Eftersom L tyckte att det var en god idé att dra mig in i det där är jag ju inte sämre än att jag kan gå med på detta. Precis som L så har även jag smått psykotiska drag som folk givetvis stör sig på…
Några av anledningarna till att folk ibland slutar att umgås med mig:
1. Jag spottar hejdlöst runt omkring mig när jag röker (dock aldrig inomhus).
2. Jag blir lätt en besserwisser när jag får orera om någonting jag verkligen förstår mig på, det vill säga krigshistoria eller musikteknik. Jag vill helst att alla andra ska förstå precis vad jag talar om och himlar med ögonen samt dumförklarar hela sällskapet om de råkar ställa en ”dum” fråga till mig i dessa ögonblick.
3. Jag måste ha extrem koll på klockan och tiden överhuvudtaget. Jag får lätta rysningar när någon inte ger en exakt tidsangivelse för exempelvis ett möte. När någon säger ”Vi kan väl ses…typ runt två” får jag olustiga ryckningar kring högra ögat och vill bara skrika.
4. Mina CD-skivor måste sitta i genreordning. Kommer någon hit, plockar ut en skiva, lyssnar på den och inte sätter tillbaka den på samma plats skulle jag kunna ”go postal”. Det är oerhört viktigt att de sitter i ordning annars faller hela genresystemet (och mitt liv) ihop som ett korthus.
5. Jag kan bli fullständigt vansinnig om någon lägger smörkniven till att balansera ovanpå smörpaketet i kylskåpet efter användning. Det är ju helt enkelt ett sinnesjukt beteende och går inte att försvara på något sätt! Smörkniven använder man en gång och sedan lägger man den i disken, inget snack om den saken.
Men jag har bra sidor också, jag lovar…
/Elfwingson
torsdag, februari 09, 2006
onsdag, februari 08, 2006
Nostalgi och musik hör ju ihop...
Häromkvällen dök L upp i den minsta rutan i världen och berättade att hennes favoritlåt med Kent är ”Gravitation”. Även om jag inte tycker att det är den absolut bästa låten med Kent (och inte heller min favorit) erkänner jag att det är faktiskt en jävligt bra låt. Av någon anledning fastnar jag alltid vid textraden ”[…] en hand mot min strupe och andas blir svårt” mest eftersom det i bland har varit extremt svårt att just andas. Jag har vissa perioder inte haft tid att andas och aldrig lugnat ner mig. Jag fick aldrig tid att andas och läka alla sår. Som sagt så är ”Gravitation” bra men inte Kents bästa men det är däremot ”Stoppa Mig Juni (Lilla Ego). När herr Berg sjunger ”Det är tårar. Kan man gråta som en karl?” går jag nästan sönder. Så bra är det.
Jag frågade mig en gång hur ett enda band kunnat betyda så mycket.
Vissa plattor med Kent är väldigt speciella för mig. Exempelvis bär en skiva som Isola med sig en massa sköna minnen där fröken J figurerar väldigt ofta. Hon sitter i köket och röker klädd i sin sedvanliga outfit: baggy jeans, Vans-skor och Scarecrow-tröja. Brädan med alla stickers står vid diskbänken och blänker. Jag plåtade henne vid det tillfället och någonstans finns det fotografiet kvar…
Jag kan lyssna på Hagnesta Hill och minnas en kall och mörk vinter då Kent sopade banan med så gott som hela Sveriges artistelit. Jag kan tänka på hur fröken G med rödgråtna, gröna ögon, svartfärgade hår och underbart söta popstil undrade om det verkligen inte var meningen att det skulle bli hon och jag.
När jag lyssnar på Vapen & Ammunition kommer jag obönhörligen i håg vintern 2002/03 och hur T och jag sakta men säkert klev in i varandras vardag och hur jag ifrågasatte om han verkligen var så farlig som han såg ut. Jag minns också hur L (precis som Kent) sopade banan, käftade ner de flesta inklusive mig själv och hur jag stod ute vid en brygga i skärgården och fotograferade L’s egen brygga. Det fotografiet har hängt med sedan dess. Precis som L och T har gjort. Vad jag inte visste då var att jag faktiskt kom att börja älska dem redan då...
När Du och Jag Döden rullar på iTunes spellista tycker jag mig minnas hur just den skivan kom i en tid då världen faktiskt hade rasat. Egentligen kom den i en dålig tid och som vanligt så tog herr Berg orden ur min mun och sa precis som det var.
Vad säger man?
Kent: tack för allt…
/Elfwingson
Jag frågade mig en gång hur ett enda band kunnat betyda så mycket.
Vissa plattor med Kent är väldigt speciella för mig. Exempelvis bär en skiva som Isola med sig en massa sköna minnen där fröken J figurerar väldigt ofta. Hon sitter i köket och röker klädd i sin sedvanliga outfit: baggy jeans, Vans-skor och Scarecrow-tröja. Brädan med alla stickers står vid diskbänken och blänker. Jag plåtade henne vid det tillfället och någonstans finns det fotografiet kvar…
Jag kan lyssna på Hagnesta Hill och minnas en kall och mörk vinter då Kent sopade banan med så gott som hela Sveriges artistelit. Jag kan tänka på hur fröken G med rödgråtna, gröna ögon, svartfärgade hår och underbart söta popstil undrade om det verkligen inte var meningen att det skulle bli hon och jag.
