Det är viktigt att ta till vara de där små, små ögonblicken

I morgon ska jag hänga på min skottsäkra väst, rusa ut på min praktik och jag tror att det ska bli både kul och bra. Jo… Det kommer att bli kul. Med tanke på att jag till slut fick tag på en praktikplats, så måste det bli kul annars blir jag grymt besviken. Jo då, det här kommer att bli kul.
Vi har redan ett projekt som vi ska piska skiten ur alla andra med. Så är det bara. Misslyckas vi må det vara hänt men lyckas vi kommer vi att hamna i himlen för alla stordåd vi kommer att utföra.

* * *
H tar på sig en midsommarkrans och utropar att hon är äckligt lycklig. Jag säger som jag alltid alltid sagt: Heder åt henne!
Hon är äckligt lycklig men vi andra bjuder på det. Hon om någon ska vara äckligt lycklig. Hennes förflutna gör att hon ska vara äckligt lycklig nu.
Som sagt: heder åt henne…

Visst, jag är bitter men jobbar hårt för att det inte ska gå ut över andra. Det är en dålig egenskap att låta sin bitterhet gå ut över andra. Just därför har jag nog jobbat extra hårt på den detaljen.

H frågar hur jag egentligen mår och jag svarar: ”Jag har i alla fall hälsan och det är nog så viktigt.” Hon menar att det såklart är viktigt, men att man måste ta hand om sig själv också. Hon säger att jag är en superhjälte och om att det bara är den röda capen som fattas. I nästa andetag säger hon dock att alla superhjältar ibland måste reparera sig själva efter alla slagsmål och om hur brottsligheten måste ta en paus.

Jag har inget heal yourself-kit...

* * *
Jag rullar en cigarett och undrar om världen någonsin kommer att bli sig lik igen. Men det är nog bara bra om den befinner sig underständig förvandling för då vet man att saker och ting till slut kommer att förändra sig till det bättre.

E avbryter min tankegång genom att fråga varför jag har ändrat bilden i den minsta rutan. Jag motiverar bildbytet med att jag är extremt trött på att sitta och stirra på mig själv hela tiden. Hon säger att hon inte blivit trött på den i alla fall. Det spelar nog inte så stor roll.
Tror jag...

* * *
Fy fan, vad kallt det blev helt plötsligt! Var kom den kylan ifrån…? Javisst ja, det var bara jag som glömde klä på mig ordentligt med kläder innan jag skulle gå ut.

Jag låter Anna Ternheims mjuka röst smeka mig till sömns även i natt. För första gången blir det varm och jag tar tillvara på ögonblicket som snart kommer att vara borta.

* * *
Nästa fredag ska jag baka scones igen och det ska bli bra som fan!


/Elfwingson

När jag gick hem från K-huset i morse brann det mitt i stan

Vaknar vid tretiden (på eftermiddagen alltså…) av att telefonen ringer. Alltid denna förbannade telefon som ringer när man sover som bäst. Men hade den inte ringt hade jag säkerligen sovit till fyra.
Någon frågar, mycket förvånat, om jag sov när jag gurglar fram ett ”Ja, hallå?”

Jag sov och drömde om hur i helvete jag ska klara av vintern.

* * *
E går online och säger att världen är underlig. Jag kan inte göra annat än att hålla med eftersom världen inte är som den ska vara. Eller borde vara… Eller så är det mig det är fel på och världen runt mig är fullkomligt normal.
I den bästa av världar hade olyckan aldrig funnits. Alla och allting som hade sårat mig, hade aldrig existerat och jag hade inte vetat om hur miserabel jag kan vara.
I den bästa av världar hade jag aldrig blivit bedragen (vare sig då eller nu). I den bästa av världar hade aldrig S gått under och försvunnit ur mitt liv och i den absolut bästa av världar hade jag aldrig varit rädd när jag var yngre.

