För några kvällar sedan när jag var på väg till K-huset tänkte jag: ”Det är någonting sjukt med ljuset ikväll. Det är någonting som inte stämmer… Vad fan är det med ljuset?” När jag kom fram till porten slog det mig: ”Det är ju för helvete ljust nu!” För en månad sedan vid den här tidpunkten var det kolsvart och man undrade om det någonsin skulle bli ljust. Och nu är det faktiskt ljust vid halv sex på eftermiddagen. OK, det blir fortfarande mörkt tämligen snabbt men det är ju ljust ute mycket längre. Nu kan man ju börja drömma om våren på allvar. Men jag vet inte. Jag har aldrig gillat vintern speciellt mycket förrän nu och jag vet att jag kommer att sakna den här vintern när den en gång försvinner. Det känns nästan vemodigt på något sätt.
Så typiskt mig på något sätt: att vända någonting bra och fint till någonting vemodigt. Å andra sidan behöver någonting vemodigt inte vara dåligt, eller hur?
* * *
Jag har spenderat massor av tid med mig själv i kväll och det kändes helt OK. Jag såg till att vara offline, stängde av mobilen, fixade en alldeles ny spellista, sträckläste en bok, bakade scones, drack löjligt mycket thé och mådde alldeles förträffligt (om jag haft ett badkar hade jag säkert typ badat mig till döds också). ”Förträffligt var ordet, sa Bull”. Det där med ”kvalitetstid” ska jag fortsätta med för det kändes bra.
Hela kvällen.
/Elfwingson
onsdag, mars 15, 2006
Seminariedag
… och jag kunde inte vara mer uttråkad.
Det är faktiskt sant. Jag blev oerhört uttråkad i dag på vårt seminarie om ”musikproduktion och kulturell identitet”. Jag har aldrig varit med om att klockan har gått så sakta. Ett tag befarade jag att tiden gick så långsamt att den gick baklänges. SÅ sakta gick den! Att jag inte dog var bara ett mirakel. Ett under över alla under… Fast det berodde mer på att jag höll igång och pratade nästan hela tiden. ”Jag pratar, därför finns jag” tänkte jag hela tiden. Det är fint att både prata och finnas till. Det ska jag fortsätta med till mångas förtret…
Men inte ens under ett mördande tråkigt seminarie dog jag fastän jag trodde det.
OK, nu överdrev jag löjligt mycket, men du vet hur det är.
När jag kom hem undrade jag vad som skulle hända härnäst. Dagen hade präglats av tristess så varför skulle inte eftermiddagen och kvällen bli på samma sätt? Nu blev det inte så. Efter några timmar med min mest dyrbara ägodel, telefonen, var jag vid gott mod igen.
Jag utnyttjar min telefon vansinnigt mycket och det känns helt OK. Visst, de minsta rutorna i världen dyker upp i bland, men ingenting slår telefonen.
”Yay telefonen” utropar jag när jag står på taket och röker eftermiddagens tionde cigarett. Sedan inser jag att de är slut och måste springa i väg och köpa nya.
Då hade det nästan blivit kväll.
* * *
Jag funderar på att jag faktiskt borde skicka i väg ett brev till J snart eftersom jag inte gjort det på skrämmande länge. Men vad fan ska jag skriva i det brevet?
”Hej! Här händer absolut ingenting... Inget nytt under solen. Allt är bra. På riktigt. Hej då!”
Men hon vet att jag inte har glömt bort henne. Eller så tror hon det fastän jag sagt att jag aldrig skulle göra det.
Fast hon vet nog att jag inte glömt bort henne trots allt. Innerst inne vet hon om det.
Tror jag.
* * *
Den här veckan ska jag vara fetledig och inte göra någonting. Det kallas ”tenta-P” men vi har redan tentat av våra kurser i och med alla seminarier. Så nu är jag alltså ledig en hel vecka och jag ska ta tillfället i akt att sova till klockan två på dagarna och inte oroa mig för någonting alls.
