...I'll wear something pretty and white.

Att sakna någon som är död och aldrig, aldrig mer kommer igen är svårt. Det vet vi alla. Det är ingen hemlighet. Att sakna någon som fortfarande lever men har tappat en stor bit av sig själv och aldrig någonsin kommer att bli som förr är värre.

Emmylou Harris sjunger ”meet me at he wrecking ball. I'll wear something pretty and white” och i samma sekund tittar jag på ert foto från den där dagen ni var nyförlovade. Pappa hade inte skaffat skägg än och du har en vacker vit klänning på dig och de där hornbågade glasögonen. Ni är båda så vackra och lyckliga att det nästan gör lite ont.

* * *

Under påsken (som bjöd på typiskt aprilväder med all vad det innebar) hälsade jag på mina föräldrar. Det var både trevligt, tragiskt och nyttigt. Trevligt för att det faktiskt är väldigt kul att träffa dem. Tragiskt för att en familjemedlem har försvunnit rent personlighetsmässigt och nyttigt för att det var väldigt bra för mig att förlika mig med tanken att denna familjemedlem aldrig någonsin kommer att bli sig själv igen. Jag minns när vi förr i världen satt i köket om nätterna. De andra hade gått och lagt sig och kvar fanns bara vi och en evighetslång natt. Tystnaden hade lägrat sig över huset och vi brukade ha på nattradion väldig, väldigt svagt. Svalt skval i bakgrunden. Musik man inte egentligen behövde bry sig om. Musik som bara...fanns.

Vi satt vid köksbordet; du med ditt korsord och jag med min bok. Vi rökte och i bland så pratade vi till och med med varandra. Korta men kärnfulla kommentarer. I bland frågade du om något ord eller om någon artist som du inte visste namnet på. Fastän du var en jävel på synonymer och klarade av de flesta artister eller ”kändisar” så behövde du min hjälp. Det hände ytterst sällan men det hände. Men för det mesta var vi väldig tysta när vi satt där. Naturligt tysta för inga ord behövdes. I bland frågade du vad jag läste och jag redogjorde kort för den aktuella boken. Jag vill minnas att det var olika böcker varje gång och du undrade hur jag orkade läsa en nya bok varje gång. Jag menade att det inte var något problem då jag alltid älskat att läsa och på så sätt drömma mig bort till fjärran länder och exotiska platser långt, långt bort.

Vid varje hel timme slog den där förbannade klockan ute i vardagsrummet och vi blev alltid nästan rosenrasande över att det inte kunde konstruerats med ett tystare klockspel. I alla fall ett som var lite mer dämpat. När klockan slog 12 var det stört omöjligt att för en normal konversation. Allt stannade upp för någon halv minut som den slog. Sedan fortsatte natten och vi tände varsin ny cigarett. Som jag redan sagt så pratade vi aldrig speciellt mycket men vi fanns där. Tillsammans och det skulle alltid vara så. Alltid! Även om jag flyttade till månen så skulle jag kunna komma tillbaka när som helst och sätta mig ned i köket, tända en cigarett, plocka upp en bok och läsa den under tystnad alltmedan du skulle sitta där mittemot mig med ditt korsord uppslaget, kulspetspennan i den ena handen och cigaretten i den andra.

Jag saknar dig, mamma och den du en gång var.
Fan.

/Elfwingson

Massiv update

DISCLAIMER!

Känner du på något sätt avsky inför ”hemma hos...”-texter i allmänhet och rants om gitarrer, studioutrustning samt DIY-projekt i synnerhet bör du sluta läsa nu.

Jag flyttade som sagt hit till Västervik i november 2010 (efter att ha bott i en skokartong i cirka fem månader) och jag stormtrivs. Jag har redan slagit fast att jag älskar mitt jobb och nu tänkte jag berätta om hur mycket jag älskar min lägenhet. Jag bor bara ett stenkast från mitt jobb och det känns skapligt skönt. Inga långa transportsträckor hem när jag är på tok för trött och bara vill komma hem och slänga mig i soffan med andra ord. Men det absolut bästa var att det var totalt nyrenoverat när jag flyttade in. Det finns ju ingenting som är bättre än att få flytta in sina prylar i ett fräscht hem helt utan dings. Lägenheten är en helt normal etta på 43 kvadratmeter. Själva rummet kändes lite väl luftigt så jag köpte en löjligt stor bokhylla som får fungera som avdelare mot resten av rummet. Det absolut bästa med den är att man kan placera saker på båda sidorna inne i bokhyllan. Jag som inte trodde att mina böcker, tidskrifter och (framförallt) DVD-filmer skulle få plats blev glatt överraskad när jag insåg att detta löstes bums. Det sämsta var att den var så jävla stor och otymplig att lyfta upp utan hjälp men bra karl reder sig själv och så var det inte mer med det. Köket är ett riktigt kök (och ingen jävla kokvrå) med 100% grälsäkra skåp. Ja, det vill säga att skåpsluckorna har inbyggt stopp som omöjliggör att smälla igen dem. Fantastiskt!

Möblemanget är i stort sett det jag hade i Mönsterås förutom mitt monster till studiomöbel. Jag hade länge haft en idé om att få ett studiobord custombyggt men de jag pratade med menade att det inte gick att genomföra under 5000 kronor. Det kändes ju lite väl saftigt så jag köpte ett färdigt. Trevligt. Eftersom jag köpt in mig på lite mer outboards utöver mitt ljudkort (två stycken mikpreamps; Presonus VXP och ART TPS II) så var behovet stort av att kunna rackmontera dessa saker. I bordet finns även plats att montera fler racksaker eftersom att utrymmet erbjuder hela 8 HE-platser.

Fler inköp jag gjort är en CC121-kontrollenhet till mitt DAW (Cubase) samt kronjuvelen; en Fender Jaguar Classic Player. Den där gitarren köpte jag i september förra året och det var helt enkelt en pojkdröm som gick i uppfyllelse. Ändå sedan mitten av tonåren har jag velat ha en Jaguar. Den lirar underbart, är helt galet snygg och har en hals att dö för. Jag demade många gitarrer och även budgetvarianten från Squier men den låg inte helt och hållet rätt i handen. Efter en stund provade jag Fendern mest ”på skoj” men det var kärlek vid första ögonkastet kan jag avslöja.

 Jag tänkte även ta det här unika tillfället i akt att berätta om några projekt jag sysslat med under hösten och vintern. Det största var att restaurera min första elgitarr jag köpte, en Neville stratkopia. En budgetgitarr som var med länge men som sedan stoppades undan. Mycket på grund av att lödningarna förmodligen släppte på pickuperna och att halsen helt sonika flyttat på sig efter otaliga gig. Jag köpte in mig på ny mekanik, elektronik samt gav mig fan på att justera halsen. Men först slipade jag ner den gamla finishen och gav den ett nytt utseende. Redan från start beslutade jag mig för att uppföra den i sitt ursprungliga skick, vit finish med vitt plektrumskydd.

Jag är inget proffs på att vare sig lacka, måla eller våtslipa men jag har lärt mig under tiden (tack till YouTube). Efter cirka fyra månader var den så klar; och den låter underbart. Ställer man switchen i läge ”fem” och lägger på rätt kompression (medelst MXR SuperComp-pedalen) så låter den precis som en Telecaster. Wunderbar! Ett annat DIY-projekt har varit att modda min absolut första overdrivepedal, en nästintill antik BOSS SD-1 för ännu mer bett och naturlig röraktig overdrive. Efter moddningen är tondefinitionen helt enkelt mycket bättre och ”dirty boost”-funktionen är ett faktum.

Har jag fortfarande någon med mig här eller...?

Nåväl, jag tänkte inte plåga dig mer nu. Det får vara bra för den här gången...

/Elfwingson

M och F - this one's for you

På förekommen anledning...
Nej, jag tänker inte förändra någonting utseendemässigt på den här bloggen. Även om allting är tvärfel; bildheadern (som paradoxalt nog föreställer Norrköpings skyline), bakgrundsfärg och bildspel så orkar jag inte ändra om allting. Ni får helt enkelt leva med att det ser ut som det gör.
Vi säger så.

