faktiskt, det är en utav de många saker T och jag har gemensamt: vi blir inte oroliga. Vi är alltid oroliga…

* * *
Ringer L för att få klarhet i saker och ting.

(Tänk, jag blir lika förvånad varje gång jag ringer någon och de verkligen svarar. På riktigt! Ingen jävla telefonsvarare. Ibland får jag för mig att hela världen brann upp under ett kärnvapenkrig medan jag lyckades med konststycket att somna ifrån allting och blev ensam kvar bland all utbränd aska).

Det jag ville få klarhet i, blir uppklarat under bråkdelen av en sekund och visar sig vara någonting mer positivt än vad jag kunnat ana. Jag försöker förklara någonting ganska mörkt om mig själv, går vilse i mina egna formuleringar och allting faller ihop som en slak ballong. Story of my life, typ.
Minuterna sveper förbi snabbare än snabbast och jag tror att hon ångrar att hon en gång sa att hon hade saknat timslånga samtal.

Förmågan att tala i telefon är en konst jag har finslipat under många år nu. Det är någonting som faller sig naturligt när man under alla år alltid har haft de bästa vännerna på milslånga avstånd. Som sagt: att tala i telefon är en konst som icke ska föraktas.

I vilket fall som helst var det kul att prata med henne. Jag fick ”någonting helt annat” att tänka på, någonting att skratta åt och det fick mig, för några ögonblick, att se på livet i en något ljusare nyans.
Tack L.

* * *
E dyker upp i världens minsta ruta och säger: ”Lite halvblind och lite halvdöv. Faktiskt: lite halvinvalid. Men du sjunger jättefint…”

Du skulle bara veta, E. Du skulle bara veta…


/Elfwingson

Vart tog du vägen?

Att ringa T och L är som att ringa hem till sina ålderdomliga föräldrar.
Någon som skriker någonting i bakgrunden och kommenterar allt som sägs, medan den andre pratar bredvid luren. Och precis som när man ringer hem slutar allt med att jag blir förvirrad och har ingen koll på vem man egentligen pratar med, vem man började prata med eller om man började prata överhuvudtaget. Jag tror inte att jag gjorde det den här gången.
Började prata, alltså.

* * *
Ibland så undrar jag varför nästan ingenting av de bra sakerna går in… Så varför ändå in i helvete kan jag aldrig ta en komplimang på rätt sätt? Nej, istället tro jag att personen (vem det än må vara) är sarkastisk och bara hånflinar åt mig.
Vilka dumheter! Såklart att de inte gör! För fan, de menar ju alltid vad de säger! Så varför tar jag inte komplimangen på rätt sätt, säger ”tack” och tar det för vad det är: en bra grej.

Alldeles för ofta jobbar jag alldeles för mycket för att bevisa någonting för mig själv: att jag fortfarande kan stå själv, att jag fortfarande inte är nere för räkning, att jag fortfarande vill, att jag fortfarande… o s v.
Det är ju ingen annan som förlorar på att jag skjuter in mig på ett psykbryt bara för att jag inte tycker att jag kan göra eller säga saker på rätt sätt. Jag borde jobba med det där… Hårt!

T’s ord ekar mellan väggarna: ”Kom ihåg: Du är bäst.”
För fan, ingen kommer åt mig! Det är JAG som är bäst, starkast, koolast! Jag är den som står med huvudet högt, som inte har någonting att skämmas över och allting annat som jag ibland tycks glömma bort alldeles. Hell yeah… Och precis som L säger så är jag faktiskt, tro det eller ej, en bra grabb. Ja, jävlar i havet… Jag ÄR bra.

Det behövs lite av T och L’s stärkande droppar ibland. Det är nästan så man borde tappa upp de där kommentarerna på flaska och sälja det som medicin: ”Medicin mot mörkret” eller någonting i den stilen. Jag skulle vara storkonsument.

Jag som alltid pratar stort om att tro på sig själv, förverkliga sina drömmar och mål. Ha visioner om framtiden och inte lockas in i negativa spiraler. Jag som alltid pratar om det där och nästan alltid har svar på allting. När jag själv står där och tycker att jag är sämst på allt så vet jag inte hur man gör för att det ska blir bättre.

Självförtroende… Vart tog du vägen? Vart i helvete tog du vägen?!?


/Elfwingson

Granatchock!

