Snart är allting som vanligt igen, jag lovar

Det har varit en... Omtumlande dag minst sagt. Vi började repa med H-bandet idag efter cirka två veckors uppehåll och jag fasade för hur mycket jag skulle ha hunnit att glömma bort. Åtskilligt trodde jag men den där repetetiva inlärningen visar sig faktiskt ha en funktion för mina sånginsatser satt som de skulle. Men när jag kom hem i från repet såg vardagen fortfarande inte speciellt rolig ut så jag gjorde det jag borde göra: liva upp stämningen lite genom att dels ringa L och dels genom att laga mat. Båda sakerna fick vardagen att bli ett par nyanser ljusare.

Efter en helg som varit alldeles varm och solig och ”våren är här nu” fortsatte måndagen med ett ganska så trist väder: regn. Ett trist, lamslående och gråsuddigt regn och i dag var det inte lika många som brast ut i ett: ”Åh, nu är våren äntligen här”. Fast jag gick en promenad i alla fall mest för att upprätthålla illusionen.
Det gick bra det med.

/Elfwingson

Inuti kuvert med prydligt textade adresser

Vet du, jag såg ett stjärnfall nyss och jag önskade mig en massa saker. Ja, jag vet att man inte får önska mer än en sak, men man måste ju ta tillfället i akt. Fan vet när nästa stjärnfall blixtrar förbi på den mörka östgötahimlen. Alltså önskade jag mig en massa saker. Bland annat att T ska komma hem från Berlin i ett stycke och att L aldrig mer ska behöva bli rädd för mörket igen. Önska får man ju göra så mycket man vill. Och det gjorde jag.

* * *
Jag satt på taket i kväll och tittade ut över Norrköping. En granne kom upp och gjorde mig sällskap för en stund och hade han vetat hur jag jublade inombords hade han säkerligen åkt ner till sin lägenhet igen mumlandes någonting om ”galna musikproducenter utan socialt umgånge förutom sin dator och sina mikrofoner”. Vi satt där och diskuterade musik, tentor, jobb och bla bla bla... Sedan gick han ner till sig igen där han höll på att städa medan jag ryste till i kvällsbrisen. ”Jag borde dra igång med helgens inspelningsprojekt annars blir det sådär sent igen” tänkte jag med jag rökte kvällens tionde cigarett.

Jag borde ganska så mycket...

* * *

När alla pastellfärgade ljudspår inte var lika intressanta längre gjorde jag någonting som jag inte gjort på länge: jag läste igenom en massa brev till mig själv. Det var gamla brev, men en hel del nya också. Jag hittade dem när jag letade efter en gammal låttext. Plötsligt låg de framför mig i ett gammalt kollegiblock. Från en början var de flesta breven inte ens till mig, utan till exempelvis till T eller L. Brev som hela tiden var ämnade till mig själv. En massa brev som förklarade ett och annat. Brev som resonerar kring hur upp och ner allting kan vändas ibland men att det också har att göra med att det oftast finns en plan för allting. Den finns en anledning till att världen ibland välter, mörkret äter upp en och att ens egen lägenhet blir för trång. Vad jag minns så har både T och L bara fått varsitt brev, men jag antar att det var läge för det då. Antagligen var det så att de breven inte var för mig utan verkligen var till dem. På riktigt. Men det finns högar av brev som från början skulle skickas till dem.

Brev som liksom aldrig kom iväg...

/Elfwingson

”Öppna upp ditt fönster, slå upp din dörr” - Lisa Ekdahl

OK, först skulle den här texten handla om en upp-fuckad dator, ett projekt som gick så åt helvete som det bara kunde (på grund av ovan nämnda upp-fuckade dator) samt L's nyinköpta solglasögon. Förutom det där med solglasögonen skulle det blivit en misärtext.

Men...

L fick mig på andra tankar. Efter ett telefonsamtal med henne gick jag ner på stan utan något egentligt ärende. Gick omkring helt planlöst medan jag kisade lagom mycket i solen. Till slut tog jag en Metro, köpte en kaffe och satte mig nere vid campus. Medan jag satt där och bläddrade genom tidningen slog det mig att jag känner mig mer levande för varje dag som går. Eftersom att jag inte tror att det bara är vårsolen som gör det så måste det vara någonting annat också. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men någonting är det...
Någonting bra.