/Elfwingson

Del två

Nyss avslutade jag ett litet brev till L. Brevet som sådant är tänkt att vara ett oerhört pedagogiskt samt putslustigt appendix till en fyrspårs-skiva som jag tänkt att ordna sedan i januari. Men ungefär fyra hundra andra saker har kommit mellan men nu så är det äntligen klart. Nåväl, på den här skivan finns ett spår, ”1000”. med och jag togs tillbaka till 2010 och en kaotisk sommar. Senare, på hösten, var låten inspelad till belåtenhet och färdigmixad. Jag minns också hur C nämnde att hon nästintill brutit ihop på det mest storslagna sätt när hon hört den. ”[...] och jag kände mig skitlöjlig. Jag fattar inte vad det är med den som är så jävla sorgligt” berättade hon.

Efter att ha läst igenom ett par texter från 2010 (samt ett mail) så kände jag att jag var tvungen att bringa klarhet över några detaljer. C och jag gick alltså skilda vägar för ett bra tag sedan. Vi hörs inte lika ofta, någonting som i ärlighetens namn, kan tillskriva oss båda två, men vi har åtminstone producerat lite musik ihop under det senaste året. Fast det där är en sanning med modifikation eftersom att det är jag som producerat och hon har varit med och mixat. En tämligen strikt affärsrelation tog vid eftersom att vi insåg att ett samarbete tyvärr inte skulle kunna genomföras på något annat sätt. Att det hände var mest för att hon ville ha någonting i pop/rockgenren att mixa på så varför inte låta någon annan ta över, liksom. Hon tyckte att det var spännande att för en gångs skull inte mixa på något av sina electronica-projekt utan ha ”riktiga instrument, inspelade på riktigt” att bearbeta. Till en början lät det faktiskt inget vidare men hon har lärt sig även det där. Nu var det ett tag sedan jag hörde något material men jag tror att det går bra för henne. Jag är inte den som är så vansinnigt snabb på att svara på vare sig mail eller SMS men på något sätt har hon blivit nedprioriterad men jag antar att det är en utav många vägar livet kan ta, helt enkelt. Jag funderade ett tag efter mitt uppbrott med C om jag verkligen gjort rätt och om jag kunnat göra mer. Jag kom fram till samma svar varje gång; nej. Men jag vet också att hon var upprörd och otroligt ledsen efteråt. Men jag frångick allt jag brukar stå för och lät henne vara i fred med sin (relativa) sorg och ilska. Jag fick säga det jag ville ha sagt och även om jag hatade mig själv innerligt i det där ögonblicket så visste jag att jag gjorde helt och hållet rätt. Det finns liksom en gräns för hur mycket man kan kriga och slita sig själv i bitar för någonting. Eller i och för sig; är det rätt så kanske man gör det men...

Man kan helt enkelt inte vinna jämt.

/Elfwingson

Någon ger mig en ytterst liten impuls och det räcker för mig

Det är ju märkligt vad snabbt tiden går egentligen. Efter ett samtal med L (jag återkommer till det senare) fick jag ett infall och kontrollerade när jag skrev här senast; 13 juli, 2010. Det är ju oerhört länge sedan när man tänker på det. Och begrundar man hur mycket som har hänt så är det ju ännu längre tid.

Eller ja... Det har ju inte hänt så vansinnigt mycket i och för sig. Inte i mitt liv i alla fall. Jag knatar fortfarande runt på medicinmottagningen och gör mitt jobb. Man skulle kunna göra fördelningen på följande sätt; 50% av tiden pratar jag i telefonen (med patienter), 30% går till vanligt mottagningsjobb (det vill säga blodprovstagning, såromläggning och diverse andra småsysslor). 20% av tiden går åt att serva ”mina” läkare som igår i reuma-teamet. Det finns egentligen ingenting som går att prioritera i ”rolighets”-grad av dessa sysslor men en sak är säker; jag älskar mitt jobb! Okej, inte varje dag men merparten av tiden tänker jag att jag faktiskt har ett fantastiskt jobb som jag inte för allt i världen skulle vilja byta mot någonting annat.

Musiken och produktionen har legat i ide ett bra tag. Det känns helt enkelt inte nödvändigt och har inte gjort det på väldigt längre. Det är i och för sig inte så att jag lagt ner produktionen för gott men det har varit väldigt få projekt som jag har hoppat på. J's singelprojekt påbörjade han och jag förra sommaren men på grund av vissa bakslag har vi faktiskt bara kommit två låtar in. Den tredje låten är förvisso inspelad men det är ett sångpålägg som ska göras (av en extern förmåga som tycks vara ständigt upptagen och helt omöjlig att få med) samt ett pedal steel guitar-pålägg som ska göras. Även detta ska göras av någon extern förmåga men än så länge har jag bara hört en demo och det var både jag och J överens, var på tok för glatt och stimmigt. Sedan dess har jag inte hört någonting om vare sig sång- eller pedal steel guitar-pålägg. Å andra sidan är ju två låtar klara och J verkar nöjd med dem så man får se det som en liten vinst i alla fall.

Vidare så har såklart jag och T pysslat med några småprojekt, bland annat en totalrenovering (och nyinspelning) av Nilanthi samt Solkatter (två låtar som har ett antal år på nacken). Nilanthi är helt klar medan jag väntar på T's leadstämma på Solkatter. Det går, av förståeliga skäl, långsamt men jag har inte bråttom. Jag har mixat ett internetprojet och det gick otroligt bra. Det var skönt att bara koncentrera sig på mixningen för en gång skull och inte behöva tänka på inspelning alls. Överlag så känns det inte som om jag har så mycket måsten i fråga om musikproduktionen längre och det känns ju otroligt skönt att kunna ha lyxen att välja bort den.

Vintern har varit...märklig. Många saker hände på väldigt kort tid; en familjemedlem drabbades av stroke vid lucia och sedan följde de trista nyheterna slag i slag som ett dominospel från helvetet. Flera personer som stått, och fortfarande, stå mig väldigt nära har upplevt tråkigheter av värsta sorten. De har, på vart och sitt sätt, drabbats av tragedier och personliga trauman. Det är ingenting jag tänker gå in på närmare här men jag har lyssnat och lyssnat. Samtidigt som jag lyssnat har jag försökt att hjälpa dem medelst små tips och uppmuntran i tillvaron and here's the kicker; jag tror att det har hjälpt dem. Åtminstone ytterst lite.

Nåväl, du kanske undrar hur fan det gick till att jag har haft kontakt med L igen? Det hela är en smått pinsam historia som började på nyårsnatten då jag vinfryntlig och lagom yster råkade skicka ut ett mass-SMS till hela min adressbok. Den där adressboken är ingenting jag konsulterar i vanliga fall ”så varför göra det nu” tänkte jag. ”Iväg med det bara och så skjutsar vi in ännu ett glas rödtjut!”. Typ. Det skulle visa sig förödande då jag skickade detta, högst informella, SMS till hela adressboken (inklusive min närmsta chef samt klinikchefen). Eftersom att jag inte brukar kika i adressboken så där vansinnigt ofta, slumpade det sig så att även L fick ta del av det där SMS:et. Turligt nog tog hon det bra, skickade en trevlig nyårshälsning tillbaka och på den vägen är det... Själv blev jag både glatt överraskad av jag lyckats med konststycket att inkludera henne i min nyårsnatt samt att hon faktiskt svarade. Häromdagen pratade vi faktiskt i telefon och jag måste erkänna att det fortfarande är så att vi är otroligt lättpratade. Ja, jag vet att jag har berättat om det förut men jag kände att det var nödvändigt att säga en gång till. Inte bara för att det är intressant att prata med henne utan för att det gör mig väldigt glad att vi ändå har en liten kommunikation. Igen. Det är svårt att förklara men det känns väldigt bra att prata med henne. Jag tänker inte ens göra ett försök att förklara det för hon vet vad jag menar och jag råkar veta att hon tycker likadant...

/Elfwingson

For the record

Nej, jag ältar faktiskt ingenting.
Jag vill få ner det i skrift för att jag vill att du ska veta.

/Elfwingson

Därför är det ingen bra idé att nöja sig med "lagom" hela tiden

Först och främst: tack för alla mail. Jag hade fan i mig ingen aning om att det var så många som läste den här bloggen och, vad som är mer omöjligt att tänka sig, att ni tycker att det är kul och intressant att läsa den. Så, tack så mycket återigen. Jag är på bloggbanan igen.