Jo förresten, två saker ska jag oroa mig för: att inte L avlider av en hjärtinfarkt innan söndag och att T inte får blödande magsår. Du ser, jag slutar aldrig att oroa mig... Jag är och förblir en morsa.
Fast det vet de redan om.
De tycker om mig i alla fall.
* * *
Nu har natten lägrat sig över Tornet och jag tänder åttahundra ljus för att jag egentligen inte vill sova. Jag skulle kunna göra det om jag ville nu (fattar du förresten hur jävla bra det känns att säga?) men jag läser en bok i stället. En bok som handlar om hur en Outsider som aldrig någonsin kan bli accepterad och i stället sliter människor och djur i tusen delar för att han är arg. Arg och förbannad på dem som har skapat honom.
Jag har aldrig slitit någon i tusen bitar. Inte fysiskt i alla fall. Däremot har jag en gång, rent emotionellt, slitit G i ungefär en miljon bitar. Sedan flyttade hon till Frankrike och blev konstnär på heltid.
Good for her.
/Elfwingson
Det är faktiskt sant. Jag blev oerhört uttråkad i dag på vårt seminarie om ”musikproduktion och kulturell identitet”. Jag har aldrig varit med om att klockan har gått så sakta. Ett tag befarade jag att tiden gick så långsamt att den gick baklänges. SÅ sakta gick den! Att jag inte dog var bara ett mirakel. Ett under över alla under… Fast det berodde mer på att jag höll igång och pratade nästan hela tiden. ”Jag pratar, därför finns jag” tänkte jag hela tiden. Det är fint att både prata och finnas till. Det ska jag fortsätta med till mångas förtret…
Men inte ens under ett mördande tråkigt seminarie dog jag fastän jag trodde det.
OK, nu överdrev jag löjligt mycket, men du vet hur det är.
När jag kom hem undrade jag vad som skulle hända härnäst. Dagen hade präglats av tristess så varför skulle inte eftermiddagen och kvällen bli på samma sätt? Nu blev det inte så. Efter några timmar med min mest dyrbara ägodel, telefonen, var jag vid gott mod igen.
Jag utnyttjar min telefon vansinnigt mycket och det känns helt OK. Visst, de minsta rutorna i världen dyker upp i bland, men ingenting slår telefonen.
”Yay telefonen” utropar jag när jag står på taket och röker eftermiddagens tionde cigarett. Sedan inser jag att de är slut och måste springa i väg och köpa nya.
Då hade det nästan blivit kväll.
* * *
Jag funderar på att jag faktiskt borde skicka i väg ett brev till J snart eftersom jag inte gjort det på skrämmande länge. Men vad fan ska jag skriva i det brevet?
”Hej! Här händer absolut ingenting... Inget nytt under solen. Allt är bra. På riktigt. Hej då!”
Men hon vet att jag inte har glömt bort henne. Eller så tror hon det fastän jag sagt att jag aldrig skulle göra det.
Fast hon vet nog att jag inte glömt bort henne trots allt. Innerst inne vet hon om det.
Tror jag.
* * *
Den här veckan ska jag vara fetledig och inte göra någonting. Det kallas ”tenta-P” men vi har redan tentat av våra kurser i och med alla seminarier. Så nu är jag alltså ledig en hel vecka och jag ska ta tillfället i akt att sova till klockan två på dagarna och inte oroa mig för någonting alls.
Jo förresten, två saker ska jag oroa mig för: att inte L avlider av en hjärtinfarkt innan söndag och att T inte får blödande magsår. Du ser, jag slutar aldrig att oroa mig... Jag är och förblir en morsa.
Fast det vet de redan om.
De tycker om mig i alla fall.
