"Vem går eldvakt för dig?" - Lars Winnerbäck

För några dagar sedan kastade jag mig ut i praktikens underbara (?) värld. Hittills har det gått bra. Bär man kevlarväst och bär automatvapen, går det vägen. Men jag går fingret på avtryckaren för jämnan, alltid redo att tömma ett helt magasin mot den som vågar komma mig nära.
Och jag väl vågar sova, så sover jag alltid med mina vapen under huvudkudden. Jag är alltid redo att kasta handgranater runt mig i en sista, desperat försvarskamp.
Jag tror att jag rullar ut taggtråd för säkerhets skull.

* * *
H säger att jag är en bra man som, en vacker dag, kommer att träffa någon. Jag skrattar till och hon undrar varför jag skrattar åt sanningen. H, jag skrattade inte åt din sanning, men jag skrattade åt det faktum att du kallade mig ”man”.
Du förstår H, jag är fortfarande en pojkspoling som inte förstår någonting. Jag har inte levt tillräckligt länge för att förstå så värst mycket.

* * *
För några dagar sedan fick jag ett vykort från J. Poststämplat för hundra år sedan och postat på andra sidan jorden. Jag får reda på att hennes älskling har kommit till henne och att de ler hela tiden. Hela världen ler, så även jag. J, snart är du tillbaka i vardagen igen och här har ingenting förändrats. Världen är bara kallare än vanligt.

Välkommen tillbaka… Om du törs.

* * *
Jag går ut ett slag trots att kylan gör mina händer domnar bort och ansikte blir stelfruset. På vägen ser jag en stendöd spindel. Den ligger alldeles ihoprullad och jag hoppas att den fick en snabb död.
”Hellre du än jag, bror korsspindel. Hellre du än jag…” är det enda jag kan tänka.

Herr Lars Winnerbäck frågar vem som går eldvakt för mig. Kanske är det T, kanske är det L eller kanske är det S som inte finns längre och har fått som änglajobb att ständigt vaka över mig.
Eller så är det faktiskt så att de är alla tre som turas om att vaka över mig.
Vad än sanningen är, så är den vacker.

* * *
E talar om brandlarm, matos och vidbrända bullar. Jag kunde inte ha brytt mig mindre men hon tar mig i från verkligheten. Bara för en stund försvinner jag bort från verkligheten, alla krav, skulder, räkningar och… och… och mig själv. Verkligheten finns inte och jag lever i en annan tid, en annan plats och ett annat universum.
Fegt?
Säkert, men jag har å andra sidan aldrig någonsin påstått att jag är särskilt modig.

Jag skulle aldrig höra brandlarmet i Tornet, eftersom jag är halvdöv och just därför är min ömma moder fullkomligt livrädd för att jag ska brinna inne. Brunnit har det gjort så många gånger nu, men jag har än så länge klarat mig med liv i behåll.

“If you’re hanging in there long enough, good things could happen in this world.”


/Elfwingson

Fyrtiofem meter över havet

H och hennes prins har köpt en ny säng. Grattis! Hon fångar mig i ett dåligt ögonblick och jag vill bara skrika åt henne. I stället stampar jag otåligt med foten i golvet och undrar när hennes lyriska ord över madrassen, ska ta slut. Jag vill inte vara kvar i lägenheten. Behovet att andas har vuxit sig alltför stort och jag vill bara ut, ut, UT! Blir förbannad på mig själv ett slag för att jag är en asocial eremit men inser att det är alldeles för sent nu. Alla ögonblick är borta och kommer aldrig mer igen.

* * *
Nu ska T, för ett kort ögonblick, återgå till det stora Lugnet. Förhoppningsvis kommer det att gå bättre än när jag ska göra detsamma. Sov nu, T min vän. Försök att sova, lev desto mer och ta hand om både de stora och små ögonblicken.
Sov gott, min vän.

* * *
När jag kommer in igen hör jag:
”[…] och så släcker dom ner. Alla skyltar, alla ljus. Och när parken ligger tom, inser du att din kväll just tagit slut. Och allting är som förut”. Jag får oerhört bråttom att byta låt. Vad som helst men inte den låten just nu. Det är den sista låten jag behöver. Som sagt: musiken och paniken.

