Att återskapa en känsla

Vet du, i bland tror jag att pojken i Tornet har alldeles för lätt för att återskapa känslor. Frågan är om det är så bra alla gånger? Visserligen hjälper det säkert till när han jobbar men... Är det verkligen värt allting? Är en bra produktion verkligen värd mängder av återskapade känslor eller de mest svarta berg-och-dalbanorna han (för tillfället) råkar befinna sig i. Jag vet inte... Det känns lite som att profitera på sina egna psykbryt som man faktiskt för länge sedan har lagt bakom sig. För några få timmar återvänder de där känslorna hos pojken i Tornet som han har glömt bort. Han återskapar känslorna när han skapar en massiv ljudkuliss och i samma sekund rasar han lite, reser sig upp igen med blödande ögon och frågar sig själv: ”Är det verkligen är värt det?”

När jag satte mig vid pianot hade jag en tanke om att det skulle låta som värsta konserflygeln. jävligt clean, vackert och så där. Det gjorde det också, men det var inte bra i alla fall. Det var någonting som fattades. Någonting viktigt. Så jag gick jag upp på taket, rökte och fångade den där känslan jag alltid har alldeles för lätt att hitta tilbaka till. Du vet, känslan av total ensamhet och tomhet... Intet liksom. Och vad kan illustrera den känslan bättre än ett ensamt piano i en stor gymnastiksal?

Isande och alldeles jävla ensamt.

/Elfwingson

”Socker”

Ett nytt projekt börjar ta sin form. Nya nätter, nya ljudspår. Kallt kaffe, cigaretter, långa break uppe på taket när man tröttnat och vill hämta mer energi. Jag har haft projektet i huvudet sedan nästan sju månader tillbaka men äntligen ska det ta sin början. OK, det tog lite tid men jag tror också att produktionen kommer att bli mycket bättre än om jag hade påbörjat det när jag tänkte det. Bättre än någonsin, jag lovar.

I dag har jag badat i solljus. Bara varit, gjort downtown osäkert, lyssnat på musik och varit farlig nöjd med mig själv. Jag brukar göra sådana saker precis innan jag går in i ett större inspelningsprojekt. Liksom för att se Norrköping en sista gång innan man börjar jobba på allvar. Kanske är det för att bekräfta för mig själv att det verkligen kommer att gå bra, att produktionen kommer att kicka hårdare än hårdast och att Norrköping kommer att ligga kvar även efter projektet.

Det kommer att bli bra, jag lovar.

/Elfwingson

Ungdom & uppbrott

Ringer upp min ömma moder och fiskar upp allting till ytan. Hon är fin, min mamma - själarnas moder. Hon är bra att ha till hands när hon lyssnar på det där sköna sättet som bara mammor kan och säger det som bara låter bäst när en mamma säger det. Sedan pratar vi om allt möjligt och omöjligt och om vilka de som blev kvar och de som drog ifrån samhället jag en gång växte upp i. Stundtals saknar jag min mamma och pappa. Det är då jag ringer dem och får höra om deras vardag som hårt jobbande pensionärer. Fuck, det verkar som om de har mer att göra nu än när de jobbade. Skumt.
Det är när jag saknar dem som mest som vi pratar om hur jag var när jag var liten. Det är lika underhållande varje gång, jag lovar. Varje gång vi pratar om det tänker jag på vad som egentligen hände. Vad var det som hände på vägen? Åtskilligt antar jag. Både bra och ”mindre bra” saker. Men det finns säkert anledningar till det också. Jag funderar mycket på om jag hade haft möjligheten att liksom beama mig tillbaka i tiden och träffat mig själv när jag var typ sjutton år. Då hade jag nog sagt: ”Hörru du, nu ska du lyssna och du ska lyssna noga”. Sedan hade jag säkerligen sagt en massa saker i stil med om att jag inte skulle noja så förbannat mycket inför framtiden och att allting kommer att bli bra. ”Kompis, ge det bara lite tid så kommer det att lösa sig för dig. Och du förresten, du kommer aldrig att tröttna på musiken. Bara så att du vet liksom”. Sedan hade jag gett den där sjuttonåriga versionen av Elfwingson en kram och ett ”hang in there och ta hand om dig”. Jag tror att jag hade mått bra om någon hade sagt det då.