Nu är det inte den bästa av världar och det kanske är bäst så.
Det är inte den bästa av världar, men om det inte varit så hade jag aldrig varit som jag är…

E menar att hösten är skön. Det tycker jag också. E säger att hon tycker om vintern också. Det håller jag bara delvis med om. Jag kan uppskatta vintern också, så länge jag inte behöver vara ute i den.
Men att hösten är skön, ställer jag mig bakom till hundra procent. Det är när hösten pågår som man ska gå genom alla parker som finns, dricka massor av kaffe uppkrupen i soffan och läsa en bra bok.
Inte för att det fungerar just nu för mig, men själva tanken är vacker.

Det blir, utan förvarning, allvar av allting med skillnaden att vi blir kvar mycket längre i det. Till slut blir det nästan för mycket så jag rusar ut i höstkvällen med en miljon tankar i huvudet. Men trots att jag kände en panikartad ilning längs med ryggraden, känns det bra att det faktiskt blev allvar den här gången.

Jag kan tycka att E och jag är på tok för klarsynta inom vissa områden och det är då det blir allvar. Som i kväll exempelvis...

* * *
Jag funderar över hur i helvete jag ska klara av vintern som verkar bli fan så mörk. Men med hjälp av K-huset, vin och sällskap kommer det kanske att vara lite lättare.


/Elfwingson

Jag vaknade med blodsmak i munnen och blev rädd för mig själv

Dagen ser ut att bli som alla de andra dagarna den här överjävliga veckan. Men jag har ett löfte till mig själv: att baka scones (det gjorde jag också, men det kunde ha gått bättre).
Men annars bestod dagen av fullt normala ting: jag går runt, runt i lägenheten och försöker febrilt komma på någonting att göra. Någonting att fylla dagen med. Ett lyxproblem, kan tyckas. Men jag lovar att det nog fan kan vara ett problem om man verkligen behöver någonting annat att tänka på.

* * *
Jag gör L sällskap medan hon sitter av tiden. Det känns bra. Jag fick höra någon annan prata för omväxlings skull. Det var skönt. Nu är L’s mage nästan som den ska igen och vi andra drar en lättnadens suck. Jag har en lång utläggning om någonting och inser min egen förmåga att sväva ut i formuleringarna och att få någonting som, i vanliga fall, skulle ha tagit ett par minuter, tar nästan en timme.

Jag skyller på att jag bara ville ha sällskap för ett slag.

* * *
Någon ringer och o- och ah:ar sig över min löjliga förmåga att göra musik. Jag blir fullkomligt vansinnig. Vansinnig och skäller ut vederbörande: ”Håll käften! För helvete, håll käften!” Springer runt ett tag och letar förgäves efter mitt huvud.
Jag blev vansinnig men det märktes aldrig utåt.
Det var nog bäst så.
Efter allting tog jag upp gitarren, den där röda, och lät Tornet skaka ännu en gång.
Det var nog bäst så.
Det också.

* * *
Från ingenstans dyker G upp i huvudet. Vänta lite här nu… Vart fan kom hon ifrån? Jag blir alldeles överrumplad och vill tvätta bort henne från näthinnan. Tvätta bort henne med Klorin.
Usch!
Fattades bara det…

Det sista jag hörde om henne var att hon flyttade till Frankrike och aldrig mer ville åka därifrån. Just därför är hon både en hjälte och en anti-hjälte. Hon var modig som tog steget och åkte ifrån samhället hon hatade. Hon är en anti-hjälte för att hon till slut inte orkade med alla blickar i ryggen, alla ord och rymde sin väg.

G är nog den enda som faktiskt älskade mig. På riktigt dessutom! Det är tragiskt att jag aldrig fattade det förrän långt senare och det är djupt tragiskt att jag faktiskt lyckades med konststycket att slarva bort henne.
Det var korkat.
Bara så jävla korkat.

Det sista minnet jag har kvar är en kyss och en blomma.
Blomman är död, men kyssen sitter fortfarande kvar.

Jag kommer nog aldrig att glömma G.

* * *
När jag vaknade hade jag blodsmak i munnen och blev rädd att jag, under natten, hade bitit av mig tungan. Jag har fortfarande ingen aning om varför jag hade blodsmak i munnen när jag vaknade och det stör mig.


