Det är inte hybris...

...det är mer ett kallt konstaterande från min sida.

Bara för att musikproduktionen ligger lite på is för närvarande hindrar det ju inte mig från skriva om den. Som sagt så satt jag och lyssnade igenom 2008 års produktioner då en tanke slog mig; lyssnar du exempelvis på Glöd i en stereo nära dig så hör du såklart ljudbilden och allt det där. Men gör du så att du lyssnar på samma skiva i ett par relativt bra lurar så ska du se att upplevelsen blir en helt annan. Små sublima detaljer i ljudbilden kommer upp till ytan. Det är inte så att det finns några dolda budskap utan det är mer de här små panoreringsdetaljerna. Detaljer som är ett med ljudbilden när du lyssnar i vanliga högtalare men som är mer påtagliga när du lyssnar i ett par lurar. När jag insåg det där blev jag faktiskt glad (och nästan lite stolt över mig själv). ”Tänka sig, jag kan producera musik som har en extra dimension beroende på lyssningssystem. Helt galet!”

Du kan kan ge dig fan på att det ska jag fortsätta med nu när jag hört hur spännande det kan bli.

/Elfwingson

Det enda jag har kvar

För några nätter sedan satt jag och mumsade i mig en löjligt stor och hembakad lussebulle (ja, jag bakade dem alldeles själv), drack en stor mugg rykande te och lyssnade igenom 2008 års produktioner. Allt från Glöd (såklart) till EP:n Atomvinter (ännu mer ”såklart”) och allt däremellan. Covern Håll mitt hjärta som både kändes och var oerhört påtaglig en dag i maj när jag spelade in den. Den folkrocksosande Sjömans-sviten (signerad herr T) med kioskvältarna Banditer och Sjömansblues som (enligt mig själv) var en ren och skär motreaktion på Vita nätter. Exprimentalbumet Morrissey & jag (återigen tillsammans med T) som på något sätt kanske inte blev som jag hade önskat och som kanske hade mått bäst av att tas ett varv till. Cover-versionerna på T's Till dina vita nätter (vars text första gången slog mig som en slägga och som gick rakt in och genom mig), Kungavinter samt När natten faller. Instrumentalprojektet Hill 419 där jag fick gå loss medelst klassiska klanger och oerhört genomtänkt (och linjär) stämföring. The timeless art of seduction som var ett club-projekt och som för övrigt var den enda låten som Breitholz recenserade (jag fick en fyra av tio) på allears på den tiden då det begav sig . Det ska även nämnas att den där club-prylen övergav jag tämligen snabbt eftersom att låten gick lite i kaklet och då insåg jag att det där inte var min påse.
Black cab som det blev fan så mycket mer röj i än orginalet (tycker åtminstone jag). A green hill som jag blåste nytt liv i tack vare strålande insatser av mina gamla riddare utan svärd, A och J. Den uråldriga Dagdrömmaren som fick nya kläder samt Paperweight som framfördes med bravur, passion och glöd av L. Det är när jag lyssnar igenom de här låtarna, Atomvinter och Glöd som jag liksom sammanfattar mig själv på något konstigt sätt. Går från klarhet till klarhet. Från insikt till insikt. Det är på dessa projekt jag tyst har slipat mina vapen. Förfinat mina kunskaper. Kommit ett steg längre. Trasslat in mig i men hittat ut igen. Ni är några stycken som varit med på den här resan. Ni har blivit plågade med olika versioner. Låtarna har tagit den korta vägen via de minsta rutorna i världen och landat hos er. Ni har tyckt till. Hissat och dissat. Ni har hindrat mig från hybris men även dragit mig ur skyttegravarna när det behövts.
Ni har gett mig konstgjord andning när jag inte kunnat andats själv. Ni har dunkat mig i ryggen och kommit med tonvis av beröm och komplimanger. Och det känns både bra och viktigt. Du förstår, slutligen är det här det enda sättet jag har kvar... När allting balanserar på knivsudden och orden inte räcker till är det här det enda sättet för mig att beskriva eller att säga någonting jag verkligen, verkligen känner inför något eller någon.

