Jag tänder alla ljus om finns i hela världen, men vad fan hjälper det mig?

I dag var… Tja, hur ska jag säga… dålig. Eller i och för sig: dagen var nog bra, men kvällen urartade.
Äsch, vad man än säger så blir det bara ett jävla gnäll. Det börjar med att jag rapar upp samma saker om och om igen. Sedan slutar jag med att citera Kent för att försöka avsluta med en mening som anknyter till rubriken och bla bla bla… ”Ja, jag har hört det förut!” ropar mitt sunda (?) förnuft till mig och tycker att jag borde lägga av med att kräkas över allt och alla hela tiden.

* * *
Är okunnighet en välsignelse?
Så fort man börjar veta saker, börjar man även se problem i allting och när man ser problem, känner man att man borde försöka lösa dem på något sätt. Och att lösa problem verka alltid kräva en personlighetsförändring och en sådan förändring innebär oftast att man måste göra saker som inte är kul. Om man är okunnig kan man fortsätta göra det man gillar.
Är nyckeln till allting att vara dum i huvudet och kortsiktigt självupptagen?

Jag sa ju att kvällen urartade…

* * *
E säger att hon har börjat tända sjuhundra ljus om nätterna precis som jag. Hon menar att det är någonting hon tänker fortsätta med eftersom ”[…] man kan ju alltid tänka på vilka chanser som går åt skogen och vilka som dyker upp”.
Hon pratar även om en rapportskrivning som tydligen inte går något vidare. Jag försöker muntra upp henne genom att säga att hennes rapport kommer att sparka alla andra rapporter till månen. Hon skrattar till och säger: ”Dig skulle man ju ha som pojkvän. Då skulle allting vara mycket roligare och enklare!”
Tro mig E, en sådan som mig är nog det sista du skulle vilja ha som pojkvän. Jag skulle bara komplicera din tillvaro på det mest befängda sätt.
Jag lovar.

* * *
Innan jag flyr upp på taket till alla stjärnorna för att avsluta natten, så sneglar jag till på T’s små, välmenande ord, numera uppsatta på kylskåpet: ”Kom i håg: du är bäst”.
Man kan ju låtsas att det går in i alla fall.
Man kan ju alltid låtsas.

Fan ta mig om jag låtsas en gång till.


/Elfwingson

Det tog sex år innan H och jag pratade igen

Jag köpte mig lycka idag. Mest för att jag faktiskt hade råd och det resulterade i ett par jeans och en båttröja.

”Båttröja… Vad fan är det!?” utropar du säkert nu. Då ska jag förklara det för dig: det är en tvärrandig, långärmad t-shirt. Just den här båttröjan var vit med svarta ränder.
Så nu vet du det också. Det vete fan varför jag kallar det för båttröja, men nu är det så. Lär dig att leva med det, kompis!

L menade att jag blir mer och mer av ett popsnöre. Nej, nej… Inte alls så, L. Det är bara ett desperat försök att förhindra mitt galopperande åldrande.
För övrigt tittade den solbrända (och extremt brudiga) tjejen och den asflashiga ”svala” snubben i butiken på mig med ”du-ska-inte-tro-att-vi-har-någonting-här-för-dig-ditt-jävla-liggsår”-ögon. Det gjorde ingenting. Jag var faktiskt beredd att ljuga och säga att kläderna var till min lillebror (som jag inte har).
Det var aldrig någon som frågade. Mest tur för mig. Det var nog bäst för dem att de aldrig sa precis vad de tänkte. Jag höll nämligen på att kräkas på de uppblåsta, löjliga figurerna bakom disken och deras ”ja men guuud, det där är verkligen rätt just nu” som de sa till en stackars vilsekommen yngling som mest hade hamnat fel.
Jag skiter väl fullständigt om det är ”rätt”. Jag ville bara känna mig glad för två minuter. Så dra åt helvete era jävla wannabees med era lismande, förljugna komplimanger. Ta och kryp tillbaka under stenen ni kikade upp ifrån.