Fredag
Kommer hem och dör nästan i hallen. Eller åtminstone känns det så, OK?!
Åh, fy fan… Borde sova… Måste sova… Kan inte sova.
Försöker hela tiden att lägga mig för att omslutas av mitt varma täcke, men kommer på ungefär tretton tusen saker som jag måste göra innan jag går och lägger mig. Och så håller det på…
Det är märkligt.
Mycket märkligt.
Det är ondskefullt också.

Sätter mig ner och försöker besvara en fråga jag fick någon minut tidigare. Är allt bra med mig? Jag inser att om jag behöver sätta mig ner och tänka igenom svaret så pekar det på någonting. ”Bra” antar jag. Jag vet inte… Jag vet faktiskt inte. Men hela diskussionen känns meningslös vid det här laget eftersom jag inte kunnat bry mig mindre just nu. Jag städar mig till döds, men inser att det faktiskt inte kan bli mer städat än vad det är. Undrar vart jag ska ta vägen. Rymmer till sist upp till K-huset och stannar länge. Det är skönt att rymma sin väg upp till K-huset och bara glömma bort allting för ett slag.
Det ska jag fortsätta med.

Lördag
Dagen börjar kaotiskt med att jag sover till tre-tiden. Då ringer telefonen. Jag slits ur mitt mysiga rus och svarar med ett grumligt ”hallå”. Men naturligtvis är allting för sent. Ett långdraget, ekande ”tuuuuuuuut” skvallrar om att den som ville mig något redan har lagt på, säkerligen förbannad över att jag inte svarat. ”Nåväl” tänker jag ”om personen i fråga vill någonting viktigt så ringer de säkerligen upp igen”.
Tanken över att ha sovit mer än tre timmar på en natt gör mig ofantligt nöjd.

Rymmer upp till K-huset igen. Planen var från början att spela spel, dricka lite vin och bara chilla. Tanken var god men allting urartade. Jag och några polare rusar ut i höstkvällen, blir blöta och hamnar på en tämligen uppsluppen fest. Det sätts små glas i våra frusna händer, det dunkas i våra ryggar, det ropas ”välkommen” och mina glasögon immar igen. Det bjuds, bland annat, på saké.
Saké är livsfarligt. Det är som att dricka bensin utblandat med soja. I alla fall smakade det så, OK?! Vad som hände efter vårt triumfartade intåg i den stimmiga festlokalen, är höljt i ett sakéindränkt dunkel.

Nu ska vi bara glömma bort gårdagens dumheter som vi både sa och gjorde, så vi kan göra om det nästa vecka igen...

Söndag
Halsen svider, huvudet sprängs i en miljard bitar… Saké är livsfarligt. Kvällen innan kastade någon in en handgranat och blåste ut huvudet på mig. Man känner det när hela huvudet ekar dagen därpå.
Tomt liksom. Tomt och utbränt.

I brist på annat återgår jag till frågan jag ställde mig under fredagens komaliknande tillstånd: Är allt bra med mig? Jag vet inte… Kanske. Kanske inte. Ämnet tråkar ut mig och jag tar en promenad istället.
Hamnar bakom två kolosser till barnvagnar. Man kan inte se runt dem. Inte under dem. Inte över dem. De spärrar vägen för allt och alla.
Inte ens en beslutsam pöbel skulle kunna komma förbi dem. Jag harklar mig diskret varvid mammorna stannar och blänger på mig: aggressivt och bittert. Jag sväljer allt vad verbala käftsmällar heter och går snabbt förbi. Deras ilskna blickar bränner till i ryggen.
Vem fan gjorde dem till oinskränkta härskare över gågatan? Vem sa att de hade tillåtelse att krypa över hela marken med sina pansarvagnar? Och framförallt: vem sa till dem att ingå pakter om att spärra vägen för en småtrevlig yngling som bara ville komma bort från lägenheten ett par timmar?
Jag hatar dem för några meningslösa ögonblick till men övergår sedan till att hata regnet som kryper längs med ryggen. Det känns enklare och mer motiverat.

* * *
Medan Anna Ternheim sjunger om sin franska kärlek går E online. Hon berömmer mig för någonting som jag redan visste att jag var bra på. Hon säger att hon försökte sjunga med i min kör, men påstår att det inte alls hade gått så bra. Jag tror henne inte. Jag tror henne inte på långa vägar. Jag tror däremot att det lät himmelskt underbart.
Efter en stunds livlig diskussion om praktikplatser tycker vi att dagen börjar se bättre ut. Tämligen ystra i våra sinnen flyr vi iväg till Medelhavet, dricker rött vin, pratar om vilka författare vi tycker om att läsa, vilka böcker som vi borde läsa, vilka skivor vi älskar och om varför det är så jävla svårt att inte vara bitter. Vi äter på pittoreska restauranger som ingen turist någonsin har satt sin fot och vi undersöker alla droppstensgrottor som finns.
För ögonblicket njuter vi extremt mycket av vår värld.

