Musiken & paniken...

...men det är inte så farligt som det låter, jag lovar.

Att skapa musik är oerhört kul men samtidigt lika uttröttande och slitigt. Jag tror inte för ett ögonblick att man kan pyssla med en enda genre utan att behöva ta välbehövliga pauser och pyssla med någon helt annan stil då och då. Exempelvis håller jag på med två andra projekt parallellt med folkrocksgrejen. Det ena projektet The timeless art of seduction som är någon typ av klubbpryl samt Hill 419 som är något i stil med klassisk musik (fast helst av allt vill jag kalla det filmmusik). Nåväl, det här är små projekt som jag knåpat med när till exempel (folk)rocken blir alldeles för tradig att lyssna på och jobba med. De här båda projekten resulterade i ett annat sidoprojekt: en totalomrenovering av både S:t Persgatan och Dagdrömmaren. Just den här Dagdrömmaren är lite speciell eftersom det är en låt som är en utav de få som fortfarande har samma text nu som för fyra år sedan. Det är bara formen som förändrats. Annars brukar jag vara ganska pigg på att möblera om i just texterna men så inte i detta fallet alltså...
Ja, alla de här låtarna finns på allears (sök som vanligt på ”Elfwingson”). På tal om allears: för ett bra tag sedan berättade T att jag hamnat på listan för Kalmar läns mest spelade artister på allears. Självklart tog jag emot beskedet med största glädje för det hade ingen jävel räknat med. Allra minst jag själv. Att dessutom Tusen ljus... skulle hamna på topp tio är ju en grej som onekligen känns väldigt häftig. To me it's a big thing, OK. Kanske just för att den är den första låten jag började jobba med i tron på att just jag kanske var duktigt på det här med att snickra låtar.

* * *

Det här med sjukdomar är ju någonting märkligt. Som förkylningar exempelvis. Det är ju ett enda långt jävla gissel i vanliga fall. Själv blev jag förkyld någon gång i december och förbanne mig: det sitter i fortfarande. Jag som trodde att det skulle vra något som skulle vara över bums, men fel fick jag. Det hela började med kokett nysning och lite hosta och har eskalerat till någonting mycket större. Konstant snurrig och liksom febrig mest hela tiden. Fast när man tänker på det så är den här sortens förkylning skapligt behaglig. Även om jag misstänker starkt att det är feber som härjar runt i min kropp när jag blir lätt fnissig helt utan anledning, rodnar å det grövsta och pladdrar på i tid och otid. Mest i otid faktiskt om jag ska vara riktigt ärlig. Man skulle kunna säga att den här förkylningen lever och frodas i både huvudet och i magen. Men som sagt: det känns faktiskt jävligt bra och jag är inte så säker på att jag vill bli frisk den här gången.
Jag är nog kvar här ett slag till om du ursäktar.

/Elfwingson

Jag satt och lyssnade igenom Atlas häromkvällen och förundrades över hur mycket en kvinnoröst kan göra. Att låten var bra hade jag kanske en förhoppning om men att L skulle lyfta den så högt kunde jag bara drömma om. Den är ett välkommet inslag på Glöd-skivan och jag är faktiskt otroligt glad och tacksam över att just L både ville och vågade göra en sånginsats på just min skiva. Det är vackert på många sätt och vis...

Utdöende dinosaurier eller pigga däggdjur?

Jag vet inte hur många gånger jag folk har ställt frågan: ”Men du, nu när det produceras mycket musik av banden själva, är det då inte ett tecken på att producentyrket håller på att försvinna?” Svar: ja, det produceras mycket hemma i lägenheterna/replokalerna och tyvärr låter det ofta just ”hem-producerat”. Låt mig säga såhär: bara för att folk kan lägga om ett sår eller ta en insulindos så betyder inte det att det behövs färre sjuksköterskor eller hur? Ja, jag är medveten om att jag hårddrar det här, men du förstår hur jag menar, visst? Det jag vill komma till är att det alltid kommer att finnas ett behov av utbildade proffs inom alla fält. Har de stora skivbolagen färre musikproducenter eller mixningstekniker? Svar: nej. Har antalet datorer ökat i replokalerna? Svar: ja, men till slut har bandet producerat så många demos att de känner att de vill ta nästa steg och fixa fullängdare i en riktig studio med proper teknik. Att det sedan kostar skjortan får ses som ett nödvändigt ont. Tro mig, jag har varit där. Två gånger dessutom.

