Undrens tid är inte förbi…
I dag vaknade jag vid halv elva… Och gick upp dessutom! Hurra.
Nej, jag var inte full, hög eller någonting annat. Däremot skulle jag äta lunch med I så det var därför jag gick upp så tidigt. Men det ska erkännas att det var en något sömndrucken Elfwingson som öppnade ögonen vid halv elva, drack sitt morgonkaffe, satt på sängkanten och stirrade in i väggen. Jag måste göra det när jag vaknat. Stirra in i väggen alltså. I minst en kvart. Får jag inte göra det blir jag hyperbutter resten av dagen och spyr cynismer, sarkasmer och allmän dålighet runt mig. Dessutom tenderar jag att bli ofantligt observant på min omvärld. ”Jag gnäller inte. Jag observerar bara” brukar jag säga då. Men både du och jag vet om att det är gnäll till ett hundra procent. Men illusionen är fin, OK?!
Vart var jag nu igen...?
Tusentals studenter vallfärdar varje vardag till Huset för att hetsa i sig sprödbakad torsk under en timme. Tusentals studenter stressade i sig en kopp kaffe i dag medan de hela tiden tittar på sina armbandsur och undrar om de ska dö nu eller efter föreläsningen. De jobbar på blödande magsår antar jag.
Varken jag eller I stressade när vi åt. Det kändes bra. Jag kan vara duktig på det också. Men jag kände mig konstig. Jag brukar nämligen inte äta. Inte sittandes i alla fall. Jag förtära min lunch vid köksbänken (nota bene: med ytterjackan fortfarande på) skumma igenom Metro och äta på ungefär tjugo minuter. Sedan brukar jag röka en cigarett, dricka en kopp kaffe medan jag läser de artiklar jag fann mest intressanta. När jag väl är klar med det brukar klockan vara typ fem minuter över ett och jag får plötsligt väldigt bråttom och blir tvungen att halvspringa ner till campusområdet. Jag har inte blödande magsår. Inte än.
Under vårt sympatiska lunchsamtal berättade I att hon kan ta extremt lång tid på sig under morgonen för att hon inte vill stressa. ”Nä, vem fan vill stressa?” tänker jag och äter samtidigt upp ännu en bit av kycklingen med tillhörande currysås och ris. Tänker på den gången då jag nästan höll på att försova mig till en extremt viktigt föreläsning. Jag tror att från stunden jag klev upp till att jag stod nere vid campusentrén tog det nio minuter. Och då hann jag duscha! Då var det inte tal om att sitta och stirra in i väggen i en kvart.
(Jag hann till föreläsningen. Med en minut till godo också…)
Efter den där trevliga lunchen försvann dagen under en mördande tråkig föreläsning. ”FÖ 13-17… Fuck that!” tänkte jag och gick hem vid klockan fyra. Då var jag otroligt stolt över mig själv att jag hade orkat så länge ändå. Jag har väl mer viktiga saker för mig än att sitta där och glo. Ringa T exempelvis. Han vrålade och gastade i luren som vanligt. Inte till mig den här gången dock. Men jag insåg att han verkligen låter som om han skäller ut en i bland fastän han inte gör det. Han låter på det sättet, jag lovar. Det tog ett tag innan jag fattade det. Men det var länge sedan nu som jag käftade emot honom och härjade med honom om det där. Det är liksom ingen idé längre. Man får liksom låta honom hållas: låta honom stimma lite, skrika några väl valda könsord och svordomar. Sedan lugnar han ner sig.
Oftast.
Jag tycker om T eftersom att han är bra att ha till hands, vare sig det är under en fotosession i Bergsjön eller när man har fått ett psykbryt. Då låter han inte som om han skäller ut en.
Då är han lugn.
Då gör han mig lugn.
* * *
I morgon kommer L tillbaka från sin beundransvärda syssla. Då ska jag ringa henne och välkomna henne tillbaka medelst historier från förr och varför jag inte vare sig vill eller kan förklara en massa saker jämt. Och sedan ska jag berätta om att jag kommit fram till veckans finaste tanke: den om mig själv.