Sitter och läser en gammal dagboksanteckning: ”Du förstår, dagarna är i svart-vitt medan nätterna är i färg... När i helvete ska du förstå att det är så det är och alltid kommer att vara?” Kontrollerar datumet och ser att det inte är allt för länge jag skrev det där. Eller i och för sig, november 2005 ligger ju ganska långt borta nu. Sedan blir jag, för några minuter, supernostalgisk och drömmer mig bort bland Norrköpings vinterkalla nätter, klara stjärnor och timslånga samtal. Sedan piper telefonen till och jag rycks ur mina meningslösa dröm om det som varit och det som aldrig blev.

Fortsätter läsa i Boken medan herr Berg sjunger ”[...] och då kommer känslan. Den smygande känslan. Den enda jag inte rår på...”

/Elfwingson

Sweet aspirin & tender sympathy

Ibland blir det för mycket för pojken i Tornet. Alla hjärnspöken blir för hemska och alla gengångare fyller hela stigen. Det är nästan lite ondskefullt men fullkomligt normalt antar jag. Det blir märkligt, underligt, konstigt, dåligt... Inte bra, Elfwingson. Inte bra alls. Och det är när de stunderna infinner sig som Boken fylls sida upp och sida ner och jag blir lika förvånad varje gång då jag måste köpa ett nytt kollegieblock dedikerat till de allra djupaste känslorna och de mest innerliga tankarna. Varje gång blir jag lika förvånad över att det inte tagit speciellt lång tid att fylla ett helt kollegieblock.

I helgen pratade jag med någon om att jag inte tänker sänka garden så snabbt igen. Vara på min vakt och alltid vara beredd på en massa saker. Både bra och ”mindre bra” saker. Någon tycker att jag är feg och barnslig för det. Kompis, jag tror ordet du letar efter men inte får fram är: mänsklig. Jag upphöjer mig inte till skyarna och säger att jag är en gud och bäst på allt. Jag upphöjer inte mig själv till något övermänniskoideal som kan ta allting med en klackspark. Jag är i allra högtsta grad mänsklig (trots allting jag faktiskt tar). T skrev en gång att jag var en god människa. Just den gången svalde jag stotheten och höll med. Jag höll med på mitt sätt men visste innerst inne att jag inte är mer än människa. T har säkert skrivit många fina saker om mig och åtminstone två gånger har jag blivit alldeles tjutig när jag läst det.

Medan jag tog en långpromenad i dag tänkte jag på vad en före detta bandpolare frågade för ett tag sedan: ”Skriver du inga låtar nu för tiden?” Sanningen är att jag har lagt ner det där med låtskrivandet. Kanske för alltid eller kanske inte. Det enda jag vet är att jag varken har ork eller lust att sätta mig ned, samla tankarna och skriva en grym låt. Inte ens för min egen skull. Faktiskt, det var många år sedan jag gjorde det. Då berodde det på att jag faktiskt hade en massa saker att säga och det lät bäst i en låt liksom. Numera skriver jag inga låtar. Jag vill producera andras musik. Det är en vacker dröm i alla fall, OK. Fan vet om jag någonsin kommer att lyckas med att bli just musikproducent, men om jag inte gör det så finns det säkerligen en anledning till det också. Numera skriver jag inga låtar men det beror inte på att jag inte har någonting att säga, utan för att jag inte vill lägga energi på att skriva en treminuterslåt när jag kan skriva det i Boken eller här.

Jag kommer aldrig att vara bra på speciellt mycket annat än att producera musik och ge långa (men ack så uttråkande) föreläsningar om krig. Jag kan inte så mycket annat. Jo förresten, en sak till är jag bra på: att vara en förbannat bra vän när det behövs, jag lovar. Jag har det nämligen på papper, jag har det på SMS och jag har det i mailboxen.

/Elfwingson

Snart är allting som vanligt igen, jag lovar

Det har varit en... Omtumlande dag minst sagt. Vi började repa med H-bandet idag efter cirka två veckors uppehåll och jag fasade för hur mycket jag skulle ha hunnit att glömma bort. Åtskilligt trodde jag men den där repetetiva inlärningen visar sig faktiskt ha en funktion för mina sånginsatser satt som de skulle. Men när jag kom hem i från repet såg vardagen fortfarande inte speciellt rolig ut så jag gjorde det jag borde göra: liva upp stämningen lite genom att dels ringa L och dels genom att laga mat. Båda sakerna fick vardagen att bli ett par nyanser ljusare.