* * *
I samma sekund som jag tänder åttahundra ljus, gör E mig sällskap och talar om sin omusikaliska förmåga, om dagen, om latte, om natten, om tända ljus, middagar och en önskan som aldrig försvinner. Medan hon talar är det hundratals TV-apparater som byter bild i exakt samma ögonblick. Ibland tänker jag alla de andra människorna innanför de ljusa och ombonade fönstren. Det ser så varmt och skönt ut. Bara värmen skulle räcka för mig.

Hon tar mig tillbaka till verkligheten genom att berätta att hon, helt ofrivilligt, har varit tvungen att lyssna på bluesmusik. Till slut gick hon hem. Det var någon som drog i henne mer. Grattis och kul för dig, kompis!
Jag misstänker att hon försöker slå sönder min värld. Stampa sönder glaset under fötterna och röja runt i lägenheten. Hon har precis läst att om en person är blå under ögonen, kan det tyda på att njurarna inte är riktigt som de ska. I så fall har mina njurar lagt av för länge sedan...

* * *
Jag tänkte att jag skulle göra en repris på gårdagens mest vackra ögonblick, solnedgången. Hur tror du att det gick?
Rätt gissat: åt helvete. Och medan allt går åt helvete och natten blir allt kallare, sjunger Michael Stipe: ”Everybody hurts sometimes. So hold on”.

Taket, here I come…


/Elfwingson

Det tog ungefär femton minuter för solen att gå ned i dag

Ännu en dag går då jag försöker fylla den med meningsfulla ting. Kaffe, cigaretter och telefonsamtal. Handlar mat som jag aldrig vill äta upp. Trängs med människor i kön. Brottas med en plastpåse som inte vill öppna sig. Betalar. Går hem. Vill inte gå. Vill springa hem. Jag vill springa hem och gömma mig under täcket.
Går ut igen, kommer in, dör i några ögonblick, lever upp och går runt, runt, runt. Går ut igen och försöker hitta rätt. Stannar vid bron och förstår inte hur det kunde vara så länge sedan.
Varför är alla människor så jävla stressade? Vem har gett er lov att trampa ner mig för att komma undan er egen stress…

Det är så kallt. Det är bara så kallt. Kylan sitter utanpå. Den känns inte. Den känns inte alls. Jag är dock fortfarande glad över att jag inte blivit helt och hållet apatiskt för kylan. Så länge jag fryser, lever jag. Förbannar mig själv för att jag inte vet hur man gör för att bli varm igen. Jag kan berätta för alla andra hur de ska göra, men själv kan jag inte göra någonting. Det är väl lika bra att vänta ut det. Bara vänta.
Tänker på någonting som T sa i somras:
”Jag och L träffas ju då och då och hänger, men du… Du har ju varit ensam så jävla länge.”
Är det verkligen så… Har jag alltid varit ensam?
Vet du, ibland känns det faktiskt så.

Tänker på de finaste vännerna man kan ha. Jag borde träffa dem snart igen. Borde. Måste. Vill.
Jag tror att vi skulle behöva det. Alla tre.
Fan… Jag älskar de där båda förvirrade, missförstådda, blödande, skrattande konstnärerna.

* * *
En bok med tomma sidor glor på mig och säger:
”Du borde skriva i mig… Skriv i mig som du alltid gjort. Kom igen nu! Skriv för helvete! Skriv. Skriv. SKRIV! Skriv till fingrarna ramlar av och ögonen blöder.”
Ögonen blöder vare sig jag skriver i boken eller inte.

* * *
E pratar om Döden och säger att hon i bland har svårt att tro på att det finns någon rättvisa.
Vad säger man…?
Nej, det finns ingen rättvisa. Det är därför som personer som exempelvis S, inte finns längre.
”Vi ska alla en gång dö...” och bla bla bla...
Hon säger att hon förlorat sig i mitt senaste projekt: ”Det är typ det enda jag lyssnar på när jag diskar om nätterna.”
Kul för dig, kompis!