/Elfwingson
torsdag, mars 30, 2006
tisdag, mars 28, 2006
”Vet du om en sak? Du ser extremt ledsen ut när du tänker så att man bara vill krama dig…” – K
Blir väckt två gånger av telefonen och jag kan bara tänka: ”Och jag som sov så gott”. Men jag klättrar till slut ur sängen och funderar på vad som ska hända härnäst. Går ut för att möta det lilla som är kvar av dagen. Det regnar ymnigt och blåser. ”Fy fan, vad alla ser glåmiga ut” är det första jag tänker när jag står nere på stan och försöker komma ihåg varför jag gick ut. Ser jag lika glåmig ut? Säkerligen. En alldeles vanlig, orakad, glåmig student med sjuhundra matlådor i kylskåpet. Ett barn håller ett krampaktigt grepp om sin mammas hand för att inte ramla omkull och drunkna i vattenpölarna. Jag tänder en cigarett och kör ner händerna ännu djupare i den svarta läderrocken. ”Fan jag borde ha tagit på mig handskarna” tänker jag medan tusen bilar susar förbi. Jag hör dem inte. Jag hör väldigt dåligt överlag, men det här är ju löjligt. Tänker på någonting L påpekade för några dagar sedan: att jag hör väldigt dåligt när jag jobbat med exempelvis mixning. Då hör jag knappt någonting och måste således prata tämligen högt exempelvis i telefonen. Vanligtvis brukar min dövhet släppa efter någon dag och återgå till ”normal” tinnitus och då är allting nästan fint. I samma sekund som jag grubblat färdigt över min tinnitus är jag hemma igen och rasar ner i stolen och stänger ner tusen blinkande fönster. Då piper mobilen till och K tycker absolut att vi borde ses över en kaffe. ”Åhh, jag som precis kom hem! Nej fan, jag vill inte gå ut igen” gnäller jag. Men K är envis som synden och kommer i stället upp till min lägenhet femton minuter senare. Vi dricker kaffe med mjölk och pratar om hur trist det kan vara att plugga i bland. ”Det ser ut att bli en bra dag i alla fall” tänker jag.
Men…
Någonting som var en trevlig kaffestund urartade och blev till någonting… Eh… Mindre bra. Don’t get me wrong, jag tycker att K är en bra människa. Hon är rolig, skön och skulle verkligen inte banga på en snöbollsmatch till. Som sagt var: bra. Men i ett förhållande måste nog svaret bli ett ”nej”. Jag tycker inte att jag är bra för K eller att hon är bra för mig. Jag tycker verkligen inte om mig själv när jag tvingas att skjuta ner personer och göra dem ledsna. ”Man kan inte göra en omelett utan att krossa ett par ägg” brukar jag säga men när det kommer till mig själv vill jag helst inte krossa ett par ägg. Jag vill inte krossa några ägg alls. Jag vill bara att allting ska vara som vanligt utan komplikationer. Jag vill kunna hänga med K som vanligt och inte behöva känna att jag bromsar upp mig själv i vissa samtal. Nu verkar det vara så att det är en omöjlighet att fortsätta den där interaktionen som var så bra, skön och fylld med kaffe. Allting vändes upp och ner i dag för att K sa att hon var kär. I mig dessutom, vilket försvårar saker och ting på ett allvarligt sätt. Men jag blev fan i mig tvingad till att bli brutalt uppriktig till slut. När jag tyckte att jag varit kristallklar insåg jag till min fasa att det inte var speciellt kristallklart i K’s värld. Vad gör man?
Man blir som sagt var rak (läs: brutalt uppriktig) men försöker samtidigt hitta de rätta orden som inte gör för ont att höra. Man säger saker som man menar och hoppas samtidigt att de sakerna ska låta bra medan man känner sig som om man är sämst i världen. När hon gick var hon ledsen fastän hon sa att hon var OK och mådde bra. Hon försökte le men det gick faktiskt inget vidare.
/Elfwingson
Men…
Någonting som var en trevlig kaffestund urartade och blev till någonting… Eh… Mindre bra. Don’t get me wrong, jag tycker att K är en bra människa. Hon är rolig, skön och skulle verkligen inte banga på en snöbollsmatch till. Som sagt var: bra. Men i ett förhållande måste nog svaret bli ett ”nej”. Jag tycker inte att jag är bra för K eller att hon är bra för mig. Jag tycker verkligen inte om mig själv när jag tvingas att skjuta ner personer och göra dem ledsna. ”Man kan inte göra en omelett utan att krossa ett par ägg” brukar jag säga men när det kommer till mig själv vill jag helst inte krossa ett par ägg. Jag vill inte krossa några ägg alls. Jag vill bara att allting ska vara som vanligt utan komplikationer. Jag vill kunna hänga med K som vanligt och inte behöva känna att jag bromsar upp mig själv i vissa samtal. Nu verkar det vara så att det är en omöjlighet att fortsätta den där interaktionen som var så bra, skön och fylld med kaffe. Allting vändes upp och ner i dag för att K sa att hon var kär. I mig dessutom, vilket försvårar saker och ting på ett allvarligt sätt. Men jag blev fan i mig tvingad till att bli brutalt uppriktig till slut. När jag tyckte att jag varit kristallklar insåg jag till min fasa att det inte var speciellt kristallklart i K’s värld. Vad gör man?
