That's right, baby. I went there...

DISCLAIMER!
För dig som är allergisk mot albumhistorik i allmänhet och musiknörderi i synnerhet bör sluta läsa här.

I våras listade jag de tre mest betydelsefulla albumen för mig. De är (utan inbördes rangordning) Hagnesta Hill med Kent, Jazz på svenska med Jan Johansson samt Pet Sounds med the Beach Boys. De här albumen är inte de bästa albumen som någonsin gjorts men var och ett av dem markerar någon sorts milstolpe i mitt liv. De har fått mig, på sina sätt, att gå i taket av fullständig hänförelse. Kent spelar rollen som prinsarna av pretentioner, Jan Johansson är minimalisternas mästare och Brian Wilson är bara något av ett geni (och när han dör blir han förmodligen helgonförklarad).

Jazz på svenska (1963) snöade jag in på någon gång under 2001. Jag hade fram tills dess inte varit någon större fan av just jazz men med den här skivan skakade om min värld. Så litet. Så otroligt litet och ändå så gigantiskt. När Jan Johansson spelar piano står min värld alldeles stilla och jag bara ler. Du har säkert hört Visa från Utanmyra och det är just den låten som många förknippar med herr Johansson. Någonting annat som är typiskt just för den här skivan är att det låter svenskt. De är visserligen inte så konstigt eftersom det handlar om gamla folkmelodier i ett mer jazzigt tempo men det svenska vemodet har aldrig varit mer uppenbart. Många har försökt och lika många har misslyckats.

1999 kom Hagnesta Hill och satte sin prägel på mig. Kent var favoriter redan innan (sedan Verkligen, 1996), men efter det här skivsläppet var de än mer grundmurade hos mig. Aldrig förr har (åtminstone aldrig jag) hört något mer ångestfyllt och kallt i svensk rockmusik. Just kylan på det här albumet tilltalar mig fortfarande. Det finns fortfarande spår från Hagnesta Hill som känns omtumlande. Tokröjet på Revolt III, Stoppa mig Juni (Lilla ego), En himmelsk drog med sina slidegitarrer, Beskyddaren med sin ömsinta text och sitt nästintill digitalanaloga sound är sådana spår. Men just Stoppa mig... är ett spår som för evigt är inpräntat. Från de första takternas loja gitarrspel, den stereopanoreade synthen och sordinerande trumpeten till mastodontslutet som får fungera som måttstock på vansinnet (kolla in gitarrsolot mellan 05.30 och 06.03 som toppar slutet. Där blir det nästan arenarock). Det skär fortfarande i själen när jag hör den där låten. Förr skar det för att det var så oerhört ångestladdat. Nu skär det mest för att det är så extremt bra. Borta var ljudlandskapen och värmen från Isola och in från höger kom den stora kylan och Det Stora Allvaret.

Pet Sounds som dök upp 1966 är det album som alltid brukar finnas med i diskussionen när det ska listas vilka som är århundradets bästa skivor. Som sagt; Brian Wilson är och förblir en Mästare och en stor inspirationskälla för mig. Det här albumet skrev, arrangerade och producerande han vid 23 års ålder. Bara det är en bedrift. Att herr Wilson blivit geniförklarad flera gånger om finns det anledningar till. Själv kan jag bara förbanna att jag inte var tjugonågonting när det begav sig 1966-67 och själv fick uppleva hysterin när detta album gavs ut.
Alla har vi våra favoriter. A och J har sina medan jag har Sloop John B som höjdarexempel på proffsarrangemang och produktion. För några år sedan fick jag chansen att bränna Sessions-boxen (detta är alltså en tre diskars box med så kallat ”sessions”-material. Det vill säga missade tagningar, stereomixar samt a capella-versioner där man för första gången får höra de otroligt komplexa stämarrangemangen). Men nu var det ju inte om Sessions-boxen det skulle handla om, det var ju Pet Sounds.
Jag tror att att just den här skivan slog mig så hårt i magen var inte bara genialiteten runt alla arr utan också helheten som album. Pet sounds är ett konceptalbum, där varje spår är noga arrat och uträknat utan att bli linjärt (som Glöd exempelvis är. Inga liknelser för övrigt). Varje instrument är lika viktigt och även om det inte hörs på den färdiga produktionen så skulle man liksom uppfatta att det är någonting som fattas om man tog bort det (till och med en banal ringklocka vid 01.27 spelar en central roll på You still belive in me).