* * *
Nu har natten lägrat sig över Tornet och jag tänder åttahundra ljus för att jag egentligen inte vill sova. Jag skulle kunna göra det om jag ville nu (fattar du förresten hur jävla bra det känns att säga?) men jag läser en bok i stället. En bok som handlar om hur en Outsider som aldrig någonsin kan bli accepterad och i stället sliter människor och djur i tusen delar för att han är arg. Arg och förbannad på dem som har skapat honom.
Jag har aldrig slitit någon i tusen bitar. Inte fysiskt i alla fall. Däremot har jag en gång, rent emotionellt, slitit G i ungefär en miljon bitar. Sedan flyttade hon till Frankrike och blev konstnär på heltid.
Good for her.
/Elfwingson
måndag, mars 13, 2006
Det har varit måndag i dag för dem som inte noterat det
Och du som inte klarar av någon form av positiva vibbar och en gullig, äcklig och allmän lycka ska nog sluta läsa här… Men kom inte och regna på min parad.
Jag hade ingen speciell plan för i dag. Jag hade mest tänkt att ligga i sängen, sova både mycket och länge och låta allting bara hända runt mig. Det hela föll på att jag vaknade väldigt tidigt. Sedan kunde jag inte somna om igen och då är det ju lika bra att försöka göra någonting bra med dagen, visst?
Det har varit en fin, solig och vacker måndag. Solen sken lagom mycket i mitt ansikte och jag blev bara temporärt snöblind när jag gick ut och ställde mig i solen för några minuter. Allting var… Eh… Typ… Jävligt bra. På en måndag!!! Det måste vara någonting fel på mig… Nåväl, dum eller inte, faktum kvarstår: det har varit en jävligt bra måndag och jag vill gärna tro att det sätter någon form av nivå på resten av veckan.
Det var nog bara det.
/Elfwingson
Jag hade ingen speciell plan för i dag. Jag hade mest tänkt att ligga i sängen, sova både mycket och länge och låta allting bara hända runt mig. Det hela föll på att jag vaknade väldigt tidigt. Sedan kunde jag inte somna om igen och då är det ju lika bra att försöka göra någonting bra med dagen, visst?
Det har varit en fin, solig och vacker måndag. Solen sken lagom mycket i mitt ansikte och jag blev bara temporärt snöblind när jag gick ut och ställde mig i solen för några minuter. Allting var… Eh… Typ… Jävligt bra. På en måndag!!! Det måste vara någonting fel på mig… Nåväl, dum eller inte, faktum kvarstår: det har varit en jävligt bra måndag och jag vill gärna tro att det sätter någon form av nivå på resten av veckan.
Det var nog bara det.
/Elfwingson
En mun och två öron. You do the math…
Tidigare i kväll pratade jag med min pappa en stund och vi kom in på att jag nästan alltid pratar och att det kan vara stört omöjligt att få tyst på mig. Han tog mig tillbaka till min barndom och gav mig en historia om hur jag satt i hans knä på någons 40-fest och bara pratade. Jag pratade så mycket att han fick säga till mig ungefär var tredje minut. Men när han verkligen inte fick tyst på mig hittade han något godis som han stoppade i munnen på mig. Rask som jag var (och fortfarande är)
mumsade jag i mig godiset och fortsatte mitt pratande.
”Redan då kunde man inte få tyst på dig” sa min pappa till mig i kväll. Det var roligt av honom och med medan jag pratade med honom gick jag ut i köket och kikade på ett gammalt fotografi på honom och mig. Jag var bara ett barn då med störtsköna mockasiner, manchesterbyxor, långärmad velourtröja och en frisyr som skulle vilket popsnöre som helst att bli grön av avundsjuka.
Nåväl…
Det här med att prata… Oftast (som på seminarium) är det en bra grej. Då ska man ju prata som fan. I bland är det inte bra att prata och det är då man lyssnar. Man lyssnar och lyssnar och lyssnar till öronen blöder. Man har ju trots allt fått en mun och två öron vilket egentligen måste betyda att vi ska lyssna dubbelt så mycket än vad vi pratar… Eller?
