Men för helvete, ta och ryck upp dig nu!

Jag vet ingenting. De vet ingenting. Ingen vet någonting och det är det som gör mig så fruktansvärt ledsen och rädd.

Jag är så jävla depp idag och det värsta är att erkänna det. Ja faktiskt, du läste rätt. Det är överjävligt att behöva erkänna det sådär svart på vitt, liksom. För dig. För mig. Det är nattsvart, mattsvart och blåsvart. Jag borde kanske anat någonting när jag vaknade halv fyra i natt, fångad av mitt eget lakan och insåg att jag vaknat av att jag tjutit i sömnen. Jag borde anat någonting. Stupid, stupid, stupid!
I morse hade jag faktiskt en bra tanke (som gick ut på att försöka vända dagen till någonting bra i stället för att bitcha och moana om saker som jag ändå inte kan göra någonting åt) men den gick så fullkomligt åt helvete som den bara kunde gå. Det gick ”sådär”. Körrepet gick (som vanligt) otroligt bra men jag var inte ”där”. Fysiskt var jag där och gjorde min grej men rent mentalt var jag fruktansvärt borta och ville bara gå därifrån. De skulle förmodligen klara sig på egen hand, så duktiga som de är. Men hursomhelst, man ditchar inte på någon eller någonting som man tagit sig för. Fan, jag var alldeles för nära att sätta mig och ringa runt till samtliga körmedlemmar och ställa in kvällens rep. En smärtsam sekund kändes det som en jävligt vettig grej ändå. Ena hjärnhalvan menade att det inte skulle hålla på så vansinnigt lång tid ändå och att jag faktiskt skulle palla med det medan den andra hjärhalvan sa att ett inställt körrep inte kunde vålla någon större skada. Men jag bitchslappade upp mig, drog på körledaransiktet och traskade iväg till repet. Väl där fungerade allting som det skulle. Förmodligen för att jag fick ungefär sju hundra andra saker att tänka på och det låter så fantastiskt bra nu.

Ni som högt och tydligt sagt att min blogg har blivit ”tråkig”, ”opersonlig” och ”töntig” får er belöning nu. Grattis till er! ”Den där” Andreas är inte på något sätt tillbaka men han stack upp sitt äckliga ansikte idag och placerade den sista dolken i ryggen. Precis där han absolut inte får skada mig. Jag ville skrika, dra ut dolken ur ryggen och kasta den långt, långt bort.

Det här är inte jag.
Det här är verkligen inte jag.

/Elfwingson

Back on track and (faktiskt) on cue

Det finns ingenting jag kan bli så trött på i längden som min egen röst. När jag då och då lyssnar igenom gamla synder (läs; produktioner) lyssnar jag på helheten. Oftast arret och instrumenteringen men aldrig rösten. Den är för linjär. För gnällig. För ”basig”. För tunn. För löjlig. För töntig. För...
Jobbig helt enkelt.

Därför är instrumentalmusik någonting som är roligare just nu. Och just därför tog jag itu med en ny produktion. Jag menar; har man inget annat att göra än att fylla år så kan man ju liksom fira det med att skapa musik åtminstone. Det hela började för någon vecka sedan då jag läst Skräckens hus av H P Lovecraft. Den har jag ju läst förut och det är inte mer med det men känslan som spred sig när jag läste de där novellerna var någonting som helt enkelt inte går att beskriva. Det började nere i tårna och spred sig sedan löpeldslikt upp genom benen, tog en sväng förbi hjärtat för att sedan utkristalliseras som en fyra takter kort melodi. Denna melodi loopade runt i huvudet i tre dygn och sedan kände jag att det var klart. Tempot, arret, formen, instrumenteringen. Ja, allt var klart redan i huvdet. Sedan var det ingen match att får ner skiten på tejp. Ja, inspelad vill säga. Hela stycket blev en över fem minuter lång hyllning till H P Lovecraft och jag är nästan otäckt nöjd. Jag skrev en gång att jag är maniskt kreativ men bara på mina egna villkor och den här produktionen är ett strålande exempel på just den där högst maniska kreativiteten. Jag är nästan stolt över mig själv för det.

Jag står på perrongen nu och väntar otåligt på tåget som strax kommer in.