När jag lyssnar på Vapen & Ammunition kommer jag obönhörligen i håg vintern 2002/03 och hur T och jag sakta men säkert klev in i varandras vardag och hur jag ifrågasatte om han verkligen var så farlig som han såg ut. Jag minns också hur L (precis som Kent) sopade banan, käftade ner de flesta inklusive mig själv och hur jag stod ute vid en brygga i skärgården och fotograferade L’s egen brygga. Det fotografiet har hängt med sedan dess. Precis som L och T har gjort. Vad jag inte visste då var att jag faktiskt kom att börja älska dem redan då...
När Du och Jag Döden rullar på iTunes spellista tycker jag mig minnas hur just den skivan kom i en tid då världen faktiskt hade rasat. Egentligen kom den i en dålig tid och som vanligt så tog herr Berg orden ur min mun och sa precis som det var.
Vad säger man?
Kent: tack för allt…
/Elfwingson
tisdag, februari 07, 2006
Helgens bästa timmar kändes som en vacker evighet
Det såg bra ut för en dag sedan. Då var det barmark och man trodde att vintern inte är så tokig ändå. Fel, fel och åter fel hade jag. I morse kom snön och jävlades återigen med alla studenter med sina vita mössor under jackan inklusive mig.
NEJ! Vintern är inte fin! Den är kall. Alldeles för kall. Jag kan i och för sig njuta av att titta på vintern, men så fort jag är tvungen att gå ut i den så kräks jag blod och galla.
Ve den som lovordar vintern och all jävla snö i min närvaro.
* * *
I lördags var det dags igen: L och T, mina soldater skulle komma till Norrköping. Från början var planen att jag skulle gå ut, supa skallen i tusen bitar, komma hem och vakna dagen därpå med mycket ont i huvudet.
Nu blev det inte så och det kanske var bäst så. Man vet aldrig vad jag kan få för mig när jag blir packad…
Jag lovade stortsint att jag minsann skulle bjuda på middag, vin och kaffe. Precis när jag lovat allt det där kom jag på att jag inte hade städat på nästan två veckor. ”Åh herregud! Kan man inte hämta en traktor och liksom forsla undan allting bara för några timmar och sedan forsla tillbaka alla grejer igen” tänkte jag medan golvet försvann under alla nummer av Metro. Efter några minuters överläggning med mig själv kom jag fram till att det lät lite komplicerat att ordna fram en traktor en lördagseftermiddag. Så det blev till att städa vare sig jag ville det eller inte.
Vad sa du? Onödigt att städa när det ”bara” är ens bästa vänner som kommer och käkar middag?
Fuck you, det SKA se bra ut och eftersom jag inte låter vem som helst komma hit så är det ju noga att det är städat när det väl kommer hit någon. Städat eller ostädat, i vilket fall som helst hade jag en enormt bra stund när de väl kom hit och jag stormtrivdes varenda minut. Dessutom var käket gott och jag hade till och med lagt fram en matta på golvet.
Vuxenpoäng…
* * *
Någon sa ”Ja men, du ser ju inte ut som en missförstådd poet?” till mig och log (troligtvis var det så att hon trodde att hon såg söt ut när hon log så där. Jag blev mest irriterad) ”Nä, det är väl också en jävla tur det” hade jag lust att säga men det sa jag aldrig (det är för övrigt mycket jag tänker men aldrig någonsin säger). Exempelvis: Den gängse uppfattningen (eller fördomen) om en poet/konstnär är denna/denne ska vara klädd i svart twenty-four seven, bara en röd (alt. färgglad halsduk), bära basker, röka Galoais’, dricka kopiösa mängder rödvin, sitta med pannan i djupa veck, prata om Döden (eller någonting annat upplyftande), se pjäser ingen ser, läsa böcker ingen annan läser och vara allmänt svår. Och framförallt ska man lyssna på ”svår” musik, typ frijazz och/eller depprock. Det är en underlig värld vi lever i när det finns ”missförstådda poeter” överallt som inte ens röker. Underligt eftersom de avviker från den gängse uppfattningen. Det är bra.
Det är bra både att världen är underlig och att det finns människor som avviker från alla fördomar.
* * *
”Jag ger dig två chanser, kompis. Spolar du dem så är du nog ganska så körd är jag rädd.”
I bland blir jag sur och ibland blir jag det inte. I dag blev jag sur. Två gånger dessutom. Det är segt när man inte hört av någon på typ hundra år och när man väl hörs av blir det kaos av allting. Samma sak när någon dyker upp i den minsta rutan i världen och berättar om någonting både länge och ingående. Och som den förstående människa jag är så lyssnar jag naturligtvis. Sedan frågar vederbörande hur det står till med mig, lyssnar i cirka tio sekunder och sedan ”måste dra”. Fuck that! Förstående? Ja, till en viss del men sedan blir jag bara asförbannad och vill spränga någonting.
Å ena sidan är nog ganska dömande tror jag, men å andra sidan försöker jag ge de flesta människor en andra chans. En andra chans är nog de flesta värda. Inte alla, men skapligt många. Det finns emellertid anledningar till att jag bara ger människor två chanser i hela världen. Den här killen kommer inte så många människor nära. Visst, jag kanske förlorar på det nu, men jag vinner på det i längden. Jag lovar: jag vinner på det i längden. Behandla mig respektlöst och jag unleashes hell upon you och jag lovar att du inte kommer att gå hel genom det. Barnsligt? Säkerligen. Töntigt? Absolut. Men jag tror också att det är jävligt mänskligt också.
Jag kan vara extremt cynisk, sarkastisk och taskig mot dem jag tycker förtjänar det. Alltså, inte cynisk och sarkastisk på det där sköna och roliga sättet utan bara på det sättet som kommer att få dig att må extremt dåligt, tvivla på din egen förmåga och inse att du har gjort bort dig för andra och sista gången.