Jag kräktes aldrig min bitterhet över dem. Jag gick ut ur butiken och köpte skosnören i stället.
Som sagt: jag köpte mig lycka i dag.

Fast den dagen jag, helt seriöst, påstår att ”jag kan prata med kidsen så att kidsen förstår” så ska jag be någon vänlig själ (typ T eller L) att skjuta mig, för då är det kört. På riktigt.

Men faktum kvarstår:
Jag vill inte bli gammal och jag vill inte dö.
Jag vill inte duka under för någon sjukdom.
Jag vill leva för alltid.
Jag vill aldrig bli gammal och dö.

* * *
Jag biktar för L att jag troligtvis är den enda människan som korrläser mina egna bloggtexter. Det gör absolut ingenting. Ska det vara så ska det vara. Ordning och reda. Var sak på sin plats. Jag är sådan: ett pedantiskt kontrollfreak. Och vet du, jag är den förste att erkänna det.
Sedan kan säkert både T och L hitta två tusen saker till som jag är, men det är sådant man inte låtsas om och sådant man aldrig säger: ”Låt honom hållas med sina krig och besserwisserfasoner” viskar de tyst och låter mig hållas. Det blir nog bäst så. De låter mig vara som jag är, jag vet att ni inte skulle älska mig om jag inte var en grå, mästrande professor som alltid vet bäst och faktiskt aldrig har fel.
Jag har nog aldrig varit så medveten om mina egna fel och brister som nu. Och medan jag inser det läser jag en veckogammal dagboksanteckning:
”Du har inte fattat det än va? Ju sämre du mår desto bättre blir du på att hjälpa andra.”
Story of my life, typ.

Jag kunde kanske försöka skruva tillbaka alla klockor i världen.
Jag kunde kanske försöka få allting ogjort.
Allting jag sagt och gjort och tänkt kan jag försöka vara osagt, ogjort.
Men det gör jag inte.
Någon gång ska även jag bli lika vacker som alla andra och ta konsekvenserna av mitt (ibland) högst tvivelaktiga beteende.
Jag tror att det inträffade för hundra år sedan. Eller bara fyra. Ja, det är nog närmare sanningen: fyra år. Jag slutade att rymma från mig själv för fyra år sedan. Det var då T och L stormade in mitt liv, vände upp och ner på allt, sa sanningar som bara jag kände till och då jag kom ännu närmare mig själv.

* * *
Nu känner sig E ”mycket piggare”. Hon säger ”tack för sällskapet” och menar att det var kul att prata med mig när huvudet sprängdes i ungefär en miljon bitar, halsen sved och medan lägenheten såg ut som ett ”kloakhål”.
På något underligt sätt tyckte hon att det var bra att jag pratade om gitarrer, hemgjort potatismos, varför man aldrig får som man vill och bla bla bla… Och hon skrattade när jag menade att hennes lägenhet hade fått något av ett flyktingtema över sig på grund av sjukdom.

Vänta lite här nu… Är det nu jag ska fråga om vi ska gifta oss?

Den avdankade flickan som går under namnet E, sover djupare än djupast och låter alla kriga omkring henne. Även om kriget skulle flytta in i hennes lägenhet med taggtråd, pansarvärnskanoner och gevär skulle hon bara vända sig om, vira in sig hårdare i sitt duntäcke och somna om.
”Sov gott, E” viskar jag och tassar försiktigt i väg.
Tystare än bomull.

* * *
Någon seglade in hos T. Bara ”så där” liksom.
Been there, done that.
Jag vet hur det att stå där och undra vad som egentligen hände.
Been there, done that.
Jag vet hur det är och undra vad som hade hänt under alla år.
För H och mig tog det tre timmar att dra igenom sex års frånvaro.

Jag vet vad du pratar om.


