L och jag ska som sagt gå upp live i Oskarshamn i en framtid nära oss och under tiden blir det ett smärre produktionsstopp. Det känns faktiskt ganska vettigt. Det är dumt att prodda andra grejer under tiden när man ska ge allt på ett livegig med allt vad det innebär (det vill säga rep). Jag har i och för sig producerat några spår men det går lite hand i hand med det här liveprojektet så då är det OK. Det hela går ut på att ta valda låtar från livegiget och adaptera dem till studioversioner men fortfarande försöka bibehålla den där intima livekänslan. Det är väldigt low profile, soft och enkelt. Bara det har varit en utmaning, men jag tror att det gått vägen. Det vore kul att följa upp det där livegiget med en sorts studioversion.
Det senaste projektet jag gav mig in på, innan liveprojektet, var tillsammans med A. Det var bara en låt, Where is she now?, men han bevisade en gång för alla att med ett riktigt bra ”in”-material så kan det bara bli succé. Det som gladde mig mest var att han, när jag var klar, sa att jag fått till låten precis som han ville ha den. Sådant gör mig ofantlig lycklig, jävligt nöjd och faktiskt lite stolt.
/Elfwingson
onsdag, februari 25, 2009
Det här duger inte...
Jag är ingen tävlingsmänniska. Inte egentligen. Förutom när det kommer till musik, men då tävlar jag alltid med mig själv (aldrig någonsin med andra) och det är när jag inte lyckas med racet som jag blir som en mycket besviken och otroligt missnöjd idrottsman. Det här snacket om att man ”gör så gott man kan” gäller inte för mig. Då gör man så gott man kan och sedan gör man lite till. Man (läs; jag) kan alltid lite bättre. Lite mer. Även om jag repat hela veckan goofade jag å det grövsta på repet i måndags; sjabblade bort enkla ackordvändor, fuckade upp på stämmorna och kände mig på det hela taget inte alls säker på min sak. Klassiska nybörjargrodor helt enkelt. L skötte sig (som vanligt) exemplariskt och lade sina sånginsatser utan några (större) problem. I skrivande stund sitter jag och försöker klocka in vår setlist på cirka trettio minuter. Man får liksom räkna med lite bläddrande i papper, lite småprat och sådär. Då har vi nog en halvtimmes gig.
Nåväl, jag var inte alls nöjd med min egen insats under repet och nästa gång måste jag helt enkelt göra bättre ifrån mig annars blir jag sur på allvar. Men det där kommer nog att gå bra. Eller rättare sagt; om jag get my shit together kommer det att gå råbra, jag lovar.
/Elfwingson
Nåväl, jag var inte alls nöjd med min egen insats under repet och nästa gång måste jag helt enkelt göra bättre ifrån mig annars blir jag sur på allvar. Men det där kommer nog att gå bra. Eller rättare sagt; om jag get my shit together kommer det att gå råbra, jag lovar.
/Elfwingson
lördag, februari 21, 2009
Time to come clean
Många i min närhet skriver låtar; T, J och A samt några till. De sitter hemma hukande över datorer, köksbord eller bara kollegieblock. Det är nämligen där som de flesta låtarna blir till; ensam vid ett köksbord sent på natten tillsammans med gitarren och/eller annat instrument. Det är där som de skriver sina imponerande alster och jag blir lika rörd varje gång jag får den stora äran att höra det.
De gånger jag skrivit låtar sitter jag inte vid mitt köksbord. Ofta har jag suttit i sängen med gitarren och ett kollegieblock modell C4 och enbart läslampan som enda ljuskälla. Lika oglamoröst som en spark på smalbenet med andra ord. Det är nog många som gillar det med att skriva låtar men jag är ingen av dem. Alltså seriöst, det här med låtskrivande. Jag vet inte.
Jag måste faktiskt erkänna att jag tycker att det är så...jävla...tråkigt. Ja, du läste rätt. T r å k i g t. In my opinion så finns det inget mer tråkigt än att just skriva låtar. Jag skulle vilja påstå att jag tycker att det är roligare att titta på när färg torkar. Hela den där kreativa processen är någonting jag bara kan spy på. När jag berättade om mitt senaste uppsving när det gäller produktion menade J att jag borde använda den där kreativiteten till att just skriva låtar men jag vet inte... Titta bara på hur bra det har gått tidigare med mina tidigare projekt jag kräkt ur mig; Glöd tog sammanlagt fyra år att skriva. Fyra år! I och för sig tog Atomvinter bara fyra dygn att skriva. Men det var andra omständigheter som möjliggjorde detta vansinnestempo.