Ett höstregn tar oss tillbaka till verkligheten. Och med regnet kommer allvaret. Det blir allvar av allting och vi pratar om det mest hemliga som finns. Allting avfärdas, turligt nog, under ett par raska sekunder fyllda med sarkasmer. Jag tror att vi ville ha det så.
Båda två.

E är en fin människa.
Jag tror att E blir dagens vardagshjälte som räddar mig från allt och alla.
E är en mycket fin människa.
På många sätt.

* * *
Jag påminner mig själv om någonting jag sa till L förra veckan:
”Det är bra att planera in små grejer så att man har någonting kul att vänta på. Typ 'Just den dagen ska jag köpa något riktigt gott käk'. Och så tänker man på det och det blir nästan som julklappsutdelningen på julafton…eller nåt… Kolla på mig, jag har tänkt så i över ett halvår nu och det fungerar faktiskt bra!” Jag avslutar med att säga:
”Det är de små sakerna som gör livet glatt: läsa en god bok, få en komplimang vid rätt tillfälle eller bara ha en lugn eftermiddag med en stor kopp rykande thé”.
Jaha...? Om det är så borde jag var den mest glada människan i världen. Men trots alla böcker jag läser, allt thé jag dricker eller alla komplimanger jag får, är livet ändå aldrig glatt.

* * *
Jag går upp på taket och röker kvällens tjugosjätte cigarett. Någon grälar på mig och säger att jag verkligen borde lyssna på min kropp.
Kroppen säger inte så värst mycket.
Framförallt säger den aldrig till i tid…

Varför får man nästan aldrig som man vill?


/Elfwingson

Elva miljoner minuter för sent

Alla klockor tycks ha stannat och jag vaknar med ett ryck. En blek morgonsol väcker mig efter en märklig natt fylld av musik och stämsång. Totalt desorienterad duschar jag och klär på mig. Slår på radion och hör de senaste katastroferna läsas upp med entoniga röster.
Röker en cigarett och sveper i mig en kopp varmt livgivande kaffe. Tittar på kylskåpsmagneten och skrattar till: ”DRINK COFFEE – Do Stupid Things Faster with More Energy!” Det är det sista jag uppfattar innan jag lämnar hemmet och kastar mig, med dödsförakt i blicken, ut bland gamla och nya äventyr.

* * *
S ringer mitt i en kaotisk repetition och jag får nästan dåligt samvete för att jag inte kan vara hos henne, hålla om henne, höra hennes sagor och tyst viska i hennes öra att allting kommer att bli bra igen. Jag lovar tyst för mig själv att nästa gång jag besöker samhället jag en gång växte upp i, ska jag hälsa på henne. Spela musik, dricka kaffe, prata eller bara hålla käften.
Allting avbryts i panik och hon är borta igen.

Hon är en utav de få Gamla som fortfarande finns kvar. Hon finns kvar i samhället jag en gång växte upp i. D finns också kvar. D och S håller ställningarna och krigar mot allt vad inskränkthet och dödslängtan heter. Förutom min familj är D och S de enda som gör resan tillbaka värd.

* * *
Jag kommer hem, slänger jackan på golvet, sparkar av mig skorna och försöker hitta någonting att bli upptagen med. Det lyckas inte. Slår på datorn och försöker hitta rätt. Det lyckas inte det heller. Desillusionerad trillar jag ner i min varma säng och försvinner in i dimman. Väcks av telefonens höga ringsignal: T. Tyvärr tar det alladeles för många sekunder för mig att inse att det är han och jag undrar vem fan det är som ringer och låter som om det tredje världskriget precis hade börjat och att vartenda land i världen höll på att mobilisera sina enda vapen.
Jag försöker somna om tre gånger vilket misslyckas kapitalt. Funderar på att städa (någonting som verkligen behövs) men jag rymmer istället upp till K-huset. Spelar spel (jag vann inte), pratar, spelar gitarr, får kaffe, kärlek och sällskap.