Det var nog bara det…
/Elfwingson
NEJ! Vintern är inte fin! Den är kall. Alldeles för kall. Jag kan i och för sig njuta av att titta på vintern, men så fort jag är tvungen att gå ut i den så kräks jag blod och galla.
Ve den som lovordar vintern och all jävla snö i min närvaro.
* * *
I lördags var det dags igen: L och T, mina soldater skulle komma till Norrköping. Från början var planen att jag skulle gå ut, supa skallen i tusen bitar, komma hem och vakna dagen därpå med mycket ont i huvudet.
Nu blev det inte så och det kanske var bäst så. Man vet aldrig vad jag kan få för mig när jag blir packad…
Jag lovade stortsint att jag minsann skulle bjuda på middag, vin och kaffe. Precis när jag lovat allt det där kom jag på att jag inte hade städat på nästan två veckor. ”Åh herregud! Kan man inte hämta en traktor och liksom forsla undan allting bara för några timmar och sedan forsla tillbaka alla grejer igen” tänkte jag medan golvet försvann under alla nummer av Metro. Efter några minuters överläggning med mig själv kom jag fram till att det lät lite komplicerat att ordna fram en traktor en lördagseftermiddag. Så det blev till att städa vare sig jag ville det eller inte.
Vad sa du? Onödigt att städa när det ”bara” är ens bästa vänner som kommer och käkar middag?
Fuck you, det SKA se bra ut och eftersom jag inte låter vem som helst komma hit så är det ju noga att det är städat när det väl kommer hit någon. Städat eller ostädat, i vilket fall som helst hade jag en enormt bra stund när de väl kom hit och jag stormtrivdes varenda minut. Dessutom var käket gott och jag hade till och med lagt fram en matta på golvet.
Vuxenpoäng…
* * *
Någon sa ”Ja men, du ser ju inte ut som en missförstådd poet?” till mig och log (troligtvis var det så att hon trodde att hon såg söt ut när hon log så där. Jag blev mest irriterad) ”Nä, det är väl också en jävla tur det” hade jag lust att säga men det sa jag aldrig (det är för övrigt mycket jag tänker men aldrig någonsin säger). Exempelvis: Den gängse uppfattningen (eller fördomen) om en poet/konstnär är denna/denne ska vara klädd i svart twenty-four seven, bara en röd (alt. färgglad halsduk), bära basker, röka Galoais’, dricka kopiösa mängder rödvin, sitta med pannan i djupa veck, prata om Döden (eller någonting annat upplyftande), se pjäser ingen ser, läsa böcker ingen annan läser och vara allmänt svår. Och framförallt ska man lyssna på ”svår” musik, typ frijazz och/eller depprock. Det är en underlig värld vi lever i när det finns ”missförstådda poeter” överallt som inte ens röker. Underligt eftersom de avviker från den gängse uppfattningen. Det är bra.
Det är bra både att världen är underlig och att det finns människor som avviker från alla fördomar.
* * *
”Jag ger dig två chanser, kompis. Spolar du dem så är du nog ganska så körd är jag rädd.”
I bland blir jag sur och ibland blir jag det inte. I dag blev jag sur. Två gånger dessutom. Det är segt när man inte hört av någon på typ hundra år och när man väl hörs av blir det kaos av allting. Samma sak när någon dyker upp i den minsta rutan i världen och berättar om någonting både länge och ingående. Och som den förstående människa jag är så lyssnar jag naturligtvis. Sedan frågar vederbörande hur det står till med mig, lyssnar i cirka tio sekunder och sedan ”måste dra”. Fuck that! Förstående? Ja, till en viss del men sedan blir jag bara asförbannad och vill spränga någonting.
Å ena sidan är nog ganska dömande tror jag, men å andra sidan försöker jag ge de flesta människor en andra chans. En andra chans är nog de flesta värda. Inte alla, men skapligt många. Det finns emellertid anledningar till att jag bara ger människor två chanser i hela världen. Den här killen kommer inte så många människor nära. Visst, jag kanske förlorar på det nu, men jag vinner på det i längden. Jag lovar: jag vinner på det i längden. Behandla mig respektlöst och jag unleashes hell upon you och jag lovar att du inte kommer att gå hel genom det. Barnsligt? Säkerligen. Töntigt? Absolut. Men jag tror också att det är jävligt mänskligt också.
Jag kan vara extremt cynisk, sarkastisk och taskig mot dem jag tycker förtjänar det. Alltså, inte cynisk och sarkastisk på det där sköna och roliga sättet utan bara på det sättet som kommer att få dig att må extremt dåligt, tvivla på din egen förmåga och inse att du har gjort bort dig för andra och sista gången.
Det var nog bara det…
/Elfwingson
Vad fan händer med veckorna?!
Det är i och för sig trevligt att dagarna flyter på så snabbt att man inte hinner uppfatta dem (jag lovar att det är en bra grej) men när två tisdagar i rad bara har försvunnit ut i tomma intet börjar man ju undra på allvar vad det är frågan om…
I morgon är det redan lördag och jag undrar vad i helvete som hände med veckan som gick. Vad jag minns så var det måndag morgon för två minuter sedan, jag låg i sängen och undrade huruvida jag skulle gå upp eller bara ligga kvar och lyssna på musik. Sedan blev allting svart… Hundra människor, SMS, telefonsamtal liksom rusar förbi och veckan är slut.