I båda fallen har jag varit utled på att skriva låtar och alltför många gånger varit farligt nära att lägga ner helt och hållet. Nåväl, det där med att hitta de rätta orden och försöka koppla ihop dem med musik på ett skönt sätt är inte min påse liksom. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som är så jävla tråkigt med låtskrivande. Det kanske är att det tar för jävla lång tid. Det är kanske så att jag inte anser mig vara en bra textförfattare eller så är jag bara för lat för att skriva nya låtar. Då är det ju mycket roligare att skriva instrumentalstycken. Små, små orkestrala prylar som till exempel Januari eller Hill 419. Då har jag bara musiken att tänka på och just musik samt arrangering har jag stenkoll på. Men texter, nej. Det är inte ”jag” på något sätt. Det passar mig inte i många fall. Nej, jag överlämnar låtskrivandet över till de som vet vad de håller på med. Personer som J, A och T exempelvis. Skriv på men blanda inte mig på något annat sätt än producent/arrangör, OK?
/Elfwingson
De gånger jag skrivit låtar sitter jag inte vid mitt köksbord. Ofta har jag suttit i sängen med gitarren och ett kollegieblock modell C4 och enbart läslampan som enda ljuskälla. Lika oglamoröst som en spark på smalbenet med andra ord. Det är nog många som gillar det med att skriva låtar men jag är ingen av dem. Alltså seriöst, det här med låtskrivande. Jag vet inte.
Jag måste faktiskt erkänna att jag tycker att det är så...jävla...tråkigt. Ja, du läste rätt. T r å k i g t. In my opinion så finns det inget mer tråkigt än att just skriva låtar. Jag skulle vilja påstå att jag tycker att det är roligare att titta på när färg torkar. Hela den där kreativa processen är någonting jag bara kan spy på. När jag berättade om mitt senaste uppsving när det gäller produktion menade J att jag borde använda den där kreativiteten till att just skriva låtar men jag vet inte... Titta bara på hur bra det har gått tidigare med mina tidigare projekt jag kräkt ur mig; Glöd tog sammanlagt fyra år att skriva. Fyra år! I och för sig tog Atomvinter bara fyra dygn att skriva. Men det var andra omständigheter som möjliggjorde detta vansinnestempo.
I båda fallen har jag varit utled på att skriva låtar och alltför många gånger varit farligt nära att lägga ner helt och hållet. Nåväl, det där med att hitta de rätta orden och försöka koppla ihop dem med musik på ett skönt sätt är inte min påse liksom. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som är så jävla tråkigt med låtskrivande. Det kanske är att det tar för jävla lång tid. Det är kanske så att jag inte anser mig vara en bra textförfattare eller så är jag bara för lat för att skriva nya låtar. Då är det ju mycket roligare att skriva instrumentalstycken. Små, små orkestrala prylar som till exempel Januari eller Hill 419. Då har jag bara musiken att tänka på och just musik samt arrangering har jag stenkoll på. Men texter, nej. Det är inte ”jag” på något sätt. Det passar mig inte i många fall. Nej, jag överlämnar låtskrivandet över till de som vet vad de håller på med. Personer som J, A och T exempelvis. Skriv på men blanda inte mig på något annat sätt än producent/arrangör, OK?
/Elfwingson
tisdag, februari 17, 2009
Absolutely un-fucking-plugged
Det handlar inte om att det var länge sedan jag var uppe live. Det handlar inte heller om att få glänsa och det handlar inte om att showa. Det handlar om äran att få gå upp live tillsammans med L och ta fram sprödheten, skörheten och, framförallt, energin som jag vet om finns där. Som alltid funnits där. Sedan är det skönt att veta om att man slipper dra ihop fyra-fem personer till att repa. Av (smärtsam) erfarenhet vet jag om att detta kan vara ett rent helvete. Nåväl, nu är det inte så. Två personer, två mikar, en gitarr och ett enkelt PA. Keep it simple. Less is more.
Alltså, jag vet inte...
Om jag så skrev sju noveller, tre soundtrack och ett par symfoniarr så kan jag inte beskriva hur mycket jag ser fram emot det här. På ren svenska; det ska bli så jävla kul att göra det här med dig L.
/Elfwingson
Alltså, jag vet inte...
Om jag så skrev sju noveller, tre soundtrack och ett par symfoniarr så kan jag inte beskriva hur mycket jag ser fram emot det här. På ren svenska; det ska bli så jävla kul att göra det här med dig L.