Whatever... Jag kan bitcha och moana över hur mycket som helst (och gör det också emellanåt). Jag kan tjuta över inspelningsprojekt som går åt helvete och jag kan gnälla över att jag känner mig ensam som fan i bland. Men ”nej” jag har egentligen ingen anledning att göra det... Jag har hälsan i alla fall och jag har alltid möjligheten över att själv bestämma över mitt eget öde och ta ansvar för min egen framtid. Allt det där som du redan kommit på för länge, länge sedan har jag kommit på nu. Jag kanske tog den långa vägen till själslig rening. Det kanske tog tio månader, men nu är jag här.

Damn, it feels good to be alive...

/Elfwingson

Genom ett blint och tanketomt kaos i oändligheternas centrum

Den som läser Necronomicon sägs drabbas av fasansfulla uppenbarelser som via total galenskap alltid leder till döden. Boken är förbjuden av myndigheterna i ett flertal länder och av alla organiserade trosriktningar. Boken sägs vara tillverkad i människohud, många sidor är oläsliga på grund av stora roströda fläckar, klösmärken och vattenskador. Det sägs även att de sista kapitlen saknas. Hmm, det ”sägs” ganska mycket faktiskt. Det finns inga dokumenterade källor som berättar om personer som verkligen läst boken från pärm till pärm. Detta beroende på att de som har läst boken (och gud förbjude: försökt sig på något av de ohyggliga experimenten) aldrig överlevt någon längre tid för att kunna berätta om det. De har efter en längre tids vansinne slutat sina dagar, vid ett bedrövligt skick, i jorden. På ren svenska: de har blivit galna som fan och därefter dött genom att någon (eller något) tagit kol på dem.

Jag ligger på sängen och läser. Det försöker jag göra ganska ofta nu för tiden: håller mig undan skärmens blå ljus och läser en bok i stället. Jag håller för närvarande på att läsa Necronomicon. Den är spännande, intressant, fasansfull och helt påhittad. Det sägs att år 1930 var Lovecraft tvungen att skriva ett brev till en utav sina vänner (Robert E Howard) och förklara att Necronomicon faktiskt var ett helt uppdiktat verk. Det har aldrig funnits någon arab vid namn Abdul Al-Hazared som skrivit denna hemska bok om en utdöd civilisation befolkad av ”de Gamle” som betraktade människorna som köttboskap. Lovecraft försökte förklara att allting var påhittat men blev aldrig trodd. Stackars liten… Men det lär ha roat honom oerhört att så många människor tog hans verk på blodigt allvar.

Jag gillar H P Lovecraft sätt att skriva eftersom hela hans berättarteknik liksom bygger på att personen som läser måste ha förmågan att sätta sig in i ett skeende som är så otroligt, så fruktansvärt och så vansinnigt galet att det (i läsarens huvud) låter helt sant. Man måste, som Lovecrafts läsare, titta upp ett slag och liksom säga för sig själv: ”Faktiskt, det här låter ju inte helt orimligt” eller ”Faktiskt, det här skulle helt klart kunna hända i vilken värld som helst”. Eller så måste man helt enkelt vara så pass fantasifull att man säger ”Nej, det här är så vansinnigt att det helt enkelt inte kan inträffa i verkligheten”.
Välj själv, kompis.

Precis som Poe’s noveller tar Lovecraft’s historier sin början i en annars ganska vardaglig miljö. Huvudpersonen lever ett ganska så odramatiskt liv (dock präglat av en viss galenskap) medan världen utanför tuffar på som vanligt. Sedan händer någonting extraordinärt och man kastas bums in i en mardrömsvärld utan dess like. Läs novellen ”Råttorna i muren” så kommer du att förstå vad jag menar. Något av ett tema är också att Lovecrafts’ huvudpersoner alltid drivs av en nyfikenhet. De ska alltid undersöka och ta reda på fastän de innerst inne vet om att det inte kanske är det bästa att göra.
Det kanske ligger i människans natur att vara nyfiken på saker som inte alltid är tåls att vara nyfiken på...?

