Åttor och streck

Alla ”sidoprojekt” är inte alls så oviktiga som de låter…

Plockar upp den röda elgitarren och pluggar den till min stärkare som så många gånger förut. ”Nu jävlar, nu ska Tornet skaka sönder” tänker jag. Men när jag väl har hängt på mig gitarren, krämat upp stärkaren till max märker jag att det faktiskt inte går att få ur sig någonting av den sortens känslor just nu. Jag som trodde att det skulle fungera om något. Tänk så fel jag hade. Istället sätter jag mig ner med Boken och börja rita små åttor och streck i marginalen. ”Äsch, det här går ju åt helvete” tänker jag och blir rastlös tämligen snabbt. Efter två timmar, sjuhundra åttor och streck senare tar jag hissen upp till taket och röker. Det var nog den bästa stunden på kvällen. Jag har faktiskt inte varit uppe på taket på bra länge.
Jag har liksom glömt bort det.

Den svarta östgötahimlen med alla stjärnorna välkomnar mig med en vindil. ”Det är fint med vindilar” ljuger jag och tänder kvällens nionde cigarett. Sparkar lite i snön och undrar om jag borde ringa hem i morgon. Jag borde ju ringa hem och säga att jag lever. För några minuter (eller var det timmar?) tänker jag på mina föräldrar. ”De är så fina, snälla och framförallt väldigt, väldigt gamla” tänker jag. Det är de där båda som har gett mig mod, moral och kärlek genom alla år. Emellanåt oroar de sig för mig och undrar om jag verkligen har några pengar eller mat. Oftast har jag det. Mat alltså. Ibland undrar de om jag verkligen har valt rätt väg när det gäller det här med utbildningen. Jag antar att de är rädda för att jag ska bli en looser som aldrig får ett jobb eller livskvalitet. Jag kanske inte får något jobb som just musikproducent i framtiden men livskvalitet har jag massor av redan nu. Hela tiden.

Jag lovar.

* * *
Skolan är kanske en grej man borde lägga mer energi på?
Fast jag sparar nog energin till mitt exjobb. Då lär det nog fan krävas energi. Vet du, ibland nojjar jag över mitt exjobb. Jag undrar om jag kommer att framstå som en ”riktig” musikproducent eller bara som en everyday-kille som vill producera en kick ass-platta. Det är så mycket som kommer att krävas av mig vid ett och samma tillfälle. Bara en sådan sak som att ungefär åttio procent av kurserna vi läst under tre år ska integreras i exjobbet: musikproduktion så klart men också marknadsföring, företagsekonomi, immaterialrätt, rapportskrivning, studiopsykologi och musikakustik.
Du hör ju själv… Jag kommer nog att behöva all energi som jag kan uppbringa till det där exjobbet.

Men jag vet att när jag väl sitter där bakom mixerbordet kommer alla bitarna att falla på plats och jag kommer slutligen att stå på min framläggning med ett album i handen och berätta om hur allting gick till. Alla kommer att lyssna och dissekera min inspelning. Vända ut och in på min kompetens, försöka plocka ner mig på jorden och säga vad man kunnat göra istället. ”Bring it on” kommer jag att säga då. För jag har det en musikproducent måste ha: fingertoppskänsla samt tron på sig själv och sin artist.

* * *
Det finns så jävla många ”måsten” emellanåt. Fast jag har hittat ett sätt att sålla bland alla måsten: man gör det man tycker ligger högst upp i prioriteringsordningen (med andra ord: det som ger en själslig tillfredsställelse) sedan betar man av resten i tur och ordning samtidigt som man andas mellan varven. Svårare än så är det inte. Jag känner mig som en världsmästare på att förenkla saker. Men ibland ska jag vara svår: jag trilskas som ett barn och bara krånglar till allting.
Kanske helt i onödan.

I vilket fall som helst så känns ”Across The Universe” mest viktigt just nu.
Bara så att du vet.


/Elfwingson

”Nu är det min stund på jorden” - Vilhelm Moberg

Innan jag har vaknat till riktigt får jag ett mess av I som undrar om jag köpte många böcker på bokrean. Helst av allt skulle jag vilja säga att jag köpte ungefär hundra stycken och att alla handlade om krigshistoria i största allmänhet. Eller att jag köpte ett mikrofonlexikon men ”nej” jag hittade faktiskt inte så värst mycket som intresserade mig: en och annan supernischad kokbok, ett par romaner, några barnböcker samt ett otal böcker som handlade om att hitta sig själv. Som sagt: högst ointressanta böcker för mig eftersom jag
1. redan kan laga mat
2. inte har några barn att köpa barnböcker till
3. redan har funnit mig själv

Men för att inte chocka min omvärld helt och hållet så kan jag avslöja att jag bland annat köpte en bok om en soldat som för länge sedan låg i skyttegraven, hade ångest och undrade över om hans mamma skulle känna igen honom när (eller om) han kom hem igen.