/Elfwingson
Session
Du som håller på med musikproduktion vet hur uttröttande det kan vara att prodda. Du spelar fel. Du sjunger fel. Det blir fel, fel och åter fel. Som sagt var så kan det här vara ganska segt. Timmarna flyger iväg och helt plötsligt är klockan ”jävligt sent” och tröttheten kastar sig över dig som ett lejon kastar sig över en gasell på savannen. Fördelen med studioinspelning är då att man kan steka det som blev dåligt och ta om. Gör om, gör rätt med andra ord. När man under en session tagit om flera gånger blir det en hel massa audio-filer över. Om man vill kan man helt enkelt kasta dem eller så kan man sätta ihop dem till ”session highlights”. Jag kan avslöja att det senare alternativet är oftast lite roligare.
I helgen som gick nu satte sig jag och L ner med några låtar (bland annat S:t Persgatan, Himmelstalund, Release me och Paperweight). Det hela var ett ganska opretentiöst projekt och mest en kul grej. Jag avvek från mina principer och gick all in på liveinspelningen (det vill säga att jag spelade in både gitarren, L's leadsång samt mina egna stäminsatser samtidigt istället för att göra pålägg i efterhand som är brukligt vid studioinspelning. Dessutom kan man kontrollera nivåer och så vidare på ett helt annat sätt). Samtidigt sänkte vi nästan en hel låda rött och det var det här jag skulle komma till när det gäller ”session highlights”; att lyssna på de här highlightsen är som att följa med ett läckande fartyg ut på havet och se det sakta sjunka ner i djupet. Ju mer mer vin desto mer fuck-ups blir det. Det gör visserligen inte så mycket eftersom vi hade extremt kul.
Nåväl, ett förslag formades både i tanke och ord när vi beslöt oss för att försöka göra det här live. Inte highlightsen alltså, utan låtarna. Det kan uppfattas så att detta bara var vindimmiga diskussioner men det är mycket mer än så. Jag klarar av att gå upp live ännu en gång (det var visserligen ganska länge sen sist men vad fan gör det? Har man det i sig från början så bör det inte bli några svårigheter, eller hur?) Att vi, tillsammans, låter kioskvältarfantastiskt har vi redan slagit fast en gång så varför inte låta allmänheten också få ta del av och uppleva detta guldskimrande fragment av populärkulturhistoria?
Vi är väl inte riktigt i hemma ännu, men mark my words; i en framtid nära oss snart tar vi Oskarshamn med storm.
/Elfwingson
I helgen som gick nu satte sig jag och L ner med några låtar (bland annat S:t Persgatan, Himmelstalund, Release me och Paperweight). Det hela var ett ganska opretentiöst projekt och mest en kul grej. Jag avvek från mina principer och gick all in på liveinspelningen (det vill säga att jag spelade in både gitarren, L's leadsång samt mina egna stäminsatser samtidigt istället för att göra pålägg i efterhand som är brukligt vid studioinspelning. Dessutom kan man kontrollera nivåer och så vidare på ett helt annat sätt). Samtidigt sänkte vi nästan en hel låda rött och det var det här jag skulle komma till när det gäller ”session highlights”; att lyssna på de här highlightsen är som att följa med ett läckande fartyg ut på havet och se det sakta sjunka ner i djupet. Ju mer mer vin desto mer fuck-ups blir det. Det gör visserligen inte så mycket eftersom vi hade extremt kul.
Nåväl, ett förslag formades både i tanke och ord när vi beslöt oss för att försöka göra det här live. Inte highlightsen alltså, utan låtarna. Det kan uppfattas så att detta bara var vindimmiga diskussioner men det är mycket mer än så. Jag klarar av att gå upp live ännu en gång (det var visserligen ganska länge sen sist men vad fan gör det? Har man det i sig från början så bör det inte bli några svårigheter, eller hur?) Att vi, tillsammans, låter kioskvältarfantastiskt har vi redan slagit fast en gång så varför inte låta allmänheten också få ta del av och uppleva detta guldskimrande fragment av populärkulturhistoria?
Vi är väl inte riktigt i hemma ännu, men mark my words; i en framtid nära oss snart tar vi Oskarshamn med storm.
/Elfwingson
fredag, februari 13, 2009
Att slipa sina vapen
Har du någonsin varit med att leta efter en specifik pryl på vinden eller kanske i källaren?