* * *
I bland tänker jag på det där med att stå kvar medan det blåser som värst och vilken fin grej det är. Fan vet hur många gånger jag på ren jävla envishet (och med en gigantisk portion kärlek så klart, vem fan tror du att jag är egentligen?) stått kvar i orkanen för att min grundprincip är att aldrig ditcha på någon. Hur jävligt det är, står jag fan i mig kvar och försöker rida ut stormen. Den där grundprincipen har liksom aldrig försvunnit. Tvärtom, den har bara förstärks och numera när jag kan säga att jag är förbannat klar med mig själv, står den där grundprincipen lika fast som den alltid gjort.
Vill du höra det som gör mig så stolt och glad?
Jag vet att det har hjälpt.
/Elfwingson
mumsade jag i mig godiset och fortsatte mitt pratande.
”Redan då kunde man inte få tyst på dig” sa min pappa till mig i kväll. Det var roligt av honom och med medan jag pratade med honom gick jag ut i köket och kikade på ett gammalt fotografi på honom och mig. Jag var bara ett barn då med störtsköna mockasiner, manchesterbyxor, långärmad velourtröja och en frisyr som skulle vilket popsnöre som helst att bli grön av avundsjuka.
Nåväl…
Det här med att prata… Oftast (som på seminarium) är det en bra grej. Då ska man ju prata som fan. I bland är det inte bra att prata och det är då man lyssnar. Man lyssnar och lyssnar och lyssnar till öronen blöder. Man har ju trots allt fått en mun och två öron vilket egentligen måste betyda att vi ska lyssna dubbelt så mycket än vad vi pratar… Eller?
* * *
I bland tänker jag på det där med att stå kvar medan det blåser som värst och vilken fin grej det är. Fan vet hur många gånger jag på ren jävla envishet (och med en gigantisk portion kärlek så klart, vem fan tror du att jag är egentligen?) stått kvar i orkanen för att min grundprincip är att aldrig ditcha på någon. Hur jävligt det är, står jag fan i mig kvar och försöker rida ut stormen. Den där grundprincipen har liksom aldrig försvunnit. Tvärtom, den har bara förstärks och numera när jag kan säga att jag är förbannat klar med mig själv, står den där grundprincipen lika fast som den alltid gjort.
Vill du höra det som gör mig så stolt och glad?
Jag vet att det har hjälpt.
/Elfwingson
lördag, mars 11, 2006
”Nu har jag fan i mig mixat färdigt och jag vill inte höra låtjäveln mer för då spränger jag någonting!” - Elfwingson
I bland kräks man och i bland känner man sig bara lite illamående. I två dygn har jag kräkts över samma pastellfärgade ljudspår…
Jag är alldeles för trött för att läsa texter som handlar om musikproduktion och kulturell identitet. Jag lär gå till seminariet på tisdag och prata på som vanligt. Möjligtvis kommer jag att skumma igenom texterna en sisådär fem minuter innan allting drar igång, skapa mig en uppfattning om vad som är bra och mindre bra. Sedan är det som att trycka på en knapp.
Good for me…
* * *
I två dygn har jag stirrat och lyssnat på samma pastellfärgade ljudspår och jag lovar att man till slut är nära det totala vansinnet. Det är faktiskt ingenting bra med det. Inte någonstans. Det är då det är dags att sluta, ta en lång promenad och bara känna lugnet. Men det är fan inte lätt att känna lugnet när det piper i örat hela jävla tiden!
Alltså, jag kan skämta om min tinnitus med personer som exempelvis L eller T (men det är bara dem jag kan och vill göra det med). Det är helt OK eftersom att man fan i mig måste kunna garva åt eländet emellanåt. Men det är när man ska använda sig av sin hörsel på ett proffsigt sätt som det går åt helvete. I bland blir jag rädd för det där. Inte för att det går åt helvete i bland (det får man lära sig att leva med) utan för att min tinnitus aldrig, aldrig någonsin kommer att försvinna.
