Att sitta av tiden

Jag går in i personalrummet på jobbet och ser mig omkring. Om tre kvart slutar jag men vad ska jag hitta på tills dess? Sjunka ner i den där löjligt sköna soffan, sitta larmberedd med alla sinnen skärpta till max eller ska jag helt enkelt göra en fuling och dra hem?

Jag kan avslöja att det inte blev något av detta. På jobbet finns nämligen alltid någonting att göra. Plocka in en disk i diskmaskinen, städa undan lite papper, röja undan dagstidningar, torka av borden, attestera sin dag ute på kontoret unt so weiter. Du hajar dealen? Det finns alltid någonting att göra på mitt jobb om man nu råkar känna sig sysslolös. Larmen är såklart någonting som alltid finns där men en eftermiddag när klockan slagit två kan man lätt bli lite loj när man satt sig ner efter lunchrushen och tar en kaffe med sina co-workers. Ganska ofta brukar vi sitta och prata. Eller rättare sagt: de pratar och jag lyssnar (om än bara så där lite halvslött med ena örat. Resten av mig är någon helt annanstans). Jag lyssnar på deras historier, sagor och deras drömmar. Då och då skrattar jag till när någon sagt någonting särdeles underfundigt.

Vi fördriver i bland tiden med att prata om våra drömmar. Det är faktiskt också ett sätt att sitta av tiden, jag lovar.

/Elfwingson

Fallfrukt

Juli 2008
Vaknar av värmen som tränger sig på och jag tassar försiktigt ut från sovrummet. Röker mig trött i den gröna trädgården. Natten omsluter mig och mörka moln drar förbi ovanför mitt huvud. Två alldeles för övermogna äpplen ramlar ner och jag hör hur de rullar nerför slänten. Några regndroppar faller i samma sekund på min panna och en utav dem landar med otäck precision i mitt högra öga men det gör ingenting. Vad är en droppe vatten? Lite vatten har ingen dött av. Eller...?
Den sista cigaretten dör mellan mitt pek- och långfinger. Röker sig själv medan jag sakta börjar resa på mig från den låga trätrappan som leder in till förrådet. Fryser faktiskt och tycker att det ska bli skönt att komma in i huset igen. In i det där gula huset i vars sovrum L gjort anspråk på hela sängen och halva kungariket. Jag smyger försiktigt in och lägger mig bakom henne, lägger armen om henne och somnar med ett leende på läpparna.

Oktober 2008
Varje natt faller det troligtvis hundratals ekollon på min grannes garagetak. Det låter olycksbådande på något sätt. Hårda, metalliska dunsar när de träffar den korrigerade plåten och det låter som pistolskott. Särskilt under vindstilla höstnätter. Jag tänker att det måste driva dem till vansinne där inne i huset. Med de där pistolskotten kan man ju omöjligt sova! Eller...?
De har förmodligen redan vant sig vid dem och sussar sött i lycklig ovetskap att ett krig utspelar sig varje natt utan för deras fönster. Sedan börjar regnet. Först lugnt men eskalerar snart i ett dånande crescendo. Smattret mot fönsterrutan skvallrar om ett rejält skyfall utanför. Utanför min lilla, lilla värld av kärlek, musik och vänner tokregnar det och regnet gör allting blött och kallt. Min i min värld är det alltid varmt och alltid lite sådär mysigt. Ungefär som att sitta framför en brasa som sakta reducerats till en falnande glöd. En glöd som aldrig riktigt dör ut och blir till en sotsvart hög. I mitt huvud blir det aldrig svart numera. Aldrig helt svart. På sin höjd lite blåtonat som en sen och kulen höstkväll. Men aldrig helt svart. Det finns liksom ingen anledning. Varför i helvete ska man gräva ner sig? Meningslöst och ett otroligt slöseri med tid.
Jag tassar in och låser dörren så tyst jag kan (med andra ord; inte alltför tyst), lägger mig bakom henne och ska just lägga armen om henne när hon, i sömnen, famlar efter densamma och lägger den runt sig. Sedan somnar jag med det där välbekanta leendet på läpparna...

/Elfwingson

Fjorton trappsteg till Kärleken

Jag brukar drömma om hennes händer, hennes fingrar runt en cigarett, hennes hår som flyter genom min hand, hennes läppar som i bland bränner som eld och hennes varma varma kropp bredvid. När jag vaknar ligger hon där och andas tungt. Ofta ligger min arm runt henne och jag låter min utandningsluft träffa hennes nacke.