Man blir som sagt var rak (läs: brutalt uppriktig) men försöker samtidigt hitta de rätta orden som inte gör för ont att höra. Man säger saker som man menar och hoppas samtidigt att de sakerna ska låta bra medan man känner sig som om man är sämst i världen. När hon gick var hon ledsen fastän hon sa att hon var OK och mådde bra. Hon försökte le men det gick faktiskt inget vidare.
/Elfwingson
måndag, mars 27, 2006
Det som var och det som aldrig blev
Tanken över att komma hem till en tyst och tom lägenhet fick mig att ta en promenad i kväll. När jag väl var hemma igen hade jag kommit fram till både det ena och det andra. Och vet du, lägenheten var varken tom eller tyst. Den var i stället full av bra minnen och Jocke Berg som sjöng om natten och fotografier på väggen och tretusen ljus och gitarrer och vin…
Läser ett gammalt mail från L. Drömmer mig bort. Tänker på T. Tänker på L. Tänker på mig själv. Läser trehundra mail till från förr i världen och alla tankar blir nästan för stora för pojken i Tornet. Går upp på taket, röker, tänker, brottas med mina egna tankar ett slag, förlorar kriget, slåss med väderkvarnar. Kvarnar… ”Gårda kvarnar”. Håkan Hellström. Tänker på T. Lyssnar på mer musik. Herr Winnerbäck och herr Berg. Mer musik. Lyssnar på en demo-EP. ”Fredsgatan”. Tänker på L.
Tänker på våren och i samma ögonblick börjar det att snöa. Jävla snö. Men den är fin ändå på något sätt. ”Det är fint med snö i mars” ljuger jag högt. Tänker på min novell. Vill egentligen inte skriva klart den där förbannade novellen. Men vill ändå skriva klart den för att… För att... Fan också: ambivalens. Grattis!
Återgår till mailboxen. Blir supernostalgisk och vill skriva hundratusentals ord i Boken. Fixar det inte. Lägger ner pennan. Tar upp den igen och skriver någonting i marginalen. Klottrar över det med streckgubbar, döda ögon och svarta ljus som för länge sedan brunnit ut. ”Jag är nog för trött för det här och borde sova” tänker jag. Kan inte sova eftersom att tonen i örat är alldeles för stark.
Fan...
/Elfwingson
Läser ett gammalt mail från L. Drömmer mig bort. Tänker på T. Tänker på L. Tänker på mig själv. Läser trehundra mail till från förr i världen och alla tankar blir nästan för stora för pojken i Tornet. Går upp på taket, röker, tänker, brottas med mina egna tankar ett slag, förlorar kriget, slåss med väderkvarnar. Kvarnar… ”Gårda kvarnar”. Håkan Hellström. Tänker på T. Lyssnar på mer musik. Herr Winnerbäck och herr Berg. Mer musik. Lyssnar på en demo-EP. ”Fredsgatan”. Tänker på L.
Tänker på våren och i samma ögonblick börjar det att snöa. Jävla snö. Men den är fin ändå på något sätt. ”Det är fint med snö i mars” ljuger jag högt. Tänker på min novell. Vill egentligen inte skriva klart den där förbannade novellen. Men vill ändå skriva klart den för att… För att... Fan också: ambivalens. Grattis!
Återgår till mailboxen. Blir supernostalgisk och vill skriva hundratusentals ord i Boken. Fixar det inte. Lägger ner pennan. Tar upp den igen och skriver någonting i marginalen. Klottrar över det med streckgubbar, döda ögon och svarta ljus som för länge sedan brunnit ut. ”Jag är nog för trött för det här och borde sova” tänker jag. Kan inte sova eftersom att tonen i örat är alldeles för stark.
