Nu är jag faktiskt ganska så säker på att hela stan är död…

Nej, nu gjorde jag en T och överdrev allting löjligt mycket, men faktum kvarstår: det ligger en kall och död känsla av krypande frånvaro över stan i kväll. Som vanligt står jag och undrar var i helvete alla tog vägen. Merparten av studenterna har åkt hem, K-huset är tömt, gatorna ligger tomma och affären har stängt. Natten lägrar sig över Tornet och jag med den, så jag gör det enda rätta: går upp på taket och röker nattens miljonte cigarett. Det är kallt, men konstigt nog fryser jag nästan inte alls...
Det beror nog mest på vinet.

Ett par blåljus jagar genom natten och sirenens skrik dör slutligen bort. En bil hostar sig fram genom natten och försvinner via den långa allén. Alla träd är svagt upplysta, gatorna och husen också. Allting badar i det bleka månljuset och världen förvandlas till en ond plats. Varför den inte blir god förstår jag verkligen inte.

Jag undrar om någon frös ihjäl i natt…

* * *
E gör mig sällskap och undrar en massa saker. Hon är ute på farligt djupt vatten och det vet hon om (men på något jävla vis har hon än så länge inte trampat fel, men vänta bara). Hon frågar och skrattar ibland till och frågar lite till. Hon kunde lika gärna ha gått rakt in i ett minfält med ögonbindel.
Mitt minfält.

* * *
På stereon sjunger herr Berg att ”det finns små sätt som får folk att vilja väl” och att ”det finns små trick som får folk att ge dig mer än du är värd”. Jag har kanske hittat dessa sätt och trick eller så har jag det inte. Jag vet inte…
Ibland fångar mig människor i dåliga ögonblick men det händer nästan aldrig att jag säger det till dem. Det räcker med att jag vet om att det är ett dåligt ögonblick. Så länge jag inte lurar mig själv så är jag nöjd.
Men tänk om det kanske är just det som jag världsbäst på: att lura mig själv?
I så fall borde jag få en bragdmedalj för ”lång och trogen tjänst”.

Du behöver inte säga det eftersom T redan har sagt det:
"Du tänker för mycket".

* * *
I bland ringer T och frågar hur läget är och i bland frågar han det inte alls. Då pratar han däremot om datorer, sitt jobb, Göteborgs kvävande andedräkt och i bland pratar han om någonting helt annat.
I bland är det bra och vissa gånger är det inte alls bra.
Det gör ingenting.
Jag älskar honom ändå.

Du kanske har fattat att jag inte kunde sova i natt heller…


/Elfwingson

Fullmåne, klara stjärnor och en bitande vind

”Var håller Mr. Right hus egentligen? Var finns mannen med stort M?” frågar E.
”Kompis, han existerar bara i sinnevärlden” tänker jag.
Några minuter senare talar hon om städning. Jag avslöjar att jag precis har städat min lägenhet och att den är renare än renast. Dessutom står alla böckerna på plats i bokhyllan.
”Jaså, kommer det kvinnobesök? Frågar hon och skrattar.
”Eh… nej… Men det kan väl vara trevligt att ha lite städat omkring sig för en gångs skull” svarar jag.
Tyst tänker jag: ”Hit in kommer ingen som inte gjort sig förtjänt av det…” Med andra ord: inte speciellt många.
E berättar glatt att hon har följt mitt exempel och har därför bakat scones i kväll. Så medan vi pratade mumsade hon glatt i sig scones med marmelad. Dessutom hade hon skapat supermysig stämning genom att tända ungefär sjuhundra små värmeljus, även det efter mitt exempel. Skillnaden ligger i att hon inte hade samma anledning som jag.
”Aha, så det kommer manligt besök i kväll?” frågar jag och försöker låta nyfiken. Att jag frågade så beror mest på E’s fråga tidigare (hon får helt enkelt skylla sig själv).
Hon frågar vad jag önskar mig i julklapp och tar genast upp vad hon har önskat sig av familj och vänner. ”Om jag får en bok och en kopp kaffe så är jag nöjd” svarar jag sanningsenligt. Jag är nog ganska anspråkslöst skön på det sättet: jag nöjer mig med ganska lite just nu.

Alltså: en kopp kaffe kan göra min värld till ett paradis för ett par minuter…
Åh herregud, jag tror att jag fryser ihjäl.