* * *
När jag var liten läste alltid min pappa högt ur endera av två böcker: ”Nils Holgerssons’ underbara resa genom Sverige” (Lagerlöf) eller Bland tomtar och troll (diverse svenska författare). ”Nils Holgersons’ underbara…” var så klart intressant eftersom man fick uppleva Sverige så där från sängkanten medan ”Bland tomtar och troll” var vacker tack vare alla nationalromantik men framförallt var bilderna helt fantastiska. Jag vet inte om du är bekant med John Bauer men hans illustrationer till ”Bland tomtar…” är något av det vackraste jag sett. Enorma landskap, djupa skogar, stora troll och svarta skogstjärnar var det genomgående temat. Många är de gångerna då jag drömde mig bort och gick på upptäcksfärd i de där djupa skogarna (jag kom alltid tillbaka i ett stycke). Bildkonst fascinerar mig. Inte ”vanlig” bildkonst som exempelvis Carl Larson utan mer… skruvad konst. Den ska vara skruvad och fasansfull. Tavlor som lämnar en med en lätt (?) rysning. Till dessa hör bland andra Henry Fuseli, Fransisco Goya, Richard Upton Pickman, Arthur Rackham (som för övrigt har illustrerat många av Poe’s mest mardrömslika noveller) samt Hans Arnold. Som sagt: bildkonst som helt enkelt kan skrämma skiten ur en.

* * *
Jag var ute och gick en långpromenad i dag. En mycket givande promenad där solen sken även på mig medan Motala ström sakta gled genom stan. OK, våren är här nu. Vi har fattat det nu. ”Åh Guuuud så skönt med vårsol och glass och nu kan man sitta ute och sola sig” och bla bla bla… Vad fan är dealen med skandinaver och vårsol egentligen? Alla sitter utomhus, mumsar glass (som de sedan bara ”måste träna bort eftersom att beach 2006 närmar sig”) och solar sig i några få timmar. Alla sitter på utomhusserveringarna, dricker starkt kaffe i små koppar och känner sig oerhört kontinentala.
Vad fan är det med vårsol och skandinaver egentligen?

Faktiskt är det så att jag också tycker om våren men jag längtar redan till hösten.

/Elfwingson

Vardagslyx eller bara vardag?

Jag har jobbat i kväll och i natt. Tanken var att det skulle bli en storslagen (så väl som svårslagen) nyinspelning av en egen låt. Ett projekt större än alla drömmar som skulle blow everybodys minds typ. Det blev…

Just det, rätt gissat: ingenting. Efter att ha vridit och vänt ut och in på det pastellfärgade sångspåret hundra gånger insåg jag att jag aldrig, aldrig någonsin skulle kunna göra just den låten med samma inlevelse igen. Det kommer aldrig, aldrig någonsin att bli samma sak igen.
Det är nog bäst så.

* * *
Det har varit löjligt bra väder ute i dag vilket innebär massor av sol, varma vindar och människor som går runt och ser sådär vardagligt vackra ut. Så jag tog en långpromenad i solen, satt på en parkbänk och hade dagen till ära tagit med mig kaffe i en termos, en bok att läsa samt köpt en ostfralla som jag tänkte mumsa i mig med största välbehag. Den där promenaden hade jag tänkt göra hela veckan eftersom att man måste ha någonting kul att se fram emot också. Så där gick jag i solen med mitt kaffe, min bok och min ostfralla. Jag satte mig och läste den där förbannade boken men kände mig inte speciellt mycket mer vardagslyxig. ”Fan också, det skulle ju bli så bra det här och allting skulle ju bli sådär störtskönt och relaxat som bara jag kan få det till” och allting skulle ju bli bra om jag bara fick vandra runt i solen” tänkte jag medan jag slog ihop boken, drack upp kaffet och slängde plasten, som varit runt ostfrallan, i närmsta papperskorg. Jag gick hem och undrade vad det var som fattades. När jag satte nyckeln i låset till min ytterdörr visste jag och i samma sekund dumförklarade jag mig själv, slog bort tanken, gick in till mig och ringde först L och sedan T.

Vardagligt vemod.