Jag är halvdöv och jag har papper på det.
Not so good for me...
* * *
Jag sitter i mitt älskade fönster och röker eftermiddagens fjortonde cigarett trots att det är kallt som fan. Stålblå rök kysser mig medan solen är alldeles orange precis som en apelsin. ”Bapelsin, gubbjävel” tänker jag och i samma ögonblick flyter en massa minnen förbi och jag tänker på när jag var sjutton. Då förstod jag inte så mycket (jag gör det nu, jag lovar). Vad höll jag egentligen på med när jag var sjutton?
Vänta lite här nu…
Jag pluggade samhällsvetarprogrammet på gymnasiet, ansåg mig vara en ”missförstådd” estet, åkte skateboard och trodde på fullaste allvar att jag skulle bli en löjligt bra journalist men det blev en helomvändning på något sätt: musiken slog mig på käften den gången så att jag trillade omkull i gruset och förblev liggande. Men jag tror också att det var bäst så. Jag hade inte blivit någon bra journalist i alla fall. Det där överlämnar jag till er andra.
Medan den femtonde cigaretten röker sig själv funderar jag på vilka som försvann efter gymnasiet. Det var faktiskt en hel del. Jag undrar vad de gör nu? Blev deras drömmar verklighet?
Säkert blev det så för de flesta.
Good for them.
Tio år är ju extremt länge sedan nu när man tänker på det…
Vad gjorde du 1996?
/Elfwingson
Jag är alldeles för trött för att läsa texter som handlar om musikproduktion och kulturell identitet. Jag lär gå till seminariet på tisdag och prata på som vanligt. Möjligtvis kommer jag att skumma igenom texterna en sisådär fem minuter innan allting drar igång, skapa mig en uppfattning om vad som är bra och mindre bra. Sedan är det som att trycka på en knapp.
Good for me…
* * *
I två dygn har jag stirrat och lyssnat på samma pastellfärgade ljudspår och jag lovar att man till slut är nära det totala vansinnet. Det är faktiskt ingenting bra med det. Inte någonstans. Det är då det är dags att sluta, ta en lång promenad och bara känna lugnet. Men det är fan inte lätt att känna lugnet när det piper i örat hela jävla tiden!
Alltså, jag kan skämta om min tinnitus med personer som exempelvis L eller T (men det är bara dem jag kan och vill göra det med). Det är helt OK eftersom att man fan i mig måste kunna garva åt eländet emellanåt. Men det är när man ska använda sig av sin hörsel på ett proffsigt sätt som det går åt helvete. I bland blir jag rädd för det där. Inte för att det går åt helvete i bland (det får man lära sig att leva med) utan för att min tinnitus aldrig, aldrig någonsin kommer att försvinna.
Jag är halvdöv och jag har papper på det.
Not so good for me...
* * *
Jag sitter i mitt älskade fönster och röker eftermiddagens fjortonde cigarett trots att det är kallt som fan. Stålblå rök kysser mig medan solen är alldeles orange precis som en apelsin. ”Bapelsin, gubbjävel” tänker jag och i samma ögonblick flyter en massa minnen förbi och jag tänker på när jag var sjutton. Då förstod jag inte så mycket (jag gör det nu, jag lovar). Vad höll jag egentligen på med när jag var sjutton?
Vänta lite här nu…
Jag pluggade samhällsvetarprogrammet på gymnasiet, ansåg mig vara en ”missförstådd” estet, åkte skateboard och trodde på fullaste allvar att jag skulle bli en löjligt bra journalist men det blev en helomvändning på något sätt: musiken slog mig på käften den gången så att jag trillade omkull i gruset och förblev liggande. Men jag tror också att det var bäst så. Jag hade inte blivit någon bra journalist i alla fall. Det där överlämnar jag till er andra.