* * *
Allting blev vackert i femton minuter.
Jag satt i fönstret under dagens mest vackra ögonblick.
Hela världen blev orange och alldeles jävla underbar.
Jag frös medan jag såg det, men det var det nästan värt.

* * *
Hallå, vem är det…?
Vem är det som vågar komma in till mig och göra mig rädd?
Jaså… Var det bara du, Natt.

Välkommen…


/Elfwingson

”Här kommer natten. Kall och underbart blå” - Pugh Rogerfeldt

En dag håller på att ta slut när jag kommer hem och trillar omkull på mitt eget golv. Det hela är nästan som en tragisk slapstick-film. Alla ramlar omkull och publiken skrattar, precis som i en amerikansk film från trettiotalet med bröderna Marx.

* * *
Jag nynnar med i Hanif’s text: ”I haven’t slept for forty days. Just enough to keep me going” medan jag sitter i fönstret, fimpar min sjuttonde cigarett och stirrar mig blind på kvällen håller på att övergå till svart natt. Fy fan… ”Här kommer natten. Kall och underbart blå” sjunger Pugh. ”Kall” kan jag hålla med om…
Om natten är blå vet jag inte.
Jag är för rädd för att titta på den.

Vintern kom tidigt i år och jag är medveten om att den inte ens har börjat.
Jag tror att jag har frusit fast nu. Fötterna är förankrade i marken och jag kan inte göra annat än att låta dem tina upp igen. Och medan de tinar upp lyssnar jag på den vackraste låten med Kent som ljuder ur högtalaren.

* * *
T ringer och berättar att han snart ska duscha varvid L tar över telefonen. Hon talar om disk och B. Det är bra. Vad som helst som tar mig från natten. Vad som helst... Säg vad som helst! Prata om din dag, en kopp kaffe eller om ett besök på en konstutställning.
Vad som helst… Vem som helst…
Det går hundra år innan jag säger något av värde. Jag blir i stället rastlös och går hela tiden runt, runt, runt i lägenheten.
Det är sådant som inte hörs.
Jag går tyst.
Tystare än bomull.

L säger någonting långt borta och jag säger det som aldrig skulle ha kommit fram annars. Jag biktar mig för T och säger att jag lyssnar på radion om nätterna för att inte känna mig så jävla ensam. Det är nog det mest patetiska jag någonsin sagt (och då har jag sagt ganska mycket dumt genom åren).
I vilket fall som helst blir han den förste som får höra det.

* * *
E går online och säger: ”Du har fina ögon, men jag skulle raka av dig mustaschen om vi vore ihop”.
Tack gode gud för att vi inte är det…
Vi pratar bort en timme eller var det bara fem minuter?
Var det världen som gick i slow-motion eller var det bara jag som var för snabb för världen?

Vem bryr sig?

* * *
Jag kan inte förbjuda någon att ge mig komplimanger. Men kom tillbaka om hundra år så pratar vi.
Fy fan, jag känner mig som den största skitstöveln i världen för att jag inte kan ta en komplimang på rätt sätt. Jag vänder taggarna utåt så fort jag misstänker att en komplimang är på väg.
Jag vänder taggarna utåt så att alla sticker sig på dem.
Som sagt: det är mycket jag borde jobba med.

* * *
”Det är tårar. Kan man gråta som en karl?”

Kan man det?
Kan man verkligen gråta som en karl?
Jag tror det.
Jag gjorde det nyss i alla fall.


/Elfwingson

När jag somnade, vaknade staden

I eftermiddagens sjuka ljus sitter jag uppflugen i fönstret och betraktar molnen.
Vet du, när molnen ligger lågt borta vid horisonten och är så där hotfullt mörkblå, ser de precis ut som berg. Mörka berg långt, långt borta. Man kan nästan tro att man bor någonstans långt borta där husen inte finns och där cancer inte existerar.

* * *
Någon dog i går.
I precis samma sekund föddes det någon annan och himlen blev en ängel rikare.
Sov nu, S.
Sov och lev desto mer.