I alla fall för en tid. För närvarande sitter jag här i Västervik och mastrar EP:n ”Atomvinter”. Du kanske minns den där EP:n? Om du har glömt bort den så kika tillbaka på någonstans runt oktober 2008 här i bloggen så kommer du att haja dealen. Sex spår som alla är lika viktiga. Sex spår som spelades in på fyra dygn och mixades på cirka en vecka. Sex spår som var (och är) otroligt viktiga för mig. Resultatet blev... Inte lika bra som jag hoppats, men det fick fungera som terapi just där och då. Efter den inspelningen sa jag att ”Atomvinter” inte skulle säljas. Det skulle kännas helt skevt att ens vilja få ut den. Det kändes alldeles för personligt och då var jag inte beredd att lämna ut mig själv så bryskt. Så, någon gång i våras hade jag lust att sätta tänderna i någonting nytt. Nytt och fräscht. Fullängdaren ”Ge mig vad som helst” blev inte vad jag hade hoppats på (mixningen höll inte alls) och jag är, som bekant, alldeles för lat för att skriva någonting nytt. Det händer i princip aldrig. Då låg ”Atomvinter” ganska nära till hands. Den gamla produktionen osar av både spel- och produktionsmässiga kardinalfel. Soundet är liksom mufflig på något vis. Som om att sitta under en flanellfilt och mumsa på en bit bomull. Då kanske du får ett hum om hur muffligt den låter. Usch! Dessutom låter den alldeles för ”lagom”. Exempelvis så ska första spåret (som heter ”Nålar” nu men som hette någonting annat pretto då) börja med två elgitarrer och sång och sedan explodera rakt upp i ansiktet på en. Som en bomb och man ska haja att ”jävlar, det här kommer inte sluta bra”. Sagan ska inte sluta lyckligt. Exakt den känslan skulle man få. Men istället så blev det mer ett ynkligt ”poff”. Så jag plockade upp ackgitarren och provade några ackord. Det kändes bra men jag insåg snart att jag skulle vara tvungen att planka mina egna låtar eftersom att allting hade fallit i total glömska. När jag gjorde min sexveckorspraktik lade jag grunderna (det vill säga trummor, bas samt några slaskgitarrer) och när jag kom tillbaka till Mönsterås fortsatte jag och lade resten.

Fördelen med att spela in gammalt material är att man slipper hela den kreativa processen med att ”lägga upp” låtarna. Det vill säga att man ”bygger” dem. En vers här och en refräng där och kanske ett stick mellan de båda. Kort sagt; låtskrivarhantverket inklusive arrangering och instrumentering. Jag menade att den här gången måste det blir bättre. ”Jag ska fan i mig inte nöja mig med 'lagom' den här gången” tänkte jag ganska många stunder. ”Varför ska jag nöja mig med lagom när jag kan få det bästa?” Det kan i och för sig vara jävligt lätt att hamna där. Man vill såklart inte hamna där men det kan kännas som en skön genväg. Man är inte helt nöjd till 100% men nöjer sig med ”lagom” för att det känns tryggt. Stabilt. Man vet vad man får och är skön med det. Eller? Är man verkligen så OK med ”lagom”? Jag är då inte OK med ”lagom” hela tiden. Om det händer faller jag så lätt in i stagnation och blir sakta men säkert apatisk. I bland kan det i och för sig vara ganska skönt att bara göra ett soft arr. Vanliga standardgrejer bara som man vet håller hela vägen. Det kan vara väldigt kul att bara pyssla med sådant också men jag vet att när jag är på det humöret så kan jag skapa musik och arr som lyfter mig till rymden, tar mig några varv kring Månen och låter mig landa mjukt på Jorden igen. Då vet jag att jag är som bäst. Då vet jag att allting klaffar och att jag är 100% nöjd. Och är jag nöjd så hoppas jag att de som kommer att höra ”Atomvinter” blir minst lika nöjda.
För tanken med hela det här projektet är att det faktiskt ska släppas. Som sagt håller jag på att mastra hela EP:n själv och det är sannerligen ett gigantiskt arbete men det går tämligen bra ändå eftersom att jag tänkte rätt i mix redan från början. Förberedelserna inför releasen är redan gjorda; låtarna STIM:ades för två år sedan, EAN- och ISRC-koder är fixade och ett omslag är (förhoppningsvis) på gång.

Den 1:e oktober är det tänkt att den ska finnas både i digital och fysisk form. Mer info kommer senare, jag lovar. Nåväl, jag nöjer mig inte med ”lagom”. Jag varken kan eller får nöja mig med lagom hela tiden. För mig egen skull. EP:n måste hålla toppklass och jag måste vara 100% nöjd med den. Den får inte innehålla någon digital dist, taffliga arr eller mesiga sångtagningar. Jag måste kunna stå för vad jag sjunger om och jag måste kunna kunna säga, när jag ger ut EP:n, att ”det här är något av det bästa jag någonsin gjort”

/Elfwingson

PS Redan nu finns det i och för sig en B-sida (Nålar II) uppe på MySpace-sidan. Do check it out. DS

Dagens bikt

NORRKÖPING, JANUARI-FEBRUARI, 2010
Den där lyckan som ska infinna sig gör inte det och i all sin fasa går sanningen upp för mig; jag känner inte kärlek längre. Jag borde känna kärlek. Någon sorts kärlek känner jag men inte den rätta sortens kärlek. Den där fundamentala kärleken som ligger som grund för ett bra förhållande. Jag borde känna ett glädjerus som ilar genom kroppen. Jag borde känna att jag vill springa ut och berätta för hela världen vad det är som är på väg att hända. Men... Nej, jag känner ingenting. Ingenting. Kom igen nu! Det är ju det här som jag har drömt om i alla år. Det är ju det här som ska vara min lyckligaste stund på jorden.

”Det är väl det här du vill... Eller?” säger du med eftertryck och en blick som skulle paja pansar.

”Nej C, jag vill inte det här med dig”. Efter tolv veckor när allt är över står jag där och petar i askan. ”Jag är världens sämsta pojkvän” tänker jag. Sedan öppnar jag dörren och går in igen.

Tillbaka till kriget.

NORRKÖPING, MAJ 2010
Alltså... Varför ger du mig inte det där jag verkligen behöver?
Jag tycker inte att jag är speciellt krävande. Eller tycker du verkligen att jag är så jävla jobbig när jag råkat nämna att även jag behöver lite kärlek då och då? Jag försöker faktiskt stå emot. Jag försöker faktiskt att hålla mig själv ifrån det där. Jag försöker ta mig fan varje dag. Så. Jävla. Hårt. Men jag är ju inte sådan. Jag håller på att spy när jag tänker att jag inte kan vara mig själv med dig. Det ska ju inte vara såhär. Jag vill inte att det ska vara såhär. Jag spottar i en vattenpöl och säger ”fan, vilket taskigt väder. Det är ju så man bara vill krypa upp i soffan och lägga armen runt någon som man tycker om. Bara känna ett par fingrar glida genom ens hår. Bara känna...” Längre hinner jag inte. Du säger ”Vi behöver köpa mjölk. Alltså, jag har mjölk men din mjölk är det slut på. Hör du vad jag säger eller? Gå in på Konsum Extra där borta och köp mjölken så vi kommer hem någon gång. Det är ju så jävla dåligt väder. Jag vill bara gå hem och lägga mig och sova tills det blir vår.”
Jag går in i butiken och traskar mot ”ingen-laktos-så-långt-ögat-når”-hyllan. Jag går snabbt för jag är förbannad. Förbannad och besviken. Kanske mest besviken. ”Varför lyssnar du inte på mig? Inte ens när vi grälar lyssnar du på mig. Det känns för jävligt! Hör du det?! Det känns för jävligt när jag känner att jag helt enkelt inte når fram till dig för att du bara drar efter tre sekunders gräl. Det känns för jävligt när det som skulle vara så bra är så dåligt. Det känns för jävligt att jag blir the bad guy i det här förhållandet. Jag skiter faktiskt fullständigt i vad det är på TV i kväll. Sätter du dig där och bara glor som så många gånger förut så slår jag sönder skiten. Varför ger du mig inte det där jag behöver? Varför biter du bara av mig på mitten och rymmer iväg till TV:s skyddande ljus? Det känns åt helvete att du bara drar när du vädrar blod. Varför trycker du på fel sorts knappar? Varför tillåter jag dig att trycka på dem? Fan C, varför pratar du inte med mig...? Är jag verkligen inte värd mer? Du kunde ju åtminstone lyssna när jag försöker säga någonting. Eller är det verkligen så jävla svårt? Är jag verkligen så överjävligt att leva ihop med att du inte ens bryr dig?
So be it, men säg då det för helvete!”

SENARE...
”Alltså C, vi borde prata om e...” ”Nej, inte nu. Jag orkar faktiskt inte att prata nu. Jag har jobbat HELA veckan och jag har inte lust att ta en jobbig diskussion om whatever och behöva se dig sitta där och tjafsa om småsaker. Jag gör bara inte det, OK?”