* * *
En skrämmande insikt kommer och hälsar på och jag vill bara slänga ut insikten genom fönstret. Förbannade insikt, varför ska du komma nu och förstöra min natt?
Kan du för en gång skull inte ta och hälsa på någon annan i stället för att göra just MIN natt till ännu ett sömnlöst helvete…
Men insikten biter sig fast och vill aldrig ge sig av. Insikten och sanningen gnager hål på mig och det är faktiskt inget vidare. Inte i kväll. Inte i natt. Aldrig någonsin.
”Du borde släppa det där nu och gå vidare” säger T och han har rätt. ”Easy to say, harder to do” säger jag och även jag har också rätt. Det vet han om.
Det vet alla…

Vad insikten och sanningen är?
Det är när dagarna och nätterna blir mörkare än mörkast som jag kommer med de bästa råden, de finaste pep-talken och de mest sanna sanningarna. Det är kanske låter hemskare än vad det faktiskt är men jag vet också om att det alltid kommer att vara så. Den egenskapen kommer nog aldrig att försvinna, mest tack vare att jag inte tänker låta just den försvinna.

Ingen är perfekt men om man verkligen, verkligen tycker om någon på riktigt, så blir det perfekt.

Lär dig att leva med det, kompis.


/Elfwingson

”Får jag gratulera, du är livrädd med stil” - kent

J och jag har känt varandra i snart nio år nu. Det är ju faktiskt helt galet länge när man tänker på det. Det började som ett mail som egentligen bara var ett misstag och på den vägen är det. Och jag är stolt över att ha henne som vän. Innan L och T stormade in i mitt liv var det hon som fick lyssna på hela skiten. Det var hon som bar mig genom det mörkaste av helveten när S slutade att existera. Hon får fortfarande bära mig ibland, även om jag inte spyr lika mycket längre. När världen föll ihop för snart ett år sedan sa även hon ”det trodde jag aldrig” och ”du är fin och är värd någon mycket bättre”. Och hon blev insyltad men brydde sig inte om det. Insyltad blev hon, men tog även det utan att säga högt att hon ibland tröttnar på mitt gnäll.

Nio år… Jag vet inte hur många pojk- och flickvänner som har passerat, men många är det. Vi har traskat igenom en massa mörka vinternätter och ljusa vårdagar. Hon har varit borta på andra sidan jorden och ändå skickat sina brev och vykort.
Hon har någonting positivt hos sig som faktiskt gör att hon sticker ut i från den stora mängden. Inte det där überkäcka (som bara blir jobbigt) utan mer ett stilla, lugnt och säkert intryck. Hon är den som förr i världen (och även på senare år) viskat hemligheter i mitt öra och berättat sådant som aldrig kommer fram. Det är sådant vår vänskap bygger på tror jag: förtroende och tillit… Och att hon vågar slå mig på käften när jag går för långt.

* * *
I ett obevakat ögonblick piper mobilen och det är H som ursäktar sig och lovar att hon ska höra av sig när det finns tid. Visst… Fine… Whatever… Hon är ju kär för helvete! Hon är kär, hon och hennes prins har precis köpt en 42” HDTV och då glömmer man ju naturligtvis bort allt och alla. Tyst sväljer jag den mest bittra kommentaren och säger ”Du, det är lugnt”.
Jag ljög.

* * *
”Hur gick det? Hur gick det? Hur gick det?” frågar E och syftar på vårt gig. Först undrar jag tyst för mig själv vad fan hon menar, men blir sedan nästan glad över att hon kom ihåg någonting överhuvudtaget. Jag hänger av mig jackan och ställer gitarren i hörnet. Alla fönster blinkar och alla vill mig någonting. Utan minsta samvetskval stänger jag ner dem ett efter ett.
Det känns bra.

E fortsätter att prata om saker som gör henne inspirerad och om att hon vill hitta någonting som sätter i gång hennes kreativa sida. Eftersom jag bara har ett intresse: musik, säger jag givetvis att hon borde lära sig att spela ett instrument. ”Nää, jag är inte musikalisk” svarar hon. Det är inte sant. Alla är musikaliska. Det tar bara lite olika tid för var och en att lära sig.
”Men du spelar ju gitarr! Då kunde ju kanske du lära mig det?” säger hon, lyser upp och dricker sin upp sin latte. Åh herregud… Jag är ingen pedagog! Jag är värdelös på att lära ut saker eftersom jag har för dåligt tålamod. Högt sa jag: ”Nåväl, det är ju bra om man kommer i gång lite själv först…”
Som sagt: jag gräver ner mig i min skyttegrav när jag vädrar blod.

Jag är livrädd men jag är fan i mig livrädd med stil.
Tror jag...

* * *
Det bästa som hände i dag var inte att jag vaknade i tid till morgonmötet. Det var inte att jag faktiskt hade tillräckligt mycket pengar att köpa ett paket cigaretter och det var inte vårt gig på kvällen… Det bästa som hände i dag var att L ringde och höll mig sällskap några timmar under dagen trots min sviktande balans och att världen gjorde ont.