Tyvärr är möjligheterna inom branschen inte vad de borde vara längre. Du kan inte, som förr, glida upp till SR, börja dra en XLR-kabel och koka kaffe och sakta men säkert jobba dig upp i branschen. Fast de tekniker som jag stött på, framförallt i Norrköping, var just födda ur detta. Du vet hur det är: du är bandets självpåtagne tekniker som både innan och efter varje gig har stått i sladdpastan och riggat mikar. Nowadays får du kanske finna dig i att du inte bara är bandets tekniker utan även den som släpar runt på två rackmonterade Motu-kort, en laptop (plus en backupdator för man vet ju aldrig vad som kan hända under livegig) samt två kablar som du ska plugga in i PA-systemet. Efter hela giget blir du också den som får sitta och mixa och mastra hela giget samt bränna ut ett antal CD exemplar. Andra tider, andra lösningar helt enkelt. Fast, man ska inte börja gråta över att tiderna förändras. Det är bara att låta sig förändras med dem.

/Elfwingson

Jag är inget annat än hans producent/arrangör

När T pratar om det här folkrock-projektet så omnämner han det nästan alltid som vår skiva. Missförstå mig inte här nu, jag ser det som en stor ära att få producera hans musik. Att vara en liten, liten del i den här stora processen och till slut vara personen som får allt att smälta ihop och få allt att stämma. Men någonstans längst in i den vänstra hjärtkammaren, protesterar musikern å det grövsta: "Hörru, skriver du text och musik så är du låtskrivare. Lägger du lite gitarrer, en baslinje samt lite vispar så är du musiker. Fixar du ihop den här smeten, kastar in ett par stråkpålägg och mixar allting så att det når en lyssningsbar nivå och inte distar någonstans så är du producent". Jag förstår hans resonemang vad det gäller ”vår” skiva. Å andra sidan så är det obönhörligen hans låtar. Det är han som skriver all text och musik och det är slutligen han som står som upphovsman. Det kan ingen ta ifrån honom. Samtidigt får man ju stå som måltavla för diverse glåpord. Som låtskrivare tar du den första anfallsvågen av dålig kritik. Det är ”vår” skiva på det sättet att jag någon gång då och då kommer med någon smart idé om att ”man kanske skulle göra så här...” Sprungen ur en månghövdad hydra av musikalitet så blir det ändå jag (som producent, nota bene) som får fixa till arren (vilket gör mig till arrangör för både ”Vita nätter” samt den här, än så länge, obetitlade folkrock-skivan). Det är till sist jag som får lägga den där såsiga gitarrslingan klockan fem på morgonen. Och det är slutligen jag som får steppa in och säga ifrån när arren bara växer och växer likt ett gigantiskt svampmoln över Hiroshima och nästan blir löjligt stora. Samtidigt så har T, den här gången, försökt kliva ur den där låtskrivarrollen och arrat upp flera av låtarna i huvudet. Om det sedan kommer ut på andra sidan och låter som han en gång har tänkt, vet jag inte. Än så länge så har han inte sagt någonting så då kör jag på det som är.