ÄNNU SENARE...
”Okpussochgodnattochjagälskardigochvisesimorgon”
När hon har somnat går jag och lägger mig på soffan. Andas lite. Det känns bra. I morgon ska jag åka hem igen. Det känns om möjligt ännu bättre. Tillbaka till skolan och det där provet på hjärtats alla beståndsdelar. Klaffar, aortan, vener. Här går det syrefattiga blodet in och här går det klara och friska blodet ut. Hela tiden. Twentyfour seven. Om och om igen.
”Andreas, du sitter i skiten och du hatar det. Det här kommer att krascha och brinna när som helst. Det du kan göra är bara att påskynda processen lite. Hjälpa den på traven, liksom” tänker jag och det rinner det en tår längs med kinden. ”Det känns inte bra det här och jag borde prata med någon. Men alla är så jävla upptagna och jag vill verkligen bara träffa någon, dricka kaffe och bara prata. Förklara läget och berätta för någon hur jag känner. Hur svårt kan det vara, liksom? Ja du Andreas, när det här är över så får du ju bara det bekräftat vad det är du vill ha och vad du inte behöver”.
Det sista jag tänker innan jag somnar är ”jag skulle verkligen, verkligen behöva närhet nu. Bara en hand som glider genom mitt hår. En kind att smeka. Ett par läppar att kyssa. C, jag behöver faktiskt närhet, ömhet och kärlek vare sig du tror det eller inte”.
Fan.

Dagen därpå gick jag ut från porten på Sandgatan för sista gången.

/Elfwingson

Frukt från lata latituder

Medan jag sitter i en lummig trädgård och mumsar i mig satsumas reflekterar jag över förra helgens händelse; L och jag sågs hemma hos mig. Detaljerna tänker jag fan inte gå in på här utan låt oss för enkelhetens skull säga att det finns en jävligt dålig dumpning med i bilden och att jag fan i mig inte är OK någonstans med att han gjorde L ledsen. Faktiskt så känner jag spontant att han kan dra åt helvete och aldrig mer hitta tillbaka. Du kan inte bara göra en 180 graders helomvändning och tro att det ska gå tyst förbi. Du borde tänkt ett varv till. Du borde tänkt efter en gång till innan du breakade nyheten, ditt jävla stolpskott. Sorry L, men jag var bara tvungen att få härja lite. Jag ska aldrig någonsin göra om det, jag lovar.

En anledning till att hon SMS:ade mig var att hon undrade om hon fick hyra min lägenhet i Mönsterås. Det var ju inte någonting jag kunde garantera eftersom att jag för närvarande bor i en skokartong och inte vet hur snart jag får permanent boende här i Västervik. Jag frågade vad som hade hänt och hon förklarade läget. Hon gjorde en lång historia kort och berättade allt. Då, bara ”sådär” frågade jag om hon ville komma och prata istället. Prata och dricka kaffe. Hon gjorde det (hon hade dessutom med sig mazariner) och jag gjorde vad jag kunde för att vara som jag är. Som jag alltid varit. Dels lyssnade jag och dels försökte jag få henne att skratta. Jag tror åtminstone att jag lyckades med båda sakerna till 100%.

Någonting som slog mig när vi satt där vid köksbordet var att den där känslan från bröllopet; vi är inte speciellt svårpratade hon och jag. Känslan av att det inte gått ett helt år var påtaglig. Det kunde lika gärna bara varit ett par timmar. Så naturligt kändes det. Precis. Så naturligt. Och det gjorde mig väldigt glad. Någonting annat som gjorde mig, om möjligt, ännu gladare var att hon berättade att hon hade blivit stolt över mig och uppfyllts av värme när jag sjöng och spelade ”Du gör mig fri” på bröllopet. Jag blev helt enkelt jävligt glad när hon berättade det där. Glad och rörd. På riktigt!
Givetvis blev jag glad när T och E grät floder under låten (eftersom att det är ett utav de finaste betygen man kan få som musiker vare sig det är glädjetårar eller nattsvarta tårar av sorg) men det kändes extra underbart att just L hade blivit alldeles varm. Eftersom att jag är en mycket medveten herre så har jag givetvis spelat in låten till T och E och nu fick även L lyssna på den. Mitt under låten kikade jag på henne i ett kort ögonblick.
Bara ett kort, kort ögonblick.

Kunde jag ana tårar?

/Elfwingson

”Det känns som om jag har missat så mycket” - L

138 personer har mailat mig och alla har varit lika förbannade för att jag helt sonika slutade skriva för ungefär ett år sedan. Men kom igen, ge mig en rast här nu; jag har varit upptagen. Mer upptagen än på länge. Det har hänt ganska mycket sedan sist och jag har inte en aning om vart jag ska börja. Låt oss i stället göra vissa små nedslag, deal?

C, Sandgatans finest, är inte en del av mitt liv längre. Kärleken höll inte inte ända fram, det gick som det gick och det ena med det andra. Jag har gjort mycket dåliga saker här i livet men jag har aldrig känt mig så dålig när jag, en gång i våras, sa att jag hade så oerhört mycket att göra i skolan att det nog var ”[...] helt lönlöst att ses under helgen. Det skulle helt enkelt inte finnas någon tid att ses”. And here's the kicker, baby; jag ljög. Ja, du läste rätt: jag ljög. Jag ljög för att slippa ses. Fan, vad jag verkligen tyckte illa om mig själv i det ögonblicket. ”Varför i helvete sa du inte som det var, ditt dumma, fega spån?!” Ja du, det kan man fråga sig.
Det gick alldeles för lång tid med alldeles för mycket gräl och dåliga vibbar. Så här i efterhand borde jag fan i mig satt ner foten och arkebuserat det där förhållandet mycket tidigare. En annan väldigt viktig detalj är att jag inte kunde vara mig själv med C. Inte fullt ut. Det gjorde mig väldigt ledsen eftersom att jag kände att jag var tvungen att stoppa upp mig själv och det är aldrig någonting bra. I alla fall om man faktiskt har planer på att flytta ihop. Då måste man kunna vara sig själv och ens partner måste kunna acceptera en för vad man är, nämligen mänsklig med brister, svagheter och idioti precis som alla andra.
Jag har inte varit varit världens bästa pojkvän (någonting som jag inte är speciellt stolt över) men C har å andra sidan inte varit världens bästa flickvän heller. Inte så där så att hon har förtjänat en kaffekopp med en ”världens bästa flickvän”-text i alla fall. Det finns så många gånger då jag önskat att jag haft någon att prata med. T och J i all ära men det har funnits en person till i periferin som jag stundtals saknat att få prata med. Någon som känner mig utan och innan. Någon som fått mig både lycklig och ledsen. Någon som jag kunnat vara mig själv inför. På riktigt. En ledig hand att spotta i, liksom.
Som sagt; jag borde arkebuserat det där förhållandet mycket tidigare. Ställt upp med det mot väggen och knallat loss så att det flugit murbruk och luktat kordit. Skjutit det sönder och samman för att sedan sätta nådaskottet i nacken när det legat där på marken och nervryckt. Nu är det emellertid så att det alltid är lätt att vara efterklok och det är förmodligen det jag är nu. Efterklok som en smart bok.
Om jag är ledsen?
Faktiskt inte. Jag känner mig väldigt... Väldigt... Lättad.
Tack för allt, C.

Jag blev undersköterska i början av juni efter ett års komprimerade studier. Min sex veckors slutpraktik gjorde jag här i Västervik på kirurgavdelningen och jag älskade varje minut av den. På den vägen är det och jag har kommit på en sak till jag är ganska bra på; undersköterska. Det blir nummer tre på listan. Yay me.

T och hans kvinna, E har gift sig (vilket hänger ihop med någonting annat jag ska berätta om alldeles strax). Den 19:e juni var det dags för T och E's bröllop. En hejdundrande fest som började kaotiskt med att jag (som spelade rollen som best man/ringöverlämnare samt agerade bröllopstrubadur med uppgift att spela ”Du gör mig fri”, en svensk version av Release me) blev bortglömd. De (gärningsmännen förblir anonyma) glömde helt enkelt att plocka upp mig vilket gjorde att hela ceremonin blev cirka femton minuter försenad. Klockrent.
Någonting jag kan trösta mig med att det för en gång skull inte var jag som var skuld till förseningen. Nåväl, det blev en storslagen fest, brudparet var finast (och antagligen även mest kära) i världen, en toalettstol låg, framåt småtimmarna, krossad på mitten av dansgolvet, jag lär ha dansat med en slips runt huvudet (!), kopiösa mängder alkohol intogs, ett par glas slogs sönder och jag kryssade hem någon gång runt tre-rycket. På tok för full men väldigt, väldigt glad för brudparets skull.