/Elfwingson

Svarta, taggiga fjärilar hänger över E’s huvud

För några veckor sedan fick jag ett vykort från T och L. Det föreställde kungafamiljen... Kungafamiljen för helvete! Jag trodde att jag skulle få en hjärnblödning när jag såg bilden. Jag tänkte: ”Så går det när två vänner slår sina kloka huvuden ihop och letar vykort till en riddare utan svärd.”
Jag kan inte låta bli att le varenda gång jag ser det där kortet.

De är så fina.
Inte kungafamiljen alltså... utan vännerna. De är fina.

Förra vintern fick jag ett vykort från mina föräldrar. På baksidan stod det: ”Vi tänker på dig och hoppas att du klarar av det här. Puss och kram.”
Det vykortet hade inte en fyrfärgsbild av kungafamiljen.

* * *
Pratar med E och hon säger att vi är nattdiskare båda två, men att hon inte toppar mitt senaste nattliga rekord när det gäller att diska sent: 03.26.
Än så länge har ingen klagat…

Vi pratar om dialekter.
Givetvis påpekar jag, högt och kristallklart, att östgötskan är underbart vackert och att det enbart därför som jag sökte mig till Norrköping till en början. E säger att hon inte fattar hur jag kan tycka att just östgötskan är så vacker: ”[…] vi har ju bland annat sådana ’fina’ ö:n… Jovisst, hörru du”.

Hon säger att hon tycker att småländska är fint.
Jag håller inte med.

Hon pratar om svarta, taggiga fjärilar med söndertrasade vingar och om hur hennes dag har varit. I nästa andetag säger hon att hon inte förstår hur jag kan tycka att hon är en fin och skön människa trots att hon är tjurig och allmänt sur för det mesta.
Det kan jag inte heller förstå.
Man behöver å andra sidan inte förstå allting.

Hon säger ”Tack för att du gjorde min kväll till en bra kväll!”
Jag förstår ingenting och ögonblicket är över.

* * *
Ringer S mest för att säga ”krya på dig” fastän det är det töntigaste som finns. I vilket fall som helst känns det riktigt fånigt att säga så i det här fallet. Hon berättar om sina upplevelser i ett sterilt rum. Hon säger att jag var den enda som skickade henne blommor och att just den dagen för ett ögonblick blev otroligt varm.

Blommorna är döda nu.
Blommorna är döda, men kortet finns kvar.

* * *
Jag tänker på T och hur han hörde mig rasa. Det var nog inte så kul att höra på.

Jag ska skriva ett brev till honom någon gång.
Han ska få ”[…] ett riktig brev med frimärken”.


/Elfwingson

Någon stal E’s bok på bussen… Upp med det på Löpet fortare än kvickt!

Rullar en cigarett (har glömt vilken i ordningen det är) och läser ännu ett mail från H. Hon sitter på ett Internet-café någonstans i Stockholm och skriver ett sönderhackat mail som har en enda röd tråd: det blir bättre. Hon säger att självförtroendet är en flyktig sak som man kan tro sig ha stenkoll på, men som försvinner lika mystiskt som det kom och att ”du kommer känna dig starkare än vad du gör nu”.
Hon är vacker min vän, när hon säger så.
Jag hade varit lika vacker om jag trott henne.

* * *
E berättar att hon blivit bestulen. Fan, det är skitigt att folk inte kan hålla sina kleptomantassar för sig själva. Vi studenter har ju inte precis några hav av pengar att ösa ur och kurslitteratur är dyrt. Hela historien är djupt tragiskt, så vi sörjer hennes stulna bok i ungefär två sekunder. Sedan ler hon igen och säger att latte är det finaste som finns. E konsumerar mycket latte, musik samt rödvin ”vid behov”. Hon är med andra ord en skön person.

Vi talar om fotografier och varför vi aldrig ler på kort. Vi har för länge sedan redan enats om att det känns asfånigt att le på kort.
Hon säger att bilden i rutan är ond men att hon inte ser mig som en ond person: ”[…] snarare tvärtom”.