I dagens skivrecensioner skrivs det väldigt sällan om prducentens roll. Det kan jag i och för sig förstå, men ändå... Det fokuseras (för) mycket på textsnickeriet, låtuppbyggnad och framförandet. Ytterst sällan, men det händer, nämns ordet ”sound” men då nämns det uteslutande alltid i fråga om bandets/artistens ”sound”. Vad många människor inte vet om är att detta ”sound” oftast är ett helt kapitel för sig. Visst, bandet/artisten har förvisso ett eget ”sound” men lika ofta är det ett fabricerat sound. Och vem har då tillvekrat detta sound? Jo, prducenten. Han har, med olika sorters uppminingstekniker, plug-ins och förstärkare lyckats med att skapa ett helt unikt sound för bandet/artisten. Givetsvis har bandet/artisten varit med även i denna process som långsamt växer fram under mixningen, men det är upp till producenten att vara lyhörd och helt enkelt göra sitt jobb: att få fram bandets/artistens önskemål. Det är nu jag kommer att knyta an till den här textens första del. Under både inspelning och mixning har T och jag börjat känna varandra på ett rent proffesionellt plan. Mellan två tuggor av en mandelkubb säger han någonting i stil med: ”Här, förstår du, här ska det vara snålt med gitarrer” eller ”Äh, va fan! Lägg något pianoplink-plonk här...whatever... Du fattar vad jag menar”. Han har som sagt var redan en tanke om hur han vill att det ska låta eller vara arrat, men besitter helt enkelt inte fackkunskaperna att få ner dem på tejp vare sig det gäller musikaliskt eller producentmässigt. Å andra sidan är inte jag i närheten av hans underbara låtsnickeri eller melodibyggen.
Vi möts halvvägs och fingrar lite på gitarrerna, tar ett par cigg, dricker mera kaffe och kastar oss in i låtproduktionen på nytt.

Vad ska man säga?

Tack!

/Elfwingson

Happiness is a warm gun

eller "Pang, du är död!"

Ja, jag älskar musik och musikproduktion i (nästan) alla former. Ja, jag tycker om att läsa böcker. Ja, jag gillar att se på film och ja, jag tycker att umgås med mina vänner, käka en middag eller bara hänga ut med dem. Men det finns någonting mer som bringar mig lycka och det är att spela Palystation 2-spel. Inte så att jag direkt spottar på Xbox 360 eller något annat format. Nej, det är mer så att jag råkar äga en PS2-maskin och gör det bästa av situationen. Vilka titlar tror du då (som inte känner mig ett dugg) skänker mig den kortvariga lycka som ändå PS2 är?
Sport? Inte en chans. Beat 'em-up? Nej, det är alldeles för rörigt. Racinglir? Nope! Horror? Hell no, jag är alldeles för lättskrämd!

Nej, de titlar som finns i hyllan är FPS i allmänhet och 2:a världskriget i synnerhet. Framförallt finns där de tre Call Of Duty-titlarna till PS2. Medal Of Honor är väl helt OK, men de hamnar på en jumboplats i det här sammanhanget. Det där med att rädda hela världen och ensam ändra hela krigets förlopp är lite väl mycket äventyr och känns lite...fånigt. Det duger som tidsfördriv men inte mer än så. Då är Call of Duty mer intressant. Där ingår du i en mindre squad hela tiden och är skapligt beroende av dina gruppmedlemmar hela tiden. Även om du alltid går i täten så har de alltid din rygg. Det känns bra på många sätt och vis.

Jag känner att jag kanske borde lägga in en kort förklaring här: FPS står för First person shooter och innebär du ser allt utifrån huvudpersonens perspektiv hela tiden. Det finns ingen kameravinkel som kan kika runt hörnen och varje steg kan bli, under rätt förutsättningar, ett litet äventyr. Detta perspektiv är, det ska erkännas, lite begränsat men gör desto mer för spelupplevelsen.

De tre största titlarna inom den här genren (2:a världskriget-FPS) utgörs av Call of Duty, Medal of Honor samt Brothers In Arms. Brothers In Arms är lite för mycket platoon-uppbyggda, Medal Of Honor är för mycket lekstuga men just Call Of Duty fastnade jag för. Även om inledningsbanan till Call of Duty: Finest Hour är nästintill plankad från Medal Of Honor: Frontline's första bana (den med landstigningen i Normandie), så gör Infinity Ward en egen grej av detta kaos. Det är svulstigt, det är mycket stråkmattor i soundtracket och mycket kulor och krut. Men där finns också ambialens inför kriget. I MoH: Frontline ska du storma stranden på Normandie. Punkt slut. Du hajar grejen ganska snabbt. Skjut där och där för att lägga nedtryckande eld på bunkrarna så att sjukvårdarna ska kunna hjälpa sårade soldater. Sedan ska du in i de enorma bunkerkomplexen för att utföra smärre uppdrag (exempelvis knalla sönder en radio för att skära av kommunikationerna till artilleriet). Så där ja. Det gör du i en handvändnig.