Det som hänger ihop med bröllopsfesten var att jag och L sågs och pratade med varandra för första gången på över ett år. Ja, kan du haja!? För dig som inte vet det så är L och T gamla arbetskamrater och goda vänner. Således var hon såklart bjuden på T's bröllop.
Jag och T hade pratat lite om det där och jag hade sagt att jag i alla fall skulle säga ”hej” och sedan fick se hur det gick. Nu underlättades ju visserligen situationen av att hennes (dåvarande) sambo inte var med och jag ska öppet erkänna att pratet nog hade stannat vid ”hej” om han hade varit det. Jag är ju, gudbevars, inte helt genomgod. Dessutom hade jag andra saker att jiddra om; inte glömma ringen, ta med gitarren, ta med låttexten, ta med stämapparaten, inte glömma ringen, inte glömma notstället, stryka skjortan, inte glömma ringen, ta med plektrum (”ifall att”, liksom), sjunga upp duktigt timmarna innan ceremonin, inte glömma ringen... Ja, du hör ju själv. Jag var så vansinnigt uppe i mitt eget att jag just inte hade så mycket annat i huvudet då.
Nåväl, L och jag pratade mest allmänt men jag kände instinktivt att vi faktiskt är ganska så lättpratade med varandra när det väl gäller. Det fanns inte (och har aldrig funnits) något sådant där awkward silenceness mellan oss och bröllopet var inget undantag. Trots allt, liksom. Givetvis var jag såklart nyfiken på vad som pågick i och runt hennes värld men mest ville jag faktiskt prata med henne. Se henne där framför mig och prata. Och jag fick som jag ville. Å andra sidan biktade hon att hon varit jävligt nervös inför att träffa mig och det slog ju såklart ned som en elefant i en porslinsbutik. L, nervös?! Nej, det finns inte i min värld. Tänk så fel man kan ha ibland. Visserligen har det inte varit helt och hållet tyst mellan oss. Jag tror i och för sig att SMS:en lätt kan räknas på den en handens fingrar. Nåväl, E var givetvis Västerviks bröllopsblomma nummer 1 men på andra plats kommer du, L. När alla andra went to town på sina prom outfits så kom du i en skön festkjol och en lagom balanserad blus i den allestädes närvarande lila färgen. Det är fan i mig karaktär!

Vad har jag missat nu då?
Jo, jag bor för närvarande i Västervik och jobbar på medicinmottagningen på Västerviks sjukhus.
Och jag är lycklig.

/Elfwingson

”Min vän, det är helt okej att vara rädd” - C

Det är konstigt hur du tror dig nått rock bottom men ändå efter det virvlar ner i en ännu djupare ravin. Det tar liksom inte slut. Förstår du vad jag menar?
När du gråtit och tror att det inte helt enkelt inte kan finnas fler tårar kvar så kommer det ännu fler. De tar liksom aldrig slut. Du gråter för att det gör ont. Du gråter för att det gör ont någonstans inne i kroppen och för att det värker i hjärtat. Du jobbar hårt med att försöka bryta ner stoltheten (som är människans minst lönsamma egenskap), samla mod och lyfta en telefonlur för att ringa någon du inte pratat med på länge men det går liksom inte. Du vet att det skulle vara skönt för din sänkta själ att höra just den där rösten. Det skulle vara så skönt att få känna just den där personens närhet men det tar emot och du vet att du är den felande länken. Den löjlige. Den barnslige. Den fege.

Jag försöker jobba med att hitta på saker som jag med säkerhet vet borde göra mig glad men de där vanliga ventilerna fungerar inte längre. Energin för att lösa uppgiften finns inte där. Den infinner sig inte och tro mig; jag har verkligen jobbat för att den ska infinna där men till slut ger man upp. De säger till mig att man ska göra saker för att ha någonting annat att tänka på. Jag hade förmodligen sagt exakt samma sak, men nu när jag står där med någonting så påtagligt som känns i både kroppen och själen så är det jävligt svårt att förbise det, jag lovar.

Brev från US, Linköping, juni 2009
Fan! Det känns som om jag vill välta hela ditt jävla kontor. Sopa ner varenda ful tavla från din vägg. Slita sönder krukväxterna som står i fönstret och stampa på alla dina böcker och journaler. Bara för att göra någonting. Bara för att... Bara för att... Nej, egentligen vill jag inte göra det. Jag åker till Norrköping istället. Under bilfärden bryter jag ihop och C säger att det är okej att göra det. ”Det är okej att vara ledsen och förbannad. Det är okej att bli lite apatisk och det är okej att fundera. Det är okej att vara väldigt mycket, Andreas”.

Jag har fan i mig försökt vara en god människa. Försöka duger i alla fall. Jag har faktiskt jobbat hårdare än vad du tror för att vara just en god människa. Det har gått ”sådär” med jämna mellanrum men stundtals har det lyckats jävligt bra. Jag har försökt. Jag har försökt, försökt och så när det nästan var uttömt har jag försökt lite till. Men ”va fan”, liksom. Här har jag gått runt och trott att jag kanske skulle få lite skön karma men ”oj” vad fel jag hade. OK, det har växt sig större det där dåliga. Det där läskiga. Det där som ger mig mardrömmar varje natt. Det där som jag faktiskt inte har förtjänat.
Det är allvar i år.
Fan.

Min gamle ovän, Rädslan kommer och hälsar på. Jag sitter på en stenbrygga och glor ut över vattnet. Tänker på alla bra ord. Alla bra ”get-your-shit-together”-resonemang men jag ska säga dig en sak; för varje bra tanke jag lyckas fiska upp ur vattnet kommer det genast tio stycken dåliga och pajar min lilla, lilla kamin. Det är inte bra. Det är inte bra någonstans men det är då det är skönt att fortfarande ha den där enda bra tanken kvar. Den får spela rollen som halmstrå och gör det faktiskt med bravur. Jag traskar vidare i sakta mak men det hela liknar mer en tragisk marsch eftersom att jag helst av allt bara vill komma hem. Feg som jag är är jag rädd för precis allting medan jag går hem. Herr Berg sjunger ur kaoset att han är ”livrädd för att leva och dödsrädd för att dö”. Till hälften håller jag med honom. Sedan försöker jag bita ihop men det går ju ”sådär”. Jag gör inte det längre. Jag kommer hem, går ut till köket och dricker två stora glas iskallt vatten. Ögonen blöder igen medan jag betraktar köksbordet. Jag funderar över orsak och verkan, över en del saker som är jävligt orättvisa och dålig karma. Det finns säkert fler än en person som skulle säga att det här är dålig karma. Men de kan ju i och för sig dra åt helvete. Det där jag trodde bara var någonting litet och obetydligt var inte vad jag trodde att det var. ”Jaha, det är alltså så” tänkte jag när jag fick höra det på US, Linköping i somras och även om jag hade hoppats på att det inte skulle vara så farligt så kände jag någonstans långt, långt inne att det risken kunde finnas.
En feldiagnostisering (in a bad way that is) vände upp och ner på allting för ett antal månader sedan. Behandlingar, sjukhusbesök i Kalmar och Linköping, dåliga prognoser, Doloxen, taskiga värden, bruna fönsterkuvert, röntgen och vita rockar. Allt går runt som på en karusell som har gått sönder och snurrar allt fortare. Jag är så trött på det här. Jag lovar att jag snart tar en förskärare och skär ut hela njuren själv. Vad som helst bara det försvinner. Bara för att slippa. Men det är lika bra att låta kvalificerad personal ta hand om den detaljen. Det blir bäst då.
Det är inte roligt att skapa musik. Det är inte kul att promenera. Det ger ingen boost att planera någonting och det känns inte bra att vara sjuk. De gör säkert vad de kan, läkarna. De säger till mig att vi ska ”vänta och se”. De fortsätter med sina provtagningar för att ha koll. De bollar runt med medicinförslag och behandlingssätt. De gör säkert precis allt vad de kan. De ger mig en adress till någon ”du kan prata med”. Någon som i och för sig är väldigt duktig på det hon gör men som inte kan rå på det där största. Det är det ju bara jag som kan men förmågan och energin har försvunnit och det gör mig förbannat ledsen.