Efter en helg som varit alldeles varm och solig och ”våren är här nu” fortsatte måndagen med ett ganska så trist väder: regn. Ett trist, lamslående och gråsuddigt regn och i dag var det inte lika många som brast ut i ett: ”Åh, nu är våren äntligen här”. Fast jag gick en promenad i alla fall mest för att upprätthålla illusionen.
Det gick bra det med.

/Elfwingson

Inuti kuvert med prydligt textade adresser

Vet du, jag såg ett stjärnfall nyss och jag önskade mig en massa saker. Ja, jag vet att man inte får önska mer än en sak, men man måste ju ta tillfället i akt. Fan vet när nästa stjärnfall blixtrar förbi på den mörka östgötahimlen. Alltså önskade jag mig en massa saker. Bland annat att T ska komma hem från Berlin i ett stycke och att L aldrig mer ska behöva bli rädd för mörket igen. Önska får man ju göra så mycket man vill. Och det gjorde jag.

* * *
Jag satt på taket i kväll och tittade ut över Norrköping. En granne kom upp och gjorde mig sällskap för en stund och hade han vetat hur jag jublade inombords hade han säkerligen åkt ner till sin lägenhet igen mumlandes någonting om ”galna musikproducenter utan socialt umgånge förutom sin dator och sina mikrofoner”. Vi satt där och diskuterade musik, tentor, jobb och bla bla bla... Sedan gick han ner till sig igen där han höll på att städa medan jag ryste till i kvällsbrisen. ”Jag borde dra igång med helgens inspelningsprojekt annars blir det sådär sent igen” tänkte jag med jag rökte kvällens tionde cigarett.

Jag borde ganska så mycket...

* * *

När alla pastellfärgade ljudspår inte var lika intressanta längre gjorde jag någonting som jag inte gjort på länge: jag läste igenom en massa brev till mig själv. Det var gamla brev, men en hel del nya också. Jag hittade dem när jag letade efter en gammal låttext. Plötsligt låg de framför mig i ett gammalt kollegiblock. Från en början var de flesta breven inte ens till mig, utan till exempelvis till T eller L. Brev som hela tiden var ämnade till mig själv. En massa brev som förklarade ett och annat. Brev som resonerar kring hur upp och ner allting kan vändas ibland men att det också har att göra med att det oftast finns en plan för allting. Den finns en anledning till att världen ibland välter, mörkret äter upp en och att ens egen lägenhet blir för trång. Vad jag minns så har både T och L bara fått varsitt brev, men jag antar att det var läge för det då. Antagligen var det så att de breven inte var för mig utan verkligen var till dem. På riktigt. Men det finns högar av brev som från början skulle skickas till dem.

Brev som liksom aldrig kom iväg...

/Elfwingson

”Öppna upp ditt fönster, slå upp din dörr” - Lisa Ekdahl

OK, först skulle den här texten handla om en upp-fuckad dator, ett projekt som gick så åt helvete som det bara kunde (på grund av ovan nämnda upp-fuckade dator) samt L's nyinköpta solglasögon. Förutom det där med solglasögonen skulle det blivit en misärtext.

Men...

L fick mig på andra tankar. Efter ett telefonsamtal med henne gick jag ner på stan utan något egentligt ärende. Gick omkring helt planlöst medan jag kisade lagom mycket i solen. Till slut tog jag en Metro, köpte en kaffe och satte mig nere vid campus. Medan jag satt där och bläddrade genom tidningen slog det mig att jag känner mig mer levande för varje dag som går. Eftersom att jag inte tror att det bara är vårsolen som gör det så måste det vara någonting annat också. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men någonting är det...
Någonting bra.

Whatever... Jag kan bitcha och moana över hur mycket som helst (och gör det också emellanåt). Jag kan tjuta över inspelningsprojekt som går åt helvete och jag kan gnälla över att jag känner mig ensam som fan i bland. Men ”nej” jag har egentligen ingen anledning att göra det... Jag har hälsan i alla fall och jag har alltid möjligheten över att själv bestämma över mitt eget öde och ta ansvar för min egen framtid. Allt det där som du redan kommit på för länge, länge sedan har jag kommit på nu. Jag kanske tog den långa vägen till själslig rening. Det kanske tog tio månader, men nu är jag här.

Damn, it feels good to be alive...

/Elfwingson