* * *
Jag undrar varför jag inte kan skriva en enda vettig bloggtext och kommer till en smått skrämmande insikt: det är bara när jag mår som sämst, är som mest under isen och när månen hänger för långt som jag får ur mig de där riktigt klockrena texterna och det är också det som är det mest skrämmande: jag måste alltså må skitkass för att skriva någonting bra.
Så kan vi ju inte ha det…
* * *
I säger att hon inte har lyssnat på ”Du och jag, Döden” ännu eftersom det hon inte befinner sig i ett ”Kent-humör”. Finns det ett sådant? Genast var jag tvungen att fråga tre personer som jag vet lyssnar på Kent om det verkligen finns ett ”Kent-humör” (vi kan kalla det en opinionsundersökning för eget själsligt bruk). Svaret blev det jag redan visste: ”Ja, det finns ett Kent-humör”. Någon sa att Kent låter bäst när man är olyckligt kär eller riktigt deprimerad. Det kanske stämmer. Men nu är det emellertid så att jag varken är deprimerad eller olyckligt kär. Får jag inte lyssna på Kent då? Eller Weeping Willows, Lars Winnerbäck eller Chris Isaak?
För närvarande rullar Kent mest på grund av att jag inte orkar byta spellista på iTunes, så i mitt fall är det bara lathet.
Det kanske är dags att bryta latheten och byta spellista nu…?
* * *
Kläder är intressant inte bara för att de är trevligt att inte behöva knalla runt på stan näck, utan också för att det ligger ganska mycket statement bakom ens klädval.
Häromdagen kände jag mig extremt odefinierbar: ett par ganska så loose Lee-jeans, ett par svarta sneakers, en grön luvtröja, palestinasjal och slutligen en svart rock ovanpå hela kreationen. Vad ska man kalla det? Post-skate/street/missförstådd poet/somethin’?
Jag brukar vara ganska så omständig när det gäller kläder. Jag är skapligt mån om vad jag klär på mig och att exempelvis mina skor ska synka bra ihop med tröjan. Kläder är med andra ord både trevligt och viktigt. I alla fall om du frågar mig…
Det är också intressant att just ens kläder snabbt dömer en tämligen snabbt. Ser jag ett par Converse (eller Clarks)-skor och ett par Cheap Monday-byxor tänker jag automatiskt: ”Jaha, en popkille/tjej. Han/hon har säkert alla Blur-plattorna, minst ett Kent-album och kanske två-tre Charlatans-skivor. Sedan hänger det säkert ett par Velvet Underground-affischer på väggen och ett stort gäng konsertposters runt om i lägenheten.” Om jag däremot ser en no name-jacka, ett par ”vanliga” jeans tänker jag Svensson-tillvaro med pulvermos, en tavla med ett gråtande barn, ekfanér, heltäckningsmattor i ”dova” färger (det vill säga mörkgrönt och brunsvart), bruna 70-tals möbler med gula tvärränder och framförallt tänker jag: gillestuga. Gillestuga är sjuttiotal om något! Aldrig förr har det placerats så många bordtennisbord i så många gillestugor som just under 70-talet. Jag tror att det resonerades på det här sättet när gillestugan lanserades: ”Nej men, titta älskling: ett helt rum bara för att umgås i. Helt underbart!”
Oj då… Nu svävade jag visst ut här märker jag. Det gör i och för sig absolut ingenting men det är bra om man håller sig till ämnet.
Det skulle ju handla om hur kläder sätter en stämpel vare sig man vill det eller inte. Men jag tror också att det är just stämpel många människor vill åt: man klär sig i vissa kläder för att känna någon form av tillhörighet. Man vill känna ”Ja men titta, där går en annan person i Clarks-skor och då kan jag interagera med den personen och känna att vi har någonting gemensamt.”
Det är intressant hur mycket man kan tänka över medan man står i hissen på väg nerför i tornet en alldeles vanlig onsdag.
/Elfwingson
I morgon är det redan lördag och jag undrar vad i helvete som hände med veckan som gick. Vad jag minns så var det måndag morgon för två minuter sedan, jag låg i sängen och undrade huruvida jag skulle gå upp eller bara ligga kvar och lyssna på musik. Sedan blev allting svart… Hundra människor, SMS, telefonsamtal liksom rusar förbi och veckan är slut.
* * *
Jag undrar varför jag inte kan skriva en enda vettig bloggtext och kommer till en smått skrämmande insikt: det är bara när jag mår som sämst, är som mest under isen och när månen hänger för långt som jag får ur mig de där riktigt klockrena texterna och det är också det som är det mest skrämmande: jag måste alltså må skitkass för att skriva någonting bra.
Så kan vi ju inte ha det…
* * *
I säger att hon inte har lyssnat på ”Du och jag, Döden” ännu eftersom det hon inte befinner sig i ett ”Kent-humör”. Finns det ett sådant? Genast var jag tvungen att fråga tre personer som jag vet lyssnar på Kent om det verkligen finns ett ”Kent-humör” (vi kan kalla det en opinionsundersökning för eget själsligt bruk). Svaret blev det jag redan visste: ”Ja, det finns ett Kent-humör”. Någon sa att Kent låter bäst när man är olyckligt kär eller riktigt deprimerad. Det kanske stämmer. Men nu är det emellertid så att jag varken är deprimerad eller olyckligt kär. Får jag inte lyssna på Kent då? Eller Weeping Willows, Lars Winnerbäck eller Chris Isaak?
För närvarande rullar Kent mest på grund av att jag inte orkar byta spellista på iTunes, så i mitt fall är det bara lathet.
Det kanske är dags att bryta latheten och byta spellista nu…?