/Elfwingson

A reminder

Sex år…
Tänk, i dag är det exakt sex år sedan S dog. Det var inte en trafikolycka och det var inte cancer. Det var självmord och den sista människan hon pratade med var mig.

Jag har skrivit tusentals ord om henne och jag ägnade miljoner timmar åt att försöka förstå men till slut växte sig allting för stort och jag tappade greppet om tillvaron. Men det var då det. Fan, jag glömde nästan bort henne förra året och då hade jag helt galet dåligt samvete över att jag nästan glömde bort henne. Men jag lovar, det var för mycket med allt annat då. ”Jag kunde inte hjälpa att världen rasade ihop och jag kunde inte förmå mig själv att knappt komma ihåg dig och det blev så mycket och…” säger jag nästan högt för mig själv. ”Det gör ingenting, min vän. Jag vet att du bryr dig” svarar hon tyst och jag blir lugn igen. Jag fick bara några minuter med henne förra året men i år ska jag ta mig tid med henne eftersom att jag har bestämt det. Tid har jag hur mycket som helst av.

Det lilla som är kvar av dagen övergår till eftermiddag medan regnskurarna avlöser varandra.

Jag vet inte hur många gånger jag har förbannat henne och hennes feghet för att hon faktiskt aldrig tänkte över konsekvenserna av sitt handlande och alla oss som hon lämnade kvar med alla ”varför” och ”tänk om…”.
Ibland pratar jag med henne föräldrar. Nu är det i och för sig ett tag sedan jag faktiskt gjorde det, men det händer. När jag pratar med dem tänker jag på dem och undrar jag hur fan de lyckades att gå vidare i vardagen. Middagar, möten, arbete… Tja, vardagen helt enkelt. Just för ögonblicket är de mina vardagshjältar och de är bäst i världen på att vara det. Heder åt dem! Jag vet hur jag gjorde för att gå vidare i vardagen, men jag har ingen aning om hur de gjorde. Men de gjorde det i alla fall och det måste ju vara ett sorts bevis på hur otroligt starka de måste vara. Som sagt: heder åt dem.

Eftermiddagen övergår till kväll medan tusentals små ljusrektanglar tänds i betongklossen mitt emot Tornet.

Ibland säger jag att mina demoner är borta och det är de också. De är bearbetade och borta för alltid. Hon är egentligen en demon men en ”bra” demon (det finns sådana också). Henne har jag bearbetat men inte glömt bort och jag tänker inte glömma bort henne. Det finns ingen som tar hennes plats och det är jag stolt över att kunna säga. Jag har ett fotografi av henne på väggen men det tog (tyvärr) några år innan jag överhuvudtaget hängde upp det där fotografiet. Ett smakfullt komponerat foto där hon står med solen i ryggen. Åh herregud, vad vacker hon var! Och det är precis så jag vill minnas henne: otroligt vacker med den där halsduken virad runt halsen och inte stel, kall och död på en brits. Jag har vare sig halsduk på mig eller solen i ryggen när jag säger ”skål” och höjer mitt vinglas för henne som aldrig blev en ”överlevare”.
Jag hoppas att hon verkligen fick ro till slut. Jag hoppas verkligen det eftersom att det blev en jävla resa för oss andra som blev kvar. Jag kommer nog aldrig att förlåta henne fullt ut. Jag har stundtals behövt henne så jävla mycket och det är i de ögonblicken som jag varit som mest förbannad på henne. Förbannad över att hon faktiskt inte var en utav dem som stod vid min sida när det blåste som värst…

Kvällen går lugnt vidare och blir till natt. Natten tar inte hänsyn till att pojken i Tornet gråter en hel natt och saknar sin döda vän så att det gör ont. Precis som livet går natten lugnt vidare.