* * *
Jag sov länge idag. Man får göra det och jag har inte ett dugg dåligt samvete över det (det är ju långhelg för fan). Egentligen har jag mycket att göra men jag går upp och tar en onödigt lång dusch medan jag tänker igenom en massa viktiga och oviktiga detaljer. Kommer fram till att jag inte oroar mig längre. Hör du det: jag är inte orolig längre. Visst, stundtals känner jag mig fan så ensam, men det är någonting som… Det är någonting som är annorlunda nu. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men att det är annorlunda på ett positivt sätt råder det inga tvivel om.

”Nu är det min stund på jorden” sa Vilhelm Moberg en gång och jag tror fan att det är så. Det är min stund på jorden och jag ska säga till hela världen att det är så.

Som om hela världen inte redan visste om det…


/Elfwingson

Till tonerna av Pachelbel’s ”Canon Suite” somnar jag nästan…

… men bara nästan.

Vet du, för några dagar sedan skulle jag hålla ett sex minuters argumenterande anförande grundad på en debattartikel som vi skulle skriva. Jag kom minsann ihåg att både skriva och lämna in denna debattartikel i tid (wow!) men vad jag helt och hållet glömde bort vara att jag skulle hålla ett argumenterande anförande också.
Så när jag nyvaken (och inte på mitt bästa humör) kom till skolan vid klockan åtta hälsades jag välkommen med ett ”Jaha, då kanske du kan börja då?”
”Eehh… Börja med vad? Dansa vals?” undrade jag.
”Ja, du kanske kan börja med att hålla ditt anförande. Vi låter S ta tiden så du inte håller på för länge.”
”Åh herregud… Anförandet!” tänkte jag medan jag stegade upp framför en förväntansfull (?) klass.
Detta kanske inte låter så farligt och det är det inte heller. Jag har så länge jag minns aldrig haft speciellt svårt att prata inför publik men tricket just den här gången låg i att jag under sex minuter skulle dra igenom hela min artikel (med tes och hela skiten) och dessutom vara beredd att bli opponerad på (med andra ord: opponenterna skulle använda varje andetag de kunde uppbringa för att plocka ner mitt resonemang i atomer).
De andra hade ju i god tid innan gått igenom sina artiklar och kunde således hålla sina argumentationsanföranden utan problem. Jag som då hade lämnat in artikeln kvart i fyra på morgonen, knappt sovit en blund under natten och dessutom var morgontjurig, skulle hålla det här anförandet och låtsas som om jag hade visste om alla retoriska finter i världen.
Jag hade så klart min artikel i huvudet och kunde utan några som helst stolpar eller hjälpmedel (typ PowerPoint-presentation) genomföra mitt lilla anförande utan några som helst problem. Och dessutom få ett bra omdöme från både lärare och kursare.

Ibland tackar man sin lyckliga stjärna över att man har fått förmågan att kunna tala.

* * *
När orden tar slut tar musiken vid.
Musiken och paniken.
Inte alltid, men oftast är det kanske så att när man själv inte har någonting kvar att säga så låter man någon annan säga det. Band som Kent, Radiohead eller Weeping Willows. Artister som Lars Winnerbäck, Chris Isaak eller Anna Ternheim. Du kan säkert komma på ungefär trehundra band och artister till som säger allt det där du inte kan säga just nu.

Om jag var bäst på att prata framför klassen är jag bäst på att lyssna också när någon säger någonting. Jag lyssnar i och för sig inte på alla och detta beror till stor del på att jag från början har dömt ut människor på förhand och inte anser att det som kommer ur deras små strupar inte är värt att lyssnas på.
Jag borde jobba på det där… Jag kanske förlorar som fan på det i längden?

Nåväl, det jag ville komma till var att… Att… Att du inte behöver prata hela tiden. Du kan fråga mig om min dag och jag kan orera i ett par timmar om min mikrofon jag precis har köpt. Du kan fråga någonting om hur vädret ser ut att bli och jag ger dig en fullständig fem-dygnsprognos för hela jävla Östergötland.
Fuck, du behöver i och för sig inte säga någonting. Man måste ju inte prata hela tiden.

Andas, mina vänner.
Andas...