Men i redan i CoD's första bana (Stalingrad) har man som sagt gjort en egen grej av den här stormningsdetaljen: du är en av flera tusen ryska infanterister som ingår i ett gigantiskt armémaskineri. Du och dina kamrater har nyss kommit över Volga, överlevt båtfärden, granathelvetet och kastas nu in i striden. Ett par sekunder står du där och tittar upp mot höjden som är skyms av rök, damm och eld. Redan där hittar man en stor skillnad från Medal... Ambivalensen inför kriget. Du har ingen större lust att ge dig in i den där striden. Mot alla odds ska man springa, krypa och åla sig uppåt. Allt detta under våldsam spärreld från både tunga granatkastare och MG 42-eld. Eller hur! ”Fuck this” är det första man tänker och lägger benen på ryggen eller håller sig jävligt dold bakom en tegelmur för att inte bli skjuten sönder och samman. Men gör du detta så kan du ge dig fan på att NKVD's säkringstrupper bakåt mejar ner dig (tro mig, jag har provat). När så paniken, skräcken och alieneringen har lagt sig och du har accepterat ditt öde som rysk soldat fortsätter du (utan vapen men däremot med en ammoclip) springa vidare. Alla CoD-titlar genomsyras av det här: det är bombkrevader som slår ned. Kulsprutekärvar piskar runt dig och dina befäl skriker hela tiden på dig vad du borde göra när du ligger nerborrad i gyttjan och helst av allt bara vill sitta hemma på din veranda och dricka en kall öl. Men också dina squadmembers som dör och jag tror att spelutvecklarna vill att du som spelare ska liksom bli riktigt förbannad på din fiende när du ser honom, med hjälp av en en MP40, sprätta upp buken på din kamrat. Jag vet inte om det där gäller just för mig, men lite tagen blir man ju allt. Detta plus att du under spelets gång får kämpa både som ryss, engelsman och amerikan är intressant eftersom kriget inte bara utkämpades av jänkare (vilket många andra spelutvecklara tycks ha missat). Dessutom får man prova på att vara skytt/bombare ombord ett Liberator-plan vilket är något som är ett skönt avbrott om man nu skuttat runt som infanterist/stridsvagnschef under ett antal timmar. Att det sedan finns mer eller minder omöjliga banor (jag tänker här på Aachen-banan) gör ju inte spelet mindre ointressant. Det ska helt enkelt finnas några sådan banor som man får slita både länge och väl med. Det förlänger speltiden vilket bara är kul.

I Call Of Duty: Big Red One tog de det här konceptet med kamratanda ett steg längre. Du ingår i den amerikanska Första divisionen (the Big Red One) som kämpade såväl som i Nordafrika, Italien samt den västeuropeiska krigsskådeplatsen. Du och din grupp som består av ett gäng pratglada herrar från hela USA svetsas sakta men säkert ihop och till slut fungerar som en perfekt enhet. Då och då faller någon ifrån. Blir skjuten eller sprängd i småbitar och dina team-mates reagerar våldsamt mänskligt. Så även du, hoppas spelutvecklarna. Även Normandie finns med som en bana i Big Red One men det är mer kaos, kulor och krut. Det är mer förvirrat och på så sätt ett steg närmare verkligheten (tror jag).

I Call of Duty 3 har man slipat sina närstridsknivar rejält och infört en ny grej i spelserien: close comabat-mode. Jävlar, vad det går undan! I de tidigare titlarna har man, på sin höjd, kunnat däcka sin fiende med ett slag med gevärskolven men nu... I ena sekunden smyger du runt i ett sönderbombat hus och i nästa står du där öga mot öga med en SS-skytt tätt intill dig som inget hellre vill än att skära dig i småstrimlor med sin bajonett. Bara en sådan sak! Då är man helt plötsligt inte så kaxig. Även om det just i de ögonblicken bara är ett förbannat handkontrollstryckande så är man förmodligen så desperat som man blir i en sådan här närstridssituation. Två andra saker som också genomsyrar CoD-titlarna är stor noggranhet på miljöer, stämning och musik samt en historiskt korrekthet (tack för det). Inget har lämnats åt slumpen.

Nåväl...