Att tiden går snabbt råder det inga som helst tvivel om. Ett annat faktum är också att den går snabbare ju äldre du blir. ”Det är bara tre månader kvar till jul nu” sa någon på jobbet och jag höjde så klart på ögonbrynen och tänkte att det faktiskt inte känns sådär vansinnigt länge sedan det var frostnätter så sent som i april och de där fjorton trappstegen blev en naturlig avstickare efter alla promenader. Härom natten somnade kvinnan lite tidigare än mig och jag höll precis på att somna när jag kom att se på henne.
”Det är då själva fan att jag inte kan förklara eller sätta ord på hur mycket jag älskar dig” tänker jag men tänker sedan att hon redan hajat det där utan ord. Under de minuter jag bara såg på henne och sakta, sakta strök handen över hennes kind både hörde jag och såg de senaste månaderna spelas upp. Allt från nyårsnatten som slutade runt halv sju-tiden på morgonen till den där sena frostnatten i april då hjärtat faktiskt missade på tändningen när vi kysste varandra ackompanjerade enbart av våra egna hjärtslag och den blygsamma trafiken ute på Sjögatan. Vårens ljumma vindar och sommarens, många gånger, brännande sol. Genom everydaysamtal om listor och musik eller ingenting alls till allvarliga nattsamtal om relationer och kärlek. Jag säger till henne att hon är fantastisk och hur underbar hennes familj och vänner är. Men det jag inte kan säga är hur mycket jag älskar henne.

Men... Det gör ingenting. Hon känner det och då är det så. Då har jag lyckats trots att orden aldrig räcker till.

/Elfwingson

Ett helt normalt sätt att tillbringa en dag i mitt liv

Så kom då den där dagen som jag väntat så länge på; frisk luft, skön sol, sprakande färger och ett straffbart stort leende på läpparna. Gräset som sakta men säkert börjar slå om i brunt, linden och lönnen som börjat fälla löv. Löjligt röda rönnbär (som enligt säkra källor ska vara en indikator på en sträng vinter) hänger i stora klasar. Jag traskade ut i denna färgpalett och bara fanns till. Jag blev ett med naturen medan jag kisade upp mot trädkronorna och solljuset som lyste mellan grenarna. Jag brann upp för ett par ögonblick men reste mig ur askan och vandrade vidare. Viken som gästas av hundratals svanar och diverse andra sjöfåglar. En man på en cykel som ystert hälsar tillbaka när jag vinkar till honom. Två svampar lyfter på hatten medan en nyponbuske som inte för sitt liv kan rispa mig med sina taggar bugar sig djupt. ”Nyponbuskar, nyponbuskar. Överallt nyponbuskar” gnolar jag halvhögt för mig själv och ler.
Sedan är jag där igen; i hennes famn. Trygg, stabil och känslosam. Inför henne som jag i bland (läs: störande ofta) blir en pojke som sparkar med foten i gruset och rodnar när hon sagt något fint om mig.

Älskling, gör du mig sällskap nästa gång?

/Elfwingso

Have a Coke and a smile and shut the fuck up!

Jag kan få en känsla av beundran och ödmjukhet inför människor som kan leverera trots dåliga dagar. Människor som efter dagens slut säger att det gick åt helvete på jobbet bara för att de var trötta och griniga men ändå såg jag dem göra sin grej med ett leende på läpparna. Ta exempelvis ett kassabiträde; de får förmodligen tonvis med skit över sig. Massor av ”men varför i helvete?” och ”fan ni har ju ingenting i er skabbiga affär” eller ”snälla, kan du inte ta och sno på. Jobbet väntar!”. Att sedan internmobilen tokringde samtidigt som han/hon var tvungen att kryssa sin väg mellan gråtande barn, saktfärdiga pensionärer och hundra pallar knäckebröd fram till kassan spelade liksom ingen roll.
Hon/han drog på Sveriges fetaste leende och sa ”god morgon” och ”ha en bra dag” i alla fall. Trots att de bara ville gå hem, somna om och börja om från början. Det är vackert med människor som kan köra racet, le och säga ”ha en bra dag” till vem som helst. När som helst. Om de sedan, för sig själva, tänkte ”Dra åt helvete ditt jävla rövhål” inför den där störiga kunden är en helt annan sak. De gör dem förmodligen ännu större och, om möjligt, mer beundransvärda. Mest eftersom de inte sa det högt.
Det skulle nämligen jag gjort...

/Elfwingson

"Genom ett landskap av balkar och stål, format genom hundratals år..."