/Elfwingson

Jag tror att E, helt ofrivilligt, har skapat ett flyktingtema i sin lägenhet

Nu är jag tillbaka i Tornet, min enda tillflyktsort i hela världen. Det är med skräckblandad förtjusning ser jag natten komma mot mig och jag undrar om jag ska sova någonting.
Bara att tänka på det gör att jag inte kommer att kunna somna. Välkommen till mitt liv, kompis! Välkommen!

Och med samma skräckblandade förtjusning kastar jag mig ut i den stora vida världen utanför och försöker se ut som om jag kan någonting. Som om jag vet vad jag talar om. Som om jag har alla svar i hela världen. Det kanske jag har, men faktum kvarstår: jag kan inte hjälpa mig själv när allting kommer omkring. Story of my life. Grattis…
Eller något åt det hållet.

* * *
E ligger alldeles nedbäddad så att bara nästippen sticker fram. Halsfluss är ingenting att leka med kan vi nog slå fast vid det här laget. Jag kommer med mängder av husmoderliga tips för att hon ska bli bättre varvid hon undrar om jag är någon sorts läkare.
”Eehh… Nej, men man har väl snappat upp en hel del med åren” säger jag och tänker att jag har övat mig på L i fråga om att komma med goda råd och tips för att tillfriskna under/efter ett smärre sjukdomstillstånd.

Jag misstänker starkt att E’s lägenhet ser ut som ett flyktingläger, modell sämre. ”Ingenting har blivit gjort. Jag har bara låtit allting förfalla” säger hon och skrattar. Jag hotar med att röja upp i hennes lägenhet, typ diska och sådant där. En mycket bra idé tycker jag själv men när hon säger ”dammsugning” blir jag livrädd och menar att jag helst av allt bara vill spela gitarr. Det kanske går på ett ut: om jag spelar gitarr blir inte lägenheten städad men hon kommer att somna gott.
Välj själv, E.

* * *
Det var gråkallt och jag frös mer än på länge när jag gick min vanliga promenad genom samhället. Det var så jävla kallt och alla kråkor i det lilla samhället skrattade åt mig. De skrattade åt mig för att jag sa att jag aldrig skulle återvända. Men det har jag gjort i alla fall. Varje år. Jag är nog dum i huvudet.
Men om det nu är så att jag verkligen är dum i huvudet så var mitt syfte med resan tillbaka, ädelt och nobelt. Och jag vet att någon uppskattade min korta visit.
Det var det faktiskt värt tre och en halv timme på en buss.

Jag funderar på om jag verkligen har uppnått så mycket. Nej, jag tror faktiskt inte det… Jo förresten, en sak har jag uppnått: jag flyttade ifrån den mest ondskefulla platsen i hela världen där de flesta nu är ensamstående mammor och/eller bara allmänt desillusionerade.

Håna mig om ni vill. Jag rör mig, ni står still…
Fuck you!


/Elfwingson

Trettiotvå kronor och tjugo cigaretter senare

Niohundra stearinljus gör inte natten ljusare.
Tro mig, jag har försökt.
Jag vet inte om jag pallar med att tända tusen stearinljus nästa gång.

* * *
H skickar små störsändningar över kortvågsfrekvensen men når aldrig fram. Jag ber om ursäkt, H. Du kom på mig i ett dåligt ögonblick. Jag ber om ursäkt, jag ska bättra mig.
Jag lovar.

* * *
”Man försöker, försöker och försöker. Och när man inte tycker att man inte ha någonting kvar att ge, så försöker man igen” läste jag i en bok en gång. Många menar att det ska vara så: man ska försöka, för då kan man åtminstone säga att man gjorde ett ärligt försök.
Jag försöker aldrig. Jag gör eller låter bli. Det blir bäst så.

Och när det gäller två människor gör jag mer än för alla de andra.
Trots alla ”… vi ska alla en gång dö” och ”nothing lasts forever” så är jag faktiskt beredd att göra allt för dem.
(OK, det där det blev inte så mycket av en bomb… Det blir mer ett tafatt ”poff”)
Det är inte mycket jag har att säga eller komma med, men nog betyder de alldeles för mycket för mig för att bara glömmas, lämnas och blöda ihjäl. Bring it on och undersök hur långt ni kan gå med den här killen.
Bring it on... Try me.
Jag vet att ni kommer att bli förvånade.