Medan klockan visar att det är egentligen är alldeles för sent lägger jag huvudet mot bordsskivan och tittar ut. Därute dansar ett gult höstlöv en vild polka med vinden. Fram och tillbaka. Upp och ner. Sedan försvinner lövet utom synhåll och det är bara jag, vinden och en evighetslång natt kvar. Sedan går jag och lägger mig. Hamrar mina knutna nävar i kudden medan Rädslan hälsar på ännu en gång. Nej, det här går inte längre. Jag klarar det inte längre. Jag orkar inte längre. Det får vara nog nu. Det måste vara nog. Jag har fått nog.

Jag ska vara rejält uppriktig mot dig; jag saknar mitt mod och min styrka för jag orkar helt enkelt inte att vara rädd och sjuk längre.

/Elfwingson

Lockout

Jag tror att han på andra sidan skrivbordet har sett alla skepnader som finns att se när det kommer till sorg. Från djupaste ilska till lättnad och allt där emellan. Han var saklig, lugn och berättade allt som finns att berätta. Jag kom på mig själv att sitta och stirra på en punkt bakom hans huvud. Det var ett rött hustak i plåt där takluckan stod öppen. Varför stod den öppen? Var någon på väg upp eller hade de precis gått ner? Skulle någon eller några sola däruppe? ”Alltså, ramlar de ner stukar de tummen om inte annat” tänkte jag.
Det var faktiskt det som intresserade mig mer än taskiga värden, märkliga dieter och negativa prognoser. Det kanske bara är en fråga om självförsvar eller för att jag kanske helt enkelt inte vågade lyssna.

Jag fick ett tråkigt besked för några dagar sedan men det kom nog aldrig som en riktigt chock när jag fick höra det. Jag har misstänkt det där allt sedan allting började för länge, länge sedan. Det är nämligen så att vid fler än ett tillfälle har min magkänsla visat sig ha rätt och så även den här gången. Jag kanske suckade lite djupare än vanligt och sjönk ihop lite mer där jag satt. Jag kanske slog ner blicken ännu lite mer men den där initialchocken uteblev konstigt nog. Den kom i och för sig lite senare men då var jag redan i säkra armar. Du förstår, det har varit så många turer kring det här nu så till slut så orkar man helt inte. Eller ”man” och ”man”... ”Jag” ska jag kanske säga. Nåväl, som sagt; det har varit såpass många turer kring det här att jag till slut nästan blivit apatisk inför det. Men bara nästan. Eller, i och för sig inte... Hm, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men i vilket fall som helst känns orättvist. Så. Jävla. Orättvist. Trots allt.
Du hör, det blir bara ett enda jävla gnäll så det är lika bra att jag lägger bloggandet på is. Jag har ändå ingenting att säga. Nu ska jag ut på en rollercoaster-resa och se vart den tar mig. Jag har bokat plats medan du inte ens hann till biljettluckan.

Vi hörs om vi hörs och ses kanske under solen.

/Elfwingson

”För stunden är vi klara med varandra...

...och det handlar om att förlora med stil.”

Tidigt i morse gjorde jag någonting mot min vilja. Det gjorde ont så gott som hela tiden att behöva känna och säga det där. Samtidigt så kanske jag begick mitt livs största misstag.

Det där jag gjorde gick fullkomligt stick i stäv med vad jag faktiskt känner. Det var inte bra. Det kändes inte alls bra. Det kändes fel, fel, fel och inte rätt någonstans. Men alltså... I bland måste man helt enkelt göra saker och ting för sin egen skull även om det känns i varenda nerv att det är åt helvete fel. Samtidigt känner jag att det är ren och skär självbevarelsebedrift. Som så många gånger förut är det så även den här gången är jag rädd. And it could be an ugly thing. Men det är ett så jävla högt spel and I fold, liksom. OK, det kanske inte är ett så vansinnigt högt spel för dig kanske, men för mig är det skapligt högt. Jag har gamblat med mig själv och mina känslor som insats förr och det har nästan alltid gått åt helvete. Det finns visserligen gånger då det har gått tämligen bra men då har alla inblandade varit medvetna om insatsen. Men jag måste ta hand om mig själv också. Fokusera på de sköna och bra grejerna; musiken, jobbet, vännerna och allt det där andra.
Vem vet, i din bok kanske det gör mig till den fegaste och mest egocentrerade skitstöveln i världen men då får det helt enkelt vara så. Jag kan i och för sig tala om en annan sak som det gör mig till; mänsklig.

Nåväl, människa eller inte, jag ville så gärna både skriva och säga ”på återseende” och ”vi ses snart igen” and here's the kicker; det vill jag nog fortfarande säga men i nuläget är det här bäst för mig själv.

/Elfwingson

Det finns en gräns för alla

Det har hänt bra saker. Jag har älskat och blivit älskad. Jag har producerat timmar av musik och det har blivit helbra. Jag har sjungit mig hes och jag har spelat tills fingrarna gjort ont. Jag har garvat och menat det. Jag har, stundtals, försvunnit bort i lyckliga drömmar men lika snabbt kommit tillbaka. Jag har aldrig någonsin ljugit när jag sagt att jag älskat någon. Jag har funnits där jag skulle vara. Jag har funnits för dig som behövt det. Jag har gjort det som förväntats av mig. Jag har tröstat. Jag har pratat. Jag har lyssnat. Jag har kommit med goda råd och berättat en massa saker. Med andra ord har jag gjort det jag är absolut bäst på; att vara jag.
Men...

I över ett halvår har det hänt alldeles för många dåliga saker och jag vågar påstå att jag aldrig helt och hållet fått tid att återhämta mig. Jag fick aldrig chansen. Eller så tog jag den aldrig, men jag visste ju inte vad som komma skulle så ingen kan klandra mig för det. Det har hänt alldeles för mycket på en alltför kort tid för att jag ska vara OK med det. Atomvintern, malströmmen, Hovfotografens olycka, E's självförvållade frånfälle och nu det här. Det har blivit för mycket för mig helt enkelt. Förstår du hur jag menar? Det känns som om det har blivit för mycket. Nej, det är för mycket. Jag förstår inte varför det ska vara så här. Det är inte rättvist någonstans. Jag är visserligen inte hopplös men jag känner mig så fruktansvärt maktlös. Det är inte rättvist och jag förtjänar inte det helt enkelt inte.

Tidigare i veckan...
Det är natt nu och jag tar en långpromenad. Under dagen och kvällen har jag pratat musik och musikproduktion med J. Jag har pratat med T om allting som hänt och jag har pratat med I om hur viktigt det är att kunna dra sig själv upp ur skiten. Jag har dessutom varit förhållandevis lugn. Men det är när jag sätter mig vid den där bryggan som allting välter. Det käftar ner mig och jag går ner för räkning. Det slår mig att jag faktiskt inte vill dö. Det slår mig hur otroligt rädd jag är för att just dö. Även om det är lika naturligt som att äta, sova och andas känns det inte rätt att dö. Inte här och absolut inte nu. Det känns inte naturligt. Jag tänker på hur jag inte på långa vägar är klar med Livet. ”...men om Livet är klar med mig är det förbannat orättvist” tänker jag sedan och slår en knuten näve i träbryggan. Jag ser hur allting rinner mig ur händerna på det där överjävligt hjälplösa sättet. Vart fan är studion jag skulle byggt? När ska Chile-resan bli av och vart i helvete är min fantastiska fru och mina underbara barn?

”Det spelar ingen roll. Vi glömmer hela skiten, det betyder ingenting” nynnar jag och fastän junihimlen aldrig blir riktigt svart längre inser jag att allt det där jag tänkt spelar en väldigt stor roll. Jag undrar om jag borde säga någonting till L och till sist bestämmer jag mig för att göra det. Trots allt. Det är natt nu och någonting prasslar i buskarna bakom mig. ”Jag vill verkligen inte dö” viskar jag först. Sedan säger jag det igen men den här gången säger jag det lite halvhögt. Sedan lite starkare. Och sedan ännu lite starkare. Det blir ett mantra för mig och då kommer det. Det fullkomligt exploderar inom mig och jag vill så gärna ringa någon. Klockan är halv två men jag förmår mig inte att ringa någon. Jag borde göra det. Ge mig vad som helst nu för det är nu jag behöver det som mest. För vart är den där sköna känslan av oövervinnerlighet jag en gång kände så starkt och vart tog allt mitt mod vägen?
Det är natt nu och natten är jävlig. Det går runt, runt, runt. Det susar i öronen, händerna darrar, benen bär knappt, lungorna svider och ögonen blöder. Jag kommer hem, sätter mig och röker under köksfläkten. Ögonen blöder och det vill helt enkelt inte sluta. Sedan somnar jag nästan. Men bara nästan. Jag vet vad det är som fattas nu. Precis innan jag sluter ögonen för sista gången kramar jag krampaktigt min kudde och inser vem det är som fattas.