/Elfwingson

Världen rasade lite i går och lite i kväll. Så länge den inte brakar ihop vid ett och samma tillfälle är jag lugn

Jag går motvilligt in på Domino och det första som möter mina blodsprängda ögon är… Barnfamiljer! Skrikande, snoriga barn som bara vill ha mer, mer, mer. Fler julklappar, mer kärlek och uppmärksamhet och mer ännu fler julklappar. Och alla trötta föräldrar går med på det, för inte ska väl deras barn stå på skolgården eller på sitt dagis i januari och behöva säga att de faktiskt inte fick någonting i julklapp.

Efter denna tumultartade inledning vandrar jag vidare bland snäsiga expediter, parfymdoft som nästan kväver mig och en panikartad konsumering.
En folkhop, till större delen bestående av gamla människor samt ovan nämnda barnfamiljer, står och väntar på någonting. Nyfikenheten tar till slut överhand och jag frågar en beskäftig Securitasvakt vad det är som är på gång. ”Luciatåg” väser han tystare än tystast, försöker se viktigt och myndig ut.
”Åh herregud! Nu har jag hamnat fel så in i helvete” tänker jag medan jag desperat försöker hitta ut ur labyrinten. Men det är naturligtvis för sent. Det vitklädda luciatåget skrider värdigt fram och tar sin uppgift på största allvar. Medan alla runt mig suckar av välbehag och medan det viskas ”Guuuud så fina de är” är det första som slår mig att av alla tio brudar i luciatåget är bara en utav dem brunett. Resten är blonda. Hur fan kommer det sig?

Brunetten är givetvis inkvoterad.
Jag har nämligen hört att det ska ligga helt i tiden.

* * *
Jag är inte speciellt trött och har ingen större lust att sova.
T undrar om allting är precis som vanligt (vilket det olyckligtvis är) eller om det är någon förändring. Vad fan säger man? Allt är som vanligt.
Jag blev tjutig i kväll. Det är inget vidare när man inte har en jävla aning om vad det är som är så förbannat fel. På något sätt så är det väl så att man helt enkelt inte bör veta det för sitt eget bästa. Världen kanske bli bättre om man inte förstår allting…?

Jag saknar jämt och ständigt.
Det är nog min grej: att sakna en massa saker och företeelser som aldrig kommer igen, men mest av allt saknar jag mig själv. Jag saknar den sköna och farligt självsäkra personen som visste mycket och förstod allt. Jag ibland undrar vart han egentligen tog vägen. Gick han vilse på vägen, sprang han och gömde sig eller sitter han någonstans och gråter som det barn han är? Tänk om jag tappat honom för alltid?! Vad händer då? Honom kan jag inte vara utan, då blir det jobbigt.
Fan, vad jag saknar mig själv i bland.
Ska det verkligen var så här? Ska varenda natt vara så förbannat mörk?
Jag vet inte.

Jag ser inte skillnad på nätterna längre.


/Elfwingson

L och T gick online och gjorde natten mindre mörk

”Jag har en obäddad säng, en meter disk och dammråttor överallt. Man skulle behöva en man i huset” säger E och vet inte riktigt vart hon ska börja med att ta itu med först. ”Ja, kanske en man vore på sin plats… Eller hemtjänsten” svarar jag. E skrattar och menar att hon nog väljer en man framför hemtjänsten.
Jag har minst lika mycket disk, en säng som jag inte vill sova i och dammråttor stora som bussar. Men jag skiter i alltihopa och pratar med mina soldater T och L via fiberoptik och på telefon.
Det hjälper.
Jag lovar.

Förutom T och L blev taket min räddning, som så många gånger förut. Man får perspektiv på saker och ting däruppe vare sig man vill det eller inte. Nattens tjugofemte cigarett gör att det svider i halsen och får mig att hosta upp lungorna. Det gör ingenting.
Med T och L’s ord ringande i öronen är och förblir jag lugn.


/Elfwingson

När ska jag lura mig själv tillräckligt mycket för att tro att kylan sitter utanpå?

Jag stänger alla dörrar som finns, rullar ut taggtråd och placerar ut landminor för allt och alla som ens vågar tänka tanken på att komma mig nära. Här i skyttegraven, bland patronhylsor och gasmasker ligger jag säkert och jag är alltid lika mån om att inte göra om samma misstag igen.
Ett äckligt gult ljus sipprar ut genom dörrspringorna och många tror att det är så jävla fint, ljust och en massa blommor överallt på andra sidan. Fuck that, jag har varit där och insett att så verkligen inte är fallet. Jag törs inte se framtiden bakom alla dörrar jag stänger.
Jag är för feg.
Tänk om jag aldrig blir modig igen?
Vad kommer att hända då?!