Visst, jag kan prata i fyra timmar i sträck (”men låt oss för guds skull inte gå ner längs den vägen” tänker nog L tyst för sig själv just nu). Jag kan skriva sjuhundra inlägg här på bloggen men till sist är det musiken som är min absolut sista bastion och mitt yttersta sätt att uttrycka mig.

/Elfwingson

Låt oss inte prodda så att mixerbordet brinner upp, OK?

Du är bra på någonting. Punkt slut. Kan du då aldrig bli bättre på det? Så där kan jag själv känna då och då. ”Hörru kompis, finns inte alltid möjligheten att bli bättre?” Så klart finns den ju alltid. Frågan är väl mer om man alltid ska ta den möjligheten?

Jag har en liten dip vad det gäller musikproduktionen just nu. Det sista (eller senaste om man så vill) jag gjorde var Paperweight (av Joshua Radin) tillsammans med L. Medvetet tonade jag faktiskt ner min egen insats för en gångs skull. Dels för att det (utöver produktionen) bara var en andrastämma och dels för att L's ögon lyste med en sällsam glöd när hon sa att hon ville göra den här låten. Hennes glädje och lycka inför den här covern (och kanske min egen glädje inför texten. Eller rättare sagt; den bakomliggande förklaringen av texten) var någonting som sporrade mig att göra någonting alldeles extra. Jag ville vara kung men blev bara en prins. Det räcker nog gott och väl i och för sig nu när jag tänker på det. Dessutom blev alla inblandade nöjda och lyckliga över det färdiga resultatet.

Nåväl, sedan dess har jag inte gjort så mycket när det gäller produktion. Några stämmor här och där. Kanske ett gitarrpålägg men inte så mycket mer. Det känns som om jag har tagit ett smärre break från produktionen och det är med blandade känslor jag gjort det. Jag tycker faktiskt att musikproduktion är något av det roligste som finns samtidigt som det faktiskt finns andra saker som också är roliga. Bland annat baka scones, dricka litervis med kaffe, hänga med vänner, jobba eller bara ta löjligt långa promenader genom en råkall dimma (och även om jag kan så ska jag inte lista fler saker nu, jag lovar).

Som sagt; man har alltid möjligheten att bli bättre på någonting men i bland kanske det bara är bäst att spara sig och inte bränna allt krut på en gång. Till sist så vet jag faktiskt om att, förr eller senare, kommer jag att kicka hårdare än hårdast. Fram tills dess väntar jag, slipar mina vapen och väntar på den dagen då jag, återigen, kan sparka igång hjärn- och hjärtverksamheten för att producera ännu ett mästerverk.

/Elfwingson

Klorvatten får mina ögon att blöda

"[...] och i gruset låg en fegis kvar. När mina glasögon just sparkats av" - kent

Jag drömde häromnatten och den här gången var det faktiskt inget vidare. Det var ”jävligt” in a bad way liksom. Scenen sitter fastklistrad och jag tycker inte alls om det. Det är en, med jämna mellanrum, återkommande mardröm och jag vet inte om jag någonsin kommer att slippa den och det känns trist om det är så. Jag gick vidare men mardrömmen hängde liksom på. Jag, om någon, hade varit lycklig om jag sluppit den. Varje gång jag drömmer om det där vaknar jag alltid med lakanet virat runt kroppen som om jag försökt rymma från allting. Huvudvärken spränger sönder mitt huvud och ett oroligt skimmer höljer mina ögon i snövitt.
Förr i världen var jag alltid låg hela nästföljande dag. Jag var alldeles förtvivlad över att mina ungdomsår fortfarande gjorde sig påminda. Numera är jag varken låg eller förtvivlad. Det är mer så att jag stör mig på att den där mardrömmen fuckade upp min nattsömn. Irriterad liksom. Förstår du hur jag menar?
Det börjar alltid på samma sätt; ljus. Fukt. Vatten. Plask. Människor som ropar någonting. Ambiensljud som i en simhall. Händer. Armar. Råa skratt och till sist vattnet som forsar in i min mun och snabbt fyller lungorna. Ett dån från vattenmassorna som trycker mot trumhinnan och får det att mullra som ett åskväder. Hjärtat som arbetar för högtryck. Ytan som inte går att nå. Panik. Ögonen som svider av klorvatten och till sist; mörker. Vad säger man?
En utav mina största fobier handlar om öppna vatten i allmänhet och drunkning i synnerhet (och det har jag redan berättat om) och det finns en anledning till det. Tänk om jag någonsin kunde ta tag i den där fobin och göra mig fri från den. Om det någonsin inträffar kommer jag att bli världens mest lyckliga man.