Så tänder jag det där svarta ljuset, plockar ner hennes fotografi från väggen, ser på henne och tänker igenom hela skeendet igen: den alltför mörka natten, ”Street Spirit” med Radiohead tyst i bakgrunden och hennes röst i telefonen. En hel natt komprimeras till ett enda telefonsamtal medan jag faktiskt undrar vad hon kände strax innan och vilka tankar for genom hennes huvud precis innan det hände. När jag har funderat klart har stearinljuset förvandlats till en enda nattsvart sörja och magin har brunnit ut. All magi har brunnit ut fastän den brann ut redan för sex år sedan. Jag har lärt mig att gråta numera och säga att ”det är nog inget vidare” om någon frågar hur det är med mig. Jag har lärt mig att gråta numera. Inte över alla ”tänk om…” eller för att få henne tillbaka. Det där tillhör det förflutna nu. Nej, jag gråter för att jag saknar henne och efteråt känns det alltid bättre. Tänk att det fanns så många tårar kvar trots allt…
Jag hoppas att de aldrig tar slut.

Fan vad jag saknar dig ibland, S. Jag saknar dig och jag älskar dig. Just i natt saknar och älskar jag dig varje timme och minut ändå fram till klockan blir kvart över tre.


/Elfwingson

Om du som läser det här om hundra år vet om hur det är att förlora någon till den hånflinande Döden ska ta upp dina gamla fotografier och brev och bläddra igenom dem. Du ska komma ihåg allting som ni sa och gjorde och verkligen, verkligen ta dig tid till det. Och om du fortfarande försöker förstå så är det ingen idé. Ju mer du försöker förstå, desto mindre förstår du. Låt alla ”tänk om” blekna bort och försvinna. Du kunde inte göra någonting. Släpp det, gå vidare och lev livet utan att för den sakens skulle glömma bort allting. Jag lovar, det räcker med att du aldrig glömmer.
Välj livet. kompis.
Det gjorde inte hon.
Det gör jag.
Alltid.

Jag väljer kaffe och ciggaretter vilken dag som helst i veckan

Vi hade gig med H-bandet tidigare i dag. Ett ”fingig” vilket innebar att vi var tvungna att ha på oss ”fina” kläder: svarta byxor, vit skjorta och slips. Fy fan… Vi fick ju pengar i och för sig. Ja, vi sålde oss. Ja, vi är slampor. Jag mår nästan lite dåligt när jag tänker på det. Usch… För 1000 spänn per skalle klädde jag upp mig och kände mig så jävla fel hela tiden. Annars brukar vi köra ganska så casual med jeans och svart tee på universitetssittningarna. Då är det ganska relaxat att stå och sjunga. Folk garvar, vi spexar och bjuder på oss själva. Alla är fulla och glada. Men som sagt: inte idag. ”Fingig”. Brrr… Aldrig har en tvättrådslapp skavt så mycket i nacken som idag. När jag har typ kostym på mig (nu händer det inte alltför ofta, tack gode gud för det) känner jag mig helt malplacerad. Allt känns så stelt och påklistrat. ”Välkommen till verkligheten, kompis. Det är så här det känns att bli vuxen. Alla bär kostym, ler mot dig men så fort de får en chans hugger de dig i ryggen, smörar för chefen medan de kliver över dig för att få en befattning där de får chansen att sänka dig” och så vidare.
Jag vill inte bli vuxen.
Jag vill inte bli gammal och jag vill fan i mig inte dö.

Jag vill verkligen inte dö, men säg det inte till någon.

* * *
Jag hyrde en film i dag: ”Secret Window” med Johnny Depp eftersom att T sa att den skulle vara sjukt bra. Men eftersom jag tycker att man ska spara alla lyckotillfällen så länge man kan, så väntade jag med att titta på den. ”Jag värmer upp med Alien först och sedan kan jag ta itu med den där thrillern” tänkte jag. Fem minuter in i Alien försvann hela världen och jag somnade. Bra jobbat, Elfwingson! Verkligen!

Jag får ta och kolla på Secret Window lite senare i natt när jag jobbat färdigt.

* * *
Jag har bunkrat upp med konserver, nudlar, bröd och kaffe. En veckas isolering. De flesta har redan åkt hem till sina familjer men det har inte jag. Jag ska jobba. Jag ska jobba för att jag inte har lust att göra så mycket annat. Framförallt har jag inte lust att åka till det där döende samhället där jag en gång växte upp. Jag staplar mat på hög och känner mig som Ewan McGregor i Trainspotting för att jag ska gå vilse bland tusentals pastellfärgade ljudspår eftersom att det är min grej och jag har valt det alldeles själv.

I choose life.


/Elfwingson