Du letar och letar och medan du letar hittar du kartonger fyllda med gamla grejer från förr. Är du som jag och sätter dig då med benen i kors mitt på golvet och börjar bläddra igenom gamla papper, texter och låtar? Efter några timmar har du glömt bort vad det var du letade efter från början men lämnar ändå utrymmet med en känsla av inre frid i hela kroppen.
Häromkvällen satt jag och plockade runt bland gamla projekt medan jag letade efter gamla projektfiler. Jag har i och för sig märkt upp varje disk så det borde inte varit speciellt svårt att hitta det jag sökte. Prydligt textat står det på varje skiva vilket innehållet är. Även årtal och, skrämmande ofta, även månad. När jag bäst satt där och svor över att jag inte hittade det jag letade efter dök orginalversionen av S:t Persgatan upp (tyvärr var det bara en wav-fil och inte hela projektet) och det var faktiskt lite kul att lyssna på den versionen; brötiga gitarrer, stora trummor, ett överambitiöst munspel och alldeles för mycket reverb. Ungefär så lät faktiskt hela Glöd-skivan när jag hade gjort första mixningen och var, obegripligt nog, supernöjd. Det var som sagt kul att lyssna igenom den där gamla versionen för det påminde mig om den gången när jag hittade ett utav T's gamla låtar till Vita nätter, Blank (som aldrig kom med på skivan mina protester till trots). Det var i och för sig allt annt än en fröjd att titta/lyssna igenom det där projektet. Det var som att uppleva en dålig dag hos plastikkirurgen; klippt, klistrat, sönderskuret och hjälpligt ihopfogat med andra ord. Det är ganska skönt ändå att hitta sådana där gamla grejer. Inte bara för att det är kul att lyssna på utan också för att jag inser att jag faktiskt har kommit en bra bit på vägen och blivit tämligen duktig på bara två år.
Som sagt; jag jobbar aktivt för att bli bättre varje dag. Vrider och vänder. Bryter och bänder. Upp och ner. Produktionsprojekt är på det sättet inte helt olikt en Rubiks kub där alla färgerna måste synka perfekt innan man kan känna sig klar och nöjd. Först då kan man ta sig an en ny kub. Men nu när jag tänker på det så kan man ju faktiskt lägga undan sin kub och påbörja en annan med gott samvete. En del kuber mår kanske bäst av att ligga ett slag och liksom gotta till sig innan man tar ett nytt varv. Först då kanske det faller på plats och man vet om att man producerat ett nytt mästerverk.
/Elfwingson
Nej, jag hittade aldrig det jag letade efter, men jag var ganska nöjd ändå.
Du letar och letar och medan du letar hittar du kartonger fyllda med gamla grejer från förr. Är du som jag och sätter dig då med benen i kors mitt på golvet och börjar bläddra igenom gamla papper, texter och låtar? Efter några timmar har du glömt bort vad det var du letade efter från början men lämnar ändå utrymmet med en känsla av inre frid i hela kroppen.
Häromkvällen satt jag och plockade runt bland gamla projekt medan jag letade efter gamla projektfiler. Jag har i och för sig märkt upp varje disk så det borde inte varit speciellt svårt att hitta det jag sökte. Prydligt textat står det på varje skiva vilket innehållet är. Även årtal och, skrämmande ofta, även månad. När jag bäst satt där och svor över att jag inte hittade det jag letade efter dök orginalversionen av S:t Persgatan upp (tyvärr var det bara en wav-fil och inte hela projektet) och det var faktiskt lite kul att lyssna på den versionen; brötiga gitarrer, stora trummor, ett överambitiöst munspel och alldeles för mycket reverb. Ungefär så lät faktiskt hela Glöd-skivan när jag hade gjort första mixningen och var, obegripligt nog, supernöjd. Det var som sagt kul att lyssna igenom den där gamla versionen för det påminde mig om den gången när jag hittade ett utav T's gamla låtar till Vita nätter, Blank (som aldrig kom med på skivan mina protester till trots). Det var i och för sig allt annt än en fröjd att titta/lyssna igenom det där projektet. Det var som att uppleva en dålig dag hos plastikkirurgen; klippt, klistrat, sönderskuret och hjälpligt ihopfogat med andra ord. Det är ganska skönt ändå att hitta sådana där gamla grejer. Inte bara för att det är kul att lyssna på utan också för att jag inser att jag faktiskt har kommit en bra bit på vägen och blivit tämligen duktig på bara två år.