* * *
När jag försökte sova i natt, beslutade sig en hög ton för att bita sig fast i högerörat. Det finns ett kliniskt namn på det där… eh… tja, det har jag glömt bort nu. Vad det än kallas gjorde det mig fullkomligt vansinnig. Tonen liksom stiger och faller med jämna intervall och tar över din hörsel. till slut kontrollerar den dig fullständigt. Tonen dör bort för ett par sekunder för att sedan återvända med full kraft.

Och så höll det på.
Hela jävla natten.

När jag somnade, vaknade staden.

* * *
Går hem ifrån K-huset och sveper den svarta rocken hårdare om mig. Tänder den tjugofjärde cigaretten och småspringer hem. Det är mest för att hålla i gång kroppen så att jag inte ska frysa ihjäl under den korta promenaden.

En reklampelare skriker ut att man kan spela bort sitt studiemedel i poker. En annan undrar om jag känner mig förkyld och en tredje tycker att jag är borde vara lika snygg som mannen på bilden. Han bär en vit skjorta och världens mest välpressade byxor.
Jag vill bara kräkas på honom och hans självgoda flin.

Kommer hem, sparkar av mig skorna men behåller rocken på. Sätter mig i fönstret och röker kvällens tjugofemte cigarett. Nu är de mörka molnen som såg ut som berg, borta. I stället är de ersatta med ett blått mörker och en blek måne. En blek måne som är så kall och obeveklig som det bara går. Jag vill verkligen inte att det ska bli vinter igen.

Jag tror att jag svälter ihjäl.

* * *
L stod längst bort i en tunnel och sa någonting tidigare i kväll. Tunneln var alldeles för lång för att det skulle nå öronen den här gången. Det tappades i den frusna marken och gick i tusen bitar.
Jag hörde ingenting tidigare i kväll.

En dag ska jag bli lika vacker som alla de andra.

L: Jag ska bättra mig.
Jag lovar.


/Elfwingson

Nyss krossade någon en glasruta och tog sig in i mitt rum

I dag har jag spikat upp ett fotografi av hösten på väggen. Det hänger strax över fotografiet på L’s brygga ute i skärgården. Där hänger det bra. Kombinationen höst och sol är faktiskt oslagbar. Sedan försvann solen och kvar blev alla löven, vilket i och för sig inte är speciellt dumt. Löv kan vara nog så trevligt.

Från början var tanken att ge bort höstfotografiet till mina ålderdomliga föräldrar, men det blev så bra att jag tog det själv istället.
Som sagt: tanken var vacker.

De får ett likadant fotografi vid ett senare tillfälle.

* * *
Jag säger till L att hon har lärt sig väl av Mästaren.
Hon skrev nämligen en mycket lång utläggning om någon fullkomligt ovidkommande.
Jag får passa mig!
Snart får jag kalla henne för Mästare. Antagligen är det väl dags för mig att bli nersparkad även från den tronen.

Hon menar att hon faktiskt är rolig i bland. Jag tycker att hon är rolig som fan för det mesta. Små, små klipska kommentarer vid helt rätt tillfällen.
Jag tycker att hon är roligt med sina små och underfundiga skämt.
Men det skulle jag aldrig erkänna.
Inte så högt i alla fall…

Vad jag däremot kan erkänna högt är att hon är en utav de bästa vännerna genom tiderna. När jag sa det senast sa hon: ”Jag vill vara… vän.” Sedan blev hon tystare än bomull, precis som om hon tänkte efter vad hon precis sagt och om det stämde.
Nåväl L, det är ingenting att grubbla över.
Det är ju sanningen, min vän.

* * *
Förbannade telefonsvarare! Jag tror att jag föraktar dessa jävla telefonsvarare…
Nej, jag tänker inte lämna ett meddelande efter pipet.
Nej, jag tänker inte ringa upp vid ett senare tillfälle.
Jag skiter faktiskt fullständigt i om vederbörande ”inte kan svara just nu”. Jag provar med att ringa om hundra år i stället.

* * *
Jag försökte förklara någonting allvarligt för H via fiberoptik tidigare på kvällen. Det misslyckades, eftersom hon skulle laga middag och försvann ut ur bilden. Det började faktiskt bra med att jag lyckades med att få ur mig ett ”Jo, alltså. Såhär…” sedan skrek hon ”offline” och försvann. Ögonblicket jag blev så glad över försvann med henne.
Fan också…

Det är lugnt H, vi tar det någon annan gång.