/Elfwingson

00:00:01

I ett tafatt försök för att glömma bort mig själv och mitt pärlband av smärta pratar jag med I, en gammal vän från Norpan. Vi pratar om det som varit, det som är och det som aldrig hände. Jag påminner henne om den gången vi satt i köket i min tornlägehet och pratade om hur man var kung i skidbacken om man hade en sirapsflaska med mjölkchocklad när man var liten och hon minns faktiskt det. Hon som enligt egen utsago ”har minne som en guldfisk”. Hon läser ett gammal inlägg från förr och blir kanske lite förvånad över att jag upplevde lunchrummet på Spetsen som otroligt stressigt. Hon är rädd, I. Rädd och lite feg. Rädd för att vilja. För feg för att våga. I, det värsta som kan hända är att han inte svarar och då är det ju inte mer med det, liksom. His loss som sagt. Stå inte kvar i skuggorna. Kom ut, våga och vinn! ”Möt mig vid grinden på S:t Persgatan så ska du se att det blir vår” helt enkelt... Vintermörkret försvinner i en framtid nära dig och då jävlar ska du få se exakt hur bra det vara, OK?

* * *

I går sa L grattis till mig för sjätte gången i ordningen och jag har blivit lika fylld av värme och rörd varje gång, jag lovar. När allt kommer omkring var faktiskt hon den första att både gratulera och dessutom sjunga för mig när jag fyllde år häromdagen. Exakt på slaget tolv på natten gjorde hon sig besväret att trycka på lur-knappen och ringa mig. Är hon inte en fantastisk människa så säg?

/Elfwingson

Jag fyllde trettio i dag

Leve mig. Eller något.

Mobilen har ringt (samt knäppt till varje gång ett SMS har droppat in) mer eller mindre hela dagen och vänner, både forna och nya, har kommit med gratulationer. Alltså, jag är nog mer omtyckt än vad jag själv fattat... Jag hade givetvis gjort mig helledig idag och tänkte koppla av med en stunds läsning på morgonen. Eller, så var väl planen i alla fall. Givetvis gick jag upp (i sömnen) och stängde av alarmet vid kvart över åtta och somnade om trots vetskapen om att jag, lite senare på förmiddagen, skulle bege mig till jobbet med två (2) smörgåstårtor. Det var jag och min fantastiska mor som skapat dessa kreationer under inte helt stillsamma former. Väl på jobbet tog jag emot personalens jubel och fick en löjligt stor orkidé. Det kändes som om jag kånkade runt på en halv djungel inslagen i papper när jag fick den. Jag räknade ut att den skymde sikten med ungefär 85%, någonting jag räknade ut när jag helt oprovocerat gick rakt in i ett annat vårdbiträde. Jag mumlade någonting om "det här är ju en så oerhört stor orkidé som vi vet" bad om ursäkt och gick vidare i korridorerna.

Det är ju jävligt skrämmande hur snabbt tiden egentligen går. Åren mellan femton och tjugonio flög iväg. Minnesfragment är det enda som finns kvar; replokalsromantik, krossade hjärtan, livegig, teateruppsättningar, samboskapets glädje och vedermödor, fyllor, dåliga förhållanden, sköna garv, tillfälliga kärlekshistorier, inspelningssessioner, tappade sugar, bra förhållanden, vacker vänskap, bakfylleångest, uppfuckade förhållanden, nattliga promenader (både ensam och med sällskap), fantastiska förhållanden och förlorade vänner. Bland annat kom och gick tre år i Oskarshamn och tre år i Norpan. Åren i Oskarshamn gick snabbt men åren i Norpan gick, om möjligt, ännu snabbare.

Nåväl, någon frågade hur det kändes att vara trettio. Det känns just inte så speciellt. Ansiktet på andra sidan är fortfarande lika glåmigt, håret är fortfarande omöjligt att få fason på och ögonen är fortfarande lika bruna och trötta. Åren flyger förbi på tok för snabbt men av någon anledning känns det oerhört skönt att vara just trettio. Fråga mig inte varför för jag kan inte riktigt sätta fingret på varför det känns så.

Jag är trettio nu. Nyss var jag arton.

/Elfwingson

Nej, jag är nog inte så OK med det här

Det började som en blygsam produktion eftersom att det var absolut nödvändigt för tillfället. Det har jag redan berättat om. Det var i allra högsta grad för min egen del och egentligen till för närmast sörjande. I ett obevakat ögonblick skickade jag den till M (en före detta co-producent och tillika god vän) för att vi har ”bytt” låtar med varandra förr i världen. Han slängde några fång rosor över mig, sa att det var lysande och det var inte mer med det. Trodde jag.
För några dagar sedan meddelade han att han hade låtit bränna ut ett ”antal” exemplar av EP:n och skickat ut bland sina kompisar i både Norpan och Linkan. Sedan menade han att jag starkt borde överväga att försöka få ut det. På riktigt. Jag höll ta mig fan på att ramla ur stolen när jag fick höra om det! Min första tanke var ”vem fan tror att han är? Han har väl inte någon som helst rätt att sprida min musik utan mitt tillstånd!?” Att blodet kokade inombords är nog en grov underdrift i sammanhanget. Fulltankad med oerhört bra argument (samt en hel del svordomar) ringde jag upp honom. Efter ungefär sju hundra ”sorry” och ”jag visste inte...” tog luften slut.
Vad kan jag göra? Sätta mig och tjura ett hörn? Äsch, gjort är gjort. Men det är segt att han inte hajade att Atomvinter inte var till för ”de stora massorna”. Det var ju liksom inte meningen att så många skulle höra den här musiken och texterna. Nästa gång ska jag vara mer tydligt på den punkten, jag lovar.