Som sagt; jag jobbar aktivt för att bli bättre varje dag. Vrider och vänder. Bryter och bänder. Upp och ner. Produktionsprojekt är på det sättet inte helt olikt en Rubiks kub där alla färgerna måste synka perfekt innan man kan känna sig klar och nöjd. Först då kan man ta sig an en ny kub. Men nu när jag tänker på det så kan man ju faktiskt lägga undan sin kub och påbörja en annan med gott samvete. En del kuber mår kanske bäst av att ligga ett slag och liksom gotta till sig innan man tar ett nytt varv. Först då kanske det faller på plats och man vet om att man producerat ett nytt mästerverk.
/Elfwingson
Nej, jag hittade aldrig det jag letade efter, men jag var ganska nöjd ändå.
onsdag, februari 11, 2009
...och där sitter alla änglarna med gråten i halsen
För över ett år sedan hörde jag L sjunga för första gången. Låten var Proud Mary och jag satt på andra sidan bordet och ackompanjerade henne på en röd gitarr genom vindimmorna.
Medan vi lyssnade på omproduktionen av Paperweight (ja, den här versionen blev faktiskt bättre) igår kväll slog L och jag fast att våra röster passar väldigt bra ihop. Det där visste jag om redan när jag hörde henne sjunga Vikens visa första gången. Kalla det för arbetsskada om du vill men jag bara visste att balansen mellan våra röster är helt enkelt skulle vara oslagbar. Alltså, hon har en fantastiskt röst om du inte har fattat vad jag menar. Hon har nämligen den där sårbarheten som är så jävla svår att hitta bland sångare. Hon har det där sköra i sig på något sätt. Det är i och för sig väldigt svårt att tro när man träffar henne men tro mig; den finns där och när hon tar fram den är det nästan så att änglarna gråter. Så vacker är den. Det är när hon tar fram den på någon vemodig låt som till exempel Om du lämnar mig nu eller Himmelstalund som jag ryser av välbehag hela tiden. S:t Persgatan likaså. Den är visserligen inte speciellt vemodig men låten passar henne. Efter några vändor där både jag och T provat på sånginsatsen var jag nästan på väg att ge upp låtjävlen tills det slog mig att L åtminstone borde göra ett sångtest på den. Så blev det också. Även om jag förmodligen var alldeles för bufflig när jag pressade henne under den sångsessionen fanns det en anledning till det; jag visste helt enkelt att hon skulle ro det i land. Och jag fick rätt. Jag älskar för övrigt att ha rätt.
Nåväl, L har massor med andra fina egenskaper men det är ändå rösten som många gånger slår mig till marken. Även om den ligger på tejp tillsammans med diverse gitarrer, trummor och reverb eller tyst viskar i mitt öra så fäller den mig lika hårt i asfalten varje gång.
/Elfwingson
Det var i och för sig någonting mer jag skulle berätta om men det tar jag en annan gång, OK.
Medan vi lyssnade på omproduktionen av Paperweight (ja, den här versionen blev faktiskt bättre) igår kväll slog L och jag fast att våra röster passar väldigt bra ihop. Det där visste jag om redan när jag hörde henne sjunga Vikens visa första gången. Kalla det för arbetsskada om du vill men jag bara visste att balansen mellan våra röster är helt enkelt skulle vara oslagbar. Alltså, hon har en fantastiskt röst om du inte har fattat vad jag menar. Hon har nämligen den där sårbarheten som är så jävla svår att hitta bland sångare. Hon har det där sköra i sig på något sätt. Det är i och för sig väldigt svårt att tro när man träffar henne men tro mig; den finns där och när hon tar fram den är det nästan så att änglarna gråter. Så vacker är den. Det är när hon tar fram den på någon vemodig låt som till exempel Om du lämnar mig nu eller Himmelstalund som jag ryser av välbehag hela tiden. S:t Persgatan likaså. Den är visserligen inte speciellt vemodig men låten passar henne. Efter några vändor där både jag och T provat på sånginsatsen var jag nästan på väg att ge upp låtjävlen tills det slog mig att L åtminstone borde göra ett sångtest på den. Så blev det också. Även om jag förmodligen var alldeles för bufflig när jag pressade henne under den sångsessionen fanns det en anledning till det; jag visste helt enkelt att hon skulle ro det i land. Och jag fick rätt. Jag älskar för övrigt att ha rätt.
Nåväl, L har massor med andra fina egenskaper men det är ändå rösten som många gånger slår mig till marken. Även om den ligger på tejp tillsammans med diverse gitarrer, trummor och reverb eller tyst viskar i mitt öra så fäller den mig lika hårt i asfalten varje gång.
/Elfwingson
Det var i och för sig någonting mer jag skulle berätta om men det tar jag en annan gång, OK.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)