Medan den femtonde cigaretten röker sig själv funderar jag på vilka som försvann efter gymnasiet. Det var faktiskt en hel del. Jag undrar vad de gör nu? Blev deras drömmar verklighet?
Säkert blev det så för de flesta.
Good for them.
Tio år är ju extremt länge sedan nu när man tänker på det…
Vad gjorde du 1996?
/Elfwingson
måndag, mars 06, 2006
”Äh, men va fan ditt jävla stolpskott! Du kan ju inte ändra på reglerna hela tiden om vi ska köra en schysst snöbollsmatch…” - Elfwingson
Det har varit en sådan där fin dag i dag. Alldeles solig, varm och ofantligt fin.
Precis som jag.
Jag pluggade lite men till sist gjorde jag det enda rätta: jag gick ut. Alldeles yster och förbannat nöjd med mig själv promenerade jag omkring ett bra tag till telefonen ringde. Det var en kompis som undrade om vi kunde ta en promenad i den fina vinterdagen.
”Ey grrl, jag är redan utomhus. Kom ut fortare än kvickt för satan!” svarade jag och insåg att det skulle vara bra mycket roligare att vara två. Det blev inte bara en promenad, det blev snöbollskrig också. Det var kul i hela sjutton minuter, sedan urartade allting och jag insåg att det hellre skulle vara roligare att bryta arm med L. Hon förstör åtminstone inte ädla sporter med fusk.
Efter snöbollsmatchen (som jag vann, allt annat är lögn) gick vi där längs med Strömmen: ett par människor i sin bästa ålder (även om hon menade att jag för länge sedan passerat mitt bäst-före datum) och resonerade om Kärleken och varför det är så svårt att få tag på sköna second hand-kläder. Hon sa att hon är lycklig och att vintern hjälper till.
Och för en gångs skull kan jag nog hålla med om det.
* * *
Min granne under mig är nog en god människa. Han spelar Kent om morgonen och jag har nästan lärt mig spellistan utantill. Så ofta spelar han Kent. Det känns bra att det finns en person till i Tornet som kan musik. Då är vi två som är alltid beredda på att plocka ner de puckade jävlar som försöker kasta skit på Kent (det finns gott om dem, jag lovar. Men å andra sidan tycker jag bara att fyra eller möjligtvis fem låtar på V&A är bra,
resten kunde man varit utan. Men det kanske du inte behöver säga till någon).
Min granne snett upp till vänster lyssnar nästan alltid på techno. Ibland undrar jag om det är någon form av provokation eftersom att det får mig på ett sanslöst dåligt humör vilket gör att jag krämar upp stereon på typ…”jävligt högt”. Allt för att slippa det där förbannade ”ox-ox-ox-ox”.
Min ofantligt märkliga granne lyssnar alltså på techno hela dagarna och nätterna. Jag undrar om han är en sämre människa för det?
”Ursäkta, men är min herre möjligtvis en god människa trots att ni lyssnar på den sämsta musiken i världen?”
* * *
Nu sitter jag här igen framför datorn och försöker komma på bra undanflykter för att inte behöva skriva min artikel till vårt seminarium i musiksvenska. Deadline: 08.00. Hjälp…
Suede öser på bakom mig och framför mig flimrar skärmen.
Musiksvenska my ass! Nu ska jag gå upp på taket och röka kvällens trettioförsta cigarett och fundera på vad som egentligen ska hända i morgon. Kanske trillar himlen ner eller om någonting annat spännande ska hända.
Jag vill dricka vin.
Närmare bestämt Laurent Miguel’s Syrah Granache årgång 2003…
/Elfwingson
Precis som jag.
Jag pluggade lite men till sist gjorde jag det enda rätta: jag gick ut. Alldeles yster och förbannat nöjd med mig själv promenerade jag omkring ett bra tag till telefonen ringde. Det var en kompis som undrade om vi kunde ta en promenad i den fina vinterdagen.