* * *
Jag köper en lott och hoppas på högsta vinsten: en natt med sömn. Men det blir en nitlott, såklart.
Döden kanske står på lur utanför. Jag skulle inte se honom, eftersom lamporna är trasiga utanför min dörr. Det stinker öl i hissen medan festen pågår för fullt på bottenvåningen. ”Ta ert tillfälligt framkallade lyckorus någon annanstans innan jag kräks på er!” Jag sneglar på flaskorna som glor tillbaka: ”Nej, den här gången ska jag inte be er om hjälp”.

* * *
E säger att min röst passar min personlighet ”[…] alltså, den är ju fin”. L säger att jag låter mässade medan T menar att jag alltid borde ha sjungit ”i det där läget”.

Jag vet inte om någon av dem har rätt…

* * *
Alla krigar utanför Tornet, lägenheten faller sönder medan någon ringer och spränger sönder mina trumhinnor med ett hånfullt flin.
Jag vet inte hur många gånger jag suttit på sängkanten och bara… varit. ”Hur i helvete ska jag kunna våga säga sanningen till T. Till L. Till H. Till S. Till… ” o s v. Jag vet inte varför jag inte vågar säga någonting men till slut får även de sanningarna kastade rakt upp i ansiktet.

Handgranater flyger över skyttegravarna och världen sprängs i bitar när jag bestämmer mig:
”Oj, förlåt mig… Ber om ursäkt… Caught you in a bad moment, vännen? Jag håller nog käften i stället medan H talar om sin prins, T talar om sitt jobb, S säger någonting vackert om någon som dog och L bara berättar om sin dag.”
Allting glömdes bort för mycket bättre och fan så mer roliga saker.
Det var mitt fel. Sorry…

I samma sekund knackar det på dörren, alla glasrutor går sönder. Trehundra cigaretter, ett stearinljus och E’s själ brinner upp samtidigt. ”Jaså… Det var bara du, Natt. Stick och brinn, ditt jävla as… Jag hoppas att du är lycklig för att du fick mig att bli rädd igen.”

* * *
I morgon tar jag bussen till den mest ondskefulla platsen i hela världen, och den här gången gör jag det inte ens för min egen skull.

Det kunde ha varit bättre.


/Elfwingson

Niohundra stearinljus gör inte natten ljusare

Jag minns allting som om det vore i går.
Jag är och förblir en obotlig nostalgiker och det är kanske sant att jag inte minns allt, men jag minns allt det jag tyckte lät bra. Jag minns allt som jag tyckte var vackert och jag minns allting som jag tycker är värt att minnas. Det lagras någonstans längst in och försvinner aldrig.
För när jag väl står där och tvingas inse den bittra sanningen, har jag ändå alla minnen kvar. Just därför kommer jag att samla alla minnen i dammiga högar på vinden och aldrig glömma bort vad som hände.
Jag minns allt som om det var i går.

* * *
Ringer H. Inget svar. Ringer K-huset. Inget svar. Ringer hem. Inget svar. Ringer L vilket resulterar i att jag lägger på efter en skrattattack och två glas vatten. Det gör ingenting.
Ringer S och hon talar om eld, IKEA och Göteborg. Vad som helst, S. Säg vad som helst nu… Ge mig någonting som känns. ”Måste gå, måste gå. Tåget går…”
”Måste gå”… Tack, jag har hört det förut. Jag har hört det från ungefär alla människor i hela jävla världen förut. Du vet: story of my life. Grattis.
Går ut. Vill inte gå hem igen. Vill inte… Vill inte… Vill inte… Ger mig själv en ursäkt för att inte behöva gå hem och köper cigaretter. Ursäktar mig inför allt och alla, inklusive mig själv.
Brottas med cigarettpaketet som inte vill det jag vill.
Det är i sådana ögonblick som man känner sig så satans misslyckad som människa. Det är när man inte ens kan öppna ett cigarettpaket på ett normalt sätt som man till slut känner sig som den sämsta människan i världen. Det är liksom någon handling som får personifiera misslyckandet och allting ställs på sin spets och man måste ta ställning till en massa saker.
Jag var misslyckad i dag.
Det kallas karma…