Vad fan händer då?

* * *
Jag får för mig att jag ska lyssna på ett band jag inte hört på mycket länge, Broder Daniel. ”I’ll Be Gone” rullar igång och… Åh herregud vad länge sedan!
Tänk vad musiken och paniken kunde göra med en artonåring som inte visste speciellt mycket om livet ens då.

* * *
E marscherar in och undrar varför det ska vara så förbannat kallt i just hennes lägenhet och undrar i samma andetag om det är lika kallt hos mig. ”Här är det alltid istid” tänker jag och undrar om det inte är dags att bli vår snart. Högt säger jag: ”Ja visst, här är det varmt som fan!”
”Vad bra, då kanske man kan få hälsa på och passa på att ta med sig lite värme” svarar hon och skrattar så att hon nästan trillar omkull. Så någonstans i hennes värld var det säkert asroligt. Jag förstod det aldrig helt och hållet.
Den lilla värme som alstras här uppkommer när jag pratar med L eller T över telefon och den värmen är jag fan i mig mån om att behålla och hålla vid liv. Den värmen kan man ju inte hålla på att ge bort bara så där.

Då skulle jag ju frysa ihjäl.


/Elfwingson

"I did my best, it wasn't much" - Leonard Cohen

För många nätter sedan sa jag till L via fiberoptiken att jag inte är bra på någonting, men att jag verkligen fösöker att hitta rätt igen. Men inte ens det lyckas jag med. Jag försöker bringa ordning i kaoset och ”get my shit together” och hon svarade att det är bra att jag tänker på mig själv just nu. Men det är när jag tänker på mig själv som det blir jävligt. På riktigt.
Det är när skuggorna lägrar sig över nätter som denna som det blir jävligt. Jag tänker på mig själv och blir bara förbannad. Jag blir förbannad för att jag aldrig lyckas att åstadkomma någonting. Jag är och förblir det stora misslyckandet. Misslyckandet personifierat, typ.
"Tänk om jag aldrig blir hel igen?"
Och det är när jag tänker så som jag faktisk blir rädd.
På riktigt.

H säger under ett snabbt ögonblick att ”du måste ta hand om dig själv också och inte bara tänka på andra hela tiden” och det är därför som jag blir ”farsan”, ”morsan” och ”brorsan” till L och T. Jag blir den mest överbeskyddande personen i världen som alltid oroar sig (säkerligen ofta helt i onödan). Sanningen är den att jag inte har så många andra att bry mig om när allt kommer omkring och det är då både T och L får stora skopor med stränga tillsägelser och husmoderliga små råd om hur man till exempel botar en förkylning. Jag kväver dem båda i uppmuntrande ord, fåniga vykort, bekräftelse och gamla ord i ny förpackning. Löjligt egentligen, men vad fan ska jag göra?
Hjälpa mig själv?
Fuck that, det har jag försökt med i snart ett år och ingenting har ju inte blivit så värst mycket bättre av det. Men jag har ju försökt. Jag har verkligen, verkligen försökt. Jag har försökt med att vända mina egna ord mot mig själv men helt utan framgång. Jag ville stå på egna ben, men de gick av när jag provade.

Fy fan…
Vad gör man?
Dricker vin och gömmer sig under täcket vettskrämd inför världen utanför.
Fy fan vad ensam jag känner mig…

* * *
Jag stirrar ner i en gammal dagboksanteckning skriven för några månader sedan: ”Är du verkligen säker på att det inte är straffbart att var så här glad? När ska någon sparka in dörren, ta dig i kragen och försäkra att allting bara var en bluff?”
Hur många nätter har jag inte suttit på sängkanten och undrat varför i helvete man aldrig får som man vill. Och hur många nätter har jag inte varit lika hopplöst uppgiven och undrat när allting ska bli som i en amerikansk feelgood-film.

* * *
Du vet, L när man inte skrattat och menat det på fyra dagar så är det faktiskt jävligt skönt att höra hur du, helt oväntat, pratar med en annan röst. Du lyste upp min dag med ungefär en miljon watt och det ska du ha lika många ”tack” för.

L fortsätter att prata (dock med sin vanliga röst den här gången) om pepparkaksdeg och jag minns vagt soliga vintersöndagar i mina föräldrars kök. Allting badade i skönt ljus och allting doftade nybakat. Samtidigt ställde sig en liten svarthårig pojke på tå så att nästippen precis nådde upp till bordskanten och nallade pepparkaksdeg medan han trodde att mamman inte såg.
Sedan kom tonåren: fullständigt livsfarliga och fyllda av dödligt allvar.

Åh herregud vad jag saknar mina barndomsår…


/Elfwingson