När jag inte gör det ena så gör jag det andra men i bland blir det bara ett antals timmars avkoppling i form av blodig strid: jag kastar mig ur mitt foxhole, rullar upp en skyttegrav, skjuter ner ett par Fallshirmjäger, kastar en otroligt välriktad granat mot ett tyskt kulsprutenäste, smäcker in ett nytt magasin i min Thompson och rusar vidare.

Aldrig förr har det varit så kul att wasta Krauts.

/Elfwingson

Stråkarret som (nästan) får T att börja gråta

I bland stöter man på saker som får en att liksom haja till. Som senast när jag skulle prova att fixa till ett stråkarr i en utav T's låtar. Bara sådär så ploppade det upp ett par meningar ur dimmorna: ”Kom ihåg när ni ska dirigera en stråkkvartett så ska ni helst se till att de sitter i en cirkel. Då ser de varandra och har samtidigt koll på dig som dirigent.” Det är ju nästan lite skrämmande hur viss kunskap och information sitter där den sitter när man en gång lärt sig den och att den dyker upp när man behöver den som mest. Det är samma sak med musikproduktionen: en del grejer bara sitter där. De är bara så givna att det inte finns något alternativ. Detta kan i bland vara lite svårt när exempelvis J frågar om saker som rör just detta fascinerande ämne. För mig är det bara helt naturligt att saker helt enkelt ska mixas på ett speciellt sätt, men för honom är det ju såklart inte alls lika naturligt. Där har jag personligen mycket kvar att lära. Fast ju mer vi pratar om det desto mer naturligt blir det för honom. Och desto mindre för mig att förklara. Fast det gör jag så gärna. Förklarar alltså.
Allt för dig, J!

* * *

Få se här nu...

Kentbok...?
Check!
Senaste Luthman- och 4soundkatalogerna...?
Yes.
Valda nummer av Level...?
De ligger såklart där de ska.
En påse blandad frukt samt en dricka...?
Naturligtvis!
Mobil...?
Alla gånger!

Jo, det är med allting. Nu drar vi ut på nattvaket förstår ni.

Vi ses!

/Elfwingson

”När får man se och höra dig live då?” - C

Jag tror att jag har tagit upp det här en gång förut, men när jag en gång i tiden fick en gitarr och harvade i pojkrummet så var tanken att jag skulle bli superkänd rockstar, stå på alla scener som fanns och rock n' rolla mig själv tillbaka till något som kan liknas vid komatillstånd. Så här i efterhand så ser vi alla att det blev inte så (och tur är väl det). Den musiken jag har skrivit och fått ner på tejp nu är någonting helt annat. Den blir man ingen rockstar på och det är jag oerhört medveten om. Som sagt så vill jag inte bli känd. Inte som låtskrivare i alla fall. Jag vill bli erkänd musikproducent och numera har jag kommit lite närmare målet. Allears har varit en mycket bra plattform och superlativen har halgat över mig och det tackar jag så klart för. I det fallet är jag faktiskt mer ödmjuk än många andra eftersom jag själv ibland inte sätter mig själv på höga hästar (om det inte är någon form av självironi inblandat vilket det i och för sig ganska ofta är) á la Idol-audition. Du vet det här ”Jag-ska-bli-stjärna-för-jag-är-bäst-och-jag-kan-minsann-sjunga!” Fy fan!