Fan...
/Elfwingson
måndag, mars 20, 2006
Jag skulle nog bli ganska uttråkad av en projektledarutbildning...
I dag har jag fördjupat mig i en kurskatalog utgiven av Högskolecentrum. Inte för att jag har fått ett ryck och tänker byta utbildning, utan mest för att bilderna var trevliga…
Sedan tänkte jag lite längre än så och kom fram till att jag ratade ungefär 90 % av utbildningarna i ovan nämnda kurskatalog och insåg att jag inte skulle ha tålamod att vare sig arbeta med människor, barn eller IT-information. Min plats i livet är och förblir inom områdena: musikteknik, musikproduktion, stämarrangering, pop-psykologi/filosofi samt lite gitarrspel då och då.
Till allas glädje…
Resterande 10 % av utbildningarna och kurserna sa mig absolut ingenting (kom igen: Myter, riter och symboler… Vad fan är dealen med det?) och jag blev mer och mer övertygad om att jag till slut hamnade jävligt rätt när det kommer till utbildning. Jag har förstått att det inte är så bland många studenter. Efter en längre tids forskande på egen hand bland vänner, bekanta och ”the average student on campus” insåg jag att ungefär hälften av den genomsnittliga studenten helt enkelt tröttnar på sin utbildning efter cirka två år. Då lackar man ur och vill absolut inte syssla med det man pluggar till. Anledningarna skiftar men vad som också är intressant är att studenten efter cirka tre-fyra månader tar sig i nackskinnet, börjar plugga på allvar och till slut tycker att det är kul med exempelvis modellering och simulering, matematisk fysik eller diskret matematik och logik.
Är då utbildningen så åt helvete tråkig eller är det bara studenten som hade för stora planer? Troligtvis är det så att studenten efter en ganska upplyftande första termin inser vilket misstag han/hon begått och börjar tycka att exempelvis möbeldesign kan vara något. Men man ska inte ge upp. Man har väl ändå valt sin utbildning av en anledning och ska inte låta sig nedslås av att det kan vara lite långtråkigt emellanåt. Min egen utbildning var katastrofalt tråkig under termin fyra, men det berodde på att vi läste musikakustik som (näst efter gehörslära) var det tråkigaste jag någonsin läst.
* * *
L kräktes nog lite på mitt positiva humör och det är inte utan att jag också gör det ibland. Exempel: jag noterade (för andra gången under de senaste veckorna) med glädje att det fortfarande är ljust vid halv sex på eftermiddagen. Och stärkt av detta faktum blev jag så till mig att jag tog en rask promenad. Du hör ju själv… Man tar inte en ”rask promenad” bara så där! Jag misstänker att jag trillat ur sängen någon gång under natten och att någonting gått sönder i huvudet på mig.
Men så illa är det nog inte.
Jag ska nog ta en ”rask promenad” i morgon också.
/Elfwingson
Sedan tänkte jag lite längre än så och kom fram till att jag ratade ungefär 90 % av utbildningarna i ovan nämnda kurskatalog och insåg att jag inte skulle ha tålamod att vare sig arbeta med människor, barn eller IT-information. Min plats i livet är och förblir inom områdena: musikteknik, musikproduktion, stämarrangering, pop-psykologi/filosofi samt lite gitarrspel då och då.
Till allas glädje…
Resterande 10 % av utbildningarna och kurserna sa mig absolut ingenting (kom igen: Myter, riter och symboler… Vad fan är dealen med det?) och jag blev mer och mer övertygad om att jag till slut hamnade jävligt rätt när det kommer till utbildning. Jag har förstått att det inte är så bland många studenter. Efter en längre tids forskande på egen hand bland vänner, bekanta och ”the average student on campus” insåg jag att ungefär hälften av den genomsnittliga studenten helt enkelt tröttnar på sin utbildning efter cirka två år. Då lackar man ur och vill absolut inte syssla med det man pluggar till. Anledningarna skiftar men vad som också är intressant är att studenten efter cirka tre-fyra månader tar sig i nackskinnet, börjar plugga på allvar och till slut tycker att det är kul med exempelvis modellering och simulering, matematisk fysik eller diskret matematik och logik.