Dessa är alltså, för mig, de tre mest betydelsefulla albumen genom tiderna. Än så länge. Kanske kommer det en dag då de halkar ner och får göra plats för andra album. Då må det vara hänt men än så länge ligger de i topp och väldigt varmt om hjärtat.

/Elfwingson

Den allestädes närvarande Lyckan

Med fötterna på en puff stoppad med tidningspapper från Damaskus lyssnar jag igenom tre egna cover-versioner av T's låtar (Kungavinter, När natten faller samt Till dina vita nätter). Det är stereobredd, ackgitarrer och sparsmakat arr. Eller åtminstone är tanken att det ska låta sparsmakat. Just för tillfället är arrangering det roligaste som finns i musikväg och jag kommer att pyssla med det ett slag nu. Du förstår, jag råkar tycka om komplexa arr som låter stora men ändå är ganska små. Less is more helt enkelt.

Tanken slår mig att det, i längden, är oerhört tröttsamt att höra sin egen röst så jag byter spår till S:t Persgatan. Där hörs jag inte så vansinnigt mycket (till mångas glädje) utan det är mer L som står för sånginsatserna på den låten. Jag försvinner bort för ett slag och tänker på dagen som gått över till natt. Det har varit en bra dag. Alldeles toklyckad faktiskt. Nej, det är ingenting speciellt som hänt. Det var mer så att jag har varit på ett särdeles bra humör hela dagen. Jag har varit oövervinnerlig och otroligt gemytlig idag. Fråga mig inte varför dagen sådär rent generellt har varit bäst i världen men faktum är att en otroligt romantiskt dröm får ta det mesta av skulden. Den var överväldigande och vacker på alla sätt och vis som tänkas kan. Det var liksom fantastiskt och jag vaknade med Sveriges (och kanske universums) största leende på läpparna. Sedan bara fortsatte det i den stilen hela dagen och ändå fram till kvällen då jag sa ”god natt och sov så sött” till kvinnan och kysste henne.
Detta inträffade efter vi inmundigat en smörgås i all stillhet i hennes hem. Du ska veta att det krävdes mycket självdiciplin för att inte
1. sitta och stirra på henne (det är hennes ögon jag går vilse i).
2. flyga på henne och nästintill kväva henne med kramar och kyssar. Jag kände nämligen väldigt starkt att jag ville göra av min kärlek någonstans. Men jag mumsade i min smörgås och hon klarade sig även den här gången.

Även nu, de sista minuterna innan jag ska lägga mig för att sova fortsätter dagen vill jag fortsätta sprida mitt ystra ljus runt mig. Det är ju i och för sig lite svårt med tanke på att de flesta sover men jag försöker medelst telepati högt och klart påminna T att jag älskar honom och att han är viktigt för mig (nästa gång bränner jag iväg ett SMS helt enkelt). Slutligen exploderar jag i ett spektakulärt fyrverkeri av känslor för L och allt hon är för mig.

Damn, it's good to be alive och älskad av henne!

/Elfwingson

Frid vare med dem vart de än går

Jag kommer hem efter jobbet och kastar jackan på soffan. En kall kåre och en kvavfylld tanke brusar ikapp med min tinnitus. Du förstår, glädjen försvann igår. Den tog på sig sin svarta rock, sa ”hej då” och gick ut genom dörren. Glöden hängde på och allt blev otroligt mörkt, precis som om någon släckt lampan. Så snabbt försvann de. Glädjen och glöden tog varandra i handen och drog.
Fuck 'em! Jag klarar mig utan er! Så dra åt helvete och kom aldrig mer tillbaka! Hitta aldrig hem igen, era jävlar... Nej förresten, stanna kvar. Hörni, kom tillbaka. Fan, jag menade aldrig vad jag sa. Man säger så mycket dumt som man inte tänker på i striden hetta, ok?