* * *
Medan jag rullar en cigarett läser jag ett mail från H. Hon bor i Danmark och kämpar febrilt med att hålla huvudet ovanför vattenytan. Varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund. Jag vet att hon klarar det. Hon är bra på många sätt så även på det här sättet. Hon kommer att klara av det. Just därför är hon bra.
När vi träffades i Stockholm trodde hon sig inte ha några vänner kvar. Jag antar att hon kom till insikt och till slut förstod att hon hade fler än vad hon kunnat ana.
Sov gott nu, H. Hitta dig en ny lägenhet, stäng alla dörrar som finns och börja om.

* * *
Helgens största och vackraste ögonblick spelas upp om och om igen: T sjunger om bittra minnen, lyckan och om silverpärlornas rasslande mot ett kallt parkettgolv i Västervik. Men det är inte förrän han sjunger om en dagdrömmare, död sedan länge, men lika levande i hans huvud som jag blir nästan blir rörd till tårar. Kan inte glömma känslan jag hade när jag spelade in just den låten första gången. Känslan som jag försökt hitta tillbaka till, men som bara fungerar varje påsk sedan sex år tillbaka (det är i och för sig bra att man inte kan hitta tillbaka till en sådan känsla mer än en gång per år).
Det blir nästan för mycket för ett par ögonblick men jag lyckas få ordning på känslorna till slut.

Han är vacker, min vän. Han sjunger om dagdrömmarens mest svarta mardrömmar och gör det med all sin passion och glöd som han kan uppbringa. Tornet skakade nästan sönder av alla känslor i just det ögonblicket. I det ögonblicket är han större än allting annat.

Sent en natt i Norrköping sjöng T om dagdrömmaren och han gjorde det med bravur.


/Elfwingson

Nu är även L uppnålad på väggen i mitt innersta pojkrum

Klockan är som vanligt alldeles för mycket. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt till mig själv: ”Försök sov nu. Om du bara lägger dig så somnar du fortare än kvickt ska du se. Jamen SOV då dumjävel. Gå och lägg dig!!!” Jag har försökt det mesta nu. Nu är det bara musiken kvar och det är den som håller mig vaken och levande. Femhundra cigaretter senare är mitt projekt klart. Nu ska jag hitta ett annat projekt att fylla livet med. Om dagarna försöker jag leva så gott det går efter L’s råd om att vara upptagen och få annat att tänka på.
Det går nästan bra emellanåt.

* * *
Samma videoklipp rusar snabbare än snabbast. Men det har blivit ordning i kaoset. Nu börjar allting ta form. Jag tror att vi dör en smula under projektets gång. Det känns så i alla fall. För varje timme man sitter och försöker reda ut videoklipp, dör man lite. Just därför ska man inte sitta så länge.

* * *
Jag skickar ett projekt bland många till T och L.
T lovordar mig och L berömmer mig. Det blir för mycket på en gång. Beröm, lovord och komplimanger är helt OK…i måttliga mängder. Det slutar med att jag inte pallar mer och bara vill sjunka genom jorden. Jag vet inte ens om det gick ända in den här gången dock.
Det är inte alls bra.
Det är ju bara mycket tragisk.
Jag ber om ursäkt.
Jag ska bättra mig, jag lovar.

* * *
L’s telefon fungerar igen... Grattis! Ska vi ordna en parad också? Till jul är du hedersmedborgare och till våren får du kanske stadens förgyllda nycklar samt halva kungariket. Grattis igen! Högsta vinsten: en fungerande telefon. Jag får nästan dåligt samvete över att det är den mest tjuriga killen i hela världen som svarar när hon vill berätta sina bästa nyheter någonsin.
Jag ber om ursäkt.
Jag ska bättra mig, jag lovar.
Jag blir nästan förvånad över mig själv. Här har jag en utav mina bästa vänner på andra sidan luren för första gången på länge och det enda jag kan vara är tjurig. En tanke om att det kanske låg någonting i att hon faktiskt hade saknat timslånga samtal, blixtrar förbi under en millisekund. Hon berättar om hur jag var en utav de första som skulle få de lyckliga nyheterna. Jag glömmer allt för ett ögonblick och känner mig stolt.
Det var nog kvällens mest vackra och stolta ögonblick.