* * *
Kläder är intressant inte bara för att de är trevligt att inte behöva knalla runt på stan näck, utan också för att det ligger ganska mycket statement bakom ens klädval.
Häromdagen kände jag mig extremt odefinierbar: ett par ganska så loose Lee-jeans, ett par svarta sneakers, en grön luvtröja, palestinasjal och slutligen en svart rock ovanpå hela kreationen. Vad ska man kalla det? Post-skate/street/missförstådd poet/somethin’?
Jag brukar vara ganska så omständig när det gäller kläder. Jag är skapligt mån om vad jag klär på mig och att exempelvis mina skor ska synka bra ihop med tröjan. Kläder är med andra ord både trevligt och viktigt. I alla fall om du frågar mig…
Det är också intressant att just ens kläder snabbt dömer en tämligen snabbt. Ser jag ett par Converse (eller Clarks)-skor och ett par Cheap Monday-byxor tänker jag automatiskt: ”Jaha, en popkille/tjej. Han/hon har säkert alla Blur-plattorna, minst ett Kent-album och kanske två-tre Charlatans-skivor. Sedan hänger det säkert ett par Velvet Underground-affischer på väggen och ett stort gäng konsertposters runt om i lägenheten.” Om jag däremot ser en no name-jacka, ett par ”vanliga” jeans tänker jag Svensson-tillvaro med pulvermos, en tavla med ett gråtande barn, ekfanér, heltäckningsmattor i ”dova” färger (det vill säga mörkgrönt och brunsvart), bruna 70-tals möbler med gula tvärränder och framförallt tänker jag: gillestuga. Gillestuga är sjuttiotal om något! Aldrig förr har det placerats så många bordtennisbord i så många gillestugor som just under 70-talet. Jag tror att det resonerades på det här sättet när gillestugan lanserades: ”Nej men, titta älskling: ett helt rum bara för att umgås i. Helt underbart!”
Oj då… Nu svävade jag visst ut här märker jag. Det gör i och för sig absolut ingenting men det är bra om man håller sig till ämnet.
Det skulle ju handla om hur kläder sätter en stämpel vare sig man vill det eller inte. Men jag tror också att det är just stämpel många människor vill åt: man klär sig i vissa kläder för att känna någon form av tillhörighet. Man vill känna ”Ja men titta, där går en annan person i Clarks-skor och då kan jag interagera med den personen och känna att vi har någonting gemensamt.”
Det är intressant hur mycket man kan tänka över medan man står i hissen på väg nerför i tornet en alldeles vanlig onsdag.
/Elfwingson
torsdag, februari 02, 2006
”För helvete, you’re a very busy man…” - L
När L ringde en gång i våras hade hon försökt att få tag på mig hela dagen och åtminstone halva kvällen. Det första hon sa var: ”För helvete, you’re very busy man” och undrade vad jag egentligen sysslade med eftersom jag inte svarade i telefonen. Just den gången var jag på dejt med J. Just den gången var jag upptagen, stängde av mobilen, drack kaffe, mumsade i mig en kanelbulle mot min vilja sa "umhum" och "jaså jaha?" och undrade om det var där och då Livet skulle börja igen. Just den gången var det inte så många som visste var jag egentligen höll hus...
Jo förresten, L och T visste det.
* * *
Nu för tiden när jag reflekterar över om jag är så speciellt upptagen med projekt hela tiden måste nog svaret bli ”ja”. Jag är skapligt upptagen och undrar om det verkligen finns tid för så mycket annat förutom just vännerna. Projekt som ska produceras, places to go, people to meet... Ja, ja, ja du vet hur det är.
Jag tycker om att ha mycket saker att göra, jag blir taggad av det. Fast mest beror det nog på att jag måste ha saker att sysselsätta mig med hela tiden, annars så sätter jag mig ner, slappnar av och börja tänka och det vet vi redan hur det kan gå.
För närvarande tycker jag faktiskt om att ha mycket projekt på gång och i rörelse, men just kanske därför känner jag att egentligen inte har tid att träffa någon just nu. Nu ska man i och för sig aldrig säga ”aldrig” och jag kan säkert trilla dit jag också, men jag menar det att vore skönt att bara chilla runt och bli kvar i mitt helt sjukt sköna läge. Det var ett tag sedan jag faktiskt mådde bra. På riktigt. Därför skulle det vara kul att befinna sig här ett slag till, om du ursäktar.
Som sagt var: jag mår bra. På riktigt. Jag ler och menar det. Jag skrattar och menar det. Jag underhåller (?) min omvärld med små anekdoter och dåliga skämt. En stor del av den "gamle" Elfwingson är på väg att suddas ut och du skulle bara veta hur jävla, underbart och vackert det känns.
Jag mår bra och menar det.
* * *
Både T och L har redan frågat om jag träffar någon och vi har redan gått igenom det där. Men när jag pratade med L i går kväll öppnade det upp en massa nya dörrar i huvudet på mig. Inte på grund av att hon körde sina små mindgames med mig, utan andra saker...
Vet du, när jag för fem minuter sedan stod i fönstret och rökte funderade jag om det verkligen är värt allting att träffa någon. Visst, det innebär en massa bra grejer men det innebär också att vissa kommer att få ta ett steg tillbaka och få en lägre prioriteringsnivå. Kanske kommer inte musiken att bli prio ett längre, kanske kommer inte studierna att bli någonting som jag kommer att ta på för stort allvar. Det kanske kommer att bli så att alla andra projekt inte kommer att betyda lika mycket längre och att jag kommer att lägga pengar på allt annat än mat och cigaretter.