”Ey grrl, jag är redan utomhus. Kom ut fortare än kvickt för satan!” svarade jag och insåg att det skulle vara bra mycket roligare att vara två. Det blev inte bara en promenad, det blev snöbollskrig också. Det var kul i hela sjutton minuter, sedan urartade allting och jag insåg att det hellre skulle vara roligare att bryta arm med L. Hon förstör åtminstone inte ädla sporter med fusk.
Efter snöbollsmatchen (som jag vann, allt annat är lögn) gick vi där längs med Strömmen: ett par människor i sin bästa ålder (även om hon menade att jag för länge sedan passerat mitt bäst-före datum) och resonerade om Kärleken och varför det är så svårt att få tag på sköna second hand-kläder. Hon sa att hon är lycklig och att vintern hjälper till.
Och för en gångs skull kan jag nog hålla med om det.
* * *
Min granne under mig är nog en god människa. Han spelar Kent om morgonen och jag har nästan lärt mig spellistan utantill. Så ofta spelar han Kent. Det känns bra att det finns en person till i Tornet som kan musik. Då är vi två som är alltid beredda på att plocka ner de puckade jävlar som försöker kasta skit på Kent (det finns gott om dem, jag lovar. Men å andra sidan tycker jag bara att fyra eller möjligtvis fem låtar på V&A är bra,
resten kunde man varit utan. Men det kanske du inte behöver säga till någon).Min granne snett upp till vänster lyssnar nästan alltid på techno. Ibland undrar jag om det är någon form av provokation eftersom att det får mig på ett sanslöst dåligt humör vilket gör att jag krämar upp stereon på typ…”jävligt högt”. Allt för att slippa det där förbannade ”ox-ox-ox-ox”.
Min ofantligt märkliga granne lyssnar alltså på techno hela dagarna och nätterna. Jag undrar om han är en sämre människa för det?
”Ursäkta, men är min herre möjligtvis en god människa trots att ni lyssnar på den sämsta musiken i världen?”
* * *
Nu sitter jag här igen framför datorn och försöker komma på bra undanflykter för att inte behöva skriva min artikel till vårt seminarium i musiksvenska. Deadline: 08.00. Hjälp…
Suede öser på bakom mig och framför mig flimrar skärmen.
Musiksvenska my ass! Nu ska jag gå upp på taket och röka kvällens trettioförsta cigarett och fundera på vad som egentligen ska hända i morgon. Kanske trillar himlen ner eller om någonting annat spännande ska hända.
Jag vill dricka vin.
Närmare bestämt Laurent Miguel’s Syrah Granache årgång 2003…
/Elfwingson
Fingrarna stinker järnoxid och ögonen blöder på pojken i Tornet
”Jag vill prata. Vill du lyssna?”
Jag kommer hem, slänger den svarta läderrocken på sängen och i samma sekund ringer telefonen. Det är A som snart inte vet vad hon har sig själv och gråter hjärtskärande i luren. Jag lotsar henne sakta men säkert tillbaka till verkligheten och hon säger att det hjälper.
Vad fan säger man?
”Yay me” eller någonting i den stilen…
* * *
För några kvällar sedan ringde S och undrade om jag för några dagar tänkte återvända till samhället jag en gång växte upp i (hon lyckades för övrigt pricka mig i ett extremt dåligt ögonblick eftersom att jag var besviken över någonting. Jävligt besviken. Tough luck, kompis). I vilket fall som helst fick jag ur mig ett ”Om jag får bestämma: nej” och jag tänker på vad jag egentligen menade med det. Jag har inte så mycket kvar att uträtta i den där hålan. Det som skulle sägas, både sades och skrevs för många år sedan. Jag har gjort upp med samhället jag en gång växte upp i.