Har du någon gång traskat genom industrilandskapet i Norrköping vet du precis hur ett virrvarr av stål nästan ramlar över dig. Samtidigt vet du också hur det är att irra bort sig på Skvallertorget och fråga sig själv om man ska gå in på campus till en mördande tråkig föreläsning, ta en fika på Fräcka Fröken med en vän eller att bara glida bort längs med Kungsgatan...

Ett tunt regn får mina glasögon att imma igen och jag går in igen för att avsluta mixningen av S:t Persgatan (ett utav spåren på Glöd och finns att lyssna på här). Nu är det faktiskt klart det där albumet som faktiskt tog hela fyra år att göra. Ja alltså, om man räknar in hur lång tid det tog att skriva låtarna tog det faktiskt fyra år vill säga. Inspelning, mixning och mastring (samt om-mixning/re-mastring) har tagit en sisådär ett år, give or take några veckor. Nåväl, det är klart nu. Även om S:t Persgatan inte blev det sista spåret på skivan blev det ett utav de sista spåren att färdigställa och nu kan jag säga det högt och klart: det var L som skulle göra leadstämman på den här låten och det fanns aldrig någon tvekan om den saken. Allt annat hade varit omöjligt. Jag bara visste att det skulle bli klockrent. Och hey, jag vet vad jag gör och det ska du veta att L också har råkoll på det där med sång.
Nu är det bara omslaget kvar. Om jag spelar mina kort rätt så kanske jag har en riktigt grym konstnär på gång här som är villig att göra omslaget, innersleeven samt baksidan. Det där ska bli intressant att se om även det samarbetet faller väl ut. Så har du gjort dig förtjänt av det så lär du få ett ex av Glöd i en framtid nära dig.

* * *

Du, det är något visst med att komma hem från jobbet till en mörk och tyst lägenhet. Du vet vad jag menar; du är trött, hungrig, frusen och vill bara sova. Du ringer en vän, pratar lite crap ett slag och sedan lägger ni på. Sedan tar du en snabb dusch och inser att du är alldeles för trött för att äta. Du ställer alarmet, stänger av mobilen och jackar ur den fasta telefonen. Sedan går du en sväng och råka slänga ett ögonkast på köksbordet och ser en liten vit fyrkant med text på. Det är när du läst klart den som du vet att du är älskad. På riktigt.

/Elfwingson

När hösten kom till byn

Det har varit oerhört mycket höst i dag vilket innebär mycket sol men oerhört kallt. Egentligen hade jag skapligt mycket att göra men jag kände att jag ville göra någonting mer vettigt av dagen så jag gjorde det enda rätta; läste bok samt promenerade (inte samtidigt dock). På det hela taget kände jag mig som en äkta lyxhustru minus pralinerna och den leopardmönstrade schäslongen. Boken jag nyligen gett mig i kast med heter Historikern, är skriven av Elisabeth Kostova och är en ”hittebok”. Det vill säga det är en bok som någon lagt i tvättstugan i hopp om att någon till slut ska förbarma sig över den. Det är någon typ av grej i mitt område den här formen av privat bytesmarkand som pågår i tvättstugan. Det hela är mycket enkelt; man tar gamla prylar, kläder, böcker och eventuellt släktingar som man av en eller annan anledning inte vill ha kvar i sitt hem, lägger dem i en stor trälåda i tvättstugan och gör på så sätt förmodligen naturen en tjänst genom att inte kasta bort dem. Som sagt finns även kläder att tillgå (dock får man enbart ta de kläder som ligger i trälådan eftersom kläderna i tvättmaskinerna och torktumlaren tillhör någon). Å andra sidan känns det onekligen lite segt att ta med sig en stickad tröja med älgmotiv. Älgar har aldrig varit min stora passion. Vare sig i verkligheten eller som tröjmotiv.

Nåväl, det enda av vikt och värde jag skulle uträtta under eftermiddagen var egentligen att laga mat tills L kom hem efter en tröttsam dag på jobbet. Så halv sex genomgick jag en underlig tranformation från lyxhustru utan uppgifter till husmoderlig pojkvän och lagade min/vår livrätt. Jag kände mig oerhört nöjd med livet och piffade till hela anrättningen med lite extra basilikum. Sedan kom hon hem och vi inmundigade vår festmåltid under muntra skratt. Medan vi satt där tittade jag då och då på henne och insåg att varje gång sprider sig glädjen lite mer och jag blir några grader varmare. Och känslan är fantastisk, jag lovar.

/Elfwingson