Jag kommer att misslyckas tio gånger innan jag blir det jag verkligen vill bli. Jag kommer att misslyckas tjugo gånger innan jag hittar mig själv igen och jag kommer alltid att misslyckas med konststycket att träffa någon som faktiskt står ut med mig i det långa loppet.

* * *
För hundra år sedan fick jag ett stipendium för att jag var musikalisk mångsidig, för att jag gjorde uppskattade insatser i en teatergrupp (som jag för övrigt hatade mer än allt annat) och för ett gott kamratskap. Den gången var jag stoltare än stoltast. Nu vill jag bara kräkas på det där förbannade stipendiet. Fram till för någon månad sedan stod det i en bokhylla. Nu ligger det väl gömt under några tidningar och där ligger det bra eftersom jag inte klarar av att se det på ett tag nu.

Natten kryper allt närmare…

* * *
För varje pastellfärgat ljudspår jag producerar, frågar jag mig själv:
”Vad har du egentligen uppnått efter alla år? Två pennor med var sitt reklamtryck och en frisyr!” Jag vill bara gömma mig under täcket från barndomen och sova i från hela den här jävla vintern som kommer att bli alldeles för kall för en pojke i lite för stora kläder.
Det är inte kläderna som har blivit för stora.
Det är jag som har krympt.

Natten kryper allt närmare…

* * *
Under alla stjärnor som finns sa L en gång: ”Nu förstår jag varför du går hit upp så ofta” och tittade ut över den finaste utsikt man kan ha: den svarta staden med alla gatlyktorna.
Bara den är värd ett par tusen kronor men det fina är att utsikten är alldeles gratis. Om allting annat gör mig utfattig så är i alla fall utsikten gratis.

Natten är här nu.
Bring it on…


/Elfwingson

"Vem går eldvakt för dig?" - Lars Winnerbäck

För några dagar sedan kastade jag mig ut i praktikens underbara (?) värld. Hittills har det gått bra. Bär man kevlarväst och bär automatvapen, går det vägen. Men jag går fingret på avtryckaren för jämnan, alltid redo att tömma ett helt magasin mot den som vågar komma mig nära.
Och jag väl vågar sova, så sover jag alltid med mina vapen under huvudkudden. Jag är alltid redo att kasta handgranater runt mig i en sista, desperat försvarskamp.
Jag tror att jag rullar ut taggtråd för säkerhets skull.

* * *
H säger att jag är en bra man som, en vacker dag, kommer att träffa någon. Jag skrattar till och hon undrar varför jag skrattar åt sanningen. H, jag skrattade inte åt din sanning, men jag skrattade åt det faktum att du kallade mig ”man”.
Du förstår H, jag är fortfarande en pojkspoling som inte förstår någonting. Jag har inte levt tillräckligt länge för att förstå så värst mycket.

* * *
För några dagar sedan fick jag ett vykort från J. Poststämplat för hundra år sedan och postat på andra sidan jorden. Jag får reda på att hennes älskling har kommit till henne och att de ler hela tiden. Hela världen ler, så även jag. J, snart är du tillbaka i vardagen igen och här har ingenting förändrats. Världen är bara kallare än vanligt.

Välkommen tillbaka… Om du törs.

* * *
Jag går ut ett slag trots att kylan gör mina händer domnar bort och ansikte blir stelfruset. På vägen ser jag en stendöd spindel. Den ligger alldeles ihoprullad och jag hoppas att den fick en snabb död.
”Hellre du än jag, bror korsspindel. Hellre du än jag…” är det enda jag kan tänka.