Är då utbildningen så åt helvete tråkig eller är det bara studenten som hade för stora planer? Troligtvis är det så att studenten efter en ganska upplyftande första termin inser vilket misstag han/hon begått och börjar tycka att exempelvis möbeldesign kan vara något. Men man ska inte ge upp. Man har väl ändå valt sin utbildning av en anledning och ska inte låta sig nedslås av att det kan vara lite långtråkigt emellanåt. Min egen utbildning var katastrofalt tråkig under termin fyra, men det berodde på att vi läste musikakustik som (näst efter gehörslära) var det tråkigaste jag någonsin läst.
* * *
L kräktes nog lite på mitt positiva humör och det är inte utan att jag också gör det ibland. Exempel: jag noterade (för andra gången under de senaste veckorna) med glädje att det fortfarande är ljust vid halv sex på eftermiddagen. Och stärkt av detta faktum blev jag så till mig att jag tog en rask promenad. Du hör ju själv… Man tar inte en ”rask promenad” bara så där! Jag misstänker att jag trillat ur sängen någon gång under natten och att någonting gått sönder i huvudet på mig.
Men så illa är det nog inte.
Jag ska nog ta en ”rask promenad” i morgon också.
/Elfwingson
söndag, mars 19, 2006
Det första jag hörde i dag var telefonsignalen
…sedan A som sa ”hej”.
När jag vaknat till på riktigt började jag dagen med att äta ett äpple och fundera på det där med telefonsamtal. Att det är många som väckt mig genom åren är ingen hemlighet. Mången är dem som hört det där grumliga ”ja, hallå?” från mig (och säkert skrattat halv ihjäl sig åt hur jävla borta jag kan låta om morgonen). I alla fall… Vet du vad som är värst då? Om vederbörande frågar: ”Väckte jag dig?” Ja men vad fan tror du? Vad låter det som? Som om jag var pigg, alert och med i matchen? No way.
OK, det näst värsta som vederbörande kan säga näst efter sitt ”Väckte jag dig?” är att säga ”Åh förlåt, då ringer jag senare”. Ja men herregud! Du har redan väckt mig och vet säkerligen om att det är typ omöjligt för mig att somna om. Då är det ju redan för sent. Jag blir så trött…
När min söndag ändå var förstörd så kunde jag efter mitt lilla äppeläventyr lika gärna ta hissen upp till taket, betrakta utsikten och röka ett par cigg. På väg upp noterar jag att hissen stinker öl, vin och… Hallonkräm?
Kan det verkligen stämma? Min näsa ljuger inte och det stämmer säkert att det även luktar hallonkräm i hissen eftersom medieteknikerna har haft tentafest och då kan uppenbarligen vad som helst hända. Och det tycks ha hänt också.
Jobbigt.
* * *
Det farliga med att vara långledig är att dagarna liksom flyter ihop på ett olustigt sätt. Är man även som jag, en sjusovare av rang, blir det extra jobbigt eftersom jag inte har någon egentlig koll på vilken veckodag det är. Men i dag har jag enligt en säker källa fått det bekräftat: det är söndag. Det känns bra att veta att åtminstone min källa har stenkoll på veckodagarna. Ofantligt nöjd med detta faktum att det faktiskt är söndag tar jag en långpromenad i den varma solen. Det får liksom att vakna på allvar. Men vad som inte kan försvinna är tanken på att jag är långledig ända fram till fredag. ”Det är nästan som paradiset” tänker jag men i stället för att fastna i tanken (som jag kan vara duktigt på) tar jag itu med den slitsamma, men ack så nödvändiga, process som städningen faktiskt är. Med dammtussar stora som kameler och ett berg med disk större än din studieskuld är det faktiskt nödvändigt att sätta igång. Så med eftermiddagens sista strålar av varma sol städar jag både mycket och länge medan jag lyssnar på Green Day.
Jag kommer att sakna den här härliga studentbubblan när jag är klar med min utbildning.
/Elfwingson
När jag vaknat till på riktigt började jag dagen med att äta ett äpple och fundera på det där med telefonsamtal. Att det är många som väckt mig genom åren är ingen hemlighet. Mången är dem som hört det där grumliga ”ja, hallå?” från mig (och säkert skrattat halv ihjäl sig åt hur jävla borta jag kan låta om morgonen). I alla fall… Vet du vad som är värst då? Om vederbörande frågar: ”Väckte jag dig?” Ja men vad fan tror du? Vad låter det som? Som om jag var pigg, alert och med i matchen? No way.