Nåväl...
”Nej” jag lär inte hälsa på.Varför?
1. Jag jobbar mig hellre till döds i studion än sätter min fot i det där vansinnigt inskränkta, smårasistiska och kvävande samhället igen (inte utan en vettig anledning i alla fall).
2. Jag har helt enkelt inte lust.
3. Ehh... Det behövs faktiskt ingen 3:a eftersom att 1:an och 2:an är så jävla bra.
* * *
Jag pratade om Ensamheten för några kvällar sedan och det kändes faktiskt bra att göra det. Jag trivs ganska bra med att vara ensam emellanåt. Jag har bara mig själv att tänka på (även om det kan bli långtråkigt i längden) och jag har blivit vacker. Men i bland känns det åt helvete överjävligt att vara just ensam. Men jag tror också att det är singelskapets baksida. Det gör ingenting eftersom att ”det är skit man måste ta” som herr Winnerbäck sjunger. Men nog fan kan jag ändå erkänna att jag många, många nätter somnar medan jag omfamnar en löjligt stor kudde. Och så vaknar jag på morgonen: med kudden i armarna och invirad i mina lakan. Det känns nästan bra ibland.
* * *
När A hade pratat klart sa hon att det kändes bättre. Sedan säger hon att jag är fin som lyssnade och fanns till för henne i kväll. Och just i det ögonblicket kände jag mig så jävla stolt över mig själv.
Jag kan fortfarande.
/Elfwingson
Jag kommer hem, slänger den svarta läderrocken på sängen och i samma sekund ringer telefonen. Det är A som snart inte vet vad hon har sig själv och gråter hjärtskärande i luren. Jag lotsar henne sakta men säkert tillbaka till verkligheten och hon säger att det hjälper.
Vad fan säger man?
”Yay me” eller någonting i den stilen…
* * *
För några kvällar sedan ringde S och undrade om jag för några dagar tänkte återvända till samhället jag en gång växte upp i (hon lyckades för övrigt pricka mig i ett extremt dåligt ögonblick eftersom att jag var besviken över någonting. Jävligt besviken. Tough luck, kompis). I vilket fall som helst fick jag ur mig ett ”Om jag får bestämma: nej” och jag tänker på vad jag egentligen menade med det. Jag har inte så mycket kvar att uträtta i den där hålan. Det som skulle sägas, både sades och skrevs för många år sedan. Jag har gjort upp med samhället jag en gång växte upp i.
Nåväl...
”Nej” jag lär inte hälsa på.Varför?
1. Jag jobbar mig hellre till döds i studion än sätter min fot i det där vansinnigt inskränkta, smårasistiska och kvävande samhället igen (inte utan en vettig anledning i alla fall).
2. Jag har helt enkelt inte lust.
3. Ehh... Det behövs faktiskt ingen 3:a eftersom att 1:an och 2:an är så jävla bra.
* * *
Jag pratade om Ensamheten för några kvällar sedan och det kändes faktiskt bra att göra det. Jag trivs ganska bra med att vara ensam emellanåt. Jag har bara mig själv att tänka på (även om det kan bli långtråkigt i längden) och jag har blivit vacker. Men i bland känns det åt helvete överjävligt att vara just ensam. Men jag tror också att det är singelskapets baksida. Det gör ingenting eftersom att ”det är skit man måste ta” som herr Winnerbäck sjunger. Men nog fan kan jag ändå erkänna att jag många, många nätter somnar medan jag omfamnar en löjligt stor kudde. Och så vaknar jag på morgonen: med kudden i armarna och invirad i mina lakan. Det känns nästan bra ibland.
* * *
När A hade pratat klart sa hon att det kändes bättre. Sedan säger hon att jag är fin som lyssnade och fanns till för henne i kväll. Och just i det ögonblicket kände jag mig så jävla stolt över mig själv.
Jag kan fortfarande.
/Elfwingson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)