Herr Lars Winnerbäck frågar vem som går eldvakt för mig. Kanske är det T, kanske är det L eller kanske är det S som inte finns längre och har fått som änglajobb att ständigt vaka över mig.
Eller så är det faktiskt så att de är alla tre som turas om att vaka över mig.
Vad än sanningen är, så är den vacker.

* * *
E talar om brandlarm, matos och vidbrända bullar. Jag kunde inte ha brytt mig mindre men hon tar mig i från verkligheten. Bara för en stund försvinner jag bort från verkligheten, alla krav, skulder, räkningar och… och… och mig själv. Verkligheten finns inte och jag lever i en annan tid, en annan plats och ett annat universum.
Fegt?
Säkert, men jag har å andra sidan aldrig någonsin påstått att jag är särskilt modig.

Jag skulle aldrig höra brandlarmet i Tornet, eftersom jag är halvdöv och just därför är min ömma moder fullkomligt livrädd för att jag ska brinna inne. Brunnit har det gjort så många gånger nu, men jag har än så länge klarat mig med liv i behåll.

“If you’re hanging in there long enough, good things could happen in this world.”


/Elfwingson

Fyrtiofem meter över havet

H och hennes prins har köpt en ny säng. Grattis! Hon fångar mig i ett dåligt ögonblick och jag vill bara skrika åt henne. I stället stampar jag otåligt med foten i golvet och undrar när hennes lyriska ord över madrassen, ska ta slut. Jag vill inte vara kvar i lägenheten. Behovet att andas har vuxit sig alltför stort och jag vill bara ut, ut, UT! Blir förbannad på mig själv ett slag för att jag är en asocial eremit men inser att det är alldeles för sent nu. Alla ögonblick är borta och kommer aldrig mer igen.

* * *
Nu ska T, för ett kort ögonblick, återgå till det stora Lugnet. Förhoppningsvis kommer det att gå bättre än när jag ska göra detsamma. Sov nu, T min vän. Försök att sova, lev desto mer och ta hand om både de stora och små ögonblicken.
Sov gott, min vän.

* * *
När jag kommer in igen hör jag:
”[…] och så släcker dom ner. Alla skyltar, alla ljus. Och när parken ligger tom, inser du att din kväll just tagit slut. Och allting är som förut”. Jag får oerhört bråttom att byta låt. Vad som helst men inte den låten just nu. Det är den sista låten jag behöver. Som sagt: musiken och paniken.

* * *
I samma sekund som jag tänder åttahundra ljus, gör E mig sällskap och talar om sin omusikaliska förmåga, om dagen, om latte, om natten, om tända ljus, middagar och en önskan som aldrig försvinner. Medan hon talar är det hundratals TV-apparater som byter bild i exakt samma ögonblick. Ibland tänker jag alla de andra människorna innanför de ljusa och ombonade fönstren. Det ser så varmt och skönt ut. Bara värmen skulle räcka för mig.

Hon tar mig tillbaka till verkligheten genom att berätta att hon, helt ofrivilligt, har varit tvungen att lyssna på bluesmusik. Till slut gick hon hem. Det var någon som drog i henne mer. Grattis och kul för dig, kompis!
Jag misstänker att hon försöker slå sönder min värld. Stampa sönder glaset under fötterna och röja runt i lägenheten. Hon har precis läst att om en person är blå under ögonen, kan det tyda på att njurarna inte är riktigt som de ska. I så fall har mina njurar lagt av för länge sedan...

* * *
Jag tänkte att jag skulle göra en repris på gårdagens mest vackra ögonblick, solnedgången. Hur tror du att det gick?
Rätt gissat: åt helvete. Och medan allt går åt helvete och natten blir allt kallare, sjunger Michael Stipe: ”Everybody hurts sometimes. So hold on”.

Taket, here I come…


/Elfwingson