Är det verkligen värt det…?
/Elfwingson
Jo förresten, L och T visste det.
* * *
Nu för tiden när jag reflekterar över om jag är så speciellt upptagen med projekt hela tiden måste nog svaret bli ”ja”. Jag är skapligt upptagen och undrar om det verkligen finns tid för så mycket annat förutom just vännerna. Projekt som ska produceras, places to go, people to meet... Ja, ja, ja du vet hur det är.
Jag tycker om att ha mycket saker att göra, jag blir taggad av det. Fast mest beror det nog på att jag måste ha saker att sysselsätta mig med hela tiden, annars så sätter jag mig ner, slappnar av och börja tänka och det vet vi redan hur det kan gå.
För närvarande tycker jag faktiskt om att ha mycket projekt på gång och i rörelse, men just kanske därför känner jag att egentligen inte har tid att träffa någon just nu. Nu ska man i och för sig aldrig säga ”aldrig” och jag kan säkert trilla dit jag också, men jag menar det att vore skönt att bara chilla runt och bli kvar i mitt helt sjukt sköna läge. Det var ett tag sedan jag faktiskt mådde bra. På riktigt. Därför skulle det vara kul att befinna sig här ett slag till, om du ursäktar.
Som sagt var: jag mår bra. På riktigt. Jag ler och menar det. Jag skrattar och menar det. Jag underhåller (?) min omvärld med små anekdoter och dåliga skämt. En stor del av den "gamle" Elfwingson är på väg att suddas ut och du skulle bara veta hur jävla, underbart och vackert det känns.
Jag mår bra och menar det.
* * *
Både T och L har redan frågat om jag träffar någon och vi har redan gått igenom det där. Men när jag pratade med L i går kväll öppnade det upp en massa nya dörrar i huvudet på mig. Inte på grund av att hon körde sina små mindgames med mig, utan andra saker...
Vet du, när jag för fem minuter sedan stod i fönstret och rökte funderade jag om det verkligen är värt allting att träffa någon. Visst, det innebär en massa bra grejer men det innebär också att vissa kommer att få ta ett steg tillbaka och få en lägre prioriteringsnivå. Kanske kommer inte musiken att bli prio ett längre, kanske kommer inte studierna att bli någonting som jag kommer att ta på för stort allvar. Det kanske kommer att bli så att alla andra projekt inte kommer att betyda lika mycket längre och att jag kommer att lägga pengar på allt annat än mat och cigaretter.
Är det verkligen värt det…?
/Elfwingson
torsdag, januari 26, 2006
Med stora sanningar och små ord pulsar jag femhundra mil genom snön för både deras och min egen skull
Ytterst sällan kikar jag igenom de här bloggtexterna. Det händer, men ytterst sällan.
I kväll var ett sådant tillfälle...
Det slår mig att T och L nämns i nästan varenda text och det finns anledningar till det. För det mesta har det berott på att jag varit alldeles tjutig, sett allting i svart och inte sett någonting bra med dagarna men oftast har det berott på att jag… Jag… Ja, fan mig: det har berott på att jag älskar dem så förbannat mycket och jag älskar dem av flera anledningar. Vilka de anledningarna är tänker jag inte räkna upp nu. Du får väl tänka lite själv också eller så kan du läsa mina texter.
Välj själv, kompis.
Och om du, som läser det här om tio år inte förstår vad jag menar så ska du ta en rejäl funderare och tänka tillbaka på de vänner som du en gång hade och som sedan försvann bort. De vännerna du delade skratt, filosofier, svarta nätter, kaffe och cigaretter med. Jag tror att om du blundar riktigt hårt, minns du dem. Du minns också sista gången ni sågs och sa: ”Vi får ringa varandra” och att det glömdes bort lika snabbt. Det kom saker emellan: en familj, ett psykbryt, en utlandsvistelse som drog ut på tiden eller någonting helt annat. Du tänkte på dem ibland men obönhörligen försvann de bort och till slut försvann det där telefonnumret du skrev ner på en papperslapp för hundra år sedan och du tänkte kanske att de var lika bra och att det inte gjorde så mycket…
Men nu ska du lyssna och du ska lyssna noga: bedriv lite seriöst detektivarbete, ring Nummerupplysningen, sätt upp lappar på stan eller vad du vill. Gör vad du vill men när du väl tagit reda på deras telefonnummer så ska du lyfta telefonluren och ringa dem, hör du det!?
Du förstår, nära vänner skaffar man inte. Nära vänner hittar man inte.
Nära vänner förtjänar man…
Missförstå mig inte nu, jag har ett stort gäng kompisar och polare här i Norrköping. Men jag är också tillräckligt barnslig för att göra skillnad på kompisar, polare och vänner. Kompisarna och polarna är oftast ytliga bekanta, kontakter om du så vill, som stimmar runt i periferin medan vännerna är de som kommer mig nära. Det beror på att jag är extremt noga med vilka jag låter komma mig nära. Riktiga vänner har jag bara fyra-fem stycken och jag nöjer mig med det.