Nu hänger även L på väggen. Det är ett fotografi hon älskar att hata. Jag bryr mig inte, det är ett utav de bästa foton jag har sett i alla fall. Det är min vägg det ska hänga på, ingen annans.
Nu har jag dem allihopa uppspikade på väggen, så jag aldrig glömmer bort dem. Det är i och för sig inte så svårt. Alla utom en gör sig påminda nästan varje dag. Vare sig det är via fiberoptik, över en knastrig telefonlinje eller bara svarta bokstäver på en grön botten.

Och medan den bleka höstsolen börjar gå upp över staden, tänder jag nattens sista cigarett.


Nu hänger även L på väggen.
Nu är jag lugn igen.


/Elfwingson

Någon ställde om alla klockor men sa aldrig till mig…

Börjar dagen med att rivas upp ur sängen av den mest ilskna signalen av dem alla: väckarklockan.
Den börjar liksom långt, långt borta för att äta sig in i huvudet och till slut väcka en fullständigt. Eller ”fullständigt” är väl kanske att ta i. Det är inte förrän jag är utanför dörren i den råkalla morgonen och röker morgonens tredje cigarett som jag har vaknat på riktigt.
På förmiddagen rusar små, små videoklipp förbi och stannar aldrig. De är liksom på väg någonstans men verkar aldrig komma dit. Jag tror att det är jag som har blivit utsedd att länka ihop dem till en oändligt lång film med ett någorlunda vettigt innehåll.

Jag värmer mig med en latte och ostfralla på en parkbänk samtidigt som jag funderar på vad som kommer att inträffa härnäst: kanske trillar världen ner just idag.
Jag köper en ostfralla till och njuter av musiken långt borta.
Dagen övergår tämligen raskt till kväll. Vart tog tiden egentligen vägen? Någon ställde om klockorna och sa inte till mig vilket innebär att jag är helt ur fas med tiden. Ingenting stämmer. Jag misstänker för ett ögonblick att jag helt enkelt blivit dum i huvudet över en natt och inte kan klockan längre. Mysteriet får dock sin upplösning i och med att någon med lugn stämma meddelar att ingenting är märkligt utan att vi bara ställt tillbaka klockorna för vintertid.
Vintertid… Det låter så oroväckande på något sätt: Vintertid. Det är dags att frysa fast och bli en snögubbe igen.

Det blir mörkt fortare än kvickt. Det är mörkt när man vaknar, det är mörkt när man går hem. De enda timmarna då det är ljust sitter man inne någonstans och har en inte chans att komma ut.
Det borde bli ändring på det där.
Det är mycket det borde bli ändring på.

* * *
Under ett ögonblick dyker L, upp via fiberoptik och tycker att världen borde ge mig en chans till. Hennes telefon är trasig och misären är total. Jag försöker mig på ett försök att muntra upp henne med goda råd om hur man gör sin vardag lite mer rolig, någonting som faller på sin egen orimlighet, eftersom jag har aldrig varit speciellt bra på vare sig goda råd eller uppmuntran.
Jo förresten, EN gång gick det faktiskt ganska bra. Det var ungefär hundra år sedan, men nog sitter det kvar i alla fall. Det är jag stolt över.

Jag slår fast för L, i ett ljust ögonblick, att ”hata” absolut inte är ett för starkt ord när det gäller Bredbandsbolaget. Bredbandsbolaget är Satans ställföreträdare här på jorden. Jag misstänker starkt att det är just Bredbandsbolaget som måste misstänkliggöras för att L’s telefon är trasig.
Sekunder tickar iväg. Jag tror att vi försöker sätta igång en diskussion om vädret, någonting som går mycket dåligt och mycket riktigt: diskussionen stannar av vid ordet ”långkalsonger”.
Jag tror att hon är rädd för någonting som jag inte riktigt kan sätta fingret på, men det spelar ingen roll. I vilket fall som helst är L större än många andra och kommer alltid att vara det, vare sig hon vill det eller inte. Det kanske är hennes välsignelse eller hennes förbannelse. Välj själv.
Hon menar att framtiden faktiskt inte ser speciellt mörk ut för mig. Eller är det sig själv hon menar? Panikartad förvirring råder under ett par sekunder tills jag faktiskt får någonting helt annat att tänka på.

L min vän, sov gott och var inte rädd. Luta ditt huvud mot hans bröst, låna hans kraft, dämpa ditt fall och var aldrig mer rädd. Du kommer att se hemska skepnader i skuggorna och kanske kommer vålnader från förr att skaka om dig, men inget ont kommer att hända dig mer.
Hur jag kan säga så?
Enkelt: det är bara sådant man vet.



/Elfwingson