OK, det näst värsta som vederbörande kan säga näst efter sitt ”Väckte jag dig?” är att säga ”Åh förlåt, då ringer jag senare”. Ja men herregud! Du har redan väckt mig och vet säkerligen om att det är typ omöjligt för mig att somna om. Då är det ju redan för sent. Jag blir så trött…
När min söndag ändå var förstörd så kunde jag efter mitt lilla äppeläventyr lika gärna ta hissen upp till taket, betrakta utsikten och röka ett par cigg. På väg upp noterar jag att hissen stinker öl, vin och… Hallonkräm?
Kan det verkligen stämma? Min näsa ljuger inte och det stämmer säkert att det även luktar hallonkräm i hissen eftersom medieteknikerna har haft tentafest och då kan uppenbarligen vad som helst hända. Och det tycks ha hänt också.
Jobbigt.
* * *
Det farliga med att vara långledig är att dagarna liksom flyter ihop på ett olustigt sätt. Är man även som jag, en sjusovare av rang, blir det extra jobbigt eftersom jag inte har någon egentlig koll på vilken veckodag det är. Men i dag har jag enligt en säker källa fått det bekräftat: det är söndag. Det känns bra att veta att åtminstone min källa har stenkoll på veckodagarna. Ofantligt nöjd med detta faktum att det faktiskt är söndag tar jag en långpromenad i den varma solen. Det får liksom att vakna på allvar. Men vad som inte kan försvinna är tanken på att jag är långledig ända fram till fredag. ”Det är nästan som paradiset” tänker jag men i stället för att fastna i tanken (som jag kan vara duktigt på) tar jag itu med den slitsamma, men ack så nödvändiga, process som städningen faktiskt är. Med dammtussar stora som kameler och ett berg med disk större än din studieskuld är det faktiskt nödvändigt att sätta igång. Så med eftermiddagens sista strålar av varma sol städar jag både mycket och länge medan jag lyssnar på Green Day.
Jag kommer att sakna den här härliga studentbubblan när jag är klar med min utbildning.
/Elfwingson
lördag, mars 18, 2006
Litteratur för en uttråkad musikproducent
Jag är inte mörkrädd men rätt sorts noveller kan skrämma upp mig rejält.
Det ska mycket till om jag tycker att en bok är tillräckligt bra för att sträckläsas. Fredrik Lindströms ”Vad gör alla superokända människor hela dagarna” läste jag ur på bussen hem från Västervik för ett tag sedan och den boken är således en sådan bok som är tillräckligt bra att sträckläsas. H P Lovecrafts’ novellsamlingar går också bra, men vad jag har förstått så är det inte så många som uppskattar den gotiska skräckromantiken längre. Det stör mig lite. Genren med banbrytarna Edgar Allan Poe och H P Lovecraft i spetsen intresserar mig och har gjort det sedan jag var liten. Lite av tjusningen ligger i att de båda författarna var synnerligen småtokiga var och en på sitt vis (Poe exempelvis, var morfinberoende medan Lovecraft var galen och både hörde röster och såg underliga saker som ingen annan såg). Som sagt, de var galna på riktigt men det visste jag inte när jag läste deras noveller första gången. Sedan växte jag upp och började läsa in mig på massor av fakta om de där båda författarna. När jag hade upptäckt det blev deras noveller ännu mer skrämmande.
”Men vad i helvete är gotisk skräckromantik?” undrar du kanske. Du har naturligtvis läst (eller sett för den delen) någonting av Stephen King? Nu tycker jag inte att Stephen King skriver så värst bra böcker, men där har du någon form av ”skräckromantik light” typ. King erkänner högt att han är extremt inspirerad av just Lovecraft och det är lika bra att gå till inspirationskällan om du vill läsa bra noveller. Eller så kan du Läsa Dean R Koontz och få en rejäl dos med sci-fi/skräck/thriller rakt in i ditt stillsamma blodomlopp. Även Koontz sägs vara inspirerad av Lovecraft men han har i alla fall tagit vissa element från Lovecraft och gjort en egen grej av det.
Så spring bums iväg till ett bibliotek nära dig och låna in dig på en löjligt stor hög med bra litteratur.
/Elfwingson
Andra böcker du borde läsa är Tärningsspelaren (Rhinehart), Rosens Namn (Eco) samt Den skrattande polisen (Sjöwall-Wahlöö).