* * *
Precis innan jul dök T upp i den minsta rutan i hela världen, strök mig över pannan och tröstade mig inför någonting som var otäckt: mina nattliga demoner. Jag sa någonting om att jag i bland blir rädd för att de båda ska försvinna ur mitt liv och T sa: ”Vi ska ingenstans…”
Där och då började jag tjuta som det lilla barn jag är. Ja, jag vet att det låter fånigt, men det fina med både T och L är att de oftast tar mig för den jag är, så även den gången. För dem behöver jag inte förställa mig eller bevisa någonting. De vet vart de har mig och faktiskt är det så att de respekterar mig för den jag är: med alla mina ticks, neuroser, dramatik och panikartade glädje/sorgattacker (och allt det andra jag för stunden inte kan komma på). Det har stormat tillräckligt mycket runt mig för att jag ska förstå vilka som står mig närmast. Det har blåst hårt nog för att jag ska förstå att de inte kommer att lämna mig. Jag förstod det faktiskt redan vintern 2002/03…
Jag uppskattar deras sällskap, hur de tänker och ATT de tänker. Jag uppskattar jag deras ord. För många gånger har det varit så att jag själv inte kunnat se rakt och då har jag uppskattat deras försök att få mig upp ur skyttegraven. I bland har de varit bryska och de har varit bryska av en anledning: ibland kan jag inte förmå mig att dra mig upp ur gyttjan och då har de tagit mig i vapenrocken och dragit mig ur kriget.
L är min vän.
T är min vän.
L är min soldat.
T är min soldat.
L är min syster och T är min bror.
Och det är stunder som nu, när jag röker min tjugofemte cigarett som jag önskar att de kunde vara här och hålla mig sällskap. Men i och för sig så är de bara ett telefonsamtal bort. Och det är precis vad jag tänker göra: jag tänker ringa dem så att någon av dem får hålla mig sällskap när jag röker.
Du kanske frågar dig hur det kom sig att just vi tre blev så nära vänner?
Jag lovar, det är bara slump och tur alltihopa.
/Elfwingson
I kväll var ett sådant tillfälle...
Det slår mig att T och L nämns i nästan varenda text och det finns anledningar till det. För det mesta har det berott på att jag varit alldeles tjutig, sett allting i svart och inte sett någonting bra med dagarna men oftast har det berott på att jag… Jag… Ja, fan mig: det har berott på att jag älskar dem så förbannat mycket och jag älskar dem av flera anledningar. Vilka de anledningarna är tänker jag inte räkna upp nu. Du får väl tänka lite själv också eller så kan du läsa mina texter.
Välj själv, kompis.
Och om du, som läser det här om tio år inte förstår vad jag menar så ska du ta en rejäl funderare och tänka tillbaka på de vänner som du en gång hade och som sedan försvann bort. De vännerna du delade skratt, filosofier, svarta nätter, kaffe och cigaretter med. Jag tror att om du blundar riktigt hårt, minns du dem. Du minns också sista gången ni sågs och sa: ”Vi får ringa varandra” och att det glömdes bort lika snabbt. Det kom saker emellan: en familj, ett psykbryt, en utlandsvistelse som drog ut på tiden eller någonting helt annat. Du tänkte på dem ibland men obönhörligen försvann de bort och till slut försvann det där telefonnumret du skrev ner på en papperslapp för hundra år sedan och du tänkte kanske att de var lika bra och att det inte gjorde så mycket…
Men nu ska du lyssna och du ska lyssna noga: bedriv lite seriöst detektivarbete, ring Nummerupplysningen, sätt upp lappar på stan eller vad du vill. Gör vad du vill men när du väl tagit reda på deras telefonnummer så ska du lyfta telefonluren och ringa dem, hör du det!?
Du förstår, nära vänner skaffar man inte. Nära vänner hittar man inte.
Nära vänner förtjänar man…
Missförstå mig inte nu, jag har ett stort gäng kompisar och polare här i Norrköping. Men jag är också tillräckligt barnslig för att göra skillnad på kompisar, polare och vänner. Kompisarna och polarna är oftast ytliga bekanta, kontakter om du så vill, som stimmar runt i periferin medan vännerna är de som kommer mig nära. Det beror på att jag är extremt noga med vilka jag låter komma mig nära. Riktiga vänner har jag bara fyra-fem stycken och jag nöjer mig med det.
* * *
Precis innan jul dök T upp i den minsta rutan i hela världen, strök mig över pannan och tröstade mig inför någonting som var otäckt: mina nattliga demoner. Jag sa någonting om att jag i bland blir rädd för att de båda ska försvinna ur mitt liv och T sa: ”Vi ska ingenstans…”
Där och då började jag tjuta som det lilla barn jag är. Ja, jag vet att det låter fånigt, men det fina med både T och L är att de oftast tar mig för den jag är, så även den gången. För dem behöver jag inte förställa mig eller bevisa någonting. De vet vart de har mig och faktiskt är det så att de respekterar mig för den jag är: med alla mina ticks, neuroser, dramatik och panikartade glädje/sorgattacker (och allt det andra jag för stunden inte kan komma på). Det har stormat tillräckligt mycket runt mig för att jag ska förstå vilka som står mig närmast. Det har blåst hårt nog för att jag ska förstå att de inte kommer att lämna mig. Jag förstod det faktiskt redan vintern 2002/03…
Jag uppskattar deras sällskap, hur de tänker och ATT de tänker. Jag uppskattar jag deras ord. För många gånger har det varit så att jag själv inte kunnat se rakt och då har jag uppskattat deras försök att få mig upp ur skyttegraven. I bland har de varit bryska och de har varit bryska av en anledning: ibland kan jag inte förmå mig att dra mig upp ur gyttjan och då har de tagit mig i vapenrocken och dragit mig ur kriget.
L är min vän.
T är min vän.
L är min soldat.
T är min soldat.
L är min syster och T är min bror.