Jag är absolut världsbäst på att komma med råd, tips och idéer när det gäller andra men när jag själv står där fungerar det aldrig. Som sagt; det finns en gräns för alla. Nu när jag sitter här och inser att jag, för bara några minuter sedan, precis trampat över den där gränsen rasar jag. Och det gör förbannat ont ska jag säga. Jag ska vara helt och hållet ärligt mot dig; jag är rädd. Fruktansvärt rädd och den där primala rädslan gnager sig allt djupare och djupare. Alltmedan rock bottom, stundtals, känns isande nära är jag inte riktigt säker på att jag faktiskt vill vara där. Inte en gång till. Den här gången känns det annorlunda. Mer otäckt på något sätt och jag kan helt enkelt inte förmå mig att se bortom det där. Tro mig, jag försöker. Jag försöker hela tiden.

Det är inte roligt längre.

/Elfwingson

110 % och fågel Fenix reser sig på nytt

Det hela som krävs helt enkelt att man har lite självdistans och våga förändra någonting. Man kan alltid göra lite bättre ifrån sig än vad man tror och det är alltid värt det. Det är inte förrän efteråt som man inser att man tog rätt beslut, lade i den högsta växeln och gjorde allvar av allt raljerande.

Efter den där lilla utflykten med Att stjäla en kyss kände jag att det här bara kan bli bättre så därför stöptes både Malström och Tusen steg tillbaka om i en annan form. För ganska länge sedan kändes båda arren helt rätt. Det skulle vara hårt och snabbt. Det skulle vara tungt och distat. Nästan på gränsen till oljud. Men när jag lyssnade igenom de där båda låtarna insåg jag att det där helt enkelt inte är jag. Det är alldeles för mycket på något sätt. För mycket av allt. Därför tog jag arren ett par vändor till och malde sönder dem. Bröt ner dem i atomer och satte ihop dem igen och ut på andra sidan kom det här. Tanken med Malström var från början att den skulle låta helt galet. Som en panikångestattack på syra liksom. Men nu får den istället vara ett sorts lugnt kaos. Den segar i och för sig lite men jag märkte att ett lugnt tempo funkar minst lika bra.

Tusen steg tillbaka finns det faktiskt en liten historia om; den texten man kunde höra på den snabba versionen var nämligen inte den första texten. Jag vet inte varför jag skrev om den men det kändes som om jag gav ut allt för mycket. Men när jag under produktionen av den ”nya” versionen kikade igenom texten resonerade jag mer i banorna ”jag har ingen anledning att sticka under stolen med någonting och ingen kommer åt mig längre”. Lite pubertalt kan tyckas men så gick tankarna i alla fall. Dessutom kändes texten mer rättvis inför personen det handlar om. Hon hade nog varit ganska nöjd med den där låten. Det gamla arret funkade säkerligen till den gamla texten men det gjorde det inte till den nya. Därför förändrade jag hela strukturen. Slog sönder och provade någonting nytt. Och så här i efterhand känns det helt rätt. Mer rätt än någonting annat. Men jävlar i havet vilken tid det tog! Det tog tre stycken (helt olika) demoversioner för att komma fram till målet. Det färdiga resultatet är en sammanslagning av dessa tre versioner. Bara trummorna var något av en mardröm då jag absolut ville ha ett triolfill-in mot slutet i låten för att skjutsa ut låten ännu ett par snäpp. Det hela liknade nästan Norrköpingstiden då jag satt och byggde trummor för hand. Någonting som jag försöker akta mig för i vanliga fall men nu var det ju extraordinära omständigheter som krävde trumbyggande och timestretching. Från början tänkte jag hela låten som en obskyr fusion mellan Kent's ”Max 500” och ”Himmelstalund II”. Det vill säga luftighet och driv på samma gång. Samtidigt skulle det finnas en tyngd och den tyngden (har jag märkt) kan lokaliseras mycket i Art Vista's Grand Piano.
I alla fall, när jag väl fått en idé om ljudbilden har jag väldigt svårt att släppa den. Visserligen kan jag släppa den men då ska jag verkligen känna och veta att den inte håller. Jag tycker nämligen att jag kommit så pass långt att jag vet hur jag vill ha saker och ting så därför känns det bara som en skön grej att från början bara veta hur det ska vara. Sedan gäller det att ge sig fan på att få det man vill ha. Visst, Malström är ingen dålig låt och det nya arret funkar på den men Tusen steg tillbaka är någonting som jag håller väldigt högt. Jag är i och för sig ganska stolt över alla produktioner jag gjort hittills men just den här låten är jag väldigt stolt över.

Som sagt; jag vill gärna ha som regel att det senaste jag ger ifrån mig aldrig får vara sämre än sin föregångare och den här gången är jag i hamn.

/Elfwingson

Att stjäla en kyss

Du är alltid lika vacker. Du klär alltid i sommarskrud. Du ser jävligt bra ut i höstcasual. Du fäller mig till marken när du har fått på din vintermundering och du får mig att rodna medan du sätter på dig din våroutfit. Det är när jag tänker på dig och försvinner bort i lyckliga drömmar som jag inte tvekar en sekund. Det är inför dig som jag är och förblir lika mållös medan du kysser mig.
Du är alltid lika vacker.

Det är någonting fantastiskt med att faktiskt kunna skriva någonting nytt för en gångs skull. Jag brukar som bekant att gnälla över hur fruktansvärt tråkigt det är att skriva nytt material. Men efter lite knåpande, ett par glas vin och en urgammal ackordfigur landade den där låten; Att stjäla en kyss. I och för sig ligger väl det fantastiska inte i att skriva någonting nytt nu när jag tänker efter. Det fina är att kunna uppleva någonting underbart och kunna berätta om det. Att förmedla en känsla eller någonting i den stilen. Men jag tar inte cred för det där. Det är mer upplevelsen jag berättar om som får tar halva ”skulden”. Eftersom jag inte är så mycket för att skriva låtar lär det väl ta ett år till innan jag kommer upp med någonting nytt igen. Det gör visserligen ingenting eftersom att det finns så många andra som gör det där bättre. Och framförallt snabbare.

/Elfwingson

Precis innan natten dränker mig

Himmelstalund har alltid varit och kommer alltid att vara ett utav mina flaggskepp och jag har T att tacka för det. Efter att jag sagt någonting i stil med ”skriv om det men behåll känslan från den första texten” kom han ett par dagar senare med den här texten. Så till 50 % är det här även T's flaggskepp. Jag har i och för sig ingen aning om vad han tycker om det men någonting tycker han säkert om det. Jag ska nog ta och fråga honom en vacker dag.

Ganska ofta pillar jag ihop små arr och ganska ofta går det åt helvete men lika många gånger blir det nästan bra. Jag försöker ha som grundregel att det senaste projektet aldrig får vara sämre än sin föregångare. En tämligen enkel uppgift kan tänkas men (oftast) ack så svår att genomföra. För dig som antingen känner mig eller följt den här bloggen vet om att låten Himmelstalund alltid har legat mig varmt om hjärtat. Jag har alltid tyckt om den väldigt mycket. Det är dött lopp om det är texten eller om det är arret som gör att jag tycker om den här låten så mycket. Den fanns med på Glöd från start. Den var första spåret och skulle liksom ”öppna” hela skivan. Nu hamnade inte den ”rockiga” versionen på Glöd utan det blev den mer stillsamma duettversionen. Nåväl, jag har aldrig riktigt släppt den ”gamla” (och första) versionen dock utan låtit den ligga och samla damm. Men häromdagen tog jag mod till mig, transponerade den (det vill säga bytte tonart) och tog bort samtliga audiospår förutom trumspåret (som visserligen krävde en hel del om-mixning) och började om från början.

När allting var klar ungefär ett dygn senare var jag mer än nöjd. Och den här gången fick jag till ackgitarrerna precis sådär luftiga och sköna som jag alltid velat ha dem. Den här gången blev sången råbra och stämmorna sitter som gjutna. Nu låter Himmelstalund som den ska göra och med det menar jag inte att duettversionen på skivan är dålig. Tvärtom, den platsar mer än väl in på Glöd men jag har alltid tyckt att den rockiga versionen är bättre. Den känns helt enkelt mer... Hm, hur ska jag försöka förklara det?