* * *
T är en utav mina bästa och närmaste vänner. Det är ingen hemlighet.
Det intressanta är att han är man. Det är i och för sig heller ingen hemlighet med vad som däremot var en hemlighet är att han är min bästa manliga vän och min enda manliga vän. Jag som aldrig någonsin har litat på män förut hittade en vän i T. Det är ju förbanne mig hur stort som helst!
T är min enda manliga vän och det är en utav de stora anledningarna till att jag aldrig, aldrig någonsin tänker lämna honom. Nu vet jag om att han faktiskt kan slå mig på käften och att jag inte tänker lämna honom för att han gjorde det.

Det har jag redan sagt till honom.
Tre gånger dessutom.

* * *
L påminner mig om julen.
Fy fan…
Åh herregud, det är bara november och jag fasar redan för julen. Tomtar, äpplen, bollar och ljus. Glitterfnasar som ska hängas upp, mat som ska ätas upp och julklappar som ska köpas åt de närmast sörjande.
Jag repeterar: fy fan…
En massa människor som springer om varandra, runt varandra och över varandra för att spara in några dyrbara sekunder bara för att de lite snabbare ska kunna övertrassera sina bankkonton. Sedan ska de ha ångest över hur i helvete de ska klara av januari månad utan att inte behöva sälja halva sitt hem.

Kunde inte bara folk chilla över jul och känna att allting inte behöver bli klart i tid?
Det är vad jag tänker göra i alla fall. Jag tänker krypa in i den mest varma av famnar och inte komma fram förrän det är absolut nödvändigt, vilket kommer att bli någon gång i januari.

Samtidigt gillar jag ändå julen som samlingspunkt: den är, trots allt, den enda tiden på året som man åker till sitt gamla hem, träffar familjen och polarna som "blev kvar".
Så just som samlingspunkt är julen bra.
Men det är också det enda.

Nej förresten… Karl-Bertil Jonsson är faktiskt kul att titta på.


/Elfwingson

Kaffe, cigaretter och "Prelude to Destruction 2005" på repeat

Jag hade en tanke på att inte skriva en blogg inatt. Jag hade faktiskt en plan om att gå och lägga mig tidigt. Jag hade en föreställning om att inte sitta uppe med sjuhundra tända stearinljus och lyssna på Kent.

Istället sitter jag i fönstret, röker och dricker kaffe. Jag undrar vad som hände med dagen?
När var det morgon och när i helvete blev det kväll?! Senast jag tittade ut var det fortfarande en vacker höstdag. Nästa gång jag kikade ut var det becksvart. När hände det?
Fan, jag vill ju också vara med när solen försvinner bakom berg och hus på det där mysiga sättet.
Men i morgon kväll ska jag vara på min vakt: jag ska stå uppe på min enda tillflyktsort, taket, och invänta solnedgången. Det kommer säkert att vara mulet. Bara för att lagen om alltings allmäna jävlighet säger mig att det kommer att bli så.

* * *
Läser någonstans att Sveriges studenter aldrig har mått sämre. Jaha? Och det ska hjälpa mig på vilket sätt?
Ser på TV, lyssnar på radio och går till sist vilse i Anna Ternheims vackra röst. Blir rastlös och rusar ut i höstkvällen för att slippa lägenheten som på några ögonblick blev alldeles för trång och ondskefull.

Försöker tänka tillbaka på ett stort ögonblick för hundra år sedan. Någonting som visar sig vara mer än lönlöst eftersom ögonblicket för länge sedan är över. Jag borde ha fotograferat det och stoppat in det bland alla de andra ögonblicken. Förbannar mig själv för ett par sekunder, men inser att det inte är någon idé att gråta över spilld mjölk.

Glor på mig själv i badrumsspegeln. Ser ingenting annat än ett par trasiga ögon som stirrar tillbaka på mig. Lägg av med att stirra så förbannat, jag tycker ju inte om det! Har jag inte sagt det tusentals gånger förut?

Säger ”god natt” till en god vän, S som inte existerar längre men som, trots det, finns runt mig hela tiden och ser till så att jag inte gör eller säger någonting dumt. Ibland lyckas det och ibland lyckas det inte alls. Framförallt den där biten med att ”inte säga någonting dumt” misslyckas ganska så ofta men hon viskar tyst i mitt öra att det inte gör någonting.