/Elfwingson

När världen brinner är jag redo med vatten

Under ett par kaotiska timmar satt jag och funderade över vart alla mina positiva tankar kommer från. Det är ju ett mysterium värre än… Än… Än någonting annat. Sedan så är det intressant också. Inte för dig kanske, men för mig. Du får helt enkelt lära dig att leva med det.

Nåväl, tillbaka till ämnet…

Är jag kär?
(I någon annan än mig själv) Nej.
Träffar jag någon?
Nej.
Om jag har vunnit på Lotto?
Not so much, no.
Är jag full?
Inte just nu.

Återstår…?
Ja du, det kan man ju undra...
Kan det vara så att allting kommer från insidan? Ja, vet du vad: jag tror faktiskt det. Någonting slog slint i själen och bröt ut. Någonting bröt ut och det känns som en jävligt bra grej. Nej förresten, det inte bara känns som om det är en bra grej. Det är en bra grej.

* * *
När världen brinner kommer jag rusande med vatten, leker vardagshjälte och räddar människor ur lågorna. Och när världen brunnit klart står jag bredvid och petar i askan och mumlar någonting om att ”det blir bättre”.
Vad säger man?

Jag är fin.
Jag har det på papper.


/Elfwingson

Balanserat eller obalanserat? Det är frågan…

Saker som får andra att somna av tristess tycker jag är skitkul! Seriöst: det är ju något allvarligt fel på mig…

Jag går en skapligt tråkig utbildning på tekniska fakulteten här i Norrköping. Den går ut på att producera musik och lära sig (nya) saker om ljudteknik. Tanken med allting är att jag ska jobba med det i framtiden. Någonting som säkerligen kommer att misslyckas, men jag kommer att ha en fil.kand. i musikproduktion (någonting som kommer att visa sig inte betyda ett skit i praktiken).
Jag tycker att det är extremt kul att veta saker om exempelvis signalflöden, mikpreampar, signalteori eller skillnaden mellan en dynamisk mikrofon och en kondensatormik… Kolla här, ungefär 90 procent av er som läste det där somnade medan ni läste det.

Många andra har koola yrken och/eller utbildningar: journalistik, socionomi, lärarutbildningar i alla former, biokemister, kulturvetare, mediaanalytiker, projektledare och så vidare. Listan kan göras lång.
När exempelvis T berättar om sina grävjobb på en tidning blir jag imponerad, ”ooh”- och ”aah”:ar högljutt, tycker att just han är den mest skickliga skribenten i hela världen, är svinstolt över honom och läser hans alster medan jag skryter om att jag minsann är god vän med en tvättäkta journalist.
Någon som viger sitt liv för att informera, peka på orättvisor i vårt djupt orättvisa samhälle och sänka toppolitiker när de går för långt. Det är bra och jag blir lika imponerad och stolt varje gång jag läser någonting av just T. Exempel nummer två rör L: hon läser sig till hur man tar hand om människor (som om hon skulle behöva läsa sig till det. Hon har det ju för fan i blodet). Medan jag var ute och gick en stilla promenad tänkte jag: ”Det är ett fint vägval att ta hand om människor och lära sig alla regelverk omkring det. Ta hand om människor som råkat i svår nöd och få dem att komma tillbaka till verkligheten”. Kom igen, det är ju så fint så man nästan börjar gråta. Viga sitt liv till att hjälpa andra.

Vad lär jag mig på min utbildning? Jo, bland annat hur man snabbpatchar ett digitalt mixerbord, redigerar trumspår som är längre än längst samt hanterar gnällspikar som ska lägga sångspår för första gången i sitt liv. Jag är musikstudions egen Indiana Jones med jättefarliga XLR-kablar.
Jättespännande…

* * *
Idag har jag varit ledig. Hela dagen till och med! Helt otroligt…
Från början hade jag en plan som gick på att städa, diska och allt sådant där man kan ta sig tid till när man är ledig. Det hela föll på att jag sov till typ två och sedan var ju nästan dagen slut. Grattis!
I stället har jag gjort så lite som möjligt. Jag hade faktiskt gjort mig förtjänt av att slappa. Inget plugg, ingen städning, ingenting… Jo förresten, jag ringde och störde L ett slag på eftermiddagen. Men det var väl också det enda av vikt och värde som hände. Med andra ord så har jag varit tämligen onyttig idag och låtit en hel dag gå utan att göra så många vettiga saker.

I och för sig har jag lyssnat på musik och messat I också. Det var nog ganska så vettigt.
På sitt sätt...