Och det är stunder som nu, när jag röker min tjugofemte cigarett som jag önskar att de kunde vara här och hålla mig sällskap. Men i och för sig så är de bara ett telefonsamtal bort. Och det är precis vad jag tänker göra: jag tänker ringa dem så att någon av dem får hålla mig sällskap när jag röker.
Du kanske frågar dig hur det kom sig att just vi tre blev så nära vänner?
Jag lovar, det är bara slump och tur alltihopa.
/Elfwingson
onsdag, januari 25, 2006
”Jag kastar stenar i mitt glashus. Jag kastar pil i min kuvös.” – kent
L försöker locka mig in i Betapets’ förtrollade (?) värld, vilket är någonting som går sämre än Titanics jungfruresa. Det är nämligen så här att jag suger när det kommer till tävlingar och spel.
Jag är en extremt dålig förlorare och vill helst inte spela ett spel där jag, från början, vet om att jag kommer att förlora. Exempelvis är jag skapligt skicklig i Monopol och TP vilket gör att de brädspelen går an. Visserligen blir jag odräglig som det lilla as jag är när jag spelar just Monopol eftersom jag inte har sympati för min medspelare och deras affärsmässiga ”snedsteg”. För mig är det då ingen match att stampa sönder dem och deras små fattiga stugor på Hornsgatan, till oigenkännligt grus. Jag skulle dessutom göra det med ett leende på läpparna…
* * *
För några kvällar sedan bowlade jag med några kompisar. Jag börjar faktiskt bli bättre och bättre, jag lovar. Jag har dessutom räknat ut om jag tränar duktigt två gånger i månaden så lär jag kunna bli proffs vid ungefär nittioårsåldern. Då jävlar! Då ska jag sopa banan med alla kids i tjugosjuårsåldern som verkar tro att de är någonting.
När jag frågade I vad hon längtade mest efter svarade hon ”våren”. Jag längtar också efter våren. Mest eftersom det är bra mycket varmare då… Allt är ju bättre än det här ishelvetet. Men I ler, längtar efter våren och skrattar trots att det är kallare än på Nordpolen. Hon ler och skrattar för att hon har den förmågan. Så klart att hon har den förmågan och vet du: jag har den också. Numera kan även jag le och mena det. Det tog kanske tio år, men nu har jag den förmågan.
Jag är vacker.
* * *
Jag lyssnar på Green Days genombrottsalbum ”Dookie” och undrar hur länge sedan det var den plattan kom ut?
Va?!? 1994! Fuck, det är ju flera hundra år sedan och jag var ju bara barnet då!
Det är intressant att lyssna på gammal musik. Alltså, inte jättegammal musik utan mer musik som bara ligger en sisådär tio år tillbaka i tiden. Det är intressant att fråga personer som är bra mycket yngre än en själv vad de gjorde då och vilka drömmar de hade vid den tidpunkten.
Det skulle kunna bli en extremt bra roman bara det.
* * *
Vi ska ju alla en gång dö, så varför inte göra någonting bra av den, avsevärt långa, tiden som är kvar?
(Fan, jag har ingen aning om vartifrån de här äckligt postitiva tankarna kommer i från. Men det är så mycket man inte vet och i bland känns det bara bra att inte veta det, jag lovar).
/Elfwingson
Jag är en extremt dålig förlorare och vill helst inte spela ett spel där jag, från början, vet om att jag kommer att förlora. Exempelvis är jag skapligt skicklig i Monopol och TP vilket gör att de brädspelen går an. Visserligen blir jag odräglig som det lilla as jag är när jag spelar just Monopol eftersom jag inte har sympati för min medspelare och deras affärsmässiga ”snedsteg”. För mig är det då ingen match att stampa sönder dem och deras små fattiga stugor på Hornsgatan, till oigenkännligt grus. Jag skulle dessutom göra det med ett leende på läpparna…
* * *
För några kvällar sedan bowlade jag med några kompisar. Jag börjar faktiskt bli bättre och bättre, jag lovar. Jag har dessutom räknat ut om jag tränar duktigt två gånger i månaden så lär jag kunna bli proffs vid ungefär nittioårsåldern. Då jävlar! Då ska jag sopa banan med alla kids i tjugosjuårsåldern som verkar tro att de är någonting.
När jag frågade I vad hon längtade mest efter svarade hon ”våren”. Jag längtar också efter våren. Mest eftersom det är bra mycket varmare då… Allt är ju bättre än det här ishelvetet. Men I ler, längtar efter våren och skrattar trots att det är kallare än på Nordpolen. Hon ler och skrattar för att hon har den förmågan. Så klart att hon har den förmågan och vet du: jag har den också. Numera kan även jag le och mena det. Det tog kanske tio år, men nu har jag den förmågan.
Jag är vacker.
* * *
Jag lyssnar på Green Days genombrottsalbum ”Dookie” och undrar hur länge sedan det var den plattan kom ut?
Va?!? 1994! Fuck, det är ju flera hundra år sedan och jag var ju bara barnet då!
Det är intressant att lyssna på gammal musik. Alltså, inte jättegammal musik utan mer musik som bara ligger en sisådär tio år tillbaka i tiden. Det är intressant att fråga personer som är bra mycket yngre än en själv vad de gjorde då och vilka drömmar de hade vid den tidpunkten.
Det skulle kunna bli en extremt bra roman bara det.
* * *
Vi ska ju alla en gång dö, så varför inte göra någonting bra av den, avsevärt långa, tiden som är kvar?
(Fan, jag har ingen aning om vartifrån de här äckligt postitiva tankarna kommer i från. Men det är så mycket man inte vet och i bland känns det bara bra att inte veta det, jag lovar).
/Elfwingson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)