/Elfwingson

Scones & kaffe

Det är nästan solsken ute medan jag riggar sångmiken och jag tycker att solskenet gör mig yster. Jag dyker med både liv och glädje in i dagens produktionsarbete. Men efter att ha lagt bara två stämmor till på T's projekt är jag fullkomligt slutkörd. Jag blir förvånad över mig själv och tänker ”förr i världen var det här a piece of cake. Men nu så är det på tok för ansträngande. Vad är det som har hänt med mig egentligen?”
Jag bestämmer mig för att koppla av och på vilket sätt kan man göra det bäst? Rätt gissat; genom att baka scones givetvis. Det var faktiskt oerhört länge sedan som jag bakade scones. Det var nog någon gång då jag bodde i Norrköping som det hände, vill jag minnas (oj, vad jag vill minnas det). Ungefär halvvägs i sconesbaket inser jag det som får mig att frysa till is; jag har ju ingen marmelad! Scones utan marmelad är som kaffe utan mjölk och socker eller som en Elfwingsonsk produktion utan tremologitarrer. ”Så kan man ju inte ha det” tänker jag och rusar iväg till en affär nära mig, köper apelsinmarmelad samt laktosfri mjölk. Sedan blev dagen så oerhört mycket finare (den var visserligen inte speciellt ful innan men den blev ytterligare ett par nyanser ljusare).
Jag njuter av mitt kaffe och mina nybakade scones. Jag skrattar till men fattar inte vad det är som är så roligt. ”Äsch, man måste inte veta allting jämt” tänker jag och skrattar en gång till. Livet är bara så fantastiskt, underbart och lyckligt som man gör det.

/Elfwingson

"Andreas"

Medan decembernatten försvinner iväg medelst regn och blåst tänker jag på vad L sa för några kvällar sedan medan vi stod och rökte på min veranda: ”Det känns bra att stå här igen” och jag kan inte göra annat än att hålla med henne.

I söndags hade jag namnsdag (och jag garanterar dig att det inte är speciellt stort i min värld) men trots detta hade L med sig både hemstöpta ljus och, hör och häpna, en present. När jag vecklade upp paketet blev jag faktiskt rörd. På riktigt. Tänk vad en liten bit filt formad som ett hjärta, lite fiskelina och en tillknixlad tjock, guldfärgad ståltråd kan göra för någon. Fast mest rörd blev jag nog ändå när jag läste det där tillhörande kortet ”Du är en ängel med ett stort hjärta”. Det var vackert på många sätt och vis (kanske mest för att hon vet att det stämmer).

Senare på kvällen när spellistan med herr Winnerbäck nästan var slut höll hon om mig och viskade ”du gör mig varm” och det gör mig otroligt gott att veta om det.

/Elfwingson

Vad är grejen, liksom?

Jag lägger upp två pastellfärgade mono-spår till. Två toppstämmor. Betraktar dem likgiltigt ett par ögonblick och tar sedan bort dem. Gör om. Gör rätt. Gör annorlunda. Springer i mål med andan i halsen. ”Is it all worthwhile?” tänker jag och citerar en gammal hjälte från förr. ”Gör det du gör allra bäst, Andreas; take it up a notch” säger en före detta kursare och hans ord värmer mig. Men i bland så känner jag mig för stor för mig själv. Jag har stundtals mycket att bevisa för mig själv. För mycket. Å andra sidan så är det bara jag som kan säga ifrån när jag vill. Och det gör jag. Då och då. Snart lär det vara dags igen. Musiken är ju inte det absolut mest viktiga i livet (även om många av er kanske kan tro det när ni läser mina inlägg). Nåväl, det kanske är dags att säga ifrån snart igen men tills dess kör jag på. Tar det ett steg längre och kör på.

Någon sa att det är då jag är som bäst.

/Elfwingson