Den känns mer ”jag” på något sätt.
Där har vi det.

/Elfwingson

När hemligheten inte är så hemlig längre

Jag ska berätta en hemlighet; det är faktiskt inte jag som präglar produktionerna. Det är ni andra som slutligen sätter den sista spiken i kistan vare sig det är medelst ett outstanding låtskrivande eller en vacker röst.

L tackade mig för att jag plockat fram frukosten härom morgonen. Det är visserligen ingenting att tacka för (mycket eftersom jag hade mer tid att göra det på medan hon susade runt i lägenheten som, ett ganska sött, yrväder. Och jag ska säga att när det inträffar är det bäst att hålla sig så mycket ur vägen som man bara kan medan marmelad, smör, kaffe, fil och smörgåsar placeras ut på köksbordet). Senare på dagen menade hon att vi gör Jag är hos dig igen jävligt bra (någonting jag faktiskt är böjd att hålla med om) och sedan berömde hon mig för att jag sjungit en andrastämma på samma låt (och det är nu den här texten slutar handla om L's och mitt frukostäventyr och glider in i musikproduktionsvärlden).
Närhelst jag proddat mindre projekt tillsammans med människor i min närhet haglar alltid superlativen över mig. När det begav sig öste T skopor med beröm över mig och han visade sin stora tacksamhet över att jag proddade hans skiva, Vita nätter. Vid ett tillfälle, när allting nästan var klart, frågade han med ett skevt leende ”vad fan har du gjort?” A har under flera projekt och sessionsrep ”aah”- och ”ooh”:at över vissa grejer jag fyllt hans låtar med. Det kanske är en baslinje som passar just för tillfället eller bara ett trumkomp som helt enkelt känts väldigt bra.
Som sagt; L berömde mig för en andrastämma på den där Winnerbäck-låten (som ingår i Dreams of L.A-projektet) och menade att den där stämman ”gjorde hela låten”. Men jag har väldigt svårt att förlika mig med (och kanske, i förlängningen, ta till mig) det där berömmet. Det känns inte rättvist. Nja. ”rättvist” är nog fel ord. OK, det känns inte befogat på något vis. Grejen är den att jag (nästan) aldrig tänker när jag proddar. Det som känns bra för tillfället hamnar på tejp. Å andra sidan så kanske man uppfattar saker och ting annorlunda dagen efter och funderar i banor som ”hur fan tänkte jag här?” och förändrar hela ljudbilden. Det jag försöker säga är nog att mycket helt enkelt bara ”blir”.

Nåväl, det där med att det på något sätt skulle vara jag som sätter produktionerna är i och för sig inte helt och hållet båg men jag menar ändå att det inte är jag som står för den där sista boosten på era produktioner. Det är inte jag som skrivit Slow down eller Where is she now? Det är inte jag som suttit vid köksbordet och meckat ihop text och musik till Vita nätter och det är absolut inte min andrastämma som ”gör” Jag är hos dig igen.

It's all you, baby.

/Elfwingson

”Har du kvar din röda cykel?” - Claes Jansson

Den var absolut inte ny men den var vacker ändå. Jag vet att jag var så otroligt stolt över den och vi var oskiljaktiga genom många, långa år.

När jag var en sisådär fem-sex år fick jag min första cykel. Det hela hade börjat några veckor innan när jag vid köksbordet förklarade att jag ville ha en ny cykel. ”Nej, en ny cykel är alldeles för dyr” förklarade min föräldrar och tittade på mig med den där ”ledsen-killen-men-du-får-allt-vänta”. Case closed. Mina päron har alltid varit hårdare än flinta när det kommer till tjat och aldrig vikt en tum. Efter någon vecka eller så berättade pappa att vi skulle åka på en utflykt till Öland. Det här utspelade sig på vårkanten så det kändes inte så angeläget att åka till den vindpinade ön men eftersom jag inte hade sådär vansinnigt mycket att säga till om fick jag helt enkelt acceptera mitt öde och följa med.
Vi kringlade oss upp mot Löttorp och stannade vid en stor bondgård någonstans ute på vischan. Jag minns det där så väl; det regnade och träden hade precis fått den initiala grönskan över sina grenar. Några flyttfåglar flög ystert högt över våra huvuden och under oss doftade marken friskt. Vi stegade upp längs en sorts allé (som för en fem-sexåring verkade oändligt lång och mystisk på något vis). En man kom ut hälsade först på min pappa och sedan på mig med orden; ”jaha, och det här är den lycklige cykelägaren förstår jag?” Jag förstod ingenting. Pappa och den här mannen (som jag senare förstod var en före detta arbetskamrat) pratades vid lite och efter en stund försvann mannen in i ladugården. När han kom ut hade han med sig en cykel. Det var en röd DBS med en så kallad limpsadel, röd vimpel samt ett rött och ett grönt handtag. OK, det var inget solsken ute men på något vis gnistrade den där cykeln mot mig. Den log. Jag log och vi gnistrade i kapp. Jag tittade upp på min pappa. Han kramade min hand och blinkade som om han sa ”ja, den är din”. Sedan släppte han densamma och jag knatade iväg mot cykeln. Medan jag sprang mot cykeln kände jag en nästan omänsklig och bubblade känsla i magen. Det var, utan att överdriva, en helt fantastiskt känsla. Skulle jag få den här cykeln bara sådär?
Right out of the blue hade helt enkelt mina föräldrar bestämt sig för att hörsamma den yngste sonens önskan och via kontakter hittat en cykel som jag skulle få. Jag minns inte så mycket mer än just de där ögonblicken från den där händelsen på Öland men jag minns vad som hände när vi kommit hem igen. Självklart ville jag inget hellre än att prova min nya fina cykel men eftersom jag dock inte hade någon vidare motorik och balans (någonting jag i sanningens namn fortfarande kan ha svårt med. Fråga L får du säkert höra både det ena och det andra). Så pappa tog fram fram den där blå (och mycket oorganiserade) verktygslådan och trollade fram ett par stödhjul och monterade dem. Sedan fick jag hjälp att ta mina absolut första tramptag ute på vändplanen. Förmodligen trillade jag omkull ett par gånger men en lagom mängd Desivon samt några plåster senare skjutsade han iväg mig mot det stora äventyret Livet.
Nåväl, man kan ju tro att jag nu ska skriva någonting om att ”den där känslan har jag aldrig känt sedan dess” men tji fick du. För varje gång jag ger bort någonting, typ en present eller bjuder exempelvis L på mat infinner sig alltid den där euforiska känslan. Det liksom... Nej, jag kan inte förklara det. Det känns bara väldigt, väldigt bra och fantastiskt att ge bort någonting. Jag uppskattar såklart att få presenter men känslan av att ge bort någonting slår det med hästlängder.

/Elfwingson

Jag har faktiskt kvar min röda cykel. Den står där uppe på familjens gård, tar igen sig i en övergiven spilta och på något vis (och dammet till trots) gnistrar den fortfarande mot mig.

Det är inte så märkligt egentligen

Har du någonsin varit med om att få någonting kastat i ansiktet (och det inte har varit en tårta)? Man blir liksom så förbluffad att man helt enkelt inte får tid att mobilisera något försvar. Sedan, när allt är över, kommer du på en jävligt bra comeback. Nåväl, redan efter två minuter in i samtalet kokade jag och i normala fall skulle jag låtit hell reign upon their sorry asses men ”nej”. Inte den här gången. Jag tänker inte vara den personen. Inte här. Inte nu.
I bland måste man helt enkelt låta allting ta sin tid och inte störa den där så oerhört viktiga tiden av bottenlös sorg och odefinierbar ilska.

OK, jag tar allt ni sa på den förlamade sorgens konto. Ni är ledsna. Ni är upprörda. Ni är chockade. Ni är förmodligen väldigt mycket, men det hindrar inte mig från att ta riktigt jävla illa vid mig.
För helvete, det är många år sedan jag beslutade mig från att inte ens försöka rädda världen och människor i den. Nej, det håller inte. Ni kan inte ens tänka tanken på att skylla allt på mig. Men som sagt var; allting ligger på den förlamade sorgens konto och jag tänker inte jiddra mer om det nu. Gå igenom det här nu, kom ut på andra sidan så pratar vi med varandra då istället, OK?
Vi säger så.

Jag är alltid bäst på en grej och det är att vara just Claudio Henrik Andreas Elfwingson (med vad allt det innebär). Ingen annan är speciellt bra på det, jag lovar.

/Elfwingson