Fan.
De är borta nu; glädjen och glöden. Hand i hand till ett bättre och varmare hem. En varmare famn som håller om dem och inte slarvar bort dem. Egentligen vill jag aldrig se ett enda pastellfärgat ljudspår igen. Jag spyr min galla över allt och alla (fin textrad där för övrigt) medan oktoberkvällen sakta övergår till natt. ”Att släppa taget är obamhärtigt svårt. Det är ledsamt och tragiskt” skrev L en gång och nog fan stämmer det men jag släpper taget om dem nu. Låter dem gå. Jag ska inte springa efter och jiddra mer med dem nu, jag lovar.

”Äsch, de kommer väl tillbaka om de känner för det” tänkte jag och somnade med ett vackert ansikte framför mina ögon samtidigt som jag påminde mig själv att aldrig köpa en lott. Någonsin. Min tur är förbrukad, men inte tjuter jag över det.

/Elfwingson

Jag önskar...

Jag går ut och promenerar i oktobernatten. Sveper jackan hårdare runt mig och drar min palestinasjal ett extra varv kring halsen. ”Det här kanske inte var min mest lysande idé när allt kommer omkring” tänker jag medan jag tittar upp i himlen. Se där, månen är halv precis som om någon precis tagit en rejäl tugga av den. Orions bälte, Polstjärnan och Karlavagnen sitter som klistrade på himlen. Ett kluster av stjärnor som med lite fantasi bildar Hydran. ”Jag undrar om Stenbocken syns nu och i så fall; vart är den?” frågar jag mig själv.
Titta, ett stjärnfall! Ett ögonblick av vitt ljus i en lång svans över den svarta himlen. Jag önskar. Jag kniper ihop ögonen hårt, hårt och önskar. Som om det skulle hjälpa om man blundar hårt. ”Vi får väl se om det slår in” tänker jag och traskar vidare. Funderar ett slag på det jag önskade och undrar faktiskt om det någonsin kommer att slå in. ”Man får absolut inte säga högt vad det var man önskade, då slår det inte in” sa någon för länge sedan. Fan vet om det ligger någon sanningen i det där. Du, det kanske inte är om det slår in eller inte som spelar någon roll? Det kanske är önskandet i sig som är det väsentliga här? Att vi önskade oss någonting och och drömde oss långt, långt bort...

Som sagt; det kanske är det som är det mest väsentliga; att drömmarna är det viktigaste vi har och ingen i hela världen kan någonsin ta dem ifrån oss.

/Elfwingson

Varför...?

En vacker dag (inte i morgon men kanske nästa vecka) ska jag fråga vederbörande ”varför” och ”hur kommer det sig att...”

Jag är nästan otäckt nyfiken för mitt eget bästa.

/Elfwingson

Våga och vinn...

...eller fega ur och förbli den evige förloraren.

”[...] om jag aldrig vågar så kommer jag aldrig att vinna. Jo då, jag kommer att vinna. Inte nu och inte i morgon men pojken i Tornet kommer att vinna en vacker dag och den dagen kommer jag inte ens att bo kvar i Tornet” skrev jag i april 2006. Då var det mest en tanke (eller en dröm om du så vill) som jag kastade ut till er men tänk så rätt man kan ha ibland. Så här i efterhand är det ju nästan med äcklig precision jag lyckades med att pricka in min egen framtid där. Det är nästan spöklikt.

Nåväl, jag fick rätt och det hade jag inte kunnat tro...

/Elfwingson

Två glas vatten, en promenad och en insikt senare

”Du måste sluta att försöka...” sjöng T för mer än ett år sedan och jag kämpar fortfarande med det där.

Ett blixtrande munspelssolo på ”Följ vägen” river sönder allting och jag vaknar till ur min halvdvala därnere vid vattnet. ”Fan, det där gjorde jag riktigt bra” säger jag högt för mig själv. En olycklig detalj är dock att jag aldrig skulle kunna göra om det. Aldrig någonsin. Aldrig någonsin kommer jag att kunna göra om det där solot med samma glöd och ångestladdade energi. Det krävs någonting extra för att det ska kunna hända igen. Man får helt enkelt tacka och ta emot för att ögonblicket synkade med en inspelningsprocess. Det är för övrigt mycket jag aldrig skulle kunna göra om igen och det är nog bäst för alla.

Inklusive mig själv.

/Elfwingson