/Elfwingson

Ta mig till Isola

“I can see clearly now the rain is gone. I can see all obstacles in my way...” – Jimmy Cliff

Lördag
Jag kommer hem efter en kväll i K-huset. En kväll fylld av pokerspel, sköna kommentarer och straffbart gott thé. Jag halkar nästan omkull, återfår balansen och skrattar till medan jag sjunger på en fin och trallvänlig låt av Jimmy Cliff.
Kommer hem och slänger den svarta rocken på sängen fastän jag inte borde det. I samma sekund minns jag ett samtal tidigare på dagen med L och hur vi pratade om att städning är en bra kanal för mycket. På ett sätt är det nog en kanal, men bloggen är en desto större kanal. Och bättre. Och inte lika tråkig.
Jag älskar mig själv för ett par sekunder för att jag åtminstone aldrig tappade förmågan att uttrycka mig i text.
Jag mår bra men det utesluter inte att jag kan grubbla och tänka över en massa saker. Jag har sagt det både till T och L nu: ett sjukt/skönt läge har infunnit sig. Jag mår bra och ser hur många andra ramlar omkull i snön. Jag har säkert mått bra och varit singel förut också, men det måste vara helt galet länge sedan eftersom jag inte kommer ihåg det. Med andra ord är det ett sjukt/skönt läge som infunnit sig. Den här gången är det inte jag som är låg. Den här gången står jag på andra sidan stängslet och undrar hur det egentligen är med er andra. Medan jag går hem från K-huset sätter jag nästan skrattet i halsen: I säger att hon är låg, har varit det hela veckan och att snöslasket klibbar mot skorna. Så klart att jag kan sätta mig in i det, men jag vet inte om jag vill vara ”räddaren i nöden”.
Inte för alla och inte just nu i alla fall.
Jag lyssnar på Kent och frågar mig själv om jag är lycklig nu? Det kan man nog inte säga, men jag är fan i mig nöjd med mig själv.

Det är min tur nu.

Söndag
Det är en underlig söndag. Jag har pluggat klart och har faktiskt ingenting att göra. Det känns skönt att kunna se på film och dessutom göra det med gott samvete. Jag är ledig i morgon. Ledig. Smaka på ordet: ”ledig”. En hel dag som jag kan spendera hur precis hur jag vill. Jag kan sova bort den och inte vakna förrän på eftermiddagen.
Helst av allt skulle jag vilja göra en ny och förbättrad inspelning av Lisa Ekdahl’s ”I Tveksamhetens Tid” men inser att jag faktiskt inte är på rätt humör för att göra det. Jag är inte på ”Kent-humör”.

Är det en bra grej?


/Elfwingson

Jag behöver ingen utmaning för att beskriva ett axplock av mina egenheter och ovanor (läs ”psykotiska drag”)

Eftersom L tyckte att det var en god idé att dra mig in i det där är jag ju inte sämre än att jag kan gå med på detta. Precis som L så har även jag smått psykotiska drag som folk givetvis stör sig på…

Några av anledningarna till att folk ibland slutar att umgås med mig:

1. Jag spottar hejdlöst runt omkring mig när jag röker (dock aldrig inomhus).

2. Jag blir lätt en besserwisser när jag får orera om någonting jag verkligen förstår mig på, det vill säga krigshistoria eller musikteknik. Jag vill helst att alla andra ska förstå precis vad jag talar om och himlar med ögonen samt dumförklarar hela sällskapet om de råkar ställa en ”dum” fråga till mig i dessa ögonblick.

3. Jag måste ha extrem koll på klockan och tiden överhuvudtaget. Jag får lätta rysningar när någon inte ger en exakt tidsangivelse för exempelvis ett möte. När någon säger ”Vi kan väl ses…typ runt två” får jag olustiga ryckningar kring högra ögat och vill bara skrika.

4. Mina CD-skivor måste sitta i genreordning. Kommer någon hit, plockar ut en skiva, lyssnar på den och inte sätter tillbaka den på samma plats skulle jag kunna ”go postal”. Det är oerhört viktigt att de sitter i ordning annars faller hela genresystemet (och mitt liv) ihop som ett korthus.

5. Jag kan bli fullständigt vansinnig om någon lägger smörkniven till att balansera ovanpå smörpaketet i kylskåpet efter användning. Det är ju helt enkelt ett sinnesjukt beteende och går inte att försvara på något sätt! Smörkniven använder man en gång och sedan lägger man den i disken, inget snack om den saken.


Men jag har bra sidor också, jag lovar…


/Elfwingson