Nåväl, min egen musik jag pysslat med det senaste halvåret är kanske inte gjord för scenisk framställning. Inte så att det är speciellt svårt att framföra men det är arret. Av gammal vana vet jag att scenljudet ofta är ganska tunt och man får ibland inte fram exempelvis mellanregistret i gitarrerna och eftersom att 90% av min musik baseras just på ackgitarrer så kan det blir en jävla soppa av allting. Det skulle förmodligen gröta ihop sig rejält och då skulle mitt hjärta blöda. Förmodligen skulle jag vilja vara på plats hundra timmar innan själva giget och helt enkelt övervaka ljudteknikern till stort förtret för honom. Jag skulle nog stå och liksom kontrollera honom/henne och lägga mig i en hel massa. ”Ska du verkligen köra med de DÄR mikarna? JAG hade nog valt de HÄR” och så vidare. Till slut skulle nog ljudteknikern bli så förbannad att han/hon körde ner en C-1000 i halsen på mig. Det finns nämligen inget värre för en (live)musiker när PA-ljudet är åt helvete och man står där och inser att det bara är att köra på, den uppfuckade ljudbilden till trots. Det finns ungefär niohundra saker som kan gå fel under ett livegig och hälften inträffar for sure. På riktigt. Men om nu de här låtarna skulle framföras på scenen så vet jag redan vilka musiker som skulle vara inblandade. Först och främst A på trummor och perka*. Han håller takten jävligt bra och kan lägga toppstämmor när det behövs. J skulle få dubbla på elgura samt Hammond och så klart lägga andrastämman. T skulle harva på sin ackgura för att feta till ljudbilden och vara kompgitarrist hela giget och på så sätt få, tillsammans med A, stå för lite av ryggraden i låtarna. D skulle spela bas och helt enkelt få lära sig linjerna (någonting som han kanske skulle ogilla till en börja men sedan skulle allting falla på plats).

Så för att svara på frågan C: det lär nog dröja men den dagen som jag har det här crewet i ryggen på scen i en stad nära dig så kommer du att få vara den första att få veta det, jag lovar.

/Elfwingson

PS J, jag garanterar att jag inte skulle knäcka några strängar på gitarren under hela giget. Inte en enda faktiskt! DS

*För dem som inte är bevandrade i musikslang så kan jag avslöja att ”perka” är detsamma som percussion. Det vill säga trummor och diverse rytminstrument.

Podcast für alle

Då och då lyssnar jag på radio. Eller rättare sagt på podcastutsändningar. Då blir det ofta SR's På minuten. Detta fantastiska ordrace slår det mesta i svensk radio i dag. För er som vet vad jag talar om så undrar jag: vilken är just din favoritpanel? Personligen anser jag att panelen som innefattar Hans Rosenfeldt, Kajsa Ingmarsson, Pia Johansson och David Batra är min absoluta favoritpanel. (Fast Peter Settman är en solklar bubblare nu när han har lyckats med att lura ut reglerna till fullo och faktiskt fatta programformen). För er som inte har en susning om vad På minuten är så kan jag avslöja att det är ett radioprogram som sänds i P1. Fyra panelmedlemmar har som uppgift, under Ingvar Storms ledning, att tala i en minut under ett givet ämne utan att:
staka sig
upprepa sig
lämna ämnet
lämna lokalen

Då är det genast oerhört mycket svårare att tala i en minut under ett givet ämne. Prova själv får du se! Dessutom ingår det lite i programmet att panelmedlemmarna idkar lätt psykning/mobbning av sina motståndare under programmets gång. Själva programmet är uråldrigt och har gått i svensk radio sedan Hedenhös men programidén kommer ursprungligen från Storbritannien. Som sagt så sänds det här programmet även i podcastutsändningar så man kan helt enkelt ladda hem det till sin dator och lyssna när helst man vill. Oftast brukar jag lyssna på det här programmet strax innan jag går på kvällsturen på jobbet eftersom att man blir på ett ofantligt gott humör med På minuten i öronen.

Ett lapptäcke av musik som också rullar i iPoden just nu är spellistan ”Februari” och ur den saxar jag:
Burning Bridges – Mike Curb Congregration
This Years Love – David Gray
Orphan Girl – Emmylou Harris
Cannonball – The Breeders
Dark Lady – Cher
Heart Of The Matter – Don Henley
Little Green Bag – The George Baker Selection
Popcorn – Hot Butter
Ring The Bells – James
Somebody Told Me – The Killers
Tattva – Kula Shaker
Pillar Of Davidson – Live
Godess On A Hiway – Mercury Rev
Här Kommer Natten – Pugh Rogerfeldt
Mad World – Sacre
Sun Day – Sonic Surf City
She Bangs The Drums – The Stone Roses
Walking With A Ghost – Tegan & Sarah
Promentory – Trevor Jones
American Girl – Tom Petty & The Heartbreakers
Highly Evolved – The Vines
Going To A Town – Rufus Wainwright

...och hör sedan!

/Elfwingson