* * *
Rullar min trettioförsta cigarett och läser ett mail från H. Hon skriver att hon vet om att man ska försöka, prata om saker och om att man så gärna vill att Kärleken övervinner allt men att både jag och hon vet om att det inte är så. Hon är klarsynt, H.
Hon var lika klarsynt förr i världen också, men skillnaden är att hon nu har gett sig ut i den stora vida världen, hittat Lyckan och aldrig mer kommer att sova oroligt igen. Henne har Livet verkligen fällt i asfalten. Verkligen: heder åt henne!

* * *
Jag har redan en plan om att baka scones på fredag kväll och det är nog min bästa plan hittills. Man borde givetvis leva som man lär men fan vet om det någonsin kommer att lyckas...


/Elfwingson

En kopp kaffe, två bitar socker och mjölk. Sahara Hotnights på stereon och en vän i telefonen. Kan man begära mer?

Nu är alla projekt i hela världen färdiga.

En viss känsla av antiklimax infinner sig, måste jag erkänna. Vad i helvete ska jag nu fylla dagarna med?
Skaffa barn kanske…?

Jag har hört att om man vill ha ett projekt som tar upp all ens tid, så är barn någonting att satsa helhjärtat på. Jag tror att jag väntar ett slag med det där. Först ska man ha ett någorlunda friktionsfritt förhållande (en nåd att stilla be om). Först och främst bör man nog ha en fungerande relation.
Det är en bra början.
Håll käften, man får drömma hur mycket man vill!

Vi män har också biologiska klockor, men vi talar väldigt sällan om det (eller aldrig). Även jag har en biologisk klocka som tickar. Den är i och för sig ställd på snooze.
Det känns bäst så.
Min biologiska klocka är inställd på snooze mest för att jag inte ska göra om samma misstag igen och tro på någonting som till synes verkar bra till en början.

* * *
T ringer och låter som en helt annan person. Han låter nästan myndig och jag blir stel av skräck för någon sekund.
I några minuter pratar vi om just...ingenting. Han låter trött. Han är säkerligen trött. Han borde sova. Eller ännu bättre: han borde sova med huvudet i sin älsklings knä och aldrig behöva oroa sig om framtiden mer.
Faktiskt, det är en utav de många saker T och jag har gemensamt: vi blir inte oroliga. Vi är alltid oroliga…

* * *
Ringer L för att få klarhet i saker och ting.

(Tänk, jag blir lika förvånad varje gång jag ringer någon och de verkligen svarar. På riktigt! Ingen jävla telefonsvarare. Ibland får jag för mig att hela världen brann upp under ett kärnvapenkrig medan jag lyckades med konststycket att somna ifrån allting och blev ensam kvar bland all utbränd aska).

Det jag ville få klarhet i, blir uppklarat under bråkdelen av en sekund och visar sig vara någonting mer positivt än vad jag kunnat ana. Jag försöker förklara någonting ganska mörkt om mig själv, går vilse i mina egna formuleringar och allting faller ihop som en slak ballong. Story of my life, typ.
Minuterna sveper förbi snabbare än snabbast och jag tror att hon ångrar att hon en gång sa att hon hade saknat timslånga samtal.

Förmågan att tala i telefon är en konst jag har finslipat under många år nu. Det är någonting som faller sig naturligt när man under alla år alltid har haft de bästa vännerna på milslånga avstånd. Som sagt: att tala i telefon är en konst som icke ska föraktas.

I vilket fall som helst var det kul att prata med henne. Jag fick ”någonting helt annat” att tänka på, någonting att skratta åt och det fick mig, för några ögonblick, att se på livet i en något ljusare nyans.
Tack L.

* * *
E dyker upp i världens minsta ruta och säger: ”Lite halvblind och lite halvdöv. Faktiskt: lite halvinvalid. Men du sjunger jättefint…”

Du skulle bara veta, E. Du skulle bara veta…


/Elfwingson