Det ska mycket till om jag tycker att en bok är tillräckligt bra för att sträckläsas. Fredrik Lindströms ”Vad gör alla superokända människor hela dagarna” läste jag ur på bussen hem från Västervik för ett tag sedan och den boken är således en sådan bok som är tillräckligt bra att sträckläsas. H P Lovecrafts’ novellsamlingar går också bra, men vad jag har förstått så är det inte så många som uppskattar den gotiska skräckromantiken längre. Det stör mig lite. Genren med banbrytarna Edgar Allan Poe och H P Lovecraft i spetsen intresserar mig och har gjort det sedan jag var liten. Lite av tjusningen ligger i att de båda författarna var synnerligen småtokiga var och en på sitt vis (Poe exempelvis, var morfinberoende medan Lovecraft var galen och både hörde röster och såg underliga saker som ingen annan såg). Som sagt, de var galna på riktigt men det visste jag inte när jag läste deras noveller första gången. Sedan växte jag upp och började läsa in mig på massor av fakta om de där båda författarna. När jag hade upptäckt det blev deras noveller ännu mer skrämmande.
”Men vad i helvete är gotisk skräckromantik?” undrar du kanske. Du har naturligtvis läst (eller sett för den delen) någonting av Stephen King? Nu tycker jag inte att Stephen King skriver så värst bra böcker, men där har du någon form av ”skräckromantik light” typ. King erkänner högt att han är extremt inspirerad av just Lovecraft och det är lika bra att gå till inspirationskällan om du vill läsa bra noveller. Eller så kan du Läsa Dean R Koontz och få en rejäl dos med sci-fi/skräck/thriller rakt in i ditt stillsamma blodomlopp. Även Koontz sägs vara inspirerad av Lovecraft men han har i alla fall tagit vissa element från Lovecraft och gjort en egen grej av det.
Så spring bums iväg till ett bibliotek nära dig och låna in dig på en löjligt stor hög med bra litteratur.
/Elfwingson
Andra böcker du borde läsa är Tärningsspelaren (Rhinehart), Rosens Namn (Eco) samt Den skrattande polisen (Sjöwall-Wahlöö).
onsdag, mars 15, 2006
”Offline”
För några kvällar sedan när jag var på väg till K-huset tänkte jag: ”Det är någonting sjukt med ljuset ikväll. Det är någonting som inte stämmer… Vad fan är det med ljuset?” När jag kom fram till porten slog det mig: ”Det är ju för helvete ljust nu!” För en månad sedan vid den här tidpunkten var det kolsvart och man undrade om det någonsin skulle bli ljust. Och nu är det faktiskt ljust vid halv sex på eftermiddagen. OK, det blir fortfarande mörkt tämligen snabbt men det är ju ljust ute mycket längre. Nu kan man ju börja drömma om våren på allvar. Men jag vet inte. Jag har aldrig gillat vintern speciellt mycket förrän nu och jag vet att jag kommer att sakna den här vintern när den en gång försvinner. Det känns nästan vemodigt på något sätt.
Så typiskt mig på något sätt: att vända någonting bra och fint till någonting vemodigt. Å andra sidan behöver någonting vemodigt inte vara dåligt, eller hur?
* * *
Jag har spenderat massor av tid med mig själv i kväll och det kändes helt OK. Jag såg till att vara offline, stängde av mobilen, fixade en alldeles ny spellista, sträckläste en bok, bakade scones, drack löjligt mycket thé och mådde alldeles förträffligt (om jag haft ett badkar hade jag säkert typ badat mig till döds också). ”Förträffligt var ordet, sa Bull”. Det där med ”kvalitetstid” ska jag fortsätta med för det kändes bra.
Hela kvällen.
/Elfwingson
Så typiskt mig på något sätt: att vända någonting bra och fint till någonting vemodigt. Å andra sidan behöver någonting vemodigt inte vara dåligt, eller hur?
* * *
Jag har spenderat massor av tid med mig själv i kväll och det kändes helt OK. Jag såg till att vara offline, stängde av mobilen, fixade en alldeles ny spellista, sträckläste en bok, bakade scones, drack löjligt mycket thé och mådde alldeles förträffligt (om jag haft ett badkar hade jag säkert typ badat mig till döds också). ”Förträffligt var ordet, sa Bull”. Det där med ”kvalitetstid” ska jag fortsätta med för det kändes bra.
Hela kvällen.
/Elfwingson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)