* * *
Ingen var hemma i K-huset idag. Allting var dött, stilla, tyst och mörkt. Hela jävla stan var död och tyst i kväll. Ingen överlevde kriget som tydligen har härjat hela dagen utanför min dörr. I stället för att bry mig om kriget satt jag och försökte komma på en fin bild att ha som skrivbordsbakgrund. Till slut blev det en blek sol bakom en blå planet.

Efter min högst misslyckade expedition till K-huset går jag och köper cigaretter i stället. Jag vill inte gå hem. Men det är ju så kallt ute. Alldeles för kallt om man inte är iförd komplett polaruniform.
Så jag går hem och försöker lyxa till min lägenhet. Det lyckas inte. Tillvaron kändes inte mer glamorös bara för att jag tände två ljus när jag skulle äta.

* * *
Jag har alltid en välfylld kakburk.
Jag har alltid en välfylld kakburk i fall någon skulle komma hit.
Om nu någon skulle komma hit så ska man ändå kunna ha någonting att bjuda på.


/Elfwingson

Egentligen skulle den här bloggen ha handlat om hur förbannad man kan bli när en vän drar en kommentar som känns oerhört överflödig just för tillfället. Men va fan…
Jag har slutat att bry mig och det är faktiskt ingenting att härja om nu.

Jag spelar inte spel för att vinna...

Fan också! Jag gjorde ett ärligt försök att sova i alla fall. Det gick så fullständigt åt helvete som det bara kan göra. Det har inte så mycket med dumhet som L, tidigare på kvällen, ville göra gällande. Det är mer… rastlöshet som gör att jag inte kan sova.

* * *
När jag traskade runt på stan hörde jag någon, i högt röstläge, säga: ”Åhh, jag vill ju bli kär! Jag har hört att om man äter choklad, så blir man kär.” Sedan dog samtalet bort för allt trafikbrus.
Jag tänkte: ”Om du äter choklad blir du inte kär, bara fet. Så, du säger att du vill bli kär? Ja men så lycka till med det, ditt jävla pulver.” Hade hon hört mig hade hon säkert gett mig en välförtjänt käftsmäll.
Som tur var kunde hon inte läsa mina tankar.
Det var nog bäst för henne.

* * *
T undrade om hela skiten beror på att jag känner mig ensam. I så fall skulle jag ha dåligt självförtroende jämt och ständigt och så är det ju verkligen inte. Till sanningen: det blir konstigt som fan då man, från att tycka att man är skapligt duktig på mycket till att gå till att man tycker att man värdelös på allt.
Det blir för tvära kast och sådant där är inte bara extremt segt utan alldeles jävla hopplöst. Så därför kan man inte göra annat än att vänta ut allting.

Det blir bättre. Jag lovar.
Det måste helt enkelt bli bättre eftersom att jag tycker att det någon jävla gång är det min tur också!
Och tills den dagen kommer fyller jag mina nätter med meningslösa ting för att få tiden att gå. Det är inte så mycket mer någon kan göra är jag rädd.

Jag har redan sagt det ungefär hundra gånger: komplimangerna går inte in längre. De stannar vid den yttre hörselgången och blir aldrig insläppta. Som exempelvis för några veckor sedan. Någon gav mig en klapp på axeln, en kopp kaffe och sa: ”Jag ville bara säga att du är en grym projektledare.” Då, som nu, så tycker jag att kaffet värmde mest. Det är ju segt när man tänker så. Och just för att jag, för närvarande, inte kan ta en enda komplimang i hela världen, så ramlar de över mig. Det är ju synd att de ska behöva komma just nu.

Kom tillbaka om hundra år så kan vi prata.

* * *
Jag spelar inte spel för att vinna. Jag spelar spel för sällskapets skull. Jag kommer att fortsätta med att rymma hemifrån, hänga i K-huset och spela spel när jag blir alldeles för rastlös, lägenheten blir för hotfull och då jag inte vill vara kvar här i Tornet längre.


/Elfwingson