/Elfwingson

[...] behöver någonting nu som bedövar, som gör att det går över” - kent

Det är en sådan där dag igen. En sådan där dag då ett pärlband av smärta suddar ut all form av glädje och bryter sönder varje uns av energi. En äcklig, grinade dödskalle hänger ovanför mitt huvud och månen hänger ännu lägre. Jag räknar spikarna i taket hos en vän. Ovanför mig finns ytan och under mig; djupet. Rädslan sätter sina spår och jag blir förbannad på mig själv för att den rår på mig så lätt numera. För att den kommer åt mig. För att jag känner mig patetisk när jag tjuter över någonting jag ändå inte kan styra över. Jag blir förbannad över mig själv för att jag fegar ur. För att jag inte är lika modig som alla er andra. För att det blir exakt sådär nattsvart som det absolut inte får bli. Jag blir förbannad på att mörkret tränger sig på och gör mig illa.

Riktigt illa.

/Elfwingson

Vi är alla barn i början

Det här med lekfullhet kan man ju applicera på många faktorer som till exempel förhållanden, jobb eller musik(produktion). Jag tänker gå in närmare på det här med musik- och musikproduktion (som om det kom som en överraskning). För några veckor sedan pratade jag med J om det där med lekfullhet och musik. Jag vill mena att Ireli var som absolut starkast mellan 1999 och 2000 (och framförallt under det sista halvåret av 2000). Vi repade så mycket vi kunde och hann, gigade mer än någonsin och vi hade mer kul än vi hade haft innan dess. Vi hade lekfullheten och var tillräckligt naiva. Skulle vi av någon outgrundlig anledning ses igen alla fyra samtidigt och repa skulle vi förmodligen vara
1. ringrostiga
2. mer skickliga
men också
3. äldre, mer försiktiga och inte lika naiva

Vi skulle inte kunna flyga upp på de där molnen igen och bli sådär oövervinnerliga som vi en gång var. Vi skulle nog mest spela ihop mest för att det var kul och kanske minnas hur det en gång var att stå i en replokal, bli arga, svära och (nästan) slåss men också känna glädjen över musiken vi skapade tillsammans. Vi skrev låtar, repade, festade och garvade ihop. Jag har, sedan Ireli försvann ur bilden, spelat i många olika konstellationer och lika många olika genrer men det är ändå i Ireli som jag var som mest ”hemma”. Det var i det bandet som jag slipade mina livefärdigheter på gitarr och växte som människa. Dessutom visste man alltid vart man hade varandra (rent musikaliskt) och att tre personer var beredda att ha ens rygg om man fuckade upp det under ett gig (tro mig, jag var ganska duktig på att fucka upp saker. Knäcka strängar till exempel eller glömma bort vilka låtar som fanns i setlistan).

Jag tänker på T's album Vita nätter och hur gröna både han och jag var när vi påbörjade det projektet. Men framförallt tänker jag på hur lekfulla vi var; vi provade allt och inget. Vi EQ:ade och mixade. Lade till och drog ifrån. Vita nätter är färgat av en mängd olika sinnesstämmningar; alltifrån skärande ångest och hulkande gråt till banala skratt och det kanske beror på att vi var tämligen naiva. Vi hade ingen annan (än oss själva) att svara inför. Vi körde på och menade att ”vi ser vad som händer så blir det säkert bra”.

Nåväl, det är svårt (om inte näststintill omöjligt) att hitta tillbaka till lekfullheten igen. Man kanske kan komma till någonting som högst eventuellt liknar den men aldrig infinner sig den helt och hållet. Lekfullheten och naiviteten infinner sig en gång och kommer sedan aldrig igen. Det kallas utveckling och är förmodligen någonting bra.

/Elfwingson

Du är troligtvis av en helt annan uppfattningen men hey, jag har bara stått i ett hörn av replokalen och/eller suttit på en stol genom långa inspelningssessioner och således är det här